I tider när bildandet av ett landsomfattande autonomt
nätverk/förbund diskuteras inom den utomparlamentariska vänstern
så tänkte jag bidra med en artikel där jag ger min syn på
dagens svenska autonoma rörelse.
Exakt vad begreppen ”autonomi” och ”den autonoma rörelsen”
egentligen innebär är inte en gång för alla fastslaget.
Det enda som alla som kallar sig ”autonoma” är överens om
är att den rörelsen är brokig, odogmatisk och dynamisk rörelse
på yttersta vänsterkanten. Olika grupper har (vid olika tillfällen)
lagt lite olika innebörd i begreppet.1 Någon speciell, enhetlig,
autonom ideologi/teoribildning existerar således inte. Inom dagens svenska
autonoma rörelse finns ”anarkister”, ”kommunister”,
”socialister”, ”marxister” m.fl. Det finns de som är
anhängare av förtryckssamverkan/triple oppression-teorin och de som
är influerade av den autonoma marxistiska strömningen med teoretiker
som Antonio Negri.2 För att citera texten ”En kortfattad beskrivning
av den autonoma rörelsens framväxt i Sverige och fram till dagsläget”:
”Det finns inte heller någon ”autonomism” eller klara kriterier för
vad som är autonomt, men det finns en historisk tradition”. Dock måste
det finnas någon gemensam nämnare för de olika autonoma grupperna/rörelserna
annars skulle ju begreppet vara totalt meningslöst. Efter genomläsning
av två sammanfattande texter om den autonoma rörelsen (nyss nämnda
text samt ”Samma fiender samma kamp”) så ser jag det som oproblematiskt
att definiera den autonoma rörelsen som en militant rörelse på
yttersta vänsterkanten som kämpar ”självständigt (autonomt,
min anm.) från statliga och pro-kapitalistiska institutioner”.3
Autonoma kämpar således ”utanför det trånga utrymme
som den borgerliga demokratin accepterar för revolutionär verksamhet,
istället för att som många ›respektabla› vänsterpartier/grupper
acceptera de s.k. demokratiska spelreglerna, som bara gynnar de som konstruerat
dessa spelregler, d v s den härskande klassen”.4 Ofta organiserar
sig autonoma kring kampformen och inte ideologier.
Italienska rötter
Med ovanstående definition så står det klart att det funnits
autonoma grupper så länge som ett organiserat motstånd mot
kapitalismen existerat. Det är dock inte alla dessa grupper/organisationer
som är ”den autonoma rörelsen”. Den autonoma rörelsen
uppstod i Italien någon gång i slutet av 1960-talet eller början
av 1970-talet. Och det är de rörelser som följer den traditionen
som brukar räknas som ”autonoma”.5 Orsaken till den autonoma
rörelsens uppkomst i Italien var massavskedanden inom industrin (t.ex.
FIAT) med följande arbetslöshet samt statens krispolitik. Kommunistpartiet
i Italien (PCI) hade vid den här tiden blivit rena reformister som deltog
i administrationen av kapitalismen och repressionen mot de autonoma. Detta svek
skapade ett vakuum som den autonoma rörelsen kunde växa i.6
Organiseringen i rörelsen skedde genom ”autonoma kommittéer”
utan representationsstruktur.7 Arbetarnas antikapitalistiska aktioner kännetecknades
av vilda strejker, fysiska blockader och sabotage.8 Senare (i början
av 1970-talet) flyttade kampen ut från fabrikerna och koncentrerades till
bostadsområden och reproduktionssfären.9 En viktig kamp var de
s.k. självreduceringskampanjerna som fördes inom konsumentledet. Dessa
innebar att man tog det man behövde/ville ha i affärerna (proletär
shopping) men också inom kultursfären (t.ex. biobesök) samt
el- och telemarknaden och på så sätt lyckades pressa priserna.
Inom området Piemonte så omfattade dessa självreduceringskampanjer
180 000 hushåll när den var som störst.10 Den ideologi som
brukar associeras med denna rörelse kallas operaismo.
