Riff-Raff No. 1: Same Old Capitalism, Fragile Prosperity? Fragile Social Peace?, Contradictions in the Welfare State, etc.

Issue 1 of Riff-Raff, a Swedish journal influenced by left communist and autonomist Marxist strains, published in January 2002.

The characteristics of capitalism and the class composition of today’s Swedish society is outlined in an introduction. Then, Curtis Price has a longer discussion that demystifies the later development of the class struggle in the United States. He focuses on the workers’ own situation, their individual and collective experiences of yet hidden, yet open struggle in what as a whole constitutes the real communist movement. An older article by Cornelius Castoriadis also emphasises the experiences of the individual worker. This issue ends with an article about the recent wave of privatisation in the public sector with the Swedish capital Stockholm as an example, something that indicates a new series of capitalist reorganisation with likewise new conditions for class struggle.


1. Editorial
Finally it’s out, the theoretical journal of Folkmakt: riff-raff. Our aim with this journal is to publish longer articles to give our contribution to the discussion on a revolutionary socialist strategy, whose absolute foundation is the independent struggle and organisation of the working class.
2. Same Old Capitalism: An Introduction
No English translation available.
3. Curtis Price: Fragile Prosperity? Fragile Social Peace?
Discussions of class struggle can be framed in many ways. For that reason, the results obtained by how the discussion is structured often depend as much on the view point adopted as they do on any conclusions gathered from practical observation or a review of facts.
4. Cornelius Castoriadis: What Really Matters
In issue number 3 of Pouvoir Ouvrier, a schoolteacher posed the following question: Why don’t workers write? He showed in a profound way how this is due to their total situation in society and also to the nature of the so-called education dispensed by schools in capitalist society. He also mentioned that workers often think their experience ‘isn’t interesting’.
5. Contradictions in the Welfare State - Fredrik Samuelsson
No English translation available.

Taken from Riff-Raff website.

Editorial #1 January 2002

Finally it’s out, the theoretical journal of Folkmakt: Riff-Raff. Our aim with this journal is to publish longer articles to give our contribution to the discussion on a revolutionary socialist strategy, whose absolute fundament is the independent struggle and organization of the working class.

The main article in this issue, »Fragile Prosperity? Fragile Social Peace?», we have borrowed from the American journal Collective Action Notes #16-17/2000. Here the author is discussing the class struggle, which is quite common among socialists, from a not so common point of view – the workers’ own. Without this perspective you miss the essence of the class struggle, that is the experiences of the living and fighting workers, a struggle that taken together is the class struggle of the workers.

He is, of course, not the first one to have this perspective, but it is way too common among lefties and left oriented intellectuals to see both the working class and the class struggle as abstract categories in public statistics. It is not very often that we can speak out ourselves, as workers; not very often that our perspectives are presented. Still, it’s us paying for the party.

From this perspective the author analyses the present evolution of the capitalist system and also the view of the traditional left. For example, he is discussing the so-called globalization, the supposed farewell to the industrial society (capitalism itself to some) and with this the exit of the working class. Two areas have been chosen, mainly from the American experiences: the auto and the prison industry.

However, we must use, in our analysis of both the class struggle and capitalism as a system, all levels of abstraction, from a compilation of our own individual experiences to the most abstract Capital in general.

We publish this article because we think that it stresses not only interesting but necessary perspectives that are obviously disregarded by the Swedish Left. Even though the article mainly deals with American experiences it is possible to apply it to our Swedish conditions. What is thought-provoking, apart from the proletarian perspective, is the de-demonizing of »globalization», »de-industrialization» and the prison industry. For a while globalization has been hot stuff and its opponents have manifested themselves at various summits, for example Prague, Seattle and last summer in Gothenburg and Genua. What is positive about these backpacking »politicos», despite their fuzzy view of what the problem is about (capitalism itself, to the few, the speculation hysteria and that the nation states and the UN has resigned to the globalized (finance) capital, to the many) is that they put some sort of an anti-capitalism on the agenda. At many times confused and not yet socialism, but still. The protests also indicates a disappearing respect for private property (reclaim the city, smashed windows) and the monopoly of violence of the state (the police) among more and more people. Also indicated by the increased repression from the state, by for example live bullets into an escaping crowd, causing a young man mortal wounds, and the extraordinarily long sentences for the people arrested. This is why propaganda for the proletarian socialist struggle is more topical and applicable than for years. The most fundamental and consistent propaganda is, however, the real struggle of the working class for its own interests. But, as you know, theory and action are tightly tied together.

