Samma fiender, samma kamp! Ett häfte om nyliberalism, kapitalets kriser, globaliseringen av ekonomin och revolutionära strategier – Kämpa Tillsammans

Innehåll

Förord……….4

Del 1: Nyliberalismen……….5
Nyliberalismen och massfattigdomen……….5
Kvinnors arbete under nyliberalismen – feminiseringen av fattigdomen……….6

– Faktaruta: Hur kapitalismen och patriarkatet samverkar……….7

Del 2: Kapitalismens kriser……….8
Kapitalismens överproduktionskriser……….8
En historisk bakgrund till den kapitalistiska krisen……….10
Krisen i den fordistisk-keynesianska ackumulationsmodellen……….13
Borgarklassens globala offensiv……….14
Krisen i de sydostasiatiska tigerekonomierna……….16

– Faktatext: Toyotismen……….19

Del 3: Omstruktureringen av ekonomin……….21
Den globala kapitalistiska omstruktureringen……….21
Organiseringen av imperialistiska block……….24
Omstruktureringen i Sverige……….25
Globaliseringen och nationalstatens förändrade karaktär……….26
Polisens förnyade roll som upprorsbekämpare och dess samspel med medieindustrin……….27

Del 4: Revolutionära strategier……….31
Den nya klassammansättningen……….31
Vänsterns reträtt, reformismens död och återupprättandet av den revolutionära kampen……….32
Utomfacklig arbetarkamp……….34
Samhället är en fabrik! – eller Den sociala fabriken……….35
Autonomi – fördelar och brister……….35

Källor……….38

[4]

Förord

I detta häfte ska vi övergripande analysera den aktuella samhällssituationen. Det gör vi genom att försöka skissa upp bakgrunden till den kapitalistiska krisen och borgarklassens globala offensiv. Offensiven har bestått i en global kapitalistisk omstrukturering som följts av en ny klassammansättning, en proletarisering.

Med utgångspunkt i denna analys ska vi också lite mer kortfattat bidra med några synpunkter till diskussionen om revolutionära strategier inför 2000-talet. Det gör vi genom att presentera vår syn på vänsterns reträtt, och förutsättningarna för kamp med revolutionära perspektiv och autonoma förhållningssätt.

Syftet med artikeln är inte att delta i någon akademisk diskussion för experter, utan att bidra med en aktuell värdering av förutsättningarna för framtida kamper mot de globaliserade kapital-strukturerna och makthavarnas konkreta projekt. Perspektivet är att tillsammans fortsätta utvecklandet av en kollektiv samhällsförändrande revolutionär process underifrån. Ett byggande av en militant revolutionär rörelse, en mångfaldig motmakt i konfrontation med patriarkat, rasism, stat och kapital. Detta utifrån den samhälleliga och historiska nödvändigheten av ett klasslöst samhälle – befriat från människans utsugning av människa och natur. Ett samhälle där människorna lever tillsammans utan stat och utan härskare, och producerar efter behov – inte för profit. Kort sagt, för kommunism, eller anarkism om någon föredrar denna benämning för att beskriva det samhällstillstånd vi talar om.

Häftet skall ses som en debattskrift, ett försök att öka förståelsen av den värld vi lever i och skissa upp förutsättningar för motstånd och befrielse. Förhoppningsvis kommer det att användas av olika individer och grupper som ett verktyg till förändring, som en av flera utgångspunkter för dagsaktuell politik och motståndskamp.

Vi ser det som ett värde i sig att bryta tystnaden och formulera sig politiskt. Vi vill höja nivån på den kollektiva politiska diskussionen inom den radikala vänstern och det utomparlamentariska motståndet. Vi vill också öka intresset för politisk analys och teori, för att på så sätt stimulera, sprida och utveckla diskussionen om revolutionär politisk praktik här och nu.

Det är vår förhoppning att dagens, i många fall symboliska och "sentimentala", motstånd skall höjas till en nivå i höjd med den djupgående frustrationen och vanmakten hos breda folklager. Vi vill bidra till en revolutionär motmakt som syftar till att flytta fram marginaliserade, förtryckta och utsugna skikt och gruppers positioner. Detta kan endast genomföras med ett utbrett revolutionärt medvetande och en genomtänkt militant strategi.

Vi är medvetna om att textens upplägg inte är det bästa och att innehållet därför är onödigt svårt att ta till sig. Denna brist hänger ihop med att texten bygger på material från en mängd olika källor som vi fogat samman med egna analyser. Men vi tror ändå att vi lyckats i vårt försök att presentera en slags helhet.

Vi skulle verkligen uppskatta om folk tog sig tid att studera och kommentera häftet. Kommentarerna och responsen är nödvändiga för att gemensamt utveckla och kontinuerligt förbättra det redskap som den politiska analysen utgör.

Lycka till med läsningen – vi ses på barrikaderna!

Kämpa tillsammans!
[inaktuella adressuppgifter borttagna]

Kämpa tillsammans! är en grupp autonoma kommunister som arbetar med att sprida analys och kunskap om den autonoma kamptraditionen.

[5]

Nyliberalismen

I denna första del tar vi upp massfattigdomen och de kraftigt ökande inkomstklyftorna i världen. Vi konstaterar att borgarklassen gått på en global offensiv sedan 70-talet. En offensiv som slagit tillbaka proletariatets tillkämpade rättigheter över hela världen.

Borgarklassens globala offensiv är ett nyliberalt kampprojekt, som står för marknadskrafternas frigörelse från statlig kontroll. På så sätt effektiviseras överförandet av rikedom, och därmed makt, från de utsugna och underprivilegierade i samhället.

Vi tar kort upp vad detta kampprojekt, i form av en global kapitalistisk omstrukturering, fått för konsekvenser i folks vardag.

Vi fokuserar på kvinnors situation i nyliberalismens tidsålder, och på feminiseringen av fattigdomen. Kvinnor är i allt större utsträckning fattiga och de fattiga är i allt större utsträckning kvinnor. Kvinnor har drabbats av en backlash av nyliberalt snitt. Staten och arbetsköparna försöker för många kvinnor skapa en mer flexibel variant av hemmafru: deltidsjobb/hushållsarbete/barnpassning. Samtidigt ökar kommersialiseringen av kvinnors kroppar, med ökat sexistiskt våld och förnedring som följd.

Nyliberalismen och massfattigdomen

Det har skett en ytterligare förskjutning av maktbalansen i världen de senaste åren, från fattig till rik. Vi lever i en värld där extrem rikedom existerar sida vid sida med extrem fattigdom, en fattigdom som helt enkelt är konsekvensen av den utsugning och det förtryck som är nödvändigt för att upprätthålla detta sjuka system. Reallönerna i Sverige har stått stilla sedan början av 70-talet, samtidigt som borgarklassens profiter slår alla rekord. På globalt plan ökar inkomstklyftorna språngartat. Enligt FN:s utvecklingsprogram UNDP hade länderna med den rikaste femtedelen av befolkningen i världen år 1960 trettio gånger så stor andel av den globala bruttonationalprodukten som de länderna med den fattigaste femtedelen. 1991 hade de rika ländernas andel ökat till 61 gånger de fattigaste ländernas andel. Men detta är bara en beräkning av de genomsnittliga inkomsterna i länderna. Med hänsyn till inkomstklyftorna inom varje land skulle skillnaderna vara betydligt större. Högst sannolikt skulle den rikaste femtedelen av befolkningen i världen ha en 150 gånger så stor inkomst som den fattigaste femtedelen. I Brasilien tjänar den rikaste femtedelen av befolkningen t ex 26 gånger mer än vad den fattigaste femtedelen gör. Under 90-talet har det globala inkomstgapet blivit ännu mycket större. 1996 hade världens 358 dollar-miljardärer en gemensam förmögenhet som motsvarade den samlade årsinkomsten för de fattigaste 45 % av jordens befolkning – 2,3 miljarder människor. Varje dag dör 40 000 barn av svält och sjukdomar som kan botas för några ynka kronor. Men för kapitalisterna betyder pengar allt, människor inget.

Det nyliberala kampprojektet

Borgarklassen har sedan 70-talet gått på offensiv och slagit tillbaka tillkämpade rättigheter över hela världen, ekonomin har "globaliserats" och den nyliberala ekonomiska modellen har blivit en självklar sanning för makthavarna i alla länder. Knappast någon kan undgå konsekvenserna av denna kapitalistiska omstrukturering i sin egen vardag:

– Arbetslöshet, lågavlönade jobb, deltidsjobb, tillfälliga anställningar och tvångsmässiga arbetsförhållanden, som olika praktikplatser, har snarare blivit regel än undantag.

– Utbildning, barnpassning, äldreomsorg, sjukvård och så vidare, ses som privata problem.

[6]

– Kvinnor tvingas allt oftare till att ta deltidsarbeten. På så sätt försöker staten och arbetsköparna att för många kvinnor skapa en mer flexibel variant av 50-talets hemmafru: deltidsjobb/hushållsarbete/barnpassning.

– Genom en ständigt minskad och skärpt invandrings- och flyktingpolitik skapar staten arbetsnischer för diskriminerad och/eller illegaliserad arbetskraft som har ännu sämre betalt och har ännu uslare arbetsförhållanden än de lägsta låglönejobben.

Frigörelsen av de kapitalistiska marknadskrafterna (från statlig kontroll), som nyliberalismen står för, innebär att de utan eget kapital eller välavlönade jobb, samt de "oproduktiva" (barn, gamla, socialt och ekonomiskt marginaliserade, handikappade, sjuka etc.) drabbas av en allmän deklassering. Resultatet är en ny massfattigdom som i en allt större omfattning synliggörs i gatubilden till och med i de imperialistiska metropolerna, t ex burksamlare som rotar i soporna och hemlösa som vräkts från sina lägenheter.

Nyliberalismen är helt enkelt den härskande klassens kampprojekt för att effektivisera överförandet av rikedom, och därmed makt, från de utsugna och underprivilegierade i samhället. Det är de för tillfället dominerande idéerna inom borgarklassen.

Ideologiskt kännetecknas det nyliberala kampprojektet av dess individualisering och kommersialisering. Detta ser vi bl a på TV med amerikanska polisserier som romantiserar statens våld och repression, all "köp dig fri, lycklig och snygg"-reklam och såpor som Beverly Hills med konstlade kroppsideal och verklighetsfrånvända och förljugna överklassperspektiv.

Kvinnors arbete under nyliberalismen – feminiseringen av fattigdomen

Kvinnor runt om i världen drabbas speciellt hårt i nyliberalismens tidsålder, med dess globala plundring och profitjakt. Kvinnor ska som vanligt offra sig – för den ekonomiska tillväxtens skull. Av jordens 1,3 miljarder fattiga, som utgör nästan en fjärdedel av mänskligheten, är de allra flesta kvinnor och deras barn. Även de allra flesta flyktingar och hemlösa är kvinnor och deras barn. 2/3 av alla analfabeter är kvinnor. Allt enligt FN:s beräkningar. Det handlar om en feminisering av fattigdomen. Kvinnor är i allt större utsträckning fattiga och de fattiga är i allt större utsträckning kvinnor.

Nyliberalismen moderniserar ojämlikheten mellan könen. Kvinnor kan ofta tjäna lite pengar som lönarbetare, men måste samtidigt ta på sig allt mer av det reproduktiva hushålls- och omsorgsarbetet, som i ännu större utsträckning läggs på kvinnors axlar p.g.a. nedskärningar och avregleringar av offentliga sektorn. Ekonomin och det sociala, produktionen och reproduktionen, skiljs åt genom att arbetsköparna och staten frånsäger sig ansvaret för reproduktionen, för att det minskar deras konkurrenskraft. De som drabbas hårdast är de ensamstående mammorna som verkligen är i behov av ett samhälleligt omsorgssystem.

De nyliberala strukturanpassningarna har ytterligare ökat tendensen att sjukvården är som sämst där kvinnor behöver den mest. Kvinnor som arbetar som småbönder i Trikont drabbas hårdast av globaliseringen genom att tvingas producera för världsmarknaden istället för att i första hand odla för sina egna behov.

Kvinnors lönearbete

I vår del av världen, de imperialistiska centrumländerna, har andelen förvärvsarbetande kvinnor stigit från 30 % till 41 % de senaste 20 åren, samtidigt som skillnaden mellan mäns och kvinnors löner i regel har ökat. De flesta kvinnor hamnar i kontors- eller försäljningsjobb, i exportindustrin, servicesektorn, textil- [7] industrin, eller i offentliga sektorns social- och utbildningsområden. Jobb som är besläktade med hushållsarbete, eller är lågavlönade industrijobb.

På globalt plan gäller att de flesta kvinnor inte har fasta, existensgaranterande och socialt tryggade anställningar. För det mesta handlar det om enkla, säsongartade eller tidsbegränsade jobb utan möjlighet till befordran. Jobb som arbetskraft i hemmen, i telekommunikation, som uthyrd arbetskraft, eller som tidskontraktsarbetare, som i regel saknar avtal och arbetsrätt. Det är först och främst kvinnor som tvingas ta deltidsjobb med dåliga arbetsvillkor med få eller inga sociala rättigheter. Mellan åren 1983–1987 var 70 % av alla nya jobb i Europa deltidsjobb. 2/3 av samtliga deltidarbetsplatser är underbetalda jobb utförda av kvinnor. Kvinnor anställs på de mest usla villkor, för att de är billiga, arbetsvilliga, lydiga och flexibla. De sugs ut och slits ned i snabbt tempo för att öka profiten: in, färdig, kasseras, nästa!

Nyliberalt kvinnoförtryck

Exploateringen av kvinnors arbete har effektiviserats i och med den nyliberala omstruktureringen. Klyftan mellan mäns och kvinnors löner ökar därför. I EU görs pensionerna avhängiga till ens förhållande till arbetsmarknaden, vilket återigen gör att kvinnorna står som förlorare, eftersom 2/3 av allt det arbete kvinnor utför är obetalt hemarbete. Ekonomin görs till det som är avgörande på livets alla områden, allting kommersialiseras och säljs som varor, inte minst kvinnors kroppar. Sexturism, kvinnohandel, porr och prostitution ökar dramatiskt. Som under "häxjakterna" går föraktet för kvinnors livssituation (med låga löner etc.) hand i hand med föraktet för kvinnorna själva, med ökat sexistiskt våld och förnedring som följd.

I nyliberalismens tidsålder måste fler och fler kvinnor kämpa för sin blotta överlevnad. Men samtidigt har vissa kvinnor gjort karriär och fått högre positioner i systemet. Globaliseringens ökande samhällsklyftor skapar också ökad social, ekonomisk och politisk polarisering mellan kvinnor inbördes.

Faktaruta: Hur kapitalismen och patriarkatet samverkar

Patriarkatet är mycket äldre än kapitalismen/imperialismen och kapitalet hade ett ”färdigt” system att växa in i. Kapitalismen är inte könsneutral och därför kan inte heller kampen mot kapitalismen vara det. Patriarkatet och kapitalismen samverkar i korthet såhär: genom att ge män en högre position gentemot kvinnor ges män en möjlighet att hålla ner kvinnor och på så sätt splittra klasskampen – och historien har visat att män tar den möjligheten. Kvinnokampen splittrar inte klasskampen – den enar den!

