Riff-Raff No. 2: El Argentinazo, Negri’s Class Analysis, Reviews of Empire and No Logo, etc.

Issue 2 of Riff-Raff, a Swedish journal influenced by left communist and autonomist Marxist strains, published in Autumn 2002.

Around the world, new insurrectional movements spring up as a result of the reorganization of global capital. Here the insurrection in Argentina against the structural reforms of the IMF is analysed. An example from France shows how workers react on factory closures with increasingly radical methods, a phenomenon which is compared to the situation in Swedish industrial towns. Then follows a critical review of two well known books that discuss the globalisation of capital and the resistance of the new movement: No Logo by Naomi Klein and Empire by Michael Hardt and Antonio Negri. In addition to this, Steve Wright criticises the development of Negri’s theories in the light of Italian class struggle in the 70’s.

Contents

Editoral
1. Editorial #2, autumn 2002 - Folkmakt
The fact that capitalism and global class composition have gone through dramatic changes in recent decades everyone seems to agree on. But the opinions diverges on the nature of the changes and their consequences for the class struggle.

Insurrection Against the Globalised Capital
2. El Argentinazo: The December Uprising 2001 - Per Henriksson
No English translation.
3. Preface to ‘From Cellatex to Moulinex’t
In 1999, Lear Corporation closed it’s plant for seating manufacturing for Volvo PV in Bengtsfors, Dalsland. Volvo had owned the plant themselves up to 1992 when it was sold to Lear Seating.
4. Henri Simon: From Cellatex to Moulinex: Burst Up of an Open Social Violence
For two generations French workers have been used to the transfer of economic activities – mainly industrial factories – from the main towns (especially from Paris industrial suburbs) towards the country.

Critique of Theories on Globalisation and the New Opposition
5. Steve Wright: The Limits of Negri’s Class Analysis: Italian Autonomist Theory in the Seventies
In the latter part of the seventies, the current which would generate both the greatest political influence and theoretical controversy within Italy’s ultra-left was that associated with the class and State analysis developed by Antonio Negri.
6. How Should the World be Understood: A Review of Empire - Fredrik Samuelsson
No English translation.
7. No Logo – No Class - P. Henriksson
No English translation.

Miscellaneous
8. The Autonomous Movement: A Discussion - Jesper Lindström
No English translation.
9. Communiqué from the Italian CRAC on the Murder of Biagi
No English translation.

Taken from Riff-Raff website.

Editorial #2, autumn 2002

The fact that capitalism and global class composition have gone through dramatic changes the recent decades everyone seems to agree on. But the opinions split apart on the nature of the changes and their consequences for the class struggle.

After the fall of the U.S.S.R. and the crisis of the welfare-state capital’s ideologists declared victory for capitalism, that the class struggle was over and the dream of socialism dead and gone. In the public debate it was almost impossible to put forward opinions critical of the system. Today the situation is fortunately different, after series of economic crises, a multiplicity of examples that the class struggle is all but dead and the emergence of the so-called anti-globalization movement, that ideologically challenge the neo-liberal idelogists.

Suddenly there are a whole flora of books discussing the globalization of capital and the new movement’s resistance. Maybe the most read and talked about of these books are No Logo by Naomi Kein and Empire by Michael Hardt and Antonio Negri. Their characteristic differ a lot: Klein’s work rest heavy on empirical studies while empiricism are strikingly absent in Hardt and Negri; Hardt and Negri comes from the autonomist marxist tradition while Klein is explicitly non-marxist.

However, in this issue of Riff-Raff we will examine both books critical, because in our opinion they both have in common a distorted view of how capitalism changed and accordingly fails when it comes to which ways the resistance can develop.

In connection with the review of Empire we publish Steve Wright’s article on Negri’s class analysis, showing that Negri’s theories developed in the light of the Italian class struggle in the seventies. According to Wright Negri as early as that abandoned a concrete comprehension of the class in favour of abstract categories besides of the contemporary reality, in which all real differences were flattened out.

Against the effects of the globalization workers all over the world responds with struggle. In an article we take up the situation in Argentina, where neo-liberal reforms forced by the IMF have been confronted by massive resistance: strikes, occupations, blockades, mass-demonstrations and a sort of council-organization from below. The article analyse the composition of the resistance, which groups that carries the struggle and how it has circulated. Furthermore, the historical background to the actual situation is sketched, which shows that the recent events only makes up the culmination of a long wave of struggle. The demands for structural adjustments are in no way unique to Argentina, but are forced upon the working class all over the world. Likewise the resistance flare up over and over again. Recently in the neighbouring country Uruguay we have seen a similar development as in Argentina, with mass-protests and shop-looting.

Another example of resistance against capital’s global restructuring we have taken from France. In the article Henri Simon gives an account of how French workers have responded to factory-closures with protests of an ever increasing radicality, for instance the use of sabotage and threats of blowing up factories, which have forced capital to costly concessions. In an introduction to the article the French situation is compared with factory-closures in Swedish factory-towns.

Eventually we also publish a text discussing how the concept of autonomy is being used in the autonomus movement and the problems in this movement when it comes to comprehension of itself and forms of struggle.

Our purpose with Riff-Raff is to create a forum for a theoretical discussion for everyone who is interested in independent/autonomous class struggle. The texts do not represent the official stand of Folkmakt or anything like that, though the organization account for the publication. The articles we publish should instead be seen as contributions to a discussion, where each writer are responsible for the respectively opinions. Everyone who feel called upon are welcome to contribute with texts.

The overarching theme in next issue will be class composition, one of the most central concepts within autonomist marxism. We are thankful for contributions on this theme, but will also give room for texts besides the theme.

Folkmakt

El Argentinazo - decemberupproret 2001

AttachmentSize
El Argentinazo - decemberupproret 2001 328.5 KB

No Logo – utan klass - P. Henriksson

Den får nog kallas tegelsten med sina 446 sidor, exklusive noter, appendix, register och fyra sidor klipp ur positiva recensioner från med-borgerlig media.1 Jag kan inte säga att jag blev besviken. Snarare var det ungefär vad jag hade väntat mig – en bok av och för indignerad medelklass. Varför då lägga ner tid och pengar på att läsa den? Jo, det är en politisk bok i så mening att den ofta omnämns i den politiska debatten. Dessutom har den kallats antiglobaliseringsrörelsens bibel, och bara det gör den till ett måste om man nu är intresserad av denna rörelse. Läser man så No Logo kanske man kan få en guidning till rörelsens politiska innehåll, åtminstone så som den uttrycks av dess officiella och inofficiella ledare.

Globaliseringsrörelsen?

Vad är då antiglobaliseringsrörelsen, när uppstod den och är det överhuvudtaget en rörelse?