So, what is of real interest, what has real potential, is what is going on between the summits, in the gray workdays. This, often low intensity, class war – now hidden, now open – is the real communist movement. This is what has to be analyzed. Here is where we must be!

In a longer Introduction we draw some sketches on the contemporary Swedish conditions, with some retrospectives. We also write about the wave of privatization in the social sector, with Stockholm as an example, a tendency sweeping all over the world, indicating a new round of capitalist re-organisation and with it a new composition of and conditions for the class struggle. Finally, we also publish the Castoriadis article »What really matters», an article referred to in the »Fragile...» article.

What we, for reasons of time, don’t deal with are the present major occurrences: the war in Afghanistan and the »awakened» class struggle in Argentina. With the US war against Afghanistan capitalism really displays its ugly face, where Afghan lives aren’t worth shit. The terror attacks against the WTC on September 11 last autumn we see, like all capitalist acts of war, as attacks against the working class, which can be illustrated by the supposed hundreds of missing (killed) illegal Colombians working as cleaners and kitchen workers. No matter who are behind this attack – most probably people around bin Laden and the al-Quaida network – it is no attack against imperialism. It is an attack against a rival imperialist power. Multimillionaire bin Laden fights for his economical and political interests against the American capital behind its political character mask, George W Bush. This is why it is counter-productive and, above all, dangerous to invite Islamic mullahs to the demonstrations against the war with slogans like »Against American Imperialism». We are against all imperialism, not just the American kind!

The crisis in Argentina too, with its political satire starring five presidents within a fortnight, is an expression of the capitalist crisis. The one thing that can label itself as a solution of the problem is if the struggle spreads throughout all of Latin-America, and from there to the rest of the world, in other words, the generalization of the struggle. This, and no national so-called solution, can turn this capitalist system of shit upside down.


Motsättningar i välfärdsstaten - Fredrik Samuelsson

Det finns vitt skilda uppfattningar inom vänstern om hur välfärdsstaten – den offentliga sektorn – ska förstås. Å ena sidan finns det de som skönmålar den offentliga sektorn, ser den som en stor landvinning för arbetarklassen eller t.o.m. som första steget mot socialism. Å andra sidan finns det de som i den offentliga sektorn endast ser ett medel för kapitalet att hålla arbetarklassen lugn och inordna den i systemet, indoktrinera och kontrollera.

Problemet med båda förklaringarna är att de är alltför statiska och inte ger utrymme för alla konflikter och motsättningar som ryms inom välfärdsstaten, vilken istället måste betraktas som en arena för klasskamp där kapitalets och arbetarklassens intressen på en mångfald olika sätt dagligen står emot varandra, och där den offentliga sektor vi för stunden har alltid är ett resultat av kompromisser mellan dessa intressen.

Allt (bytes-) värde skapas som bekant i produktionen. En del av detta arbete tillfaller arbetarna i form av lön, medan en annan del, mervärdet, kontrolleras av kapitalisterna. Men det finns också en del av mervärdet som varken kontrolleras direkt av arbetarna eller kapitalet, utan istället tas ut av staten i form av skatt och fördelas genom ett politiskt och byråkratiskt system.

På samma sätt som det alltid finns en konflikt om hur det producerade värdet ska fördelas mellan klasserna, så finns det också alltid en konflikt om hur det värde som staten tar ut ska fördelas.