Vi förtydligar genom ett exempel:
Arbetsdagen för en varuproducerande lönearbetare kan delas in i två delar: den ena delen går åt till att skapa värden som är tillräckliga för att reproducera (återskapa – mat, hyra osv.) arbetarens arbetskraft (plus försörja, helt eller delvis, hans/hennes eventuella familj). Detta är den nödvändiga arbetstiden. Resten av arbetstiden är merarbete, och de värden som då skapas tillägnar kapitalisten sig. Merarbetet är grunden för kapitalistens profit.

Men en del av existensmedlen (fysiska och känslomässiga behov) som behövs för att arbetaren ska kunna överleva skapas utanför den kapitalistiska varuproduktionen t.ex. genom kvinnors obetalda hemarbete (i den s.k. tredje världen också ofta familjens jordbruk). På så sätt kan den nödvändiga arbetstiden i den kapitalistiska fabriken, alltså arbetskraftens värde, minskas och då förlängs ju också merarbetstiden. Detta är självfallet en fördel både för kapitalisten och mannen och utsugningen ökar. Om män skulle köpa de tjänster de tillgodogör sig av kvinnors obetalda arbete (sex, städning, matlagning osv.) skulle lönen också vara mycket högre.

[8]

Kapitalismens kriser

I denna andra del söker vi den historiska och ekonomiska bakgrunden till den globala kapitalistiska omstruktureringen. Vi beskriver också borgarklassens globala offensiv.

I första stycket behandlar vi kapitalismens allmänna tendens till överproduktion, och därmed kris.

I andra stycket i denna del definierar vi först kampen mellan arbete och kapital, den internationella klasskampen mellan proletariatet och kapitalisterna. Denna definition utgår vi ifrån när vi beskriver den ekonomiska krisen, som inleddes i slutet av 60-talet/i början av 70-talet. Krisen tvingades fram genom att en, av kapitalet framtvingad, proletarisering i periferin skapade en internationell löneoffensiv: En våg av uppror och mångfaldiga kamper som förstärkte varandra och slungade kapitalet i en djup kris. Denna kris kunde kapitalet inte välja bort, utan tvingades istället låta den slå tillbaka på proletariatet. Detta kallar vi borgarklassens globala offensiv.

Det tredje stycket beskriver fordismen, den modell för organiserandet av produktionen som inom nationalstatens ramar kännetecknades av höga löner, praktiskt taget full sysselsättning och hög konsumtion. Fordismen och den ekonomiska politik den gav upphov till, keynesianismen, bildade själva grunden till den historiska kompromissen kapitalistisk välfärdsstat. Men den kris som angreppet på kapitalet orsakade i slutet av 60-talet/i början av 70-talet var en kris för hela den fordistisk-keynesianska ackumulationsmodellen. Denna modell för organiserandet av produktionen skapade inte längre tillräckligt höga profiter. Därför började den globala kapitalistiska omstruktureringen som ersatte keynesianism med nyliberalism och fordism med en ökande grad av toyotism.

Det fjärde stycket heter "Borgarklassens offensiv". Här tar vi upp det praktiska exempel och föregångsland som främst inspirerat borgarklassen till den globala offensiven: den nyliberala ekonomiska politiken i Pinochets Chile. Chiles exempel följdes snart av nyliberala omstruktureringar i USA och Storbritannien. På globalt plan kan vi urskilja två startskott för den kapitalistiska omstruktureringen, borgarklassens globala offensiv: Italien och Mexiko.

I denna dels avslutande stycke gör vi ett hopp till något mer aktuellt: den kris som de s.k. sydostasiatiska tigerekonomierna drabbades av i slutet av 1997. En överproduktionskris som skakade hela världsmarknaden och lett till stora internationella konsekvenser för både kapitalet och proletariatet.

Kapitalismens överproduktionskriser

Försäljningen är det centrala problemet i det kapitalistiska kretsloppet, i en marknadsekonomi. Om kapitalisterna vet att de kan få sålt en speciell vara så brukar det inte vara några problem att få den producerad. Om varorna däremot inte blir sålda, så blir produktionen av dem överflödig och läggs ned. Vid första anblicken verkar det logiskt och naturligt att det är så här. Men att försäljningen av en vara bestämmer vad som ska produceras är egentligen en omvänd logik. Det har inte heller alltid varit så. I tidigare samhällssystem var det i huvudsak förmågan att producera som begränsade produktionen – inte förmågan att sälja. Men i det kapitalistiska systemet produceras det inte efter behov, utan efter profit – alltså om det går att få sålt de producerade varorna. Om behoven inte backas upp av köpkraft så är de ointressanta för kapitalismen.

[9]

Lön och profit

Det enda som bekymrar kapitalisterna är att uppnå största möjliga vinst – profitmaximering. Detta kräver å ena sidan att produktionen utvidgas och blir effektivare, att en ständigt större ström av varor kommer ut på marknaden. Men å andra sidan är det lika nödvändigt för kapitalackumulationen att dessa varor kan säljas till ett pris som förverkligar kravet på profit.

Detta förhållande – en önskan om största möjliga profit genom att ständigt producera mer och pressa lönekostnaderna, och som via försäljning på marknaden skall förverkliga profiten – är systemets svaga punkt. I sin ständiga jakt på profit har kapitalet en tendens till att öka produktionen mer än köpkraften klarar att konsumera. Det finns alltså en strukturell överproduktion i det kapitalistiska systemet.

Köpkraften haltar efter utbudet och kapitalisterna måste hela tiden jaga nya marknader att sälja sina varor på. Ju mer de enskilda kapitalisterna pressar lönerna i konkurrens om marknader och profit, ju mer inskränks den samlade köpkraften, och därmed alla kapitalisters möjligheter att förverkliga drömmen om höga profiter. Om löneandelen däremot ökas på bekostnad av profiten minskas avsättningsproblemen – då finns det ju större köpkraft. Men däremot faller profitkvoten och därmed kapitalisternas lust att starta ny produktion, och sätta igång ett nytt kretslopp.

Det är i detta dilemma mellan profitmaximering och behovet av ständigt större marknader att sälja sina varor på, som kapitalismen måste hitta sin form. Kapitalismens profitmotiv skapar en motsättning mellan produktion och avsättning. Jakten på profit är systemets drivkraft, och samtidigt den faktor som begränsar avsättningen.

Kriser

Tendensen till överproduktion skapade från mitten av förra århundradet djupa och ofta återkommande ekonomiska och politiska kriser. En arbetslöshet på upp mot 50 % och direkta produktionsfall var inte ovanligt. Många trodde liksom Marx på kapitalismens snara död. Men systemet har haft en fantastisk anpassningsförmåga. En förmåga att kuva motstånd och hitta lösningar på de problem systemet självt har skapat – lösningar som nödvändigtvis skapar nya problem.

Den historiska lösningen på kapitalismens kris i sista halvan av 1800-talet blev kolonisering och uppdelningen av världen i rika och fattiga länder. Detta ledde till att kapitalismen gick in i sitt imperialistiska stadium. Det så kallade ojämna bytet mellan centrum- och periferistaterna i det imperialistiska systemet grundades. Det ojämna bytet grundas på billig arbetskraft i periferin. Genom kolonierna och imperialismen lyckades kapitalisterna tillfälligt skjuta krisen på framtiden genom att skaffa sig nya marknader för att sälja av sin överproduktion, billiga råvaror till produktionen, samt nya möjligheter att placera sitt kapital genom att anställa lågavlönad arbetskraft i den s.k. tredje världens länder. Det ojämna bytet ändrade struktur under 1960-talet, vilket vi tar upp i följande stycke.

[10]

En historisk bakgrund till den kapitalistiska krisen

Det kapitalistiska systemet består av en kamp mellan arbete och kapital, mellan proletariatet och kapitalisterna. Proletariatets kamper (för mindre oavlönat arbete) tvingar ständigt kapitalismen att omstrukturera formerna för kontroll och organisering av kapitalackumulationen (utsugningen, varuproduktionen). Omvänt gäller att kapitalets ständiga kamp (för ökat mervärde, alltså mer oavlönat arbete) tvingar fram en ny sammansättning av proletariatet.

Den nya sammansättningen av proletariatet leder till nya proletära kamper som återigen tvingar kapitalismen att omstrukturera formerna för kontroll, som i sin tur återigen tvingar fram en ny sammansättning av proletariatet. Med andra ord så agerar proletariatet och kapitalet i varje givet tillfälle i historien som subjektiva aktörer, men under de objektiva förutsättningar som deras respektive motpart satt gränserna för. Klasskampen tvingar fram nya förutsättningar för kamp som de antagonistiska klasserna måste utgå ifrån.

Den gröna revolutionen

Den ekonomiska krisen som inleddes i slutet av 60-talet/i början av 70-talet tvingades fram genom en massiv internationell kampcykel där proletariatet lyckades krossa det mål som Världsbankens utropade "utvecklingsårtionde" skulle uppnå. Kärnan i utvecklingsårtiondet var den s.k. gröna revolutionen. Den gröna revolutionen skulle vara ett medel mot sociala oroligheter och ett alternativ till den röda, anti-imperialistiska revolutionen som efter andra världskriget svept fram över de forna kolonierna. Satsningar på industrialisering, befolkningsplanering (för att kväsa de icke-avlönades klasskrav, att förinta de fattiga istället för fattigdomen) och upprorsbekämpning genom upprustning av periferistaternas polis- och militärapparater skulle genomföras.

Grundandet av Världsbanken var en del av USA:s efterkrigspolitik, vilken hade som syfte att utöka USA:s imperialistiska hegemoni, d v s USA:s militära och ekonomiska överhet i världen. USA stod odrabbat från andra världskrigets enorma kapitalförstöring, vilket bidrog till att de kunde lyckas med denna efterkrigspolitik. För det första handlade det om att säkra de internationella råvarumarknaderna på Trikont. För det andra handlade det om ett öppnande av Västeuropas och Japans marknader för amerikanskt kapital. Marshallplanen till Europa var en förlängning av USA:s vapenhandel under kriget. Den handlade om att öka köpkraften av amerikanska varor, slå tillbaka den antifascistiska vänstern i Europa, samt starta ett handelskrig (parallellt med militär upprustning, inklusive kärnvapen) mot Sovjetblocket. I krigets slutskede 1944 hölls en internationell konferens i den amerikanska staden Bretton Woods om upprättandet av Världsbanken och den Internationella Valutafonden.

Skapandet av dessa internationella organisationer grundade en världsekonomi under USA:s dominans. Skälet till att USA kunde påtvinga de övriga staterna ett avtal som i så extrem grad gynnade USA självt var alltså att USA var den enda stat vars ekonomiska resurser var oskadade av kriget. Flera av de deltagande staterna var exilregeringar som levde på USA:s nåd – Frankrike, Nederländerna, Tjeckoslovakien, Belgien etc.

Proletarisering i periferin

"Det ojämna utbytet" mellan centrum- och periferistaterna (som grundar sig på billig arbetskraft i periferin) ändrade alltså struktur [11] under 60-talet. Detta berodde på faktorer som mättade hemmamarknader (i centrumländerna) och svårigheter att hålla de före detta kolonistaterna på mattan. Den billiga arbetskraften i de gamla kolonierna som tidigare enbart producerat råmaterial till företagen i centrumländerna skulle nu integreras i företagens värdeskapande produktion, inledningsvis de två "asiatiska tigerekonomierna" – Sydkorea och Taiwan. De transnationella företagen exporterade kapital i form av föråldrade arbetsintensiva industrier (som stålverk och bilmontering) till de beroende staterna på de tre kontinenterna.

Under en kort tid låg det, p.g.a. denna kapitalexport, i de transnationella företagens intresse att skapa en arbetsvillig och till viss del köpkraftig arbetarklass på bredare bas i några regioner på de tre kontinenterna. Detta skulle skapas av den "gröna revolutionen", alltså kärnan i det av Världsbanken utropade "utvecklingsårtiondet" under 60-talet. "Den gröna revolutionen" skulle i periferistaterna kväsa den fåtaliga arbetararistokratins höga löner och permanent mobilisera de s.k. "target workers", självförsörjande lantbrukare som tidigare bara hade säsongsarbetat för att uppnå tillfälliga behov. På så sätt attackerades periferins proletariat från två håll.

Med nya spannmålssorter och rationaliserad odlingsteknik kommersialiserades utsädet och maten. De rikare bönderna blev oberoende av tillfällig arbetskraft. I och med att jordbrukssektorn på så vis "kapitaliserades", marknadsanpassades, så avhystes småbönderna från sin jord, d v s berövades sina produktionsmedel, och jordbrukarnas massor mobiliserades i städerna. Landsbygdsflykten antog lavinartade former i nästan samtliga länder på de tre kontinenterna. Människorna i städernas slum absorberades inte av industriföretagen utan förökade sig trots fördrivning, dödsskvadroner och tvångssterilisering. Detta är en typisk proletarisering – självförsörjande bönder blir jordlösa proletärer.

Redan i mitten på 60-talet syntes den "gröna revolutionens" resultat: vild befolkningstillväxt i städerna, ökad jord- och inkomstkoncentration, fördrivning av småbrukare och småarrendatorer, prisökning på brödsäden och ökning av den sociala spänningen. På detta sätt tvingades de tre kontinenternas "överlevnadsbönder" och vandringsarbetare in i penninghushållning och lönearbete. Men massornas krav på överlevnad ledde inte till att de accepterade ett blekt liv som industrislavar, utan till radikalisering, uppror och bred lönekamp. Den "gröna revolutionen" som skulle vara ett medel mot sociala oroligheter hade uppnått raka motsatsen!

Samtidiga autonoma kamper

En massiv internationell proletär kampcykel krossade "utvecklingsårtiondets" mål och störtade kapitalet in i en svår kris. Det var mångfalden och samtidigheten i de internationella kamperna som tvingade imperialismen till ny krispolitik. (Samtidigheten står här för att olika kamper ligger i fas med varandra, d v s förstärker varandra. Det har alltså mindre [12] med tid att göra än med läglighet i allmänhet.) På de tre kontinenterna var det gerillakamp på landsbygden och i städerna, bondeuppror och lönekrav i städerna som förband sig med sluminvånarnas inkomstkrav. Till detta kom Parisrevolten -68, de japanska våroroligheterna, amerikanska ghetto-uppror och det polska upproret 1970. Detta ger en uppfattning av hur omfattande de internationella kamperna var.

"Utvecklingsårtiondet" hade lyckats förbinda de fördrivna massorna från landsbygden med de stadsboende arbetarna. Både periferistaternas s.k. "kompradorregimer" och centrumländernas företag slungades in i kris. Istället för billig arbetskraft hade man mobiliserat konsumtions- och inkomstefterfrågan. "Undersysselsättningen" betydde inte obegränsad makt att sänka lönekostnaderna eftersom massorna inte väntade sig ett blekt liv som löneslavar, utan ville tillgodose sina inkomstbehov. De avlönades och de icke-avlönades parallella och samtidiga lönekamper skapade nya proletära kampformer. Dessa kamper var autonoma kamper, framdrivna på direkt initiativ av de deltagande, med hjälp av politiska organisationer i de fall de kunde användas. Löneoffensiven var målinriktat militant och produktiv genom sin självorganisering. Även de nationella befrielsekampernas oavlönade och okontrollerade klasskrav ledde till ekonomisk utveckling (för länder som Libyen, Algeriet, Iran, Venezuela, Indonesien och Nigeria).