Våren 1977 blossade ett uppror upp mellan den samlade autonoma rörelsen
och polisen vilket ledde till en våldsam konfrontation.11
Den autonoma rörelsen i Italien vid denna tid kan grovt sett indelas i fem olika strömningar:
- 1. De proletära ungdomsklubbarna som var de som främst drev självreduceringskampanjerna.
- Autonomiarörelsen; som var den politiska och militanta kärnan i
den autonoma rörelsen.12 Denna strömning drev en militant politik
med aktioner som ”angrepp på offentliga institutioner och impopulära
företagsledare, militanta demonstrationer som ibland slutade med skottväxling
med polisen, proletär shopping osv.”13 - Autonomia Operaia Organizatta som vare en av de största och mest drivande organisationer inom den autonoma rörelsen.
- Autonoma fackföreningar som trots att de kallas autonoma inte var en
del av upproret 1977. - Övriga ”autonoma” strömningar med rötterna i 68-upproret.
Hit räknas t.ex. stadsgerillan Brigate Rosse (Röda Brigaderna).
De två sistnämnda kategorierna, fackföreningarna och de ”övriga”, brukar normalt inte räknas till det autonoma upproret 1977, rörelsen som brukar kallas Il Movimiento, trots att de var organiserade på autonomt vis och kämpade självständigt. (Indelningen i ”fem strömningar”
kommer från artikeln ”De autonoma i Italien på 70-talet”
från Folkmakt nr 11)
Upproret 1977 blev dock ganska kortvarigt (ca tre månader). Rörelsen
möttes av stenhård repression (även i PCI-styrda städer)
och statsmakten använde sig av det gamla tricket ”söndra och
härska”. En hand sträcktes ut till den mer moderata delen som
inlemmades i det bestående medan repressionen trappades upp mot den radikalaste
delen som på så sätt isolerades och knäcktes. Många
autonoma började nu ägna sig åt ensidig militär verksamhet
- redan existerande stadsgerillor fick fler medlemmar och nya gerillor bildades.
14
Tyska förgreningar
Det om Italien. Nu tänkte jag gå ta upp lite om den autonoma rörelsen
i Tyskland. (Källan jag använt till nedanstående avsnitt om
Tyskland är texten ”Den autonoma rörelsen i Europa”)
Till skillnad från den italienska rörelsen så var den tyska
helt sprungen ur en student- och ungdomsmiljö. En stark del var Vietnamrörelsen.
Kärnan i detta vänsteruppsving var Sozialistischer Deutscher Studentenbund
(studentorganisationernas huvudorganisation), SDS. Rörelsen splittrades
i mitten av 1970-talet i tre huvudströmningar:
- ”Den långa marschen inom institutionerna”, dvs. den traditionella parlamentariska vägen; ”förändra inifrån-svängen”.
- Den traditionella floran av marxist-leninist-stalinist-trotskist-maoist-partier/sekter.
- (Delvis) militanta lokala och regionala basgrupper i den utomparlamentariska
massrörelsen. Det var ifrån den här strömningen som den
autonoma rörelsen utvecklades.
Även inom denna autonoma strömning fanns det olika inriktningar. En viktig gren var ”spontanitetsrörelsen”. Hit räknas 2-junirörelsen,
husockupanterna (BZ-rörelsen) i Frankfurt och Berlin samt div. anarkistiska
cirklar. En annan viktig gren var den anti-imperialistiska rörelsen som
var fortsättningen på Vietnam-rörelsen. Till denna strömning
räknas stadsgerillan Rote Armee Fraktion (Röda Arméfraktionen),
RAF, och den s.k. anti-Folterkommittees (anti-tortyrkommittén) som kämpade
mot repressionen som staten satt in mot stadsgerilla (och övriga vänstern).
Andra var influerade av operaismen från den italienska rörelsen.
I slutet av 1970-talet uppstod nya sociala rörelser: anti-atomkraft, radikalfeminister,
anti-NATO, en ny husockupationsrörelse (1980-81). Nämnas bör
även den ekologiska anti-NATO-rörelsen Keine Startbahn West som protesterade
mot en utbyggnad av Frankfurts flygplats (med kärnvapenbestyckning) vid
vilken tre miljoner träd skulle huggas ner.