För det första är den inte entydig utan spretar åt alla möjliga håll, både i politiskt uttryck och i social sammansättning. Vi har den liberala/reformistiska ledningen som står för de formulerade programmen. Det är ofta de som tar initiativ till olika arrangemang, så som olika internationella och nationella möten och demonstrationer, gärna kring olika världspolitiska och -ekonomiska toppmöten. Det är hos dem man hittar personer som Naomi Klein, något hon inte på något sätt försöker dölja. Sedan har vi de grupper och individer som dras med i de olika arrangemangen, och dessa är tämligen svåra att definiera, både socialt och politiskt. Men det är ju så att även ”vanliga” människor (dvs. människor som inte främst kommer från de olika formella organisationerna, som inte är författare eller journalister, som inte är kändisar, etc.) deltar, och i och med det – uttalat eller outtalat – ger uttryck för sina intressen och sin kritik av sakernas tillstånd. Det kan vara ungdomar från förorterna, invandrare, arbetare som är där som ”arbetare” och inte först och främst som fack- eller partifunktionärer. Antiglobaliseringsrörelsen kan alltså ses som dessa olika tendenser sammantagna, även om slagsidan trots allt är mot de förra – den liberala/reformistiska ledningen, som inget annat söker än samförstånd med stat och kapital och vars enda egentliga kritik är att de olika uttrycken för kapitalismen har gått för långt.2

För det andra dök naturligtvis inte rörelsen upp helt plötsligt en dag, utan har vuxit fram över tiden främst under de senaste åren. En av platserna där man skulle kunna säga att ”rörelsen” manifesterade sig för första gången är Birmingham i England den 16 maj 1998 där ett ”Global Street Party” hade arrangerats i samband med G8-mötet.3 Därefter har rörelsen växt mer för varje gång, både i antal deltagare och i spaltmeter. Vi har haft Seattle, Prag, Göteborg, Genua osv. Jag går här inte närmare in på en analys av antiglobaliseringsrörelsen, även om det naturligtvis hade varit angeläget, utan låter istället boken No Logo illustrera de politiska bristerna i rörelsen, brister som har sin grund i rörelsens sociala sammansättning.

Inga kapitalistiska problem

För Naomi Klein beror inte de problem hon tar upp i boken på kapitalismen som sådan utan på att det ”globala ekonomiska systemet har gått snett”4. Detta globala ekonomiska system, som hon överhuvudtaget blott i undantagsfall kallar kapitalism, är dock inte ett system byggt på kapitalet som ett socialt – alltså mänskligt, om än förmedlat genom ett ting – förhållande utan istället utgörs det av de onda storföretagen (corporations), ”själva motorn för den globala tillväxten” och tillika ”de facto vår globala regering”5. Dessa storföretag och deras varumärkesstrategi kommer från en ”tillsynes harmlös idé som utvecklades av managementteoretiker på mitten av 80-talet: att framgångsrika storföretag först och främst måste producera varumärken i motsats till varor (goods)”6. Produkten i sig är skulle numera bara vara ett ”bihang”7 till varumärket. Men, som hon och storföretagen faktiskt inser; ”om ett varumärke inte vore en produkt, skulle det inte vara någonting”8. Produkten som bärare av varumärket är inget annat än varans dubbla karaktär – bruksvärde och bytesvärde – som idag dragits än mer mot sin extrem. Men Naomi Klein nöjer sig med att konstatera detta i dess ytligaste framträdelseform och gör inte ens någon ansats till analys. Kapitalismen är det återigen inget fel på och ”ekonomiskt egenintresse inom business är inget nytt”, fastslår hon nöjt, ”inte heller i sig destruktivt” (min kursiv.). Vad som dock är nytt är ”vidden” av ”megastorföretagens egenintresse” 9. Sedan 90-talet är det alltså varumärket som gäller och därmed inte profitmotivet, får vi veta, vilket gjort att ”många företag nu har lämnat produktionen helt. Istället för att tillverka produkterna själva, i sina egna fabriker, ”sourcar” de dem”. När jobben flyger ”utomlands” följer även ”den gammeldags idén” med, ”att en tillverkare är ansvarig för sin egen arbetskraft”10. Där ser man. Återkommer till denna hennes idylliska syn på hur samhället tedde sig förr. ”Befriade från produktionens kedjor” får företagen ”nyfunnen tid och pengar till att skapa en varumärkesbild ...” 11 Det är ”inte någon idé ... att vare sig tråna efter någon mytisk varumärkesfri historia eller någon utopisk reklamfri framtid.”12 Alltså, det är inget fel på samhället i sig utan bara vissa ofördelaktiga yttringar och därför är det meningslöst att söka efter alternativ.

Vad ger då Naomi Klein för recept mot de onda yttringarna? Ja, i konsekvensens namn ges vi bara symptomdämpande, palliativ. Hon ställer sitt hopp till de goda kapitalisterna, de ”oberoende affärerna och restaurangerna”13, ”konstnärerna”, vilka ”måste skyddas mot direkt stöld av deras verk sina konkurrenter och mot kommersiella vinster utan tillstånd”14, ”aktieägaraktivister” 15 och ”etiska investeringsspecialister”16, ”kyrkogrupper med stora investeringsportföljer”17. Även ”bekymrade medborgare”, ”lärare som kämpar mot storföretagens övertagande av undervisningen”18, studenter19, långhåriga anarkister, RTS:are, ad-busters20, och arbetare i egenskap av ”aktivister” i ”produktionen”21. Själva aktiviteten går mer eller mindre ut på upplysning, vilket även är bokens syfte.22

Beskrivningarna ändå något

Finns det då inte något positivt med boken? Bakom all naiv upprördhet har boken dock en styrka; den empiriska sidan, fr a beskrivningarna av arbets- och livsvillkoren i EP-zonernas (Export Processing Zones, min anm.) sweatshops. Något som dock inte är något nytt kapitalistiskt fenomen, men som visar på nya tendenser i klassammansättningen med unga, inflyttade kvinnor som utför lågkvalificerade arbetsuppgifter till löner under existensminimum. Varumärkesstrategin, om vi nu ska använda Naomi Kleins managementlyrik, är inget annat än ännu ett steg i den ökade globala arbetsdelningen. Att ett (stor-) företag outsourcar produktionen betyder inte att produktionen som sådan försvinner. Om jobben lämnar landet, betyder det inte i sig att de försvinner, bara att de omlokaliseras. Dessutom är inte utskeppningen av jobb något som bara sker i ena riktningen, och dessutom omlokaliseras många jobb inom landet, i USA i allra högsta grad, men naturligtvis även här i Sverige23. Kapitalismen måste förstås i världsmåttstock; vi har en världsmarknad och vi har en världshistoria. Försvinner jobben från ett företag så beror det på rationaliseringar och ökad utsugningsgrad. Dock delar jag inte Naomi Kleins klasslösa moralkaka, att, ”de (EPZ, min anm.) lurar till sig jobb från Nord, men få rättvisesinnade observatörer skulle bestrida påståendet att när industrialiserade länder skiftar till högteknologiekonomi, är det bara en fråga om global rättvisa att de jobb vilka vår medelklass byggts på borde delas med länder som fortfarande förslavas av fattigdom.”24 Eller det lika klasslösa påståendet att ”den klassiska marxistiska uppdelningen i arbetare och ägare inte riktig funkar i zonerna, eftersom varumärkesföretagen ... är ovilliga att hindras av ansvaret att faktiskt äga och leda fabrikerna, och att anställa arbetare,”25 att de ”överger sin traditionella roll som säkra arbetsgivare”26; att det är det mest ”brutala uttrycket för många av konsumentvaruföretagens misslyckande att leva upp till sin traditionella roll som massarbetsgivare”27, när de i EP-zonerna attackerar de kvinnliga arbetarnas reproduktionsrättigheter. Och att storföretagen i och med detta håller på att ”förlora sina naturliga allierade bland arbetarna”28. Undrar vilken sten hon hållit sig gömd under sedan kapitalismens inmarsch på arenan? Skrev inte Marx för 150 år sedan att, ”... ingen annanstans är människorna så likgiltiga inför sitt arbete som i USA, ingenstans är folk så medvetna om att deras arbetskraft alltid producerar samma produkt, pengar, och ingen annanstans utför de de mest skilda arbeten med samma nonchalans”?29 Det är trots allt ett upprörande faktum att en kinesisk monteringsarbetare tjänar omkring 87 US cent, att Nike lägger lika mycket pengar på branding som alla skoarbetarna i Indonesien tillsammans tjänar på ett år, etc., det är anmärkningsvärt hur varumärkena både breder ut sig i rummet och tränger in minsta andliga por, en total kapitalisering av människans hela sociala tillvaro. Denna upprördhet är i boken dock välgörenhetstantens och inte arbetarens i klassolidaritet!