Konflikten börjar redan med på vems bekostnad skatteuttaget ska ske: kommer det framförallt att inskränka på reallönerna eller på profitnivåerna? Därefter följer konflikten om fördelningen, där skattemedel å ena sidan kan gå till kapitalet, genom t.ex. direkta bidrag eller vinster i offentlig verksamhet som lagts ut på privata företag. Å andra sidan kan skattemedel också komma arbetarklassen till del, i form av bidrag, eller som olika former av social service, såsom vård, omsorg, kollektiva transporter och bibliotek. Detta kan då ses som en form av kollektiv, social ”lön”.

En stor del av alla anställda i Sverige, ungefär 1/3, arbetar också inom offentliga sektorn och har därigenom också intressen – i likhet med alla andra lönearbetare – av mindre arbete, bättre arbetsförhållanden, högre löner, ökad kontroll över arbetet osv.

Utöver dessa konflikter som har med arbetsförhållande och resursfördelning att göra så tillkommer i den offentliga sektorn också en mängd strider runt makt, kontroll och ideologi. Det har att göra med statens funktion att disciplinera, kontrollera och korrigera, för att få fram den skötsamma arbetarklass kapitalet behöver och dämpa samhällskonflikterna. 1 På grund av detta finns det grupper inom offentliga sektorn som innehar olika former av maktfunktioner, där det gäller att bedöma, sortera och kontroller olika grupper: läraren i förhållande till eleverna, läkaren i förhållande till patienterna eller socionomen i förhållande till klienterna. På olika sätt kämpas det runt dessa maktfrågor, t.ex. när elever arbetar för mer inflytande på skolorna eller olika klientgrupper försöker tillvarata sina intressen.

Offentliga sektorn har en strategiskt viktig roll i klasskampen just genom att alla dessa konflikter sammanstrålar: kampen som arbetarna inom offentliga sektorn för i egenskap av lönearbetar i välfärdsproduktionen, den kamp som förs med krav på god service, samt den kamp som förs mot de olika kontroll- och disciplineringsfunktionerna. Härigenom finns en möjlighet att konflikter med utgångspunkt i den offentliga sektorn kan få stor sprängkraft och länka samman olika social strider.

Historiskt har offentliga sektorn växt fram som ett svar på kapitalismens inre spänningar och bygger på de kompromisser som slutits mellan klasserna. För kapitalisterna har det handlat om att få hela maskineriet – den sociala fabriken – att snurra, med alla krav det ställer på reproduktion av arbetskraften, nödvändig infrastruktur, transporter och social fred. Arbetarna har å sin sida naturligtvis intresse av att få bra vård när de är sjuka, omsorg som gamla, utbildning åt sina barn osv. Detta är visserligen inomkapitalistiska krav, men nog så avgörande i det dagliga livet. När kapitalet vill förändra offentliga sektorn, för att gynna egna klassintressen och därmed försämrar villkoren för arbetarklassen och rycker undan livsnödvändig service, så finns det all anledning för arbetarna att ta strid mot dessa försämringar. På samma gång är det självklart att kapitalismens motsättningar inte kan lösas med offentlig välfärd och att arbetarklassens frigörelse innebär ett överskridande och ett kullkastande av välfärdsstaten.

Den offentliga sektorns framväxt

Under 1800-talets slut diskuterades i Sverige ”den sociala arbetarfrågan” flitigt, av politiker och debattörer som insett att de sociala problemen och klassmotsättningarna riskerade att hota hela samhällsordningen. De insåg att det var nödvändigt att genomföra social reformer av olika slag. Det första steget var yrkesfarelagen 1889, som var den första rudimentära arbetsskyddslagen.

1906 togs det första steget mot en samförståndspolitik i och med den kompromiss där SAF erkände arbetarnas rätt att bilda fackföreningar och teckna kollektivavtal, mot att fackföreningarna erkända arbetsgivarnas oinskränkta rätt att leda och fördela arbetet, samt fritt avskeda och anställa. 2

1912 bildades Socialstyrelsen för att staten skulle få en överblick över de sociala problemen. Kommittén som föregick bildandet talade klarspråk om vad det handlade om:

Ju tydligare industrialismens faror för äfven den dugligaste och mest oförvitliga arbetare gjorde sig märkbara och ju starkare kroppsarbetarna kände sig framstå som en sluten, gent emot arbetsgifvarna och övriga medborgargrupper afskild klass, dess klarare började man skönja de samhälleliga farorna af detta förhållande. […] Den i och för sig erkännansvärda solidaritetskänsla, som uppvuxit hos arbetarmassorna , begränsas till att omfatta endast dem själva och synes icke vilja vidgas till hela det samhälle, i hvilket de äro medansvariga och meddelaktiga. Häruti ligger uppenbarligen en samhällelig fara, som måste i allas gemensamma intresse undanröjas. Statsmakterna stå därför öfverallt inför den svåra uppgiften att mildra intressemotsättningarna, utjämna intressekonflikterna och fylla de remnor, som öppnar sig i samhällsbyggnaden. 3

Socialstyrelsen var redan från början en korporativ organisation, med representanter från både LO och SAF i en rådgivande styrelse. 1936 lade saltsjöbadsavtalet grunden för det fördjupade samarbete som sedan kom att prägla efterkrigstiden. Avtal skulle nu slutas på central nivå. Detta innebar att fokus lades på fördelningsfrågorna, medan frågor om arbetets innehåll, kontrollen över arbetsprocessen och arbetsplatsdemokrati helt sopades under mattan. Den politik som växte fram innebar att kapitalet oinskränkt fick härska över arbetet – den socialdemokratiska regeringen lade alla planer på socialisering i malpåsen. Istället skulle staten ta hand om den ”yttre” socialpolitiken – utanför själva arbetet – genom att bekämpa arbetslösheten, föra en aktiv politik för att stärka ekonomin och genomföra välfärdsreformer.

Under årtiondena efter kriget då tillväxten tog fart enades regering, fack och arbetsgivare kring att satsa på rationaliseringar inom industrin och en konkurrenskraftig exportindustri. Under en tjuguårsperiod hade kapitalet råd med eftergifter när det gällde fördelningen av det producerade värdet. Reallönerna kunde öka och välfärden byggdes ut. Förutsättningen för detta var dock att utsugningsgraden hela tiden ökade, vilket innebar att tempot skruvades upp vid de löpande banden och den tayloristiska arbetsdelningen drevs allt längre. Makten över produktionsmedlen kompromissade aldrig kapitalet om. För socialdemokratin innebar det att de tidigare reformistiska strävandena – att steg för steg socialisera – nu ersattes med keynesianism och folkhemsbygge – att få kapitalismen att fungera så bra som möjligt och fördela dess växande kaka.

När den offentliga sektorn kraftigt expanderade under efterkrigstiden så var det alltså flera faktorer som samverkade: den gamla insikten att socialpolitik behövdes för att inte samhället skulle rämna, arbetarnas krav på att få del av den ökande produktionen, kapitalets behov av en effektivare reproduktion av arbetskraften och en långsiktig arbetsfred samt slutligen att det ekonomiska utrymmet fanns.

Efter hand byggdes sjukvård, äldreomsorg, socialomsorg, skola, dagis, fritis och så vidare ut. Detta innebar att staten nu tog över ansvaret för att organisera det reproduktiva arbete som kvinnorna tidigare hade utfört obetalt i hemmen. Kvinnornas andel av den lönearbetande befolkningen växte snabbt, vilket innebär att en majoritet av arbetarklassen i dag faktiskt är kvinnor. Det reproduktiva arbetet har dock inte försvunnit ur hemmen, där kvinnorna fortfarande bär huvudansvaret för det löpande hushållsarbetet, vilket lett till en situation av dubbelarbete för många kvinnor.

Det offentliga ägandet av den offentliga sektorn har inte medfört att de anställda fått ökad makt över arbetet eller att arbetet organiserats på ett mindre hierarkiskt och alienerat sätt. Några experiment med arbetsplatsdemokrati har inte heller genomförts. Istället har de offentliga arbetsgivarna tagit över det privata kapitalets sätt att organisera produktionen och haft industriproduktionen som främsta förebild.

Mot 60-talets slut knakade efterkrigstidens klasskompromisser i