På 1980-talet grenade (eller sammanfördes rättare sagt) sig
dessa sociala rörelser i två: den autonoma, utomparlamentariska rörelsen
och Die Grünen (De Gröna), Tysklands miljöparti.
I slutet på 80-talet när husockupationsrörelsen slagits ner
av statsmakten började den autonoma rörelsen allt mer orientera sig
mot anti-imperialism och mot div. toppmöten (IMF, Världsbanken, G7).
Under 90-talet har fler frågor tillkommit: anti-genmanipulation, anti-fascism,
anti-nationalism, kamp mot omstrukturering av städerna, aktioner mot de
s.k. Castortransporterna, anti-nyliberalism och anti-kapitalism.
Den stora skillnaden mellan rörelsen i Italien och rörelsen i Tyskland
är, enligt min mening, att den Italienska var sprungna ur arbetarklassens
vardagliga kamp mot kapitalismen (klasskamp!) på och utanför arbetsplatserna.
Den tyska däremot var/är mer av en ”aktiviströrelse”
där människor engagerar sig i allehanda enfrågerörelser
så som anti-fascism, kärnkraft m.fl. Först på senare tid
har anti-kapitalism tillkommit på allvar.
Svenska bastarder
I början av denna text definierade jag ”autonomibegreppet” vitt.
Som jag förhoppningsvis visat ovan så skiljer sig olika autonoma
rörelser från varandra. För att kunna analysera rörelsen
i Sverige så måste jag därför definiera vad jag menar
med ”den svenska autonoma rörelsen”. Denna rörelse är
ideologiskt och praktiskt mångfacetterad och någon heltäckande,
”rättvis” analys är därför omöjlig att göra
i en kort artikel, om än alls. I min definition har jag tagit min utgångspunkt
att alla som kallar sig autonoma och som faller innanför min definition
av ”autonomibegreppet” är autonoma. Av det följer att den
autonoma rörelsen i Sverige (hädanefter kallad ”rörelsen”,
kort och gott) är summan av de värderingar och åsikter de människor
har som kallar sig autonoma. De mest autonoma åsikterna är de som
omfattas av flest personer.
Denna definition är naturligtvis bristfällig. Dock är den tillräcklig
för artikelns syfte dvs. att analysera huvudtendenserna inom ”rörelsen”.
Det intressanta är ju då hur rörelsen ser ut i praktiken, inte
att det sitter två personer någonstans och tycker annorlunda i väsentliga
frågor men som ändå kan betecknas som ”autonoma”.
Vad innehåller då ”rörelsen” rent konkret? Eftersom
jag inte gjort någon opinionsundersökning om vilka åsikter
som omfattas av flest personer har jag tagit den konkreta, utåtriktade
praktiken som utgångspunkt.
”Rörelsen” är de organisationer/grupper/individer som kämpar
självständigt från stat och kapital med konfrontativa, militanta
aktioner för ett samhälle utan representativ politik. Aktionerna kan
vara av både masskaraktär och smågruppsaktioner. ”Rörelsen”
organiserar sig direkt demokratiskt och platt, ofta i informella nätverk.
Det finns ingen enhetlig ideologi utan organisering utgår från kampform
och sakfrågor (Givetvis är alla socialister/anarkister/”vänsterister”
på något sätt. Jag tänkte mest på de socialistiska
”subteorierna”).
Som ovan nämnt ska inte denna artikel behandla olika samhällsteorier.
Men, invänder kanske någon, är inte den politiska praktiken,
aktionerna, en konsekvens av teorin? Jo, visserligen; men jag tänkte fokusera
på det som är gemensamt för de flesta autonoma i Sverige, oavsett
om de sen är kommunister, anarkister eller vad de nu behagar kalla sig.
Om det finns någon kritik av någon specifik teori ligger den i sådana
fall implicit.
Innan jag går vidare vill jag bara säga att jag har ett bristande
källmaterial till denna artikel. Bara två artiklar som sammanfattar
den autonoma rörelsen i Sverige. Dessa brister har jag fyllt med egna erfarenheter
från den utomparlamentariska vänstern. Detta betyder att jag kommer
att komma med en massa ounderbyggda påståenden men om folk tar åt
sig är det ett bevis för att de i sådana fall är relevanta.