Hennes självkritiska reflexioner över sin college-tid, där identitetspolitiken stod för engagemanget, är också intressanta, även för alla oss som inte direkt kan relatera till studentlivets vedermödor. Men, tyvärr, tar hon inte steget fullt ut och lämnar den individualiserade och fragmentiserade idé- och livsstilsbaserade synen för en helhetsbaserad antikapitalism. Är det månne så att intresset inte ljuger?

Våld som våld – och inget bra

I konsekvens med sin roll som representant för den vänsterliberala filantropin förfasas hon även över (det fysiska) våldet, oavsett vem som utövar det och i vilket syfte. Kapitalets våldsamma utsugning av EPZ-arbetarna i Sydostasien och t ex antiglobaliseringsdemonstranternas stenkastning mot polisen väger lika. Hennes politiska budskap ”drunknar i ljudet av krossat glas”30, och upplysningsmissionen får sig en törn. Istället för gatsten ska man använda ”tvättsvampar, såpa och gummiskrapor”31, istället för bensin och sin Zippo32 ska man ”dansa och plantera träd”33 och ”slänga kyssar till polisen och vägarbetarna”34, vilket lär vara mer konstruktivt än att ägna sig åt ”fotbollshuliganism” 35. Hon gör en stor poäng av att boken är baserad på hennes egna förstahandsinformation, och när hon inte lyckats vara på plats, som t ex i Birmingham 16 maj 1998 på G8-mötet, strimlas hennes idylliska bild av den så populära ”slapstickammunitionen: vaniljpajen”36 av verklighetens gatuslagsmål med polisen där ett antal ”up for it types” tillsammans med lokala ungdomar höll polisen på armlängds avstånd så att hippiesarna kunde dansa i fred.37 Även hennes omhuldade EPZ-arbetare måste göra henne besviken då de hoppas ”att deras fabrik ska brinna ner till grunden”38. Men deras hopp kanske ursäktas eftersom de är så väldigt exploaterade? Hur kan man bränna barrikader på en miljödemonstration, frågar hon sarkastiskt? Men världen är både stor och komplicerad och de franska arbetarna (den vita medelklassen i Nord?) eldar upp sina nedläggningshotade fabriker och häller saltsyra i vattendragen för att tvinga till sig mer pengar och bättre villkor.39 Hon lyckas naturligtvis även översätta en EPZ-arbetares uttalande, att möjligheterna till en ”lösning av problemen ... finns hos arbetarna själva inne på fabrikerna”, till en slags ”fundamental rätt” för ”den internationella fackföreningsrörelsen” att ”sitta ner och förhandla” och att detta är ett uttryck för arbetarnas ”självbestämmande”40. Slutligen verkar inte hennes andra skötebarn i antiglobaliseringsmotståndet ha insett att det är ”varumärkesfetischismen”41 de är emot, då t ex det så kallade svarta blockets kravallmode inbegriper alla de onda märkena i Nike, Adidas, Carhart, Umbro, etc.42

Läs boken och bli upprörd. Upprörd både över Naomi Kleins naivitet och medelklassperspektiv och hur våldsamt kapitalismen yttrar sig idag. Men frågar du varför, söker du alternativ och hur vi når dem får du vända dig någon annanstans.

Noter

1. Jag läste alltså en engelsk utgåva av boken, Flamingo 2001. Citaten är hjälpligt översatta av mig och stämmer alltså inte med Ordfronts svenska utgåva vilket även gäller sidhänvisningarna.

2. En tendens i rörelsens (halv-) officiella gren är de så kallade antikapitalisterna, som i alla fall erkänner kapitalismen som grunden till problemen. Här kan steg tas mot en diskussion om både alternativet – socialismen – och vägen dit. Deras avgörande begränsning är deras avskildhet från en verklig klassrörelse, den enda rörelse som på allvar skulle kunna utmana ”globaliseringen”, alltså kapitalismen, till förmån för en verklig proletär globalism, socialismen.

3. Gatufesten var en del av en internationellt koordinerad Reclaim the Streets-fest.

4. s. 441

5. s. XXI

6. s. 3

7. s. 4

8. s. 24

9. s. 174

10. s. 197

11. s. 198

12. s. 39

13. s. 140, 158. Oberoende i förhållande till multiskedjorna men ingalunda oberoende i förhållande till den omslutande (världs-) marknaden.

14. s. 177

15. s. 385

16. s. 403

17. s. 327

18. s. 443

19. s. 1-446

20. s. 429. De är, för säkerhets skull, inte några ”spartanska ludditer som är emot shopping av princip” utan ”kreativa tjugoåringar som designar ad jams på sina Mac laptopar.”

21. s.337

22. s. XVIII

23. I fallet USA och ”jobbflytten”, se t ex riff-raff #1, 2002, Ömtåligt välstånd? Ömtålig social fred?

24. s. 218. Då nämner hon ändå som exempel på sidan 263 att mer än 20 procent av kanadensarna lever under fattigdomsstrecket.

25. s. 226

26. s. 441

27. s. 223

28. s. 266

29. Citatet från riff-raff #1, 2002. I sin tur från AUFHEBEN #7, 1998.

30. s. 445

31. s. 445

32. s. 319

33. s. 319

34. s. 315

35. s. 318

36. s. 322

37. Class War #82, 2001, s. 11, No Good, No Use, No Class. Bekräftas även av AUFHEBEN #10, 2002, ”Anti-Capitalism' as ideology ... and as movement?”

38. s. 269

39. Se t ex artikeln Från Cellatex till Moulinex – ett utbrott av öppet socialt våld, av Henri Simon, 2001, på annan plats i denna tidning.

40. s. 440-441

41. s. 371

42. Vilket t ex kan illustreras av framsidan av Brand #4-2001.

Den autonoma rörelsen – en diskussion - Jesper Lindström

I tider när bildandet av ett landsomfattande autonomt nätverk/förbund diskuteras inom den utomparlamentariska vänstern så tänkte jag bidra med en artikel där jag ger min syn på dagens svenska autonoma rörelse.