Utvecklingsårtiondets kris

USA:s återtåg ur Vietnam markerade slutet för USA:s utvecklingsmodell för de tre kontinenterna. Enligt Världsbanken var detta den s.k. "utvecklingshjälpens kris". "Utvecklingsårtiondet" var slut och 70-talets imperialism ersatte "inhemsk efterfrågan" och "utveckling" med hunger och förintelse genom arbetstvång och folkmord. "Utvecklingshjälpens kris" löstes inte utan fördjupades tvärtom medvetet genom stagnation och hunger.

Det internationella angreppet på kapitalet ledde till en kris som kapitalet inte kunde välja bort utan tvingades istället att agera på ett sådant sätt att krisen slår tillbaka på proletariatet. Detta kallar vi borgarklassens globala offensiv. Globalt inleddes denna med en matkris och en energikris, som en reaktion på den globala löneoffensiven och klasskraven. Dessa två mest kapitalintensiva branscher, som kapitalisterna hade mest kontroll över, gick i spetsen för att driva upp priserna och skapa inflation. Inflationen gjorde snabbt proletariatets vinster värdelösa. För inflationspengarna byggdes de transnationella bolagen upp, som under 80-talet skapat helt nya villkor för världen.

Sedan krisen i slutet av 60-talet/början av 70-talet har USA:s ekonomiska hegemoni i världen varit på fall. De produktiva investeringarna har minskat drastiskt, samtidigt som mängden överskjutande finanskapital ökat, en tillväxt som inte avstannat sedan dess. Idag är endast ca 3 % av alla investeringar produktiva, resten är kortsiktiga finansspekulationer. I början av 70-talet var förhållandet nästan det motsatta. Då användes ca 90 % av det internationella kapitalet till handel och långsiktiga, mer eller mindre, produktiva investeringar. Krisen är med andra ord en strukturell och djupgående kapitalistisk överproduktionskris, och inte enbart en lågkonjunktur i väntan på nästa högkonjunktur, som politiker och borgerlig media ofta försöker ge sken av. Krisen hänger direkt samman med kapitalets ensidiga jakt efter profit, och kan inte lösas med kapitalets logik inom systemets snäva ramar.

[13]

Krisen i den fordistisk-keynesianska ackumulationsmodellen

Fordismen är en modell för organiserandet av produktionen som är uppkallad efter Henry Ford, Ford-koncernens grundare. Fordismen slog igenom i de imperialistiska centrumländerna på 20- och 30-talet, och hade sin glansperiod till 60-talet. Den fordistiska produktionsmodellen var anpassad efter nationalstatens gränser och kännetecknades av höga löner, praktiskt taget full sysselsättning och hög konsumtion.

Fordismens principer har också påverkat andra aspekter av samhället, t ex stadsplaneringen. Den utspridda uppdelningen mellan bostadsområden, arbetsplatser och affärer, med sina egna ghetton, komplex och fabriker, är ett resultat av det fordistiska helhetskonceptet.

Fordismen bygger på en s.k. tayloristisk arbetsorganisation, vilket innebär att produktionsprocessen uppsplittras i allt mindre detaljer. Detta leder till optimal arbetsdelning, den s.k. löpandebandprincipen.

Fordismen präglas förutom av hög arbetsdelning med specialiserad arbetskraft och relativt höga löner, också av sådant som strikt hierarkiska arbetsrelationer, mekanisering (mänskligt kunnande byggs in i maskiner), samt en stel och centraliserad massproduktion av standardiserade produkter. Taylorismens höga arbetsdelning med löpandebandprincipen ledde till ökad alienation i arbetet. Men eftersom stora mänger arbetare samlades ihop under ett och samma tak, under liknande förhållanden, så gavs också förutsättningar för en ökad arbetarklass-organisering.

Keynesianismen

Fordismens enorma rationaliseringsmöjligheter möjliggjorde rekordhöga profiter, som gav upphov till den ekonomiska teorin keynesianismen. Keynesianismen bygger på att stimulera efterfrågan, konsumtionen, och hävdar att profiten och lönerna inte behöver stå i motsättning till varandra, utan istället ömsesidigt ta del av den ökande tillväxten. Fordismen/taylorismen och dess ekonomiska politik – keynesianismen – med dess uppbyggande av den kapitalistiska välfärdsstaten med masskonsumtion, bildade själva grunden till den historiska kompromissen att stora delar av arbetarklassen politiskt integrerades inom de kapitalistiska ramarna, som i Sverige t ex SAP, LO och Kooperativa Förbundet.

Men en kris i denna kapitalistiska ackumulationsmodell, den fordistisk-keynesianska, dök upp i slutet av 60-talet, och slog igenom definitivt i början av 70-talet. Rationaliseringsmöjligheterna hade uttömts (löpande bandets tempo kunde t ex inte höjas mer) och stött på ett internationellt mångfaldigt motstånd med en samtidighet i kamperna. Den fordistisk-keynesianska ackumulationsmodellen gav därför inte längre tillräckligt höga profiter. Denna utveckling kolliderade med de kapitalistiska välfärdsstaternas sociala institutioner och dessas stigande kostnader. Därför började den globala kapitalistiska omstruktureringen som ersatte keynesianism med nyliberalism och fordism med en ökande grad av toyotism.

[14]

Borgarklassens globala offensiv

Det praktiska exempel och föregångsland som främst inspirerat till borgarklassens globala offensiv är Chile. En socialistisk folkfront med den marxistiske presidenten Salvador Allende hade regeringsmakten och började socialisera tillgångarna i landet. Men de "bestulna" kapitalisterna, med general Augusto Pinochet i spetsen, genomförde 1973 en militärkupp i Chile finansierade av USA. Syftet var att krossa vänstern och facket, och detta gjordes så blodigt och brutalt att t o m borgerliga liberaler upprördes. Stadion i Santiago blev till fängelse och arbetarnas sommarbostäder och minnesmonument blev till tortyrkammare och koncentrationsläger.

Militärjuntans kupp skapade kaos i Chiles ekonomi. 1975 anlitade Pinochet därför unga ekonomer från USA som rådgivare, bl a Milton Friedman, för att genomföra borgarnas dröm. De ekonomiska teorierna som gällde var de senaste från Chicago, och de skulle kunna genomföras utan motstånd. All eventuell opposition skulle slås ned med våld. Den ekonomiska politiken följde till punkt och pricka de senaste nationalekonomiska läroböckerna. Offentliga sektorn slaktades, marknaden skulle styra oinskränkt, och staten skulle enbart vara en våldsapparat, den s.k. nattväktarstaten. Chiles marknader skulle öppnas för de transnationella företagen, allt skulle importeras och så mycket som möjligt skulle exporteras. Naturtillgångar slumpades bort till spottstyvrar, t ex skogar som såldes ut tillsammans med en hel meter jordlager.

Nyliberalism

För dessa ekonomiska teorier, s.k. nyliberal monetarism, fick ekonomen Milton Friedman nobelpriset 1976. Teorierna går ut på att ekonomin kommer i balans om en hård kontroll hålls på pengatillgången och de offentliga utgifterna. Idén är att mängden varor och tjänster (tillgångarna) ska hållas i nivå med mängden pengar (efterfrågan), för att hindra inflation. Den nyliberala monetarismen är alltså en ekonomisk teori som lägger tonvikten på tillgångarna, i motsats till keynesianismens stimulerande av efterfrågan, konsumtionen. Följderna av detta blir sådant som avregleringar, slopade minimilöner, sänkta bidrag och sänkta skatter på kapital. Den praktiska tillämpningen av de nyliberala teorierna har, som vi längre fram ska beskriva, tydligt visat att de inte fyller någon annan funktion än att helt enkelt förstöra vilka ekonomiska strukturer de än stöter på, för att maximera kapitalets vinst. En ökad vinst kan bara åstadkommas på det enda sätt som värde skapas – genom arbete. Kapitalisterna försöker därför ständigt att öka andelen oavlönad arbetstid, s.k. merarbete, för att på så sätt öka mervärdet, och förverkliga sina profiter genom varuförsäljningen. De nyliberala teorierna säger däremot bl a något så verklighetsfrämmande som att om bara kapitalisterna får tillräckligt höga profiter, så kommer överflödet så småningom att "sippra" ned på arbetarklassen!

De verklighetsfrånvända ekonomiska idéerna ledde 1982 till att Chiles ekonomiska modell kraschade. Produktiviteten var låg och arbetslösheten ca 30 %. Denna krasch tvingade de nyliberala ekonomerna att utgå mer från verkligheten och mindre från de ekonomiska teorierna. Trots detta konkreta bevis på nyliberalismens brister, så hindrades varken Reagan eller Thatcher från att genomföra liknande klasskrigs-ekonomisk politik, med privatiseringar och krossande av facket, i sina länder (USA och Storbritannien).

Chile, följt av USA och Storbritannien, blev föregångsländerna för hur borgarklassens globala offensiv skulle genomföras. Under 80-[15]talet genomfördes den kapitalistiska omstruktureringen på globalt plan. Två tydliga startskott för denna globala omstrukturering kommer från Italien och Mexiko.

Startskottet i Italien

På FIAT-fabriken i Italien 1980 sparkades 24 000 arbetare. Svaret på detta var misslyckad bitter strejk, och endast de som inte var fackligt organiserade återanställdes. På bara några år halverades antalet anställda på FIAT. FIAT, som under hela 1900-talet varit det "trendsättande" italienska företaget när det gäller att omforma klassrelationer, hade återigen tagit initiativet i klasskampen. FIAT:s agerande visade sig också vara startsignalen för ett allmänt avvecklande av fackföreningarnas makt, och förstörandet av de framsteg som gjorts under en 12-årsperiod av militanta arbetarkamper. Alla större företag decentraliserades och bröt de tidigare stabila anställningsförhållandena. De försök som gjordes för att hindra denna utveckling krossades i en brutal repressionskampanj.

Italien genomgick efter detta ett årtionde med extrem politisk och social repression. Konsekvenserna för arbetarklassen, den autonoma arbetarrörelsen och fackföreningarna har trots denna hårda repression knappast uppmärksammats i andra länder. Hela arbetsmarknaden avreglerades och decentraliserades. Det sociala skyddsnätet trasades sönder och de arbetslösa hamnade i en ny offentlig sektor och företagsbaserade kurser. Fackföreningarna accepterade avskaffandet av välfärdsstaten och en ny form av "självanställda" arbetare blev vanligt. I slutet av 80-talet var de 6–7 miljoner, genomträngde hela arbetarrörelsen, luckrade upp den och gjorde den mer flexibel i flera olika avseenden.

I början av 90-talet var det återigen FIAT som, efter ett decennium av dramatisk omstrukturering, återigen tog initiativet. Denna gång hade de full kontroll över situationen. FIAT hade, som de flesta biltillverkande företag, inspirerats av den japanska modellen av vertikal exploatering i industrin, toyotismens s.k. magra produktion.

Startskottet i Mexiko

I Mexiko gick staten i bankrutt 1982, efter en djup skuldkris, och hotade med att frysa betalningarna på lånen till centrumländernas banker och finansinstitutioner. Detta föranledde de USA-dominerade, s.k. Bretton Woods-institutionerna, Världsbanken och Internationella Valutafonden att genomföra den första stora "big bang"-strukturanpassningen av en hel ekonomi, ett ekonomiskt stålbad som sedan dess i stort sett varje land på de tre kontinenterna, Trikont, tvingats genomgå.

Internationella Valutafondens krav på de länder som tvingats till strukturanpassningar är en nyliberal ekonomisk politik. Väldigt kortfattat så innebär strukturanpassningarna en restriktiv budgetpolitik (besparingar, åtstramningar, nedskärningar etc.) och privatiseringar av offentlig verksamhet. Marknaden öppnas helt och läggs om till exportproduktion för ett kunna exploateras av utländska investerare, främst de transnationella företagen. I strukturanpassningarnas spår finner vi kraftigt växande klassklyftor och en kaotisk massinflyttning till städerna, som följd av att [16] jordbruket lagts om för export, istället för att fylla inhemska behov.

Strukturanpassningarna innebär alltså stora satsningar på export, precis som exemplet Chile. En av de största attraktionerna för de utländska investerarna är sänkta minimilöner, och spjutspetsarna i denna nyliberala ekonomi är de s.k. EPZ, Export Production Zones, eller fria produktionszoner. I Mexiko kallas dessa för maquiladorer och är främst belägna vid gränsen till USA. De står för 80 % av Mexikos exportinkomster och 90 % av dessa är USA-ägda. Arbetet i dessa zoner är intensivt, lågavlönat och miljöskadande, eftersom inga arbetslagar, säkerhetskrav eller miljökrav existerar. Lönerna har stannat på 16 % av en USA-lön, som inte alltid är så feta de heller. Arbetsstyrkan, till största delen bestående av unga kvinnor, slits snabbt ut av de extrema förhållandena, och tvingas ofta in i prostitution efter några år. Som disciplineringsmetod i de fria produktionszonerna används systematiskt patriarkala strategier med äldre män på ledande poster över yngre kvinnor. Kring frihandelszonerna i Mexiko tar det förgiftade grundvattnet död på barn och gamla.

Krisen i de sydostasiatiska tigerekonomierna

De s.k. tigerekonomierna, också kallade NIC-länderna (Newly Industrialized Countries), utgörs av ett antal relativt små länder i Sydost- och Ostasien, som från början av 60-talet inledde en snabb och starkt exportinriktad industrialisering.

Till den inre kärnan hör Singapore, Taiwan, Hong Kong och Sydkorea som inledde processen i början på 60-talet. I slutet på 80-talet tillkom Malaysia och Thailand. Ibland buntas även Filippinerna och Indonesien ihop med NIC-länderna. Det är korrekt i den utsträckning att det finns zoner i dessa länder med stark kapitalistisk utveckling, ungefär som i Kina. Men som helhet är de inga NIC-länder. Däremot påverkas NIC-länderna av att Indonesien och Filippinerna dykt upp som konkurrenter om investeringar och exportandelar. Detta gäller i ännu högre grad Kina, vars ekonomiska frizoner haft den snabbaste kapitalistiska utvecklingen i hela världen de senaste tio åren.