Den svenska autonoma rörelsen, definierad ovan, är, som framgått,
ideologiskt och praktiskt brokig. Den domineras av lokala enfrågegrupper
som bekämpar allehanda otäckheter som sexism/homofobi, rasism, fascism,
”djurförtryck”, miljöförstörning och, påstås
det i alla fall, kapitalism. Det jag tänkte fokusera på här
är kampen mot kapitalism, för socialism.
Inom Folkmakt brukar det talas om hur förträffligt det är med
självständig kamp. Vad har då det självständigjetsbegreppet
att göra med autonomibegreppet? Jag skulle vilja påstå att
de är starkt besläktade med varandra (för att inte säga
samma sak). Skillnaden handlar mer om vilken historisk tradition man griper
an på. (Därmed inte sagt att Folkmakt inte skulle ha några
”autonoma” rötter.)
Orsaken till autonom kamp är att inte vara en del av det man bekämpar,
att inte samarbeta med klassfienden. Det säger sig självt att en kamp
där man får sin styrka av fienden är dömd att misslyckas.
Autonomi handlar dock inte bara om självständighet från ”stat
och kapital” utan från kort och gott varje annan politisk kraft.
Eller för att tala med ett visst gammalt skägg: ”Arbetarklassens
befrielse måste vara dess eget verk.”
Som jag påpekade ovan så är skillnaden mellan Folkmakt och
”de autonoma” i stort sett obefintlig, i alla fall när det gäller
synen på självständighets/autonomibegreppet. Den stora skillnaden,
som jag ser det, är synen på ”vänsterns” eller ”revolutionärernas”
roll och det är det som resten av artikeln ska handla om.
Den kamp som ”rörelsen” för är nästan helt och
hållet inriktad på militant, aktionsbaserad konfrontation. Ofta
är den, som ovan nämnts, inte riktad mot kapitalismen i strikt mening
utan mot andra frågor så som rasism och sexism. Därmed inte
sagt att kamp mot kapitalism inte förs. Exempel på aktioner mot kapitalism
som utförs av den autonoma rörelsen är husockupationer, toppmötesprotester,
sabotage på ”multisar”, reclaim the streets/city, mm.
Revolutionärers uppgifter och förhållandet till klassen
Vad är då denna skillnad jag nämnde ovan, skillnaden i synen
på vår roll som revolutionärer?
Om vi ska nå socialism så är det viktigaste som måste
till ett socialistiskt medvetande hos arbetarklassen. Med ”socialistiskt
medvetande” menar jag ett medvetande om vilka instrument, medel, organisationsformer,
etc., som måste användas för att nå socialism, samt ett
medvetande om det socialistiska samhällets krav, och, vad som krävs
för övergången till ett socialistiskt samhälle dvs. ett
samhälle där de arbetande människorna beslutar om och förvaltar
sina gemensamma angelägenheter. Exakt vad ett sådant medvetande innebär
kan inte tillfredsställande uttömmas här. Grundläggande
är dock en medvetenhet om vad som är ”problemet”, ”felet”
med kapitalismen och insikten att det bara är via självständig
organisering som socialism kan skapas. Sägas bör också att det
inte är fastslaget en gång för alla exakt vad ett socialistiskt
medvetande innebär. Det är något som utvecklas och förändras
med tiden vartefter nya insikter och erfarenheter vinns.
Ett socialistiskt medvetande uppstår inte spontant i arbetarklassen oberoende
av intellektuella teorier. Det är inte heller ett som kan tillföras
arbetarklassen ”utifrån” av ”medelklassteoretiker”.
Istället uppstår det i en dialektisk process.
Arbetarklassen har en vag föreställning om problemet med kapitalismen
och en insikt att ett rättvisare samhälle är alternativet. Vad
som saknas är ”länken” mellan dagens samhälle och morgondagens.
De saknar även en djupare uppfattning exakt vad som är ”felet”
med kapitalismen. Intellektuella (ur olika klasser) utarbetar generella teorier
om kapitalismens funktionssätt. Dessa teorier utvecklas inte i ett vakuum
utan är ett resultat av arbetarklassens tillväxt och kamp mot kapitalismen.