Exakt vad begreppen ”autonomi” och ”den autonoma rörelsen” egentligen innebär är inte en gång för alla fastslaget. Det enda som alla som kallar sig ”autonoma” är överens om är att den rörelsen är brokig, odogmatisk och dynamisk rörelse på yttersta vänsterkanten. Olika grupper har (vid olika tillfällen) lagt lite olika innebörd i begreppet.1 Någon speciell, enhetlig, autonom ideologi/teoribildning existerar således inte. Inom dagens svenska autonoma rörelse finns ”anarkister”, ”kommunister”, ”socialister”, ”marxister” m.fl. Det finns de som är anhängare av förtryckssamverkan/triple oppression-teorin och de som är influerade av den autonoma marxistiska strömningen med teoretiker som Antonio Negri.2 För att citera texten ”En kortfattad beskrivning av den autonoma rörelsens framväxt i Sverige och fram till dagsläget”: ”Det finns inte heller någon ”autonomism” eller klara kriterier för vad som är autonomt, men det finns en historisk tradition”. Dock måste det finnas någon gemensam nämnare för de olika autonoma grupperna/rörelserna annars skulle ju begreppet vara totalt meningslöst. Efter genomläsning av två sammanfattande texter om den autonoma rörelsen (nyss nämnda text samt ”Samma fiender samma kamp”) så ser jag det som oproblematiskt att definiera den autonoma rörelsen som en militant rörelse på yttersta vänsterkanten som kämpar ”självständigt (autonomt, min anm.) från statliga och pro-kapitalistiska institutioner”.3 Autonoma kämpar således ”utanför det trånga utrymme som den borgerliga demokratin accepterar för revolutionär verksamhet, istället för att som många ›respektabla› vänsterpartier/grupper acceptera de s.k. demokratiska spelreglerna, som bara gynnar de som konstruerat dessa spelregler, d v s den härskande klassen”.4 Ofta organiserar sig autonoma kring kampformen och inte ideologier.

Italienska rötter

Med ovanstående definition så står det klart att det funnits autonoma grupper så länge som ett organiserat motstånd mot kapitalismen existerat. Det är dock inte alla dessa grupper/organisationer som är ”den autonoma rörelsen”. Den autonoma rörelsen uppstod i Italien någon gång i slutet av 1960-talet eller början av 1970-talet. Och det är de rörelser som följer den traditionen som brukar räknas som ”autonoma”.5 Orsaken till den autonoma rörelsens uppkomst i Italien var massavskedanden inom industrin (t.ex. FIAT) med följande arbetslöshet samt statens krispolitik. Kommunistpartiet i Italien (PCI) hade vid den här tiden blivit rena reformister som deltog i administrationen av kapitalismen och repressionen mot de autonoma. Detta svek skapade ett vakuum som den autonoma rörelsen kunde växa i.6

Organiseringen i rörelsen skedde genom ”autonoma kommittéer” utan representationsstruktur.7 Arbetarnas antikapitalistiska aktioner kännetecknades av vilda strejker, fysiska blockader och sabotage.8 Senare (i början av 1970-talet) flyttade kampen ut från fabrikerna och koncentrerades till bostadsområden och reproduktionssfären.9 En viktig kamp var de s.k. självreduceringskampanjerna som fördes inom konsumentledet. Dessa innebar att man tog det man behövde/ville ha i affärerna (proletär shopping) men också inom kultursfären (t.ex. biobesök) samt el- och telemarknaden och på så sätt lyckades pressa priserna. Inom området Piemonte så omfattade dessa självreduceringskampanjer 180 000 hushåll när den var som störst.10 Den ideologi som brukar associeras med denna rörelse kallas operaismo.

Våren 1977 blossade ett uppror upp mellan den samlade autonoma rörelsen och polisen vilket ledde till en våldsam konfrontation.11

Den autonoma rörelsen i Italien vid denna tid kan grovt sett indelas i fem olika strömningar:

  1. 1. De proletära ungdomsklubbarna som var de som främst drev självreduceringskampanjerna.
  2. Autonomiarörelsen; som var den politiska och militanta kärnan i den autonoma rörelsen.12 Denna strömning drev en militant politik med aktioner som ”angrepp på offentliga institutioner och impopulära företagsledare, militanta demonstrationer som ibland slutade med skottväxling med polisen, proletär shopping osv.”13
  3. Autonomia Operaia Organizatta som vare en av de största och mest drivande organisationer inom den autonoma rörelsen.
  4. Autonoma fackföreningar som trots att de kallas autonoma inte var en del av upproret 1977.
  5. Övriga ”autonoma” strömningar med rötterna i 68-upproret. Hit räknas t.ex. stadsgerillan Brigate Rosse (Röda Brigaderna).

De två sistnämnda kategorierna, fackföreningarna och de ”övriga”, brukar normalt inte räknas till det autonoma upproret 1977, rörelsen som brukar kallas Il Movimiento, trots att de var organiserade på autonomt vis och kämpade självständigt. (Indelningen i ”fem strömningar” kommer från artikeln ”De autonoma i Italien på 70-talet” från Folkmakt nr 11)

Upproret 1977 blev dock ganska kortvarigt (ca tre månader). Rörelsen möttes av stenhård repression (även i PCI-styrda städer) och statsmakten använde sig av det gamla tricket ”söndra och härska”. En hand sträcktes ut till den mer moderata delen som inlemmades i det bestående medan repressionen trappades upp mot den radikalaste delen som på så sätt isolerades och knäcktes. Många autonoma började nu ägna sig åt ensidig militär verksamhet - redan existerande stadsgerillor fick fler medlemmar och nya gerillor bildades. 14

Tyska förgreningar

Det om Italien. Nu tänkte jag gå ta upp lite om den autonoma rörelsen i Tyskland. (Källan jag använt till nedanstående avsnitt om Tyskland är texten ”Den autonoma rörelsen i Europa”)

Till skillnad från den italienska rörelsen så var den tyska helt sprungen ur en student- och ungdomsmiljö. En stark del var Vietnamrörelsen. Kärnan i detta vänsteruppsving var Sozialistischer Deutscher Studentenbund (studentorganisationernas huvudorganisation), SDS. Rörelsen splittrades i mitten av 1970-talet i tre huvudströmningar:

  1. ”Den långa marschen inom institutionerna”, dvs. den traditionella parlamentariska vägen; ”förändra inifrån-svängen”.
  2. Den traditionella floran av marxist-leninist-stalinist-trotskist-maoist-partier/sekter.
  3. (Delvis) militanta lokala och regionala basgrupper i den utomparlamentariska massrörelsen. Det var ifrån den här strömningen som den autonoma rörelsen utvecklades.