Framgångsmodellen

Trots att de under hela 90-talet hyllats som ett marknadsekonomiskt mirakel av borgerliga ideologer, så utgör den strategi som tigerekonomierna tillämpat själva motsatsen till de nyliberala marknadsrecept som IVF under en 20-årsperiod tvingat på länderna i Trikont. Genom att följa Japans historiska exempel och förlita sig på en stark stat som – i strid med nyliberala principer och utan att krypa för utländska investerare – på olika sätt ingrep i ekonomin. En annan förklaring till tigerekonomiernas framgång är att de var frontlinjestater under det kalla kriget, gentemot Kina, Vietnam och Nordkorea. Detta var orsaken till varför USA tillät dem ett helt annat handlingsutrymme än länderna i exempelvis Latinamerika. Det är också enklare att hålla folk nere genom välfärd än repression. Tigerekonomiernas framgångsrika modell, med Sydkorea som främsta ideal, kan sammanfattas som:

– stark inriktning på export med konkurrenskraftiga priser

[17]

– billig, efterhand välutbildad arbetskraft, kontrollerad av en repressiv diktatur

– statliga subventioner till exportindustrin, som är utsatt för konkurrens

– statlig styrning för att främja inhemsk kapitalbildning och statlig planering av vad som skall produceras

– stort inflöde av utländska investeringar

– statlig dirigering av den inhemska marknaden

Denna ekonomiska modell har, till skillnad från IVF:s marknadsliberala strukturanpassningar, lyckats uppnå ekonomisk tillväxt. Men 1997 drabbades tigerekonomierna av en klassisk kapitalistisk överproduktionskris, modellen verkade ha kört in i väggen och IVF fick rycka in med enorma "stödpaket" till det kapitalistiska mönsterlandet Sydkorea i slutet av 1997 och till Indonesien i januari 1998. Omkring 500 miljarder dollar har investerats i Sydostasien, och dessa gigantiska placeringar riskerade att gå om intet för det internationella finanskapitalet när börsen i Jakarta föll med 36 % på en vecka i början av 1998. Detta är en del av förklaringen till IVF:s och Världsbankens febrila aktivitet. Stödpaketen är som alltid när det gäller IVF, knutna till hårda nyliberala strukturanpassningar. Även de protektionistiska tigrarnas marknader har på så sätt öppnats upp.

Krisdrabbade tigrar

Varför drabbades då de sydostasiatiska tigerekonomierna så hårt av krisen? Jo, på grund av deras extremt exportinriktade produktion, vilket gör dem speciellt utsatta för överproduktion och vikande efterfrågan på världsmarknaden. Denna utsatthet har ytterligare ökat i och med att den inbördes konkurrensen skärpts de senaste åren. Dels på grund av utvecklingen i Thailand, Malaysia och främst Kina, men också på grund av systemskiftet i Östeuropa där kapitalet slagit in på samma väg som NIC-länderna – alltså en exportinriktad produktion byggd på låglönekonkurrens och i flera fall rovdrift på naturen.

Krisen inleddes i Sydostasien när Thailands regering i juli 1997 lät valutan flyta, vilket medförde 60 % devalvering på ett halvår. Orsaken till valutakrisen i Thailand, och senare i alla andra tigerländer, utom Hong Kong (som desperat försvarade sin fasta växelkurs), var vikande exportsiffror. Situationen blev ohållbar när exportökningarna plötsligt föll från 10–20 % per år ned till 1–2 %, eftersom Thailand och de andra tigerekonomierna varje år måste betala gigantiska räntor på utländskt kapital med hjälp av exportintäkterna.

Devalveringarna i Sydostasien återställde tigerekonomiernas konkurrenskraft för stunden. Deras exportvaror blev billigare på världsmarknaden, och importerade varor blev dyrare på deras hemmamarknader. Förutom devalveringarna har de lokala kapitalisterna också sänkt löner och genomfört rationaliseringar som ställt stora arbetarmassor utan jobb. Enligt tidningen Business Week innebär åtgärderna (devalveringar, lönesänkningar och åtstramningspaket) att den inhemska konsumtionen i Sydostasien minskar med ca 400 miljarder dollar per år, vilket ungefär motsvarar dubbla Sveriges BNP. Hela återhämtningen [18] av förlorade exportandelar och ersättningen av den förlorade inhemska konsumtionen måste ersättas med massiv exportökning – i hela regionen samtidigt. Detta leder ju till ytterligare skärpt konkurrens på världsmarknaden i allmänhet och de asiatiska marknaderna i synnerhet.

Krisens följder

Denna konkurrens drabbar även Sverige, som genom åtstramningspolitik och sviktande inhemsk konsumtion blivit mer beroende av exportindustrin. Bortre Asien (Kina, Sydostasien och Japan) har klivit fram som en av Sveriges viktigaste och mest expansiva exportmarknad, och sväljer 10 % av den totala exporten. Dessutom är denna region strategiskt viktig för många branscher. 25 % av Ericssons totala försäljning går t ex hit. Den svenska exportindustrin får det alltså svårare, och industrin som producerar för hemmamarknaden får skärpt konkurrens av billiga importvaror, vilket kan leda till nedläggningar och arbetslöshet. Den svenska exporttillväxten som ökade med 10 % 1997 kommer troligtvis sänkas, speciellt drastiskt om inte USA-marknaden kan svälja det ökade utbudet.

Men Japans ekonomi är en av dem som drabbas hårdast av krisen i Sydostasien. Japans finanssektor har sedan 90-talets början befunnit sig i djup kris. En finanskris som hänger tätt ihop med överproduktionskrisen. Sista halvåret 1997 sjönk Tokyobörsens index med hela 20 %. Japans största mäklarfirma gick i konkurs i november 1997 med 200 miljarder i skulder, vilket var den första stora finanskonkursen i Japan sedan andra världskriget. Hela 40 % av Japans export går till Sydostasien, och en stor del av denna kommer att falla bort på grund av områdets importras. Detta kommer leda till att även japanska företag tvingas söka nya marknader.

Krisen i Sydostasien måste också ses i förhållande till den samtidiga situationen på världsmarknaden. Hösten 1997 sjönk priserna på råvarumarknaden i världen dramatiskt. Priset på koppar sjönk med 27 %, zink med 25 % och nickel med 20 %. Priset på massa närmast totalhavererade under hösten, enligt Dagens Industri. Sådana generella prisfall kallas för deflation. Deflation är ett av de säkraste tecknen för överproduktion och kris, och följs av ökad arbetslöshet. Företagen tvingas sänka priserna för att över huvud taget kunna få sålt någonting, vilket leder till rationaliseringar och nedläggningar, alltså sänkta löner och fler arbetslösa. Detta i sin tur leder till minskad köpkraft.

Krisens offer

För att klara krisen lånade IVF under några veckor vid årsskiftet 1997/1998 ut 17 miljarder dollar till Thailand, 23 miljarder dollar till Indonesien och 55 miljarder dollar till Sydkorea – sammanlagt 95 miljarder dollar eller ca 750 miljarder svenska kronor! Dessa stödinsatser är, som vanligt när det gäller IVF och Världsbanken, knutna till hårda nyliberala sparprogram med t ex nedskärningar i den offentliga sektorn. Sparkrav som slår mot den arbetande befolkningen. I första skottlinjen står de rättslösa och oftast "illegala" immigrantarbetarna i Sydkorea, Malaysia, Thailand och sist men inte minst i Indonesien, de fattigaste bland fattiga. I Indonesien har matbrist och kraftigt höjda priser lett till varuhusplundringar och kravaller, samt massiva politiska krav om president Suhartos avgång.

Inte mindre än tre miljoner immigrantarbetare riskerar att utvisas från Thailand, Sydkorea och Malaysia. De lokala härskarna tvekar inte att spela på rasistiskt utlänningshat för att kanalisera ansvaret från sig själva över till etniska motsättningar och rasism. Polisen i Indonesien ingriper t ex inte när den kinesiska minoritetens affärer plundras, men skjuter skarpt i andra fall. Makthavarna använder sig av rasistisk hetsjakt för att skapa en buffert mot uppror mot den misär som den kapitalistiska krishanteringen skapar, något vi känner igen från till exempel USA, ex-Jugoslavien och Frankrike. Rasismen och nationalismen är helt enkelt ett globalt fenomen.

[19]

Faktatext: Toyotismen

Den modell för organiserandet av produktionen som, i och med omstruktureringen, ersätter den tidigare produktionsmodellen, fordismen, har fått sitt namn efter företaget Toyota, och kallas toyotism. Toyota är att japanskt företag som inte bara tillverkar bilar, utan en massa annat också. Detta är inget ovanligt i Japan. Toyotismen är en s k post-fordistisk produktionsmodell som med ojämn hastighet ersätter fordismen. I praktiken handlar det om en gradvis "toyotisering" av produktionen.

Toyotismen byggdes i Japan upp på ryggen av en försvagad och nedtryckt fackföreningsrörelse. Det japanska bilarbetarfacket Zenji krossades på 50-talet efter hårda konflikter, och nya lojala fackföreningar startades på initiativ av företagen själva. Toyotismen baseras på en kombination av högteknologiska arbetsprocesser och en högmotiverad mindre grupp arbetare med stor flexibilitet. En viktig beståndsdel av toyotismen, den s.k. kaizen, infördes i den japanska produktionen av en amerikansk konsult i landsflykt från de starka och envisa fackföreningarna i USA. Kaizen innebär att alla standardmoment i arbetsprocessen skrivs ned eller ritas upp. Alla små rationaliseringar som arbetarna därefter utvecklar, arbetas kontinuerligt in i föreskrifter, för att på så sätt bränna bort mikropauser i arbetet. Om arbetarna hittar snabbare och enklare lösningar på arbetsmoment så ser företagen till att snabbt ta tillbaks denna tid.

Förutom kaizen så präglas toyotismen av:

– Nya former av intern organisation med lagarbeten, team-work, med arbetare som har flera olika arbetsuppgifter och är medbestämmande, inom givna ramar, angående utveckling, rationaliseringar, kvalitet och underhåll. Denna organisationsform, och så kallad team-building har också fått visst fäste i olika utbildningar, och t o m i militären. Ett exempel på team-building är de s.k. Drakbåtsfestivalerna och andra jippon där de anställda i olika företag tävlar mot varandra. Syftet är att "svetsa samman" arbetsstyrkan och få alla att identifiera sig med, och uppoffra sig för företaget, ofta under en täckmantel av kamratskap. Målet är en korporativ lojalitet mot företaget.

– Målstyrning istället för strikt hierarkiska direktiv och orderstyrning. Olika skolor och utbildningar uppmuntrar t ex till självständigt arbete och projektarbeten, vilket är en direkt anpassning till toyotismens målstyrning.

– Förtäckt repression genom intern konkurrens mellan arbetslag (och slutligen mellan enskilda arbetare), som omväxlande förhåller sig till varandra som kunder och leverantörer i ett slags marknadssystem. I vissa skolor har det införts "närvarokamp" där klasserna tävlar om högst närvaro, vilket leder till ökad social press på eleverna, och på så sätt en decentralisering av kontrollen och disciplineringen.

– Mager produktion, "lean production", vad gäller produkter i arbete, antal arbetare, antal tjänstemän i arbete och använd arbetstid. Idealet är att bara hyra in arbetskraft och maskiner för specifika arbetsuppgifter.

– "Just-in-time"-system för transporter och leveranser istället för lagerhållning, vilket ställer enorma prestationskrav på underleverantörer och arbetare i cirkulationsledet (ledet mellan produktionen och konsumtionen, som till viss del tillför mervärde). Avsaknaden av lagerhållning gör produktionsledet speciellt känsligt för störningar, som t ex trafikstockningar, strejker och vägblockader. Detta har gjort att t ex de franska lastbilschaufförernas strejker varit framgångsrika, och såpass hotande att det har varit på förslag i EU att förbjuda den sortens strejker. I ett fall från Sverige vägrade de anställda på företaget Lear Corporation i Bengtsfors att jobba övertid när just 342 blivit uppsagda. Övertidsvägran ledde till att Volvo inte fick sina bilinredningar i tid. Detta skapade en sådan press på Lear, så att de tvingades förklara att deras montering, som är den största arbetsplatsen i Bengtsfors, skulle finnas kvar. Bland annat som ett svar på denna störningskänslighet har det på senare växt fram något som [20] kallas tredjepartslogistik, som innebär lagerhållning, ordermottagning och distribution av andra företags produkter, främst för företag som ligger långt ifrån den aktuella marknaden.

– Flexibilitet och förmåga till snabba omställningar både på golvet och på kontoren. Detta hänger ihop med kaizen, den magra produktionen och "just-in-time"-systemet. Det hänger också ihop med att marknadssignaler ska släppas in på alla nivåer för att ställa kundbehoven i centrum.

– Decentralisering av produktionen. Större företag har utlokaliserad produktion som är utsatt för konkurrens med ett nätverk av underleverantörer.

– En teknologisk offensiv som bl a baseras på informationsteknik. Detta är en viktig orsak till varför IT och Internet blivit så extremt inne.

– Flexibel lön beroende på profitens storlek. Detta ligger helt i linje med den förljugna borgerliga ideologin och grumlar det orubbliga faktum att lönens storlek, alltså arbetskraftens värde, bestäms av det samhälleliga genomsnittsvärdet på de varor som täcker de nödvändiga behoven för arbetarna på en speciell plats vid en viss historisk tidpunkt. Till dessa livsförnödenheter hör, förutom mat, kläder, bostad, medel till fritidssysselsättning osv, även utbildning och utgifter för arbetarens eventuella familj. Arbetskraftens värde och de nödvändiga livsförnödenheterna är alltså bestämda på förhand, och inget som påverkas av själva arbetsinsatsen, prestationen. Trots detta verkar det som om arbetarna får betalt för det arbete de presterar, speciellt om lönen ges efter profitens storlek. Däremot kan kapitalisten bestämma hur mycket arbetaren skall arbeta och därmed hur mycket nytt värde arbetaren skall skapa genom sitt arbete. Detta kan kapitalisten, arbetsköparen, göra genom att arbetskraftens bruksvärde tillhör honom/henne när väl arbetskraftens värde betalats.

– Synliga och enkla flöden och strukturer i produktionen, "genomskinlighet". Detta är en förutsättning för kaizen.

– Elitistisk hierarkisering av arbetarna inom produktionsledet, där den lilla relativt privilegierade gruppen av arbetare domineras av "den nya medarbetaren": ung, lojal man av inhemsk härkomst.

På internationellt plan intensifieras utnyttjandet av skillnaderna mellan produktionsförhållandena. Detta görs med hjälp av flexibilisering av finans- och kapitalcirkulationen och utlokalisering av mekanik, sammansättning och råvaruproduktion till Trikont samt produktion av lönsammare högteknologi (t ex bioteknologi, telekommunikationer, finansiella tjänster, mjukvaruproduktion, vapen- och läkemedelsindustrin) i centrumländerna. Denna arbetsdelning är kärnan i den s k globaliseringen.

[21]

Omstruktureringen av ekonomin

I denna tredje del sammanfattar vi konsekvenserna av den globala kapitalistiska omstruktureringen.

Vi börjar med att konstatera att de olika historiska kompromisserna med kapitalet slagits tillbaka av borgarklassens globala offensiv: den västeuropeiska välfärdsstaten, sovjetsystemet och de nationella utvecklingsprojekten på de tre kontinenterna. Dessa kompromisser, som utvecklades inom nationalstatens ramar, har undantagslöst drabbats av en proletarisering.