Arbetarklassen kan i sin tur anamma och påverkas av dessa teorier och
på så sätt har ett socialistiskt medvetande uppkommit. Givetvis
är det inte bara intellektuella teorier som spelar roll, viktigare är
de erfarenheter som arbetarklassen tillkämpar sig i kamp! Det är i
ljuset av dessa erfarenheter som teorier kan få någon mening.
Dock uppstår inte detta medvetande samtidigt hos hela klassen utan gör
sitt intåg stegvis. Det är inte heller frågan om en rätlinjig
process – medvetandet kan gå tillbaka till en lägre och mer outvecklad
nivå. De arbetare som först når ett socialistiskt medvetande,
och som behåller det över en längre tid, utgör det socialistiska
avantgardet. Trots att detta avantgarde är en del av arbetarklasen är
det nödvändigt att göra en uppdelning mellan de som har insett
socialismens nödvändighet och vad som krävs för dess tillblivelse;
och de som inte har det.
Ordet ”avantgarde” är en militär term som betyder ”förtrupp”.
Förhållandet mellan avantgardet och arbetarklassen är inte hierarkiskt
utan avantgardet är helt enkelt de mest drivande, de mest hängivna
arbetare som idag kämpar för socialism. Ett avantgarde kan bara representera
sig självt. Allt snack om att avantgardet skulle ”företräda”
arbetarklassen är just snack, elitistiskt sådant!
Med detta sagt så står det klart att autonoma grupperingarna är
avantgarden i aktion. Dock ser de sig inte som sådana. De har inte problematiserat
sitt förhållande till den övriga delen av klassen. Man ”kör
bara på” med sina aktioner utan att relatera dem till arbetarklasens
vardag. Problemet med detta är (minst) två. För det första
så kan man, om man inte inser skillnaden mellan avantgardet och klassen,
riskera att omedvetet försöka substituera klassen och handla i klassens
namn, vilket är elitistiskt. Det handlar alltså om en risk och jag
säger inte att det händer jämt och ständigt i den autonoma
rörelsens verksamhet. Eftersom ”rörelsen” idag saknar inflytande
i arbetarklassens led är det dessutom ett ”principiellt” problem.
För det andra så riskerar man att underlåta att bidra till
att ett socialistiskt medvetande hos övriga delen av arbetarklassen skapas.
Både avantgardet och arbetarklassen utför ”aktioner” av
olika slag. Dock måste avantgardet, som verkar för socialism och
inte bara kämpar för ”dagskraven”, alltid relatera sin verksamhet
till det socialistiska målet. Därför är det ”vänsterns”
och ”revolutionärernas”, dvs. vår, uppgift att bidra till
ett revolutionärt, socialistiskt, medvetande hos arbetarklassens massor.
Det är just detta som den autonoma rörelsen inte gör. Istället
håller de på div. aktioner mot ditten och datten och struntar i
att man är ganska ensamma. De aktioner som utföres bidrar inte till
arbetarklassens socialistiska medvetande. Den svenska autonoma rörelsen
har helt enkelt inte brytt sig om medvetandeutvecklingen hos arbetarklassen
och underlåter att se sig som ett avantgarde.
Kapitalismen kan inte bekämpas med aktioner så som sabotage mot multinationella
företag eller ”stoppande” av toppmöten. Kapitalismen är
en social relation byggd på försäljning av varan ”arbete”
och det är på arbetsplatserna och i arbetarklassens övriga vardag
som en förändring kan ske. Ovan nämnda aktioner saknar sprängkraft
eftersom de utförs i ett vakuum i förhållande till kapitalismens
sociala relationer. De kan inte heller bidra till en höjning av arbetarklassen
medvetande eftersom detta medvetande skapas i kamp. Det är endast om vi
står mitt bland klassen i dess vardag, på arbetsplatser, inom konsumtionssfären,
på gator och torg etc. som vårt arbete kan göra någon
skillnad. Arbetarklassens tillkämpade erfarenheter tillsammans med vår
teori är det recept som ett framtida revolutionärt socialistiskt medvetande
hos arbetarklassen kommer blandas efter! De aktioner utförda av ”rörelsen”
är på sin höjd symboliska protestaktioner typ ”vi gillar
inte McDonalds/EU”. Så värst mycket mer innebär de inte.