Även inom denna autonoma strömning fanns det olika inriktningar. En viktig gren var ”spontanitetsrörelsen”. Hit räknas 2-junirörelsen, husockupanterna (BZ-rörelsen) i Frankfurt och Berlin samt div. anarkistiska cirklar. En annan viktig gren var den anti-imperialistiska rörelsen som var fortsättningen på Vietnam-rörelsen. Till denna strömning räknas stadsgerillan Rote Armee Fraktion (Röda Arméfraktionen), RAF, och den s.k. anti-Folterkommittees (anti-tortyrkommittén) som kämpade mot repressionen som staten satt in mot stadsgerilla (och övriga vänstern). Andra var influerade av operaismen från den italienska rörelsen.

I slutet av 1970-talet uppstod nya sociala rörelser: anti-atomkraft, radikalfeminister, anti-NATO, en ny husockupationsrörelse (1980-81). Nämnas bör även den ekologiska anti-NATO-rörelsen Keine Startbahn West som protesterade mot en utbyggnad av Frankfurts flygplats (med kärnvapenbestyckning) vid vilken tre miljoner träd skulle huggas ner.

På 1980-talet grenade (eller sammanfördes rättare sagt) sig dessa sociala rörelser i två: den autonoma, utomparlamentariska rörelsen och Die Grünen (De Gröna), Tysklands miljöparti.

I slutet på 80-talet när husockupationsrörelsen slagits ner av statsmakten började den autonoma rörelsen allt mer orientera sig mot anti-imperialism och mot div. toppmöten (IMF, Världsbanken, G7). Under 90-talet har fler frågor tillkommit: anti-genmanipulation, anti-fascism, anti-nationalism, kamp mot omstrukturering av städerna, aktioner mot de s.k. Castortransporterna, anti-nyliberalism och anti-kapitalism.

Den stora skillnaden mellan rörelsen i Italien och rörelsen i Tyskland är, enligt min mening, att den Italienska var sprungna ur arbetarklassens vardagliga kamp mot kapitalismen (klasskamp!) på och utanför arbetsplatserna. Den tyska däremot var/är mer av en ”aktiviströrelse” där människor engagerar sig i allehanda enfrågerörelser så som anti-fascism, kärnkraft m.fl. Först på senare tid har anti-kapitalism tillkommit på allvar.

Svenska bastarder

I början av denna text definierade jag ”autonomibegreppet” vitt. Som jag förhoppningsvis visat ovan så skiljer sig olika autonoma rörelser från varandra. För att kunna analysera rörelsen i Sverige så måste jag därför definiera vad jag menar med ”den svenska autonoma rörelsen”. Denna rörelse är ideologiskt och praktiskt mångfacetterad och någon heltäckande, ”rättvis” analys är därför omöjlig att göra i en kort artikel, om än alls. I min definition har jag tagit min utgångspunkt att alla som kallar sig autonoma och som faller innanför min definition av ”autonomibegreppet” är autonoma. Av det följer att den autonoma rörelsen i Sverige (hädanefter kallad ”rörelsen”, kort och gott) är summan av de värderingar och åsikter de människor har som kallar sig autonoma. De mest autonoma åsikterna är de som omfattas av flest personer.

Denna definition är naturligtvis bristfällig. Dock är den tillräcklig för artikelns syfte dvs. att analysera huvudtendenserna inom ”rörelsen”. Det intressanta är ju då hur rörelsen ser ut i praktiken, inte att det sitter två personer någonstans och tycker annorlunda i väsentliga frågor men som ändå kan betecknas som ”autonoma”.

Vad innehåller då ”rörelsen” rent konkret? Eftersom jag inte gjort någon opinionsundersökning om vilka åsikter som omfattas av flest personer har jag tagit den konkreta, utåtriktade praktiken som utgångspunkt.

”Rörelsen” är de organisationer/grupper/individer som kämpar självständigt från stat och kapital med konfrontativa, militanta aktioner för ett samhälle utan representativ politik. Aktionerna kan vara av både masskaraktär och smågruppsaktioner. ”Rörelsen” organiserar sig direkt demokratiskt och platt, ofta i informella nätverk. Det finns ingen enhetlig ideologi utan organisering utgår från kampform och sakfrågor (Givetvis är alla socialister/anarkister/”vänsterister” på något sätt. Jag tänkte mest på de socialistiska ”subteorierna”).

Som ovan nämnt ska inte denna artikel behandla olika samhällsteorier. Men, invänder kanske någon, är inte den politiska praktiken, aktionerna, en konsekvens av teorin? Jo, visserligen; men jag tänkte fokusera på det som är gemensamt för de flesta autonoma i Sverige, oavsett om de sen är kommunister, anarkister eller vad de nu behagar kalla sig. Om det finns någon kritik av någon specifik teori ligger den i sådana fall implicit.

Innan jag går vidare vill jag bara säga att jag har ett bristande källmaterial till denna artikel. Bara två artiklar som sammanfattar den autonoma rörelsen i Sverige. Dessa brister har jag fyllt med egna erfarenheter från den utomparlamentariska vänstern. Detta betyder att jag kommer att komma med en massa ounderbyggda påståenden men om folk tar åt sig är det ett bevis för att de i sådana fall är relevanta.

Den svenska autonoma rörelsen, definierad ovan, är, som framgått, ideologiskt och praktiskt brokig. Den domineras av lokala enfrågegrupper som bekämpar allehanda otäckheter som sexism/homofobi, rasism, fascism, ”djurförtryck”, miljöförstörning och, påstås det i alla fall, kapitalism. Det jag tänkte fokusera på här är kampen mot kapitalism, för socialism.

Inom Folkmakt brukar det talas om hur förträffligt det är med självständig kamp. Vad har då det självständigjetsbegreppet att göra med autonomibegreppet? Jag skulle vilja påstå att de är starkt besläktade med varandra (för att inte säga samma sak). Skillnaden handlar mer om vilken historisk tradition man griper an på. (Därmed inte sagt att Folkmakt inte skulle ha några ”autonoma” rötter.)

Orsaken till autonom kamp är att inte vara en del av det man bekämpar, att inte samarbeta med klassfienden. Det säger sig självt att en kamp där man får sin styrka av fienden är dömd att misslyckas. Autonomi handlar dock inte bara om självständighet från ”stat och kapital” utan från kort och gott varje annan politisk kraft. Eller för att tala med ett visst gammalt skägg: ”Arbetarklassens befrielse måste vara dess eget verk.”

Som jag påpekade ovan så är skillnaden mellan Folkmakt och ”de autonoma” i stort sett obefintlig, i alla fall när det gäller synen på självständighets/autonomibegreppet. Den stora skillnaden, som jag ser det, är synen på ”vänsterns” eller ”revolutionärernas” roll och det är det som resten av artikeln ska handla om.

Den kamp som ”rörelsen” för är nästan helt och hållet inriktad på militant, aktionsbaserad konfrontation. Ofta är den, som ovan nämnts, inte riktad mot kapitalismen i strikt mening utan mot andra frågor så som rasism och sexism. Därmed inte sagt att kamp mot kapitalism inte förs. Exempel på aktioner mot kapitalism som utförs av den autonoma rörelsen är husockupationer, toppmötesprotester, sabotage på ”multisar”, reclaim the streets/city, mm.

Revolutionärers uppgifter och förhållandet till klassen

Vad är då denna skillnad jag nämnde ovan, skillnaden i synen på vår roll som revolutionärer?