Den ultimata konsekvensen av omstruktureringen är en globalisering med ett proletariat i en värld. Samtidigt pågår en ny centralisering av makt och rikedom till kapitalets tre territoriella baser, den s.k. Triaden: Japan/Fjärran Östern, Nordamerika och Västeuropa. Globaliseringen innebär också att privilegier för arbetarklassen, baserade på nationalstaten eller handelsblock, är på väg att upphävas. Globaliseringen leder med andra ord alltså till ökade klassklyftor och marginalisering även här i de imperialistiska centrumländerna. Detta mycket viktiga stycke "Den globala kapitalistiska omstruktureringen" avslutas med en precisering av globaliseringens kärna.

Vi fortsätter med att behandla organiseringen av konkurrerande imperialistiska block, som är en konsekvens av de nya maktförhållandena i världen. Vi tar kort upp EU:s roll i det hela.

Vi tar upp omstruktureringen i Sverige, och den svenska anpassningen till EU-blocket.

Nästa stycke beskriver den konkurrensstat som, i och med globaliseringen, ersätter välfärdsstaten. Samtliga statsstrukturer befinner sig i en konkurrenskapplöpning om att förverkliga de bästa förutsättningarna för utsugningen av arbetskraften. Hand i hand med detta ökar repressionen.

Utifrån analysen om konkurrensstatens ökande repression avslutar vi denna del med ett ganska ingående stycke om polisens förnyade roll som upprorsbekämpare, och dess samspel med den monopoliserade medieindustrin.

Den globala kapitalistiska omstruktureringen

De tre utvecklingsårtiondena efter andra världskriget, som materiellt sett varit relativt gynnsamma för världens folk, är för länge sedan slut. De olika tillkämpade projekten inom nationalstatens ramar – de historiska kompromisserna med den imperialistiska borgarklassen som inskränkte kapitalets svängrum – den västeuropeiska välfärdsstaten, sovjetsystemet och Trikonts nationella utvecklingsprojekt, har alla slagits tillbaka. Deras inre motsättningar och begränsningar i de klassrelationer de vilade på (t ex gränserna för välfärd genom sossarnas klassamarbetskompromiss och den inhemska borgarklassens ambitioner i öststaterna och på Trikont) är roten till den brutala omstruktureringen på 80-talet. Dessa inre motsättningar närdes av trender mot ökad globalisering, som i sin tur var borgarklassens svar på den amerikanska hegemonins fall och världsekonomins kris i 70-talets början.

Från så vitt skilda förutsättningar i olika länder, såsom Italiens fackliga och utomfackliga militans, Mexikos korporativistiska s.k. importsubstitution (alltså en nationell klassamarbetsmodell för att ersätta tidigare importerade varor med inhemsk produktion), och den socialdemokratiska välfärdsstaten i västeuropeiska länder som Frankrike och Sverige, så har omstruktureringsprocessen överallt medfört samma resultat – ett mer öppet klassam-[22]hälle bortom regleringar, kompromisser, avtal och statliga välfärdsgarantier. De olika historiska kompromisserna, som alla utvecklades inom nationalstatens ramar, har undantagslöst tvingats öppna upp arbetsmarknaderna och därigenom drabbats av en proletarisering. De olika tillkämpade projektens drastiska tillbakagång har tolkats som historiens slut och kapitalismens slutgiltiga seger över socialismen. Men så enkelt är det inte!

Omstrukturering som krishantering

Den imperialistiska borgarklassen drabbades av den kapitalistiska krisen genom att ha ackumulerat mer kapital än vad den lönsamt kan återinvestera i produktion med tillräckligt högt mervärde. Därför attackerades de etablerade arbetsmarknaderna och öppnades upp. Genom kapitalets globala jakt efter ökat mervärde i en högre grad än någonsin tidigare blev lönearbetet mer flexibelt och arbetskraften billigare genom nya former av kontroll av produktionsprocessen och ökning av den obetalda merarbetstiden.

Omstruktureringen är helt enkelt det internationella finanskapitalets försök att växa på det enda sätt som kapital – i motsats till sin penga- eller varuform – verkligen kan växa, nämligen i produktionsprocessen. Målet för borgarklassen är att uppnå de nödvändiga profitnivåerna för produktivt kapital överallt i världen genom att öka den obetalda arbetstiden.

Den globala kapitalistiska omstruktureringen handlar alltså inte om en lösning på den kapitalistiska krisen, utan om en krishantering. Systemet måste hantera krisen så att det skapas alternativa, improduktiva utlopp för kapitalöverskottet, d v s spekulation. Kapitalet kan inte välja bort krisen, någon måste betala – proletariatet. Men den permanenta krishanteringen, och proletariseringen som följer i dess spår, leder ofrånkomligen till ett växande politiskt kaos och socialt sönderfall, vilket troligtvis kommer leda till något slags sammanbrott.

Globalisering

Den ultimata konsekvensen av omstruktureringen är en globalisering med ett proletariat i en kapitalistisk värld. De gamla strukturella skillnaderna mellan första, andra och tredje världen jämnas ut allt mer, vävs ihop och koordineras. På samma gång som arbetsmarknaderna kopplas ihop horisontellt så pågår en vertikal hierarkisering till den s.k. Triaden (Japan–Fjärran Östern, Nordamerika och Västeuropa). Från dessa tre territoriella baser skapar kapitalet nya förutsättningar för det nysammansatta proletariatet. Däremot så skapar inte Triaden några speciella skydd för arbetarklassen i sina respektive basområden. Tidigare kunde den ekonomiska polariseringen på nationellt plan delvis upphävas p.g.a. exploateringen av periferistaterna. Globaliseringen innebär att varje form av privilegier för arbetarklassen baserade på nationalstaten eller handelsblock är på väg att upphävas. Varken den nationella eller den "över-nationella" staten spelar längre samma roll som medlare och upprätthållare av klassernas inbördes förhållande genom kompromisser. Globaliseringen leder alltså till ökade klassklyftor och marginalisering även i centrumländerna, och därigenom till en radikalisering av de politiska konflikterna.

Uppdelningen mellan centrum och periferi i världen är inte längre synonymt med industrialiserade regioner kontra icke-industrialiserade regioner. Asien i synnerhet, men även Latinamerika, Sydafrika och länder i Mellersta [23] Östern har tagit steget mot industrialisering. Trots industrialiseringen förblir de perifera regioner. Borgarklassen i Triaden kommer att fortsätta dominera systemet p.g.a. deras monopolställning på flera viktiga områden – teknologi, kontrollen över det globala finansiella kapitalet, tillgången till planetens naturresurser, kontrollen över medie- och masskonsumtionssektorn, samt de militära monopolen, inklusive massförstörelsevapen. Genom monopolen lägger centrumländernas kapital beslag på den överväldigande delen av förädlingsvärdet i produktionen.

Ökad utsugning

Genom nya teknologier, speciellt datoriserad telekommunikation (IT) så kan man idag bevaka avlägsna arbetsplatser, kontrollera arbetskraften och standardisera produktionen mycket lättare. Därav den stora ökningen av underleverantörer och teleworking (distansarbete med IT) i hemmen, med kostnadsminskningar som följd. Flygbolaget Swissair har t ex flyttat sina bokningsavdelningar från Zürich till Indien. Amerikanska multinationella dataföretag har stängt sina utvecklings-/research-avdelningar i Silicon Valley efter att ha köpt upp hela personalstyrkan på fysikinstitut i Moskva till en femtiodel av de amerikanska lönerna. Inte ens de högkvalificerade sektorerna av arbetspyramiden har alltså undgått konsekvenserna av avregleringarna och omstruktureringen av arbetsmarknaderna. Enda fallet när lönerna höjs är när höjningen mer än väl kompenseras av ett högre mervärde som produktivitetsökningar skapat. Det totala värdet har då ökat i högre grad än lönerna, alltså har graden av utsugning ökat. Detta är fallet för många multinationella företag, som t ex Nike, Intel och Microsoft. Genom de ständigt ökade profiterna har dessa företag råd att hålla sig med en välavlönad kärna av anställda – s.k. "nya medarbetare" – samtidigt som antalet tillfällighetsarbetare anställda av oberoende, och inbördes konkurrerande, underleverantörer i olika länder är många gånger högre, med usla löner och otrygga arbetsförhållanden. Längst ner i denna arbetspyramid av underleverantörer råder närmast förkapitalistiska tvångsförhållanden för arbetskraften – bestående av barnarbetare, kriminaliserad arbetskraft (fångar och illegala invandrare) och olika etniskt diskriminerade grupper.

Global utsugning

Borgarklassens har genom sin globala offensiv alltså till slut besegrat Sovjetsystemet, den västerländska socialdemokratin och de nationella utvecklingsprojekten på Trikont. Det globala kapitalet kan suga ut och investera i stort sett överallt utan hämmande statliga ingrepp. I centrumländerna har det statliga reproducerandet av arbetarklassen (dagis, sjukvård, omsorg), som är produkten av åratals kvinno- och klasskamp, avvecklats mer och mer. Detta får kvinnor bära bördan av.

Hela världen utvecklas mot ett enda stort industrialiserat U-land med små öar av rika parasiter både i syd och nord. Ett utmärkt exempel på detta är förslaget om frihandelszoner i "problem"-förorter i Sverige. Den socialdemokratiskt ledda Storstadsutredningen har tagit fram ett förslag om skattelättnader och slopade arbetsgivaravgifter för företag som "investerar" där.

Om vi skulle försöka precisera globaliseringens kärna kan det bara bli såhär: Att minimera produktionskostnaderna och perfektionera utsugningen genom att kombinera fördelarna hos centrumländerna och länderna i periferin – hög industrialisering respektive låga löner. När det gäller t ex produktion av elektronik så kan produktionen av baskomponenterna lokaliseras till t ex USA och Nordirland (där industrialiseringen och utbildningen av arbetskraften är hög), den mekaniska sammansättningen i Thailand och Malaysia (där arbetskraften är billig), och sluthanteringen i Singapore (där arbetskraften är relativt billig kombinerat med att tillgången till den globala marknaden är relativt hög).

[24]

Organiseringen av imperialistiska block

Den utveckling som omstruktureringen förde med sig gavs en extra knuff när Sovjetsystemet i Östeuropa kollapsade kring 1990/91. Den nyliberala avregleringspolitiken har blivit den etablerade sanningen för alla politiska eliter som kommit till makten efter omvälvningarna i östra och sydöstra Europa. Med diskret hjälp av de internationella finansinstitutionerna mognade nyliberalismen till ett projekt för att snabbt och fullständigt förstöra alla statliga ekonomiska strukturer. Avregleringen var inte ens knuten till några program för industriell omorganisering. De högt utbildade arbetarna från Östeuropas kollapsade statliga företag dumpades cyniskt ned längs den globala kapitalismens låglönetrappa. Östeuropa halkade återigen ner på sin tidigare periferi-status jämförbar med Latinamerika.

Efter sovjetsystemets fall har detta område präglats av kapitalets kapplöpning till de nya marknaderna. När det gäller EU så är ju utvidgningen i Östeuropa högst aktuell. De imperialistiska blocken – USA och NAFTA, EU, Japan och de sydostasiatiska "tigerekonomierna" – har formerat sig mer och mer. Den nya blockbildningen är bland annat en konsekvens av att det gamla Östblocket fallit, alltså imperialismens anpassning till den nya situationen, en uppdaterad organisationsform för den globala utsugningen som befästes efter Gulfkriget. Globaliseringen och den imperialistiska blockbildningen skapar en förnyad och effektivare form av polarisering, global proletarisering. De tre imperialistiska blocken, Triaden, lägger under sig de närliggande periferi-regionernas billiga arbetskraft. USA knyter till sig Latinamerika, Västeuropa dominerar Östeuropa och Nordafrika och Japan drar fördel av Sydostasiens periferi-ställning. Samtidigt marginaliseras stora delar av periferin allt mer, t ex stora delar av Afrika och de asiatiska delarna av det forna Sovjetunionen.

EUropa

EU är en konsekvens av EG, den europeiska inre marknaden, med dess ekonomiska samarbete, vilket i sin tur kräver ett mellanstatligt och överstatligt politiskt samarbete, i form av EU. EU har en tydlig utveckling mot Europas Förenade Stater med gemensam valuta, gemensam utrikes- och "inrikes"-politik och militärpolitik. Allt för att anpassa sig till hur den nya situationen ser ut och bättre klara sig i konkurrensen mellan de imperialistiska blocken.

EG, den europeiska inre marknaden, är frukten av en europeisk frigörelseprocess från USA, som haft hegemoni i Europa från efterkrigstidens Marshallplan ända fram till 70-talet, då Europas stater lyckades gå om USA ekonomiskt. De 50–60 största företagsledarna och finansdirektörerna bildade då en lobbyorganisation för att pressa på utvecklingen. Denna lobbyorganisation hette European Roundtable of Industrialists, ERT, och hade den dåvarande Volvo-chefen P G Gyllenhammar som förste ordförande. Ett konkret förslag för hur en inre europeisk marknad skulle genomföras skrevs av Philips direktör – "Europa 1990". Kort efter detta förslag skrivits, 1985, lade EG-kommissionen fram förslaget som sitt eget, den s k Vitboken. Den viktigaste skillnaden var att årtalet 1990 hade bytts ut mot 1992, annars var Vitboken identisk med "Europa 1990". Vitboken antogs senare av EG:s stater.

[25]

Omstruktureringen i Sverige

Inom själva blocken så har den inbördes konkurrensen mellan olika regioner också ökat. De olika länderna har naturligtvis anpassats till den imperialistiska blockbildningen, i Sverige har utvecklingen de senaste åren dominerats av anpassningen till EU på alla nivåer: Inom klassjustisen/rättssystemet började anpassningen redan några år innan medlemskapet i EU; Med hela strukturanpassningen till EMU:s nyliberala ekonomiska politik; Med anpassningen till Schengen och Amsterdamfördraget (Sverige har nästan slutat ge asyl); Med satsandet på vägnät och infrastruktur, som till exempel Öresundsbron; Med mer företagsinriktad, marknadsanpassad skola/utbildning för att sålla fram "de nya medarbetarna"; Med privatiseringar, liberaliseringar och monopolisering av media; Med statliga/kommunala arbetsmarknadsprojekt som datautbildningar, "Gröna Jobb" och praktikplatser för att hålla arbetskraften i trim; Militärt med gemensamma övningar med NATO, t ex vid Partnership For Peace-övningen i Göteborg i maj -97; etc.

Omstruktureringen har, sedan slutet på 80-talet/början på 90-talet, för Sveriges del inneburit en s.k. toyotisering av produktionen, massavskedningar i den offentliga sektorn, fabriksnedläggningar och en massarbetslöshet, med allt det för med sig. Den offentliga välfärden har raserats i rekordfart, och staten fortsätter att privatisera delar av den offentliga sektorn.

Multisar

Sverige har på förvånansvärt kort tid avreglerat och privatiserat ekonomin och blivit en av världens mest liberala ekonomier, med fler multinationella företag per capita än något annat land. Sverige har många inhemska multinationella företag såsom ABB, AGA, Astra, Atlas Copco, Electrolux, Ericsson, Gambro, Hasselblad, Ikea, MoDo, Saab, Sandvik, Scania, Skanska, SKF, Stora, Tetra Laval och Volvo etc, men under 90-talet har också utländska företag ökat kraftigt i antal. De flesta företag kommer från USA, och det är även de som ökat mest i antal, från 350 stycken 1990 till 470 stycken 1995.

En lång rad av förändringar har förbättrat klimatet för utländska investerare i Sverige. Devalveringen av kronan i början på 90-talet har tillsammans med produktivitetsökningar minskat kostnaden för arbetskraften till den lägsta nivån på 25 år. Valutaväxlingen har släppts fri och restriktionerna mot utländskt ägande av svenska företag har avskaffats. 1991 sänktes företagsskatten till bara 28 procent.

Sverige som språngbräda

Sverige har en strategisk viktig position i Norden och EU, samt som språngbräda mot de lågavlönade arbetsmarknaderna i de baltiska staterna. Sverige blev medlem i Europeiska Unionen 1995, och har därigenom tillgång till världens största frihandelsområde med 370 miljoner konsumenter. Traditionellt har också [26] Sverige en central position i de nordiska länderna. Den baltiska regionen har, i och med omstruktureringen, genomgått snabba och omvälvande ekonomiska förändringar. Handel, utförsäljningar och utländska investeringar ökar kraftigt i Polen, St Petersburgsregionen i Ryssland, och de tre baltiska staterna. Ett ökande antal utländska multinationella företag har därför etablerat sina baltiska regionkontor i Sverige, som en bas för expansionen österut. I de baltiska staterna har småborgerliga nationalister kommit till makten efter omvälvningarna. Litauens president, Valdas Adamkus, stödde t ex aktivt nazisterna vid deras ockupation av Litauen under andra världskriget.

Globaliseringen och nationalstatens förändrade karaktär

Statsapparatens existens är en direkt konsekvens av den oförsonliga motsättningen mellan klasserna, mellan arbete och kapital. Staten är den härskande klassens våldsapparat, som nödvändigtvis måste existera så länge kampen mellan klasserna existerar. För att legitimera sin existens och upprätta sin relativa självständighet så är statsapparaterna inte bara repressiva och undertryckande, utan har även reproduktiva och socialpolitiska funktioner.

Kapitalets globaliseringstendens har på senare tid förändrat förhållandet mellan å ena sidan det rörliga internationella kapitalet, och å andra sidan nationalstaternas ekonomi och socialpolitik. Dagens situation beskrivs bäst genom en liknelse: De kapitalistiska (national-)staterna fungerar som fördämningar för strömmen av kapital. Staterna kontrollerar varken "strömmens" samlade press, dess hastighet eller volym. De kan bara sträva efter att behålla så mycket vatten som möjligt på sitt territorium.

Konkurrensstaten

Den tidigare välfärdsstaten har ersatts med en konkurrensstat. Denna nya statstyp innebär inte att statens sociala funktioner överges helt, utan är snarare ett försök att öka utsugningen i produktionsprocessen och reducera kapitalets förpliktelser, t ex genom att avskaffa förmögenhetsskatten och restriktioner som är "hämmande" för kapitalet. Kapitalet agerar på den globala marknaden och väljer att investera på de platser med de största fördelarna. Nationalstaternas ekonomier reduceras därför till att garantera kapitalet bästa möjliga investeringsklimat: låga löner, avsaknad av arbetsrätt, politisk stabilitet, låg skattenivå, väl utvecklad transport- och kommunikations-infrastruktur, inga arbetsgivaravgifter etc. Givetvis kan inte alla kraven uppnås omedelbart, men strävan finns.

I motsats till välfärdsstaten så garanterar konkurrensstaten inte längre befolkningens trygghet och levnadsstandard genom avtal och socialpolitik. Däremot agerar den nya statstypen via regeringen för att privatisera, sänka sociala bidrag och understöd, skära ned på omsorg, vård och skolor, avreglera och flexibilisera arbetsmarknaden etc. Allt detta hand i hand med en ökad repression. Detta görs i alla stater oberoende partipolitisk dominans, alltså oberoende om det är en socialdemokratiskt dominerad regering eller en konservativ. Samtidigt reagerar nationalstaterna på kapitalets globalisering genom att nydefiniera överstatliga och mellanstatliga organisationer som EU, WTO, OECD, NAFTA... Dessa fungerar i ökande grad som en slags informella världsregeringar.

Att de sociala förpliktelserna gentemot befolkningen kommit i skymundan gäller i princip för alla nationalstater, oberoende av de vitt skilda förutsättningarna i olika delar av värl-[27]den. Detta är egentligen inte så konstigt: Konfronterade med en extremt snabbförflyttad ström av kapital och profitens oinskränkta styre på de internationella finansmarknaderna, ser samtliga stater sig tvungna att binda till sig det produktiva kapitalet genom ständiga förbättringar av förutsättningarna för profitmaximeringen (utvinningen av mervärde). Samtliga statsstrukturer (nationalstater, kommuner, län etc.) befinner sig alltså i en konkurrenskapplöpning om att förverkliga de bästa förutsättningarna för utsugningen. På grund av detta befinner sig "nationalekonomierna" i en slags upplösningsprocess, och i kölvattnet av denna uppstår vid sidan om den nationella konkurrensstaten andra statliga instanser som uppträder som lokala representanter med egna intressen, vilket leder till konkurrens mellan olika regioner.

Polisens förnyade roll som upprorsbekämpare och dess samspel med medieindustrin

Numera förekommer det ofta att polisen angriper demonstrationer och misshandlar vänsteraktivister. Samtidigt har polisvåldet också ökat mot invandrare, ungdomar, missbrukare och hemlösa vid vissa centrala platser, samt i vissa förorter. De ökade angreppen från polisen ska ses i ljuset av den globala kapitalistiska omstruktureringen som svept över världen de senaste tjugofem åren, och nationalstatens nya konkurrenskaraktär. Omstruktureringen har bland annat fört med sig en ny fattigdom i de imperialistiska länderna med en avveckling av välfärdsstaten, en permanent massarbetslöshet och ökad utslagning. Resultaten av denna borgarklassens globala offensiv, har vi fått uppleva här i Sverige först nu på 90-talet. Det hårdnade samhällsklimatet har skapat missnöje, protester och motstånd som systemet inte kunnat absorbera. Den nya fattigdomen har skapat inkomstkrav som spräcker lagens ramar.

Den härskande klassen tvingas helt enkelt öka repressionen och kontrollen för att slå ned all opposition som bryter den sociala freden. Polisen har fått tillbaka sin roll som mer renodlad upprorsbekämpare, och de verkar finna sig bra i rollen som politiskt verktyg. Efter gatukampsträningen inför fotbolls-EM 1992 och med några års träning, främst mot antifascister, har de blivit varma i kravallutrustningen. Genom den ideologiska propagandan som t ex de oräkneliga polisserierna på TV utgör, legitimeras polisens våld och statens ökade repression i allmänhetens ögon.

Snutens mer renodlade roll som upprorsbekämpare ligger helt i linje med det EUropeiska polissamarbetet. Invandring och politiskt relaterad brottslighet ska bekämpas, samtidigt som gränserna för vad som definieras som kriminellt allt mer suddas ut. Betydligt större befogenheter som snutens rätt att provocera fram brott, utökad övervakning, avlyssning och registrering av personer som kan anknytas till, eller misstänkas, begå brott ingår i EU-samarbetet. Immunitet för Europol-snutar och användandet av kollektiva arresteringar "vid t ex fotbollsmatcher" är på förslag. Säkerhetspolisen har numera till och med rätt att vägra låta folkvalda ta sina förtroendeuppdrag om de anses vara ett "hot mot rikets säkerhet". Den svenska borgarklassen gnider händerna av lycka och politikerna grälar nästan ikapp om vem som vill ge snuten mest resurser och befogenheter.

[28]

Den nästan totala bristen på kritik och motstånd mot ökad repression och kontroll i Sverige hänger säkerligen samman med den långa samförståndstraditionen som varit grunden för "den svenska modellen". Ett folkhem där även stora delar av arbetarklassen ansett att staten, och därmed polisen, stått på deras sida, eller åtminstone varit klassneutral. Men detta folkhem existerar inte längre, och kommer inte göra det i framtiden heller. Det var helt enkelt en tillfällig kompromiss som den imperialistiska borgarklassen gjorde med arbetarklassen här. En kompromiss som borgarna inte längre är intresserade av.

Den svenska snutens goda rykte börjar naggas i kanterna. Om vi vill verka för revolutionära förändringar så måste vi få folk att i större utsträckning bryta med den invanda samförståndsandan och börja betrakta snuten som fiende. Ett sådant medvetande skulle betyda mycket, och vara en bra grund att bygga en politisk medvetenhet på.

Utdefinierad opposition

För att inte väcka kritik när snuten slår ned oppositionen så måste politiska motiv framställas som enbart, eller till största delen, kriminella. Grupper som visar på motstånd utmålas och stämplas som ungdomsgäng, maskerade bråkmakare, stenkastande proffsdemonstranter, antidemokrater, huliganer, terroristiska yngel eller andra utdefinierade extremister beroende på situationen. Ibland helt enkelt kommunister – ett skällsord där liberalismen härskar – som t ex sossen Margareta Winberg kallade de som överröstade henne med slagordet "Ta från de rika" på ett torgmöte i Göteborg.

Den allt mer monopoliserade medieindustrin fyller till stor del denna utdefinierande ideologiska funktion, förvånansvärt ofta med god hjälp av den etablerade vänsterpressen. För det första går denna funktion ut på att konsekvent förringa, förlöjliga och osynliggöra motståndet. För det andra går den ut på att demonisera, sprida lögner och på andra sätt slå mot kämpande människor och grupper ideologiskt, för att få dem att framstå som mer eller mindre kriminella, och på så sätt legitimera och bereda vägen för ökad repression. Ofta funkar medieindustrin som en direkt megafon åt snuten, myndigheterna och kapitalet, men de klarar också uppgiften alldeles utmärkt på egen hand.

Mediamonopol

Inom medieindustrin pågår stora förändringar nästan överallt i världen – kommersialisering, avregleringar, privatiseringar och växande ägandekoncentration. Tillsammans med ny teknologi driver dessa förändringar på monopoliseringen av medieindustrin. Ett tiotal företag, med årliga intäkter på mellan 10 och 25 miljarder dollar, dominerar allt tydligare den globala marknaden: Time Warner, Disney, News Corporation, Viacom, tyska Bertelsmann (det enda europeiska företaget bland de tio största), TCI, Universal (som ägs av Seagram), Sony, Polygram (som ägs av Philips) och NBC (som ägs av General Electric). Vart och ett av de tio dominerande medieföretagen har samarbetsprojekt med i genomsnitt fem av sina nio främsta konkurrenter, vilket gör att de fungerar som en löst sammanfogad kartell. News Corporation t ex, är verksamma inom nio olika media på sex kontinenter. Företaget äger, bland mycket annat, 132 tidningar, filmbolaget Twentieth Century Fox, den amerikanska markbundna TV-kanalen Fox Network, Fox News Channel (ny utmanare till CNN), 22 [29] amerikanska TV-stationer, 25 tidskrifter (däribland världens största – TV Guide), bokförlag som Harper Collins samt stora aktieposter i satellit- och kabelsystem runtom i världen. Samtidigt har de korsvist ägande, gemensamma projekt eller långsiktiga strategiska allianser med sju av sina nio konkurrenter på den globala marknaden.

Under de tio globala mediejättarna finns närmare fyrtio andra stora medieföretag som kontrollerar regionala och nationella marknader. Även mellan dessa storföretag och de tio jättarna finns mängder av samarbeten, ägandeintressen och strategiska allianser. Ett exempel på mediamonopol som var aktuellt för ett par år sedan var nyfascisten Berlusconi som hade monopol i Italien, som han utnyttjade friskt för sin egen valkampanj. Inte heller Sverige är något undantag från monopoliseringen av media. Här har vi t ex Bonniers-företagen och Stenbeck-koncernen.

Medieindustrin skiljer sig inte från andra privatägda storföretag, även här är det strävan efter profitmaximering som styr. Medieföretagen har på grund av den senaste tidens omstruktureringar på mediemarknaden, med uppköp och samgåenden som kräver expertrådgivning och kapitalmobilisering, knutits ännu närmare de stora investerarna på Wall Street. Mediesystemet är också annonsfinansierat. Detta gör att annonsörerna blir de viktiga konsumenterna, medan läsarna/tittarna i själva verket är "produkten" som erbjuds annonsörerna. Detta koncept används fullt ut i gratistidningar som Metro. Reklamens roll växer dessutom explosivt. (1995 låg de globala reklamutgifterna på 335 miljarder dollar. Enligt en beräkning av konsultföretaget McCann-Erickson kommer de att öka till 2000 miljarder dollar år 2020.)

Varken ägarna, annonsörerna eller redaktörerna (som ofta själva sitter i företagsstyrelser) har något som helst intresse av att ifrågasätta de rådande ägandeförhållandena, tvärtom. Att det kommersiella mediesystemet är en propaganda-apparat för den härskande klassen är alltså ingen vänstermyt, utan en direkt följd av mediemarknadens institutionella uppbyggnad (koncentrerat privat ägande, profitmotiv och annonsberoende). Den privatägda propaganda-apparaten fungerar till och med mer effektivt än en statlig, eftersom den ger ett sken av frihet och mångfald.

Att borgerliga idéer härskar oinskränkt (så kallad hegemoni) i medieindustrin förvånar väl knappast någon som känner till ägandeförhållandena och att profitintresset styr. Men vad får det för konsekvenser? I sin förlängning så sätter det en gräns för vilka idéer som kan tänkas och vilka åsikter som kan formuleras, men den borgerliga hegemonin påverkar även motståndet mer direkt. Medieindustrin består av tidningar, bokförlag, radio- och TV-stationer, filmbolag, datapublikationer, undervisningsmaterial och mycket annat. Men nyhetsförmedlingen, som vi främst får genom radio, TV och dagstidningar, är kanske den som fyller den viktigaste direkta disciplinerande funktionen genom att bl a legitimera ökad repression.

Repression mot motståndsmedia

Medias roll för systemets upprätthållande när statens funktion som upprorsdämpande social buffert minskar, kan inte överskattas, och det är i det ljuset vi måste se den ökande kriminaliserings- och repressionsvågen mot självständiga och oppositionella media, som tidningar och radiostationer, på globalt plan. I Latinamerika och på många andra platser i världen är det inte speciellt uppseendeväckande att kritiska journalister "försvinner". I Tyskland är polisvåld mot journalister en stigande trend. Kommittén för journalism på mediefacket IG Media räknade till över 20 sådana fall 1994. Många tidningars kontor har blivit utsatta för razzior, i många fall för att de har tryckt uttalanden från väpnade motståndsgrupper – en sak som i de flesta länder anses helt normalt. 1996 blev tidskriften radikal kriminaliserad och flera personer arresterade, inklusive en husrannsakan i Holland (där radikal är laglig) ledd av tyska snutar. Razzian mötte protester men har senare förklarats fullt laglig. Detta [30] skulle i princip innebära att tyska snutar också kan göra lagliga razzior i Sverige. Den tyska staten försökte till och med censurera hemsidor på Internet med material från radikal. 1997 blev den autonoma veckotidningen i Berlin, Interim, utsatt för ett misslyckat kriminaliseringsförsök, och åtminstone 10 lägenheter blev utsatta för husrannsakan. I England har miljö- och djurrättstidningar åtalats. I Sverige försökte säkerhetspolisen i april 1997 fälla den radikala miljöaktivisttidningen Ekologisten för brottet uppvigling, men misslyckades. I samband med detta kom det fram att tidningens redaktion fått sina telefoner avlyssnade.

Det ständigt överhängande hotet om repression kan förmå organisationer, individer och vänstermedia att bedriva självcensur och agera på ett sätt som står i motsats till revolutionära anspråk. Den statliga repressionen börjar fungera som ett osynligt kontrollinstrument inuti huvudet på folk. Att försvara den egna organisationens eller tidningens existens, eller helt enkelt den personliga bekvämligheten, blir plötsligt viktigare än att solidarisera sig med den kamp som förs och de som kämpar.

Upprorsbekämpning

Snutens och medias repressiva funktioner är ju inga nyheter precis, men nu på 90-talet efter omstruktureringens genomförande så har dessa funktioner intensifierats. När inte längre välfärdsstaten fungerar som social buffert mot uppror så återstår bara media och polisen/militären. Media kan välja att isolera och lägga locket på enskilda upprorshärdar, samtidigt som polis och/eller militär ökar repressionen i området. Detta var fallet t ex i början på 1998 när det spanska Asturien "brann" av gruvstrejker, vägblockader, gatukamper och demonstrationer. I den borgerliga median hördes inte ett ljud, medan det genom Internet gick att få dagliga rapporter om kamperna. Hela tiden ökade repressionen samtidigt som upprorshärden isolerades. En liknande situation var den närmast revolutionära situationen i Albanien våren 1997. Även vid massgripandena vid EU-toppmötet i Amsterdam i juni 1997 förhindrades och/eller valde media aktivt att inte skriva om polisövergreppen. Terroriststämpling och kriminalisering av kämpande grupper legitimerar och bereder vägen för i stort sett vilken repressiv behandling som helst, samtidigt som det för med sig en avsolidarisering. I denna process spelar media en nyckelroll. Detta var fallet t ex i hetskampanjen mot ETA och den baskiska befrielsekampen som i sin förlängning ledde till gripandet av vänsterpartiet Herri Batasunas styrelse. Något liknande har ännu inte drabbat någon svensk kämpande grupp, men vi måste vara vaksamma på vad som följer i den ständigt pågående utdefinieringskampanjens spår. Solidaritet med utsatta kämpande grupper måste vara en självklarhet.

Utan tvekan är det mycket viktigt att redan på förhand förbereda sig på snutens och medias agerande. Detta förberedande arbete mot repression måste gå hand i hand med allt politiskt arbete. Det är också viktigt att kämpa för att stödja, skapa och sprida fria, icke-kommersiella media som självständigt kan nå ut med våra budskap. Detta utesluter inte att man gör utåtriktade/mediatillvända aktioner. Tyska Autonome Antifa (M) gatuteatrar ansågs av snuten vara ett stort hot, och Mumia Abu-Jamal-kampanjen i Danmark har genom en rad spektakulära, mer eller mindre medietillvända aktioner, som en ockupation av rådhuset, drivit igenom krav som t ex att få en film om Mumia Abu-Jamal visad på TV. Zapatiströrelsen i Mexico har fått ett ovärderligt stöd genom att använda sig av Internet, vilket visar på vilken stor roll Internet kan spela för den internationella kommunikationen mellan kämpande grupper.

[31]

Revolutionära strategier

Denna avslutande del börjar med en kort beskrivning av den nya klassammansättning som omstruktureringen skapat. En proletarisering med bl a en ny och större arbetskraftsreserv. Denna klassammansättning ligger i resten av texten till grund för vår syn på vänstern och motståndet.

I andra stycket presenterar vi kort vår allmänna uppfattning om vänstern i stort. Att hela vänsterspektrat drabbats av den högervridning som följt på omstruktureringen och sovjetsystemets fall. Vänstern har på så sätt gjort reträtt och saknar i stort sett realistiska mål och medel som utgår ifrån den aktuella samhällssituationens förutsättningar, t ex vad gäller den nya klassammansättningen.

Globaliseringen har ryckt undan den materiella grunden för reformism och urholkat den borgerligt parlamentariska skendemokratin. Samtidigt har de utomparlamentariska folkliga mobiliseringarna mer antagit formen av enfrågerörelser, som genom en slags reformarbete så gott det går springer runt och lappar ihop systemets mest akuta brister. Globaliseringen leder till nya villkor för basdemokratiska rörelser och internationell solidaritet. Dessa rörelser måste dock ha en praktik som gör en materiell skillnad, för att bli en betydelsefull politisk kraft.

I nästa stycke, "Utomfacklig arbetarkamp", beskriver vi först vad vi menar med arbetarkamp. Sedan påstår vi att gatukamp är lönekamp, och efterlyser de avlönades och de icke-avlönades parallella och samtidiga lönekamper.

Innan vi går in på den autonoma rörelsens fördelar och brister, så gör vi ett försök att förklara den autonomt marxistiska teorin om samhället som en fabrik. Detta synsätt innebär att betrakta hela livet som ett arbete, och dess reproduktiva för- och efterarbeten (som t ex hushållsarbete, omsorg och vila).

Sist men inte minst presenterar vi alltså vår syn på den autonoma rörelsen, dess fördelar och brister!

Den nya klassammansättningen

Omstruktureringen har skapat en ny och större arbetskraftsreserv. Massarbetslösheten går hand i hand med toyotiseringen av produktionen, i och med uppluckringen av arbetsmarknaden med alla tillfällighetsanställningar och den hårdnande konkurrensen mellan "de nya medarbetarna". Arbetskraftsreserven, en armé av arbetslösa, är främst sammansatt av unga, invandrare och kvinnor. Arbetskraftsreserven existerar i många olika former, från den arbetare som endast tillfälligt har tvingats till deltidsarbete, till den arbetare som helt och hållet har slagits ut från den kapitalistiska produktionsprocessen (eller aldrig kommit in i den!). Det starkare tryck som arbetskraftsreserven, genom konkurrensen om jobben, utövar på den del av arbetarklassen som är satt i lönearbete, sänker de arbetandes löner, tvingar dem till övertidsarbete och underkastelse under kapitalets diktatur. Samtidigt så leder övertidsarbetet till att reserven av arbetslösa ökar.

Att ena delen av arbetarklassen är dömd till påtvingad arbetslöshet genom den andra delens övertidsarbete och vice versa, utnyttjar kapitalisterna medvetet och cyniskt för att berika sig själva.

Det är egentligen lite fel att prata om "arbetslösa". Ett mer korrekt uttryck skulle kunna vara "undersysselsatta", inte för att vi [32] tycker att alla skall jobba åtta timmar om dagen och några till hemma, med ännu några extra för kvinnor – tvärtom! Alla har rätt till en försörjning. Med undersysselsatta menar vi människor som skulle vilja/behöva utföra mer avlönat arbete oavsett om det gäller hemmafruar, studenter, del- och korttidsanställda, arbetslösa osv.

Skitprojekt

Alla skitprojekt som staten och kommunerna drar igång, de "arbetsmarknadspolitiska åtgärderna", såsom praktikplatser, Gröna Jobb, Datortek m m är naturligtvis inte till för att "få in dig på arbetsmarknaden", men det är faktiskt inte bara ren kosmetika heller. Till viss del handlar det om att sänka siffrorna på den "öppna" arbetslösheten, men huvudsyftet är att, så att säga, hålla arbetskraftsreserven i trim. Att höja den allmänna utbildningsnivån för att sålla fram de nya medarbetarna och på så sätt öka företagens konkurrenskraft på världsmarknaden. Vi ska också tro att vi ska få jobb snart, och inte tappa vanan att gå upp tidigt och släpa sig iväg till något jävligt tråkigt. I många andra länder är arbetskraftsreserven mer eller mindre "förstörd" (t ex i USA) och många skulle inte klara av ett lönearbete. I det här sammanhanget är det viktigt att så många som möjligt "står till arbetsmarknadens förfogande". Det är så vi måste se på kraven om "aktivt jobbsökeri" för att få socialbidrag eller att de skär ner på antalet a-kassedagar och större möjligheter att stänga av folk när de inte tar vilket jobb som helst. Liknande saker är rehabiliteringen av handikappade och arbetsskadade till arbetsmarknaden, "även om du inte kan ha ett halvtidsjobb så är du faktiskt 10 % arbetsduglig".

Ju fler som står till arbetsmarknadens förfogande, desto flexiblare blir systemet, vilket är precis vad kapitalet vill. Utbytbarheten, otryggheten, konkurrensen och individualiseringen på arbetsmarknaden ska inte nå några gränser.

Kort sagt så pågår en proletarisering och marginalisering som främst slår mot kvinnor, invandrare, lågavlönade, ungdomar, långtidssjuka/handikappade, samt deltidsarbetande och ensamstående. Många tvingas också in i den individualiserade och otrygga tjänstesektorn. Deklasseringen har även lett till olika former av reaktionär mobilisering och fått sexism, rasism och homofobi att breda ut sig, samt en hets mot alla som är beroende av statliga bidrag.

Mot proletariseringen och marginaliseringen måste vi hävda vår värdighet och rätt till liv – utan löneslaveri eller statlig kontroll!

Vänsterns reträtt, reformismen och återupprättandet av den revolutionära kampen

Hela vänsterspektrat har drabbats av den högervridning som följt på omstruktureringen och sovjetsystemets fall (även om detta system för många aldrig var någon referenspunkt), och på så sätt gjort reträtt.

Samtidigt som sossarna övergav folkhemstanken för nyliberalare idéer strök Vänsterpartiet sitt K (=kommunisterna) och blev "socialdemokrater". Vänsterpartiet är delaktigt i nedskärningar i många kommuner och vill till exempel öka polisens budget. De traditionella vänstergrupperna utanför riksdagen har blivit ännu öppnare i sin opportunism och har klara vänsterliberala/socialdemokratiska tendenser. Hos den utomparlamentariska vänstern har reträtten inte minskat militansen men väl påverkat angreppsmålen. Man har fokuserat sig på mer svagare fiender som t ex extremhögern och politiken har mer fått karaktären av enfråge-aktivitet.

[33]

Allt oftare faller de grundläggande målen "socialism" och "befrielse" bort i parollerna från frontorganisationer som Enhetsinitiativet och Upprop för rättvisa. Man hurrar t ex ohämmat för vänstersocialdemokrati.

Dagens protester

Det finns ett utbrett förakt för politiker och fackliga pampar. Men missnöjet och protesterna tar sig sällan uttryck som konkret motstånd. Nästan alla protester mot omstruktureringsprocessen har varit lokala initiativ av utomparlamentarisk och utomfacklig karaktär, men protesterna har varit vädjande gentemot makten. De fackliga initiativ som tagits har antingen motarbetats eller har inte sanktionerats av de centrala fackliga organisationerna. Arbetslöshetsrörelsen och arbetarrörelsen med mera, måste bryta sig loss från socialdemokratin för att kunna tackla den nya situationen. Sossarna bygger sin nyliberala klassamarbetspolitik på mäktiga grupper inom arbetarrörelsen som fackbyråkratin och arbetararistokratin.

Kort sagt så måste vänstern ha ett realistiskt samhällsalternativ som utgår ifrån den aktuella samhällssituationens förutsättningar, d v s nyliberalismen, globaliseringen och toyotiseringen. För att ha någon som helst chans att bli trovärdiga och ha möjlighet att skapa en massrörelse så måste den revolutionära vänstern i sin analys, kritik och kamp utgå ifrån dagens klassammansättning och situation för exploaterade grupper, och inte bara utgå ifrån vita män i det relativt privilegierade industriproletariatet.

Reformismen

Reformism är ett av kapitalets svar på motstånd – alltså en rent defensiv politik. Eftersom kapitalet nu är på offensiv finns det bättre förutsättningar för att reformismens inflytande hos förtryckta grupper kommer att minska. Just för att utrymmet för reformer har minskat. Socialdemokraternas svar på krisen har varit att administrera den, för att få så stor del av kakan själva, men svaret på krisen kan bara vara att krossa kapitalets makt.

De före detta reformistiska organisationerna och fackföreningarna (ursprungligen var facken de proletära försvarsorganisationerna, men idag fungerar de i bästa fall som ett slags "försäkringskassor") har cyniskt ställt upp på den nyliberala krishanteringspolitiken och aktivt medverkat i omstruktureringen, och är därför medansvariga för proletariseringen och marginaliseringen.

Den fordistisk-keynesianska ackumulationsmodellens fall och nationalstatens konkurrenskaraktär har ryckt undan den materiella grunden för reformismen. Privilegier eller speciella skydd för arbetarklassen baserade på nationalstaten upphävs, och därigenom det reformistiska spelrummet. När sentimentala vänstersossar drömmer sig tillbaka till det reformistiska spelrummet och den socialdemokratiska välfärdsstaten så glömmer de denna samhällsmodells baksida och förutsättningar – klassamarbetet och den imperialistiska utsugningen.

Urholkad skendemokrati

Den borgerliga parlamentaristiska skendemokratin har urholkats av globaliseringen och nationalstatens konkurrenskaraktär. Inte ens de tidigare begränsade möjligheterna för parlamentariskt beslutade reformer och inflytande finns kvar. På samma gång som den borgerliga skendemokratin har urholkats, har de utomparlamentariska folkliga mobiliseringarna mer antagit formen av enfrågerörelser som genom reformer så gott det går springer runt och lappar ihop systemets största brister, för att eventuellt efter en tid institutionaliseras till statligt eller kommunalt stödda projekt med [34] reglerade löneförhållanden, hierarkisering och kontroll.

Globaliseringen leder till nya villkor för basdemokratiska rörelser och internationell solidaritet, men det behöver inte betyda att en politiskt betydelsefull rörelse växer fram. Om inte vänstern lyckats greppa situationen med ett realistiskt alternativ, och istället ställt upp på den nyliberala krishanteringspolitiken, så blir hotet från reaktionära lösningar verklighet när väl den permanenta krispolitiken bryter samman. Protektionismen, som vid ett ekonomiskt sammanbrott kommer att växa explosivt, medför att nationalism, fascism och fundamentalism då kan komma att bli rationella svar för breda befolkningslager. Detta är en av anledningarna till varför det är viktigt att redan idag bekämpa denna reaktionära mobilisering och statens och kapitalets splittringspolitik i form av t ex rasism, sexism och segregering.

Utomfacklig arbetarkamp

För det första är det viktigt att vi beskriver vad vi menar med arbetarkamp. Vi börjar med att beskriva kampen mellan arbete och kapital – som det ser ut i produktionen, på arbetsplatserna, vilket naturligtvis inte är den enda arenan. Jämförelser kan också göras för hur det fungerar i skolan eller i hemmet. Även där produceras varor, nämligen den mänskliga varan arbetskraft.

För den summa som betalas i lön vill kapitalisten ha så mycket arbetskraft/varor som möjligt. Den som arbetar å andra sidan vill ha så mycket pengar som möjligt för så lite arbete som möjligt. Denna "lag" är universell, den gäller alltså alltid och överallt. Om man hårddrar denna kamp så gäller detta varje "extra" toalettbesök, varje stöld och löneförhandling o s v. Varje tillsägelse och höjning av tempot på arbetsplatsen gäller det här. Detta är kampen mellan arbete och kapital.

Utanför facket

Tidigare har vi nämnt att reformisterna inte klarade av att bemöta borgarklassens offensiv. De som hade som uppgift att bemöta offensiven var de proletära försvarsorganisationerna, i Sverige främst representerade av fackföreningarna. Den svenska fackliga ledningen är som alla vet väldigt institutionaliserad och korrupt. Dessa sossar har som främsta uppgift att dölja klassintressena och verka för en samförståndsanda, "alla måste spara", "vi sitter ju alla i samma båt" o s v. I en tid med skärpta klasstrider (som nu!) krävs det strid även från proletariatets sida, och som facket ser ut nu tror vi att dessa strider kommer att ske utomfackligt – speciellt från den arbetskraftreserv vi tidigare pratat om! För det första kommer många strider ju ske utanför arbetsplatserna då många inte har lönearbete, och för det andra så tolererar inte de arbetsplatser som tar in "undersysselsatta" någon större facklig aktivitet, om ens medlemskap.

Den autonoma rörelsens uppgifter inför framtiden kan vara att stödja och utveckla kollektiva kampformer för de marginaliserade och "undersysselsatta" i samhället – de grupper många av oss själva tillhör och verkar i. Kampformer som måste göra en skillnad rent materiellt, som t ex självförsvar, sabotage, ockupationer eller sänkning av matpriser och hyror genom aktioner mot butiksägare och hyresvärdar. Att slå direkt mot utsugningen och fysiskt förhindra våra fiender. Det är viktigare än någonsin att kombinera kampen på arbetsplatserna med kamp på gatorna, att eftersträva de avlönades och de icke-avlönades parallella och samtidiga lönekamper.

[35]

Samhället är en fabrik! – eller Den sociala fabriken

Kapitalet har på samma gång globaliserats och decentraliserats. Det kanske låter motsägelsefullt men är det faktiskt inte. Med det menar vi att varuproduktionen (obs! människor och djur är också varor) nu genomsyrar hela samhället på ett globalt plan – Samhället är en fabrik! Kapitalismen har inte krossat alla andra produktionssätt utan bara lärt sig utnyttja dem för sitt eget syfte. Det här är dock inget som "kommit" i och med den senaste krisen utan varit ett projekt i den socialdemokratiska staten sedan folkhemmets dagar. I den industrialiserade världen har kärnfamiljen cementerats som en produktions- och konsumtionsenhet (med fruktansvärda konsekvenser för homo/bisexuella, barn och kvinnor).

Att reducera livet till arbete – och dess reproduktiva för- och efterarbeten – kallade den italienske marxisten Mario Tronti för "den sociala fabriken". Det för med sig konsekvenser för klassdefinitioner, synen på produktivt/reproduktivt arbete och klassen som revolutionärt objekt/subjekt. Och utifrån det hur en revolutionär organisation skall se ut. Begreppet "social" är i det här sammanhanget bäst att beskriva som "samhällelig". För att ta ett konkret exempel så är ju funktionen som arbetslös att hålla ner de arbetandes löner och på så sätt deltar man i "produktionen", på samma gång är man ett slags just-in-time-arbetare som skall rycka in vid behov och ens värde som varan arbetskraft höjer staten genom utbildningar i t.ex. data. På så sätt subventionerar staten (genom våra skattepengar) företagen.

I och med att det har skett en omstrukturering av ekonomin som medfört stora nedskärningar har staten minskat kostnaden för proletariatets reproduktion – men inte övergivit den. Det reproduktiva arbetet har i ännu högre grad lämpats över som oavlönat arbete för kvinnorna i hemmen, i den "privata" sfären.

Autonomi – fördelar och brister

Här sammanfattar vi kort vår syn på vad den autonoma rörelsen är, dess fördelar och brister. Det är ju förstås med den grund att folk är revolutionära socialister, och mycket av kritiken kan direkt överföras till hela den utomparlamentariska vänstern. Sedan ser vi naturligtvis fördelarna som övervägande, annars hade vi inte sett oss som autonoma. Men för att kunna ta itu med bristerna måste man prata om dem. Som vi ser det har också många grupper tagit itu med olika nackdelar.

Den autonoma rörelsen

Alltsedan tidigt 70-tal har det runtomkring i Västeuropa funnits vänsterrevolutionära grupper som definierat sig som "autonoma", och med detta menas mycket kortfattat att de kämpar självständigt, alltså autonomt, utanför det trånga utrymme som den borgerliga demokratin accepterar för revolutionär verksamhet, istället för att som många "respektabla" vänsterpartier/grupper acceptera de s.k. demokratiska spelreglerna, som ju bara gynnar de som konstruerat dessa spelregler, d v s den härskande klassen. Från början, i Italien, var den autonoma rörelsen en militant marxistisk utomfacklig arbetarrörelse, fristående från partipolitik.

[36]

Kärnan i autonomi-begreppet är självständigheten, oftast menas med detta självständighet från statliga och pro-kapitalistiska institutioner. Den autonoma rörelsen är anti-institutionell i och med att den förkastar sådant som parlamentarism, fackbyråkrati och centralism. Även borgerlig media har traditionellt ignorerats och bojkottats.

Den autonoma rörelsen är huvudsakligen en form av utomparlamentarisk organisering och en kampform, och alltså ingen ny vänsterideologi, det finns ingen autonomism. Bland de autonoma samarbetar många olika aktivister från olika ideologiska läger. Den politiska praxisen är alltså det som de autonoma grupperna i första hand organiserar sig kring, inte ideologier.

Den autonoma rörelsen är till sin natur skiftande och brokig. Olika grupperingar inom den tolkar autonomi-begreppet olika och lägger så klart sin betoning på olika beståndsdelar av det. Även om den autonoma rörelsen självklart inte står fri från intern sexism, rasism, homofobi/heterosexism etc, så finns det med den autonoma organisationsformen klara öppningar för att tackla detta genom t ex separatism.

Liksom den anarkistiska rörelsen har den autonoma rörelsen oftast haft sin bas i vita, unga, mer eller mindre marginaliserade grupper, ofta arbetslösa och studerande. Men den autonoma rörelsen är inte identisk med den anarkistiska, vilket är en vanlig uppfattning i Sverige.

Brister:

Många utav bristerna hänger, som vi ser det, ihop med att många väljer organisationsformer utan en uttalad "struktur". Det innebär att det ändå finns en outtalad struktur och politik som bara de informella ledarna helt känner till. Beslut fattas i kök, caféer och på pubar och inte på möten. Detta är odemokratiskt (och ineffektivt) – trots rörelsens anspråk på att vara väldigt demokratisk. Teorin som finns bakom slagorden och flygbladen är ofta inte skriftligen formulerad (och går då heller inte att kritisera) och går ofta inte att föra vidare när personer slutar vara aktiva. Likaså är kontakterna med andra grupper ofta baserade på en individnivå.

Det finns en utbredd historielöshet och ovilja till teori som går utöver allmänna fraser om samhällets jävlighet. Kritiken av övriga vänstern baseras till stor del på fördomar om deras teori och praktik. Intresset är större för politiska etiketter än faktiskt innehåll.

Rörelsen har till stor del en enfrågekaraktär och "brandkårspolitik". På det sättet tappar man helhetsperspektivet och låter sina fiender bestämma sin egen dagordning istället för att driva en egen konsekvent, revolutionär linje. De autonoma kampernas mångfaldiga, och till viss del lösryckta, karaktär innebär i själva verket att det är oerhört viktigt att se helheten, förbinda och länka ihop kamper, olika kämpande sammanhang och sträva efter samtidighet och kontinuitet för att på så sätt samla sin styrka och koordinera sina angrepp från många håll och fronter samtidigt.

Genom att knyta ihop sin rörelse med en eller flera subkulturer, som den autonoma rörelsen ofta gjort, stänger man ute folk. Att rekryteringsbasen är en social subkultur står också i motsättning till en massrörelse. Den politiska verksamheten sker inte sällan vid sidan om folks vardagssituationer i hemmen, i bostadsområden, på arbetsplatser, institutioner och skolor. Politiken får då karaktären av en tillfällig fritidssysselsättning, en bisyssla som inte nödvändigtvis behöver hänga ihop med den vardagliga utsugningen och förnedringen.

[37]

Sammantaget så riskerar den autonoma rörelsen att få en ställning som en subkultur i en utav det nyliberala samhällets många nischer. En sådan, mer eller mindre självvald, isolering som nischrörelse bereder vägen för politisk betydelselöshet och gör rörelsen dåligt rustad för ökad repression.

Fördelar:

Självklarheten av militans och revolutionärt våld som något man måste ta tag i omedelbart och inte i en avlägsen framtid eller på andra kontinenter är en av de saker som skiljer den autonoma rörelsen från stora delar av den övriga vänstern. Det är svårt att se hur man kan ha revolutionära perspektiv utan att lösa frågan om konfrontationen med makthavarnas väpnade styrkor. Om vi vet att den socialistiska omvälvningen innebär väpnade konfrontationer med den imperialistiska staten, kan vi redan nu påbörja diskussionen om hur man förbereder sig på detta. Det handlar inte så mycket om att vi måste börja organisera och utföra väpnade aktioner. Mer om att det revolutionära kriget måste vara det strategiska perspektivet och att solidarisera sig med dem som valt att kämpa väpnat redan nu.

För att undvika splittring på grund av ideologiska skillnader så är vi övertygade om att det odogmatiska förhållningssätt till samarbete kring praktiska aktiviteter som den autonoma kampformen innebär är eftersträvansvärt, och kanske nödvändigt.

En av de stora fördelarna med den autonoma kamptraditionen är just autonomin – självständigheten. Delvis från staten och kapitalet, delvis från institutionaliserade och/eller reformistiska rörelser, t.ex. fackföreningsrörelsen. En revolutionär rörelse som bygger sin styrka på, och är beroende av sin fiende, är dömd att misslyckas.

En revolutionär rörelse måste vara så demokratisk som möjligt, inte för att vara "politiskt korrekt" eller moraliskt riktig – utan för att kunna arbeta för en revolution som inte spårar ur! Och den viljan finns hos den autonoma rörelsen. Att rörelsen i stor utsträckning tagit till sig sådant som teorier om härskartekniker och separatism är därför mycket viktigt.

Den autonoma rörelsen och de autonoma kampformerna är internationella till sin karaktär. Att internationalismen är en viktig och nödvändig förutsättning för att lyckas i sina revolutionära strävanden kan inte nog betonas i dagens globaliserade ekonomiska system. Utan den internationella dimensionen kan ingen verklig frigörelse, i någon del av världen, genomföras. Redan Marx hävdade att kommunismen nödvändigtvis måste vara internationell, eller inte existera alls.

"Det personliga är politiskt!" är ett feministiskt slagord som den autonoma rörelsen tagit till sig. I motsats till borgerliga uppfattningar att de tre samhällssfärerna "privat", "politiskt" och "ekonomiskt" ska, och måste, hållas isär menar vi att de ska, och måste, hänga ihop. (Med "ekonomisk" sfär menas produktionen, med "politisk" sfär menas den borgerliga demokratin, och med "privat" sfär menas hushållet, i dagens samhälle ofta kärnfamiljen.) De tre sfärerna hänger ihop och kan inte särskiljas. De är alla tre beståndsdelar av samma samhälle och speglar enbart olika beståndsdelar av livssituationen för människorna i detta samhälle. Det innebär att även den "privata" samhällssfären, t ex det reproduktiva arbetet i hemmen, är en politisk arena där det ska ställas krav på kollektivt ägande av produktionsmedlen, rättvis arbetsfördelning och demokratiskt beslutsfattande. Politiska bostadskollektiv är ett exempel på en materiell konsekvens av denna analys. Ett kollektivt boende är en utav många bra strategier för att knyta ihop de "personliga", "politiska" och "ekonomiska" sfärerna som på ett konstlat sätt splittrar våra liv i det borgerliga samhället.

SAMMA FIENDER, SAMMA KAMP!

[38]

Källor

Antiimperialism inför 90-talet, Del 1, Miljöförbundets häfte nr 10 i serien "Folk i rörelse"
”Arbete, utsugning, profit”, Trevor Rayne, Riff-Raff nr 2, 1997
”Asiens arbetare offer för krisen”, Benny Åsman, Internationalen nr ? 1998
”Autonom marxism”, Jan Sjunnesson, Frihetlig Press nr 1, 1997
”Den globale udfordring”, Torkil Lauesen, Gaia nr 12, 1996
Det globale oprør, Torkil Lauesen, Autonomt Forlag, 1994
Diskussionsunderlag för autonom diskussionshelg i Malmö, februari 1992
Föredrag om nyliberalismen i Chile, Malmö juni 1997
”Globalisering och regional autonomi”, Samir Amin, Ord & Bild nr 2/1996
Kapitalets produktionsprocess – Introduktion till Kapitalets första band, Förlaget Barrikaden, 1976
”Kapitalismen ska brinna! Eller den autonoma rörelsen för nybörjare”, Barrikaden nr 1, 1991
”Kapitalismens kris och kapitalisternas offensiv”, Fredrik Samuelsson, Folkmakt nr 10, 1996
Kommunismens strider idag, Mansoor Hekmat, I.K.K.
”Kvinnors arbete och toyotismen”, Opstand, Anarkistisk Tidskrift nr 8, 1992
”Neo-liberalisme, staten & modstanden fra neden”, Autonomi nr 36/37, 1996
”Neo-liberale plyndringstogter”, Autonomi nr 38, 1997
”Nu ska vi bli ännu rikare – och fattigare!”, Tor Wennerberg, Aftonbladet 21 januari 1998
“Sweden as a location for foreign investment”, Look at West Sweden/Gate X, autumn 1997
”Sydostasiens kris är kapitalismens kris”, Anders Carlsson, Proletären nr 4/1998
Söstre, kamerater!, Kjersti Ericsson, Oktober 1987
“The return of the proletarian dimension and the left´s fears”, Karl-Heinz Roth, Clash nr 11, 1994
”Toyotismen”, Opstand, Anarkistisk Tidskrift nr 8, 1992
”Undrets tid är förbi”, Sverker Olsson, Proletären nr 5/1998
”Varans olidliga tyngd”, Tor Wennerberg, Ordfront Magasin nr 1/1998

Detta häfte gavs ut i Malmö i maj 1998 och var gruppen Kämpa tillsammans första egna publikation. I denna lätt redigerade digitala version är illustrationerna borttagna och originalets sidnumrering bevarad inom klamrar.