En annan aktionstyp som använts tidigare av ”rörelsen” men
som inte är lika vanlig idag är husockupationer. Skillnaden mellan
dessa och nyss nämnda aktionstyper är att husockupationer egentligen
skulle kunna vara en bra strategi i dagens samhälle. Om ockupationen går
till som den i Linköping våren 2000 så anser jag dock att den
inte är så mycket att hänga i den revolutionära julgranen.
Precis som i andra aktioner måste den förankras i arbetarklassens
vardag. Revolutionärernas främsta roll är inte att bära
in gatsten utan att försöka involvera så många som möjligt
i kampen för ett ungdomens hus. Att, om en bredare opinion finns, försöka
verka där för radikalare mål och metoder.
Gräv där du står
Skulle då inte dessa aktioner kunna fungera som exemplets makt i medvetandehöjande
syfte, frågar sig kanske någon? Jo, men om man verkar utanför
arbetarklassens vardag så blir man lätt utdefinierad, och isolerad
av etablissemanget vilket får motsatt effekt.
Det viktigaste ur ett revolutionärt perspektiv är att ”gräva
där man står”. Att i sin egen vardag tillsammans med sina (icke-socialistiskt
medvetna) klasskamrater verka för sina intressen samt att försöka
bidra till en höjning av medvetandet. Hur detta görs beror lite på
vilken arena man kämpar på. På arbetsplatserna bör/kan
givetvis bara de arbetare som är anställda på den berörda
arbetsplatsen delta i kampen eftersom annars gör revolutionärerna
anspråk på att substituera arbetarklassen. När det gäller
kampen i konsumentleden samt på gator och torg så ser situationen
lite annorlunda ut eftersom det inte finns någon klart indelad grupp som
aktionen gäller. Här kan vänstergrupper göra desto mer.
Det viktiga här är att man försöker involvera så många
(arbetare) som möjligt som de autonoma i Italien på 70-talet gjorde.
Revolutionärerna tar initiativen och försöker sedan få
med övriga klassen. Exempel på detta i dagens Sverige är Planka.nu-kampanjen
i Stockholms tunnelbana samt de ansatser till stadsdelsmotstånd som Autonomt
Motstånd i Malmö tagit initiativet till på Möllevången.
Orsaken till den synen på politiska aktioner som närs av den svenska
autonoma rörelsen är den som redogörs för i ”Ge upp
aktivismen”. Tesen som framförs där är, lite förenklat,
att aktivisterna ser sig först och främst som aktivister och inte
som arbetare. ”Kapitalismen baseras på arbete, vår kamp mot
den är inte baserad på arbete utan snarare motsatsen, det är
något vi gör utanför de jobb vi kan ha.”15 Kampen mot
kapitalismen blir till något utanför våra övriga liv.
Dessutom så blir aktivisterna proffs på samhällsförändring,
vilket är en del i den samhälliga arbetsdelningen vilken är socialismens
uppgift att avskaffa. Likt fackföreningspampen så går aktivisten
upp i sin roll och kan på sätt och vis uppleva socialismen som ett
hot. ”Arbetsdelningen betyder att en person tar en roll på bekostnad
av många andra som slipper ifrån detta ansvar. En uppdelning av
arbetsuppgifterna betyder att andra människor odlar din mat och gör
dina kläder och förser dig med elektricitet medan du fortsätter
med att sträva efter en samhällsförändring.”16
Orsaken till detta kan vara flera. Klasskampens låga nivå och den
radikala rörelsens marginalisering, hög arbetslöshet bland ungdomar
(som ”rörelsen” till störta delen består av) vilket
leder till att an blir isolerad från stora delar av arbetarklassens vardag.
En annan orsak kan var vilken syn man har på sig själv. Revolutionärer
måste först och främst se sig som arbetare och inte som någon
”aktivist” skild från arbetarklassen.