Om vi ska nå socialism så är det viktigaste som måste till ett socialistiskt medvetande hos arbetarklassen. Med ”socialistiskt medvetande” menar jag ett medvetande om vilka instrument, medel, organisationsformer, etc., som måste användas för att nå socialism, samt ett medvetande om det socialistiska samhällets krav, och, vad som krävs för övergången till ett socialistiskt samhälle dvs. ett samhälle där de arbetande människorna beslutar om och förvaltar sina gemensamma angelägenheter. Exakt vad ett sådant medvetande innebär kan inte tillfredsställande uttömmas här. Grundläggande är dock en medvetenhet om vad som är ”problemet”, ”felet” med kapitalismen och insikten att det bara är via självständig organisering som socialism kan skapas. Sägas bör också att det inte är fastslaget en gång för alla exakt vad ett socialistiskt medvetande innebär. Det är något som utvecklas och förändras med tiden vartefter nya insikter och erfarenheter vinns.

Ett socialistiskt medvetande uppstår inte spontant i arbetarklassen oberoende av intellektuella teorier. Det är inte heller ett som kan tillföras arbetarklassen ”utifrån” av ”medelklassteoretiker”. Istället uppstår det i en dialektisk process.

Arbetarklassen har en vag föreställning om problemet med kapitalismen och en insikt att ett rättvisare samhälle är alternativet. Vad som saknas är ”länken” mellan dagens samhälle och morgondagens. De saknar även en djupare uppfattning exakt vad som är ”felet” med kapitalismen. Intellektuella (ur olika klasser) utarbetar generella teorier om kapitalismens funktionssätt. Dessa teorier utvecklas inte i ett vakuum utan är ett resultat av arbetarklassens tillväxt och kamp mot kapitalismen. Arbetarklassen kan i sin tur anamma och påverkas av dessa teorier och på så sätt har ett socialistiskt medvetande uppkommit. Givetvis är det inte bara intellektuella teorier som spelar roll, viktigare är de erfarenheter som arbetarklassen tillkämpar sig i kamp! Det är i ljuset av dessa erfarenheter som teorier kan få någon mening.

Dock uppstår inte detta medvetande samtidigt hos hela klassen utan gör sitt intåg stegvis. Det är inte heller frågan om en rätlinjig process – medvetandet kan gå tillbaka till en lägre och mer outvecklad nivå. De arbetare som först når ett socialistiskt medvetande, och som behåller det över en längre tid, utgör det socialistiska avantgardet. Trots att detta avantgarde är en del av arbetarklasen är det nödvändigt att göra en uppdelning mellan de som har insett socialismens nödvändighet och vad som krävs för dess tillblivelse; och de som inte har det.

Ordet ”avantgarde” är en militär term som betyder ”förtrupp”. Förhållandet mellan avantgardet och arbetarklassen är inte hierarkiskt utan avantgardet är helt enkelt de mest drivande, de mest hängivna arbetare som idag kämpar för socialism. Ett avantgarde kan bara representera sig självt. Allt snack om att avantgardet skulle ”företräda” arbetarklassen är just snack, elitistiskt sådant!

Med detta sagt så står det klart att autonoma grupperingarna är avantgarden i aktion. Dock ser de sig inte som sådana. De har inte problematiserat sitt förhållande till den övriga delen av klassen. Man ”kör bara på” med sina aktioner utan att relatera dem till arbetarklasens vardag. Problemet med detta är (minst) två. För det första så kan man, om man inte inser skillnaden mellan avantgardet och klassen, riskera att omedvetet försöka substituera klassen och handla i klassens namn, vilket är elitistiskt. Det handlar alltså om en risk och jag säger inte att det händer jämt och ständigt i den autonoma rörelsens verksamhet. Eftersom ”rörelsen” idag saknar inflytande i arbetarklassens led är det dessutom ett ”principiellt” problem.

För det andra så riskerar man att underlåta att bidra till att ett socialistiskt medvetande hos övriga delen av arbetarklassen skapas. Både avantgardet och arbetarklassen utför ”aktioner” av olika slag. Dock måste avantgardet, som verkar för socialism och inte bara kämpar för ”dagskraven”, alltid relatera sin verksamhet till det socialistiska målet. Därför är det ”vänsterns” och ”revolutionärernas”, dvs. vår, uppgift att bidra till ett revolutionärt, socialistiskt, medvetande hos arbetarklassens massor. Det är just detta som den autonoma rörelsen inte gör. Istället håller de på div. aktioner mot ditten och datten och struntar i att man är ganska ensamma. De aktioner som utföres bidrar inte till arbetarklassens socialistiska medvetande. Den svenska autonoma rörelsen har helt enkelt inte brytt sig om medvetandeutvecklingen hos arbetarklassen och underlåter att se sig som ett avantgarde.

Kapitalismen kan inte bekämpas med aktioner så som sabotage mot multinationella företag eller ”stoppande” av toppmöten. Kapitalismen är en social relation byggd på försäljning av varan ”arbete” och det är på arbetsplatserna och i arbetarklassens övriga vardag som en förändring kan ske. Ovan nämnda aktioner saknar sprängkraft eftersom de utförs i ett vakuum i förhållande till kapitalismens sociala relationer. De kan inte heller bidra till en höjning av arbetarklassen medvetande eftersom detta medvetande skapas i kamp. Det är endast om vi står mitt bland klassen i dess vardag, på arbetsplatser, inom konsumtionssfären, på gator och torg etc. som vårt arbete kan göra någon skillnad. Arbetarklassens tillkämpade erfarenheter tillsammans med vår teori är det recept som ett framtida revolutionärt socialistiskt medvetande hos arbetarklassen kommer blandas efter! De aktioner utförda av ”rörelsen” är på sin höjd symboliska protestaktioner typ ”vi gillar inte McDonalds/EU”. Så värst mycket mer innebär de inte.

En annan aktionstyp som använts tidigare av ”rörelsen” men som inte är lika vanlig idag är husockupationer. Skillnaden mellan dessa och nyss nämnda aktionstyper är att husockupationer egentligen skulle kunna vara en bra strategi i dagens samhälle. Om ockupationen går till som den i Linköping våren 2000 så anser jag dock att den inte är så mycket att hänga i den revolutionära julgranen. Precis som i andra aktioner måste den förankras i arbetarklassens vardag. Revolutionärernas främsta roll är inte att bära in gatsten utan att försöka involvera så många som möjligt i kampen för ett ungdomens hus. Att, om en bredare opinion finns, försöka verka där för radikalare mål och metoder.

Gräv där du står

Skulle då inte dessa aktioner kunna fungera som exemplets makt i medvetandehöjande syfte, frågar sig kanske någon? Jo, men om man verkar utanför arbetarklassens vardag så blir man lätt utdefinierad, och isolerad av etablissemanget vilket får motsatt effekt.

Det viktigaste ur ett revolutionärt perspektiv är att ”gräva där man står”. Att i sin egen vardag tillsammans med sina (icke-socialistiskt medvetna) klasskamrater verka för sina intressen samt att försöka bidra till en höjning av medvetandet. Hur detta görs beror lite på vilken arena man kämpar på. På arbetsplatserna bör/kan givetvis bara de arbetare som är anställda på den berörda arbetsplatsen delta i kampen eftersom annars gör revolutionärerna anspråk på att substituera arbetarklassen. När det gäller kampen i konsumentleden samt på gator och torg så ser situationen lite annorlunda ut eftersom det inte finns någon klart indelad grupp som aktionen gäller. Här kan vänstergrupper göra desto mer. Det viktiga här är att man försöker involvera så många (arbetare) som möjligt som de autonoma i Italien på 70-talet gjorde. Revolutionärerna tar initiativen och försöker sedan få med övriga klassen. Exempel på detta i dagens Sverige är Planka.nu-kampanjen i Stockholms tunnelbana samt de ansatser till stadsdelsmotstånd som Autonomt Motstånd i Malmö tagit initiativet till på Möllevången.

Orsaken till den synen på politiska aktioner som närs av den svenska autonoma rörelsen är den som redogörs för i ”Ge upp aktivismen”. Tesen som framförs där är, lite förenklat, att aktivisterna ser sig först och främst som aktivister och inte som arbetare. ”Kapitalismen baseras på arbete, vår kamp mot den är inte baserad på arbete utan snarare motsatsen, det är något vi gör utanför de jobb vi kan ha.”15 Kampen mot kapitalismen blir till något utanför våra övriga liv. Dessutom så blir aktivisterna proffs på samhällsförändring, vilket är en del i den samhälliga arbetsdelningen vilken är socialismens uppgift att avskaffa. Likt fackföreningspampen så går aktivisten upp i sin roll och kan på sätt och vis uppleva socialismen som ett hot. ”Arbetsdelningen betyder att en person tar en roll på bekostnad av många andra som slipper ifrån detta ansvar. En uppdelning av arbetsuppgifterna betyder att andra människor odlar din mat och gör dina kläder och förser dig med elektricitet medan du fortsätter med att sträva efter en samhällsförändring.”16

Orsaken till detta kan vara flera. Klasskampens låga nivå och den radikala rörelsens marginalisering, hög arbetslöshet bland ungdomar (som ”rörelsen” till störta delen består av) vilket leder till att an blir isolerad från stora delar av arbetarklassens vardag. En annan orsak kan var vilken syn man har på sig själv. Revolutionärer måste först och främst se sig som arbetare och inte som någon ”aktivist” skild från arbetarklassen.

Ett annat problem jag upplever med den autonoma rörelsen i Sverige är dess fokusering på militant konfrontation. Jag inser naturligtvis att det är svårt att på allvar utmana borgarklassens makt utan att någon gång behöva använda sig av våld. Dock uppstår problem när en liten marginaliserad rörelse ensam försöker konfrontera kapitalet med militanta medel. ”Rörelsen” har knappast de resurser som behövs för att kunna stå emot den repression som blir följden av en sådan politik. Resultatet såg vi tydligt i Italien på 70-talet. Rörelsen splittras, krossas och den radikalaste delen dras in i totalt ofruktbar och verklighetsfrånvänd stadsgerillaverksamhet med många dödade eller fängslade som följd – helt i onödan!

Så länge man konfronterar svagare fiender t.ex. fascister så är det inga problem, då är det bara att köra på. Men när det gäller staten och kapitalet så är de så mäktiga att all militant verksamhet utförd av en marginaliserad autonom rörelse bara kan sluta i nederlag. För att våldsam, konfrontativ kamp ska löna sig måste rörelsen som bedriver den ha förmågan att överleva och växa sig starkare under den stenhårda repression som följer.

Det är dock inte bara den militära/ekonomiska överlägsenheten som talar för staten. Staten åtnjuter också en förhållandevis hög legitimitet hos breda lager i arbetarklassen medan vi i den radikala vänstern är marginaliserade och isolerade. Detta gör att sådana aktioner är lätta för staten att utdefiniera och smutskasta (t.ex. Göteborg 2001) vilket är en förutsättning för att repressionen ska kunna genomföras utan ”problem”.

Innebär detta därmed att vi sak gå och bli pacifister allihopa och ge upp militansen? Självklart inte! Men vi måste tänka på att förankra vår militans i arbetarklassens vardag. När ”vanligt folk” går ut och kastar sten och strejkar ”vilt” så ställer det till med ett visst huvudbry för borgerligheten och det blir svårare för media att utdefiniera aktionerna. För tydlighetens skull kan jag tillägga att bara för att det inte leder någonstans med militanta angrepp mot staten och kapitalets symboler (från ”rörelsens” sida alltså) så innebär inte det att jag inte tycker att vi ska försvara oss mot angrepp från polisen.

Sammanfattningsvis kan jag säga att ska den revolutionära vänstern vinna mark så måste vi verka i arbetarklassens vardag och inte som några proffsaktivister som i praktiken skiljer sin aktivism från vardagslivet. Det är dags att närma sig klassen och börja med politik istället för att hatta runt i aktivistisk isolering.

Noter

1. Se t.ex. ”Samma fiender, samma kamp” s. 36 och ”En kortfattad beskrivning av den autonoma rörelsens framväxt i Sverige och fram till dagsläget” (Jag tänker inte sätta ut sidnummer på internet-texter.)

2. Är i och för sig inte helt på det klara med om det råder någon teoretisk motsättning mellan dessa teorier.

3. ”Samma fiender...” s.36

4. Ibid s.35

5. ”Den autonoma rörelsen i Europa” och ”De autonoma i Italien på 70-talet”

6. ”De autonoma i It...”

7. ”Den autonoma rörelsen...”

8. Ibid

9. Ibid

10. ”Ingen fred i klasskriget”

11. ”Den autonoma rörelsen...”

12. Ibid

13. ”De autonoma i It...”

14. Ibid

15. ”Ge upp aktivismen”

16. Ibid

Litteraturlista

”Samma fiender, samma kamp” Text av den autonoma kommunistiska gruppen ”Kämpa tillsammans”

”En kortfattad beskrivning av den autonoma rörelsens framväxt i Sverige och fram till dagsläget”
http://www.socialism.nu/autonomsverige.shtml, 2002-06-24

”Den autonoma rörelsen i Europa”
http://www.socialism.nu/autonomeuropa.shtml, 2002-06-24

”De autonoma i Italien på 70-talet” Artikel publicerad i Folkmakt nr 11.

”Ingen fred i klasskriget” Artikel publicerad i Brand nr 5-98.

”Ge upp aktivismen” Textsamling med texterna ”Ge upp aktivismen”, ”Bortom aktivismen” och ”Vi är ju inga kampanjnissar” publicerad i Sverige av Stockholm autonoma marxister.

Kommuniké från italienska CRAC angående mordet på Biagi - Centro di Ricerca per l’Azione Comunista, 28 mars 2002

Torsdagen den 28 mars 2002, strax efter Brigate Rosses mord på Biagi, skrev Il Giornale: ”Den första fantombilden från förra veckan kan tillerkännas en utpekad medbrottsling: längd 175 cm; svart hår; olivsvart hudfärg. Det verkar som om han är samme unge man som har setts tillsammans med en medlem av Bolognas CRAC (ej samma som Maj’s CARC) – en organisation som anses nära det grå fält som angränsar till röd terrorism. Det finns misstankar om att den ansvarige som dödade Biagi i Bologna är en ›cell› av de nya Brigate Rosse som har varit aktiva ett tag.”