Ett annat problem jag upplever med den autonoma rörelsen i Sverige är
dess fokusering på militant konfrontation. Jag inser naturligtvis att
det är svårt att på allvar utmana borgarklassens makt utan
att någon gång behöva använda sig av våld. Dock
uppstår problem när en liten marginaliserad rörelse ensam försöker
konfrontera kapitalet med militanta medel. ”Rörelsen” har knappast
de resurser som behövs för att kunna stå emot den repression
som blir följden av en sådan politik. Resultatet såg vi tydligt
i Italien på 70-talet. Rörelsen splittras, krossas och den radikalaste
delen dras in i totalt ofruktbar och verklighetsfrånvänd stadsgerillaverksamhet
med många dödade eller fängslade som följd – helt i onödan!
Så länge man konfronterar svagare fiender t.ex. fascister så
är det inga problem, då är det bara att köra på.
Men när det gäller staten och kapitalet så är de så
mäktiga att all militant verksamhet utförd av en marginaliserad autonom
rörelse bara kan sluta i nederlag. För att våldsam, konfrontativ
kamp ska löna sig måste rörelsen som bedriver den ha förmågan
att överleva och växa sig starkare under den stenhårda repression
som följer.
Det är dock inte bara den militära/ekonomiska överlägsenheten
som talar för staten. Staten åtnjuter också en förhållandevis
hög legitimitet hos breda lager i arbetarklassen medan vi i den radikala
vänstern är marginaliserade och isolerade. Detta gör att sådana
aktioner är lätta för staten att utdefiniera och smutskasta (t.ex.
Göteborg 2001) vilket är en förutsättning för att repressionen
ska kunna genomföras utan ”problem”.
Innebär detta därmed att vi sak gå och bli pacifister allihopa
och ge upp militansen? Självklart inte! Men vi måste tänka på
att förankra vår militans i arbetarklassens vardag. När ”vanligt
folk” går ut och kastar sten och strejkar ”vilt” så
ställer det till med ett visst huvudbry för borgerligheten och det
blir svårare för media att utdefiniera aktionerna. För tydlighetens
skull kan jag tillägga att bara för att det inte leder någonstans
med militanta angrepp mot staten och kapitalets symboler (från ”rörelsens”
sida alltså) så innebär inte det att jag inte tycker att vi
ska försvara oss mot angrepp från polisen.
Sammanfattningsvis kan jag säga att ska den revolutionära vänstern
vinna mark så måste vi verka i arbetarklassens vardag och inte som
några proffsaktivister som i praktiken skiljer sin aktivism från
vardagslivet. Det är dags att närma sig klassen och börja med
politik istället för att hatta runt i aktivistisk isolering.
Noter
1. Se t.ex. ”Samma fiender, samma kamp” s. 36 och ”En kortfattad
beskrivning av den autonoma rörelsens framväxt i Sverige och fram
till dagsläget” (Jag tänker inte sätta ut sidnummer på
internet-texter.)
2. Är i och för sig inte helt på det klara med om det råder
någon teoretisk motsättning mellan dessa teorier.
3. ”Samma fiender...” s.36
4. Ibid s.35
5. ”Den autonoma rörelsen i Europa” och ”De autonoma i Italien
på 70-talet”
6. ”De autonoma i It...”
7. ”Den autonoma rörelsen...”
8. Ibid
9. Ibid
10. ”Ingen fred i klasskriget”
11. ”Den autonoma rörelsen...”
12. Ibid
13. ”De autonoma i It...”
14. Ibid
15. ”Ge upp aktivismen”
16. Ibid
Litteraturlista
”Samma fiender, samma kamp” Text av den autonoma kommunistiska gruppen
”Kämpa tillsammans”
”En kortfattad beskrivning av den autonoma rörelsens framväxt
i Sverige och fram till dagsläget”
http://www.socialism.nu/autonomsverige.shtml,
2002-06-24
”Den autonoma rörelsen i Europa”
http://www.socialism.nu/autonomeuropa.shtml,
2002-06-24
”De autonoma i Italien på 70-talet” Artikel publicerad i Folkmakt
nr 11.
”Ingen fred i klasskriget” Artikel publicerad i Brand nr 5-98.
”Ge upp aktivismen” Textsamling med texterna ”Ge upp aktivismen”,
”Bortom aktivismen” och ”Vi är ju inga kampanjnissar”
publicerad i Sverige av Stockholm autonoma marxister.
Comments