1. Vi har av Il Giornale och Domani den 28.3 informerats om att det föreligger en utredning av CRAC, som har kallats medbrottslingar till Brigate Rosse (BR-PCC). Vi är medvetna om att staten och dess repressiva organ under senare år har utnyttjat varje incident som ursäkt för att attackera kommunistiska och revolutionära grupper för att tvinga tillbaka den nuvarande samhällskonflikten till de demokratiska spåren. Som ett exempel på denna strategi har facken ställt in de regionala strejkerna mot ”Artikel 18” efter mordet på Biagi. Det är naturligt att cheferna och facken försvarar sig genom att försöka desarmera mobiliseringar som kan ge klassen medvetenhet om sin kollektiva styrka. Staten, cheferna och reformisterna använder alla medel för att isolera, kriminalisera och arrestera kamrater som arbetar för den proletära autonomin.

Kapitalets trälar försöker presentera en vilseledande förståelse av vårt samhälle som en friskt kropp som drabbats av ett farligt virus. Vårt samhälle sönderfaller dock i djupa inneboende motsättningar. Krisen manifesterar sig genom krigsförberedelserna globalt, och en massflexibilisering (mass casualisation) av arbetskraften. Stora delar av proletariatet i de kapitalistiska metropolerna lever under inhumana förhållanden. Invandrare och bemanningsarbetare (temp. workers) vet bara allt för väl hur bra det är att leva under kapitalismen. Antalet arresteringar och strafflängden har ökat för proletariatet oavsett vilken regering som har haft makten. Bourgeoisien oroas över framtiden eftersom de inte kan kontrollera krisen och de bringas ur fattningen av en väldigt instabil social situation. Som CRAC skulle vi åter vilja hävda vår ställning i den revolutionära rörelsen: vi vidhåller att proletariatet enligt oss måste röra sig kollektivt; de behöver inga ”frälsare” utan bara att uppnå medvetenhet om sin egen styrka. Under kapitalismens kris utvecklar proletariatet, den sista klassen och rättare sagt negationen av alla klasser, varje dag den rörelse som upphäver de aktuella sakernas tillstånd: ”Väntan på en hjälte som tänder folk och leder dem i sin kamp är det samma som en injektion lugnande medel. Den rätta farmakologiska metaforen är heroin: efter en första patologisk upphetsning av energi ger heroin en kronisk trötthet och leder till kollaps. Det finns ingen injektion att ge en revolution som tvekar, till ett samhälle som skamset fortfarande efter arton månaders graviditet väntar på nedkomst. Låt oss göra oss av med den vulgära utvägen i att lyckas genom en exceptionell man, och låt oss utropa en annan formula för kommunismen: detsamma som ett samhälle som befriat sig från ”hemlighetsspel” ( battilocchio – Bordigaterm)

Il Programma Comunista, 1953.

2. Vi vet hur svårt det är att diskutera frågan om den direkta aktionens styrka och praktik på och utanför arbetsplatserna. Men samtidigt anser vi att i fråga om revolutionära strukturer och kollektiv finns en felaktig bedömning av dessa frågor; de hamnar normalt tillslut i att man förbannar regeringen, ”sviniga chefer” och korrupta fack, och de erbjuder som en lösning de vanliga organisatoriska formula. Som i fallet med BR-PCC. För att kunna bedöma dem kan vi inte betänka den enskilda aktionen, utan vi måste sätta varje aktion i ett politiskt sammanhang, förstå dess utveckling och relatera den till deras teoretiska arbeten och deras historia. Mordet på Biagi är en del av en kamp som av BR-PCC anses central i denna tid, en så kallad attack mot statens hjärta. Det är uppenbart att de överskattar de subjektiva elementen i kapitalets mekanismer och i statens styrning. Staten har inget hjärta och den har ett flertal ansikten. BR-PCC:s politiska uppfattning kretsar kring det politiska klassavantgardet, skilt från den reella klasskampsnivån. Också i sitt teoretiska arbete finns en tredje-världen-dimension: genom att allt för starkt betona de anti-imperialistiska rörelserna i borgerlig form (nationalism, anti-västlig religiös fundamentalism) utesluter de från sin analys klasskampen som den huvudsakliga hävarmen för samhällsomvandling. Samtidigt håller de fast vid idén om en stegvis proletär rörelse, där allianser med progressiva och anti-imperialistiska borgare är möjliga – något som har förnekats och falsifierats av den verkliga proletära autonomin och dess kamp. Detsamma om deras uppfattning av Sovjetunionen som socialistiskt till sin karaktär, vilket är helt fel för oss. Sovjetunionen gav oss en statskapitalistisk regim genom en av de värsta kontra-revolutionerna som någonsin upplevts av det internationella proletariatet. Dessutom är det klantigt att av dem att agera på en så hög nivå av väpnad konflikt oavsett styrkeförhållandet mellan klasserna. Vi anser att deras bedömning av krisen är ett sätt att fly undan problemen för den verkliga proletära autonomin och problemet med fragmenteringen av kampen som framprovoceras idag av skiktningen av arbetarklassen. Vi vägrar emellertid stämma upp i den kör som försöker framstå som ”så rättvis som möjligt, ”så demokratisk som möjligt”, ”BR-PCC:s största antagonister”, deras opportunism och feghet. Som CRAC har vi dragit igång en teori och praktik både på och utanför arbetsplatserna som talar för sig själv, så vi behöver inte gömma oss i en sofism för att visa att vi finns ”på andra sidan ån”, som den idiotiska hypotesen att BR-PCC styrs av fascister eller av säkerhetspolisen. Det finns bara en sida i revolutionen. Eftersom vår inställning till användandet av våld och klasskampens former skiljer sig från BR-PCC måste vi klargöra detta för att inte missförstås: För CRAC är den proletära autonomin en historisk process genom vilken proletariatet får medvetenhet om sina villkor och med vilka medel de kan komma över dem:

en vägran att böja sig för de ekonomsiska lagar som kapitalet presenterar för oss som ”naturliga”. I praktiken att motsätta sig produktivismen och ideologin om vikten av en hierarkisk organisering av arbetet. – organiseringen av det proletära våldet som illegalt, anti-institutionellt, för att motsätta sig statens våld i försvaret av klassen. Detta våld sammanfaller inte med byggandet av en väpnad gren av proletariatet, utan som en självstyrning av kampen av arbetarna själva. – kritiken och övervinnandet av hierarkiska och auktoritära tankar på det sociala och individuella området (moralism, repression, familj, etc.) – de tjänar syftet att inlemma proletariatet under den härskande klassens ideologi. För oss måste kamprörelsen förneka varje uppdelning mellan beslutande och utförande och måste börja förena den manuella och intellektuella aktiviteten. Idag, i kampen. Och imorgon i hela det sociala livet.

Vi solidariserar oss med alla kamrater och arbetare som finns i statens fängelser, på fabrikerna, i klassrummen, i hemmen ... för kommunistisk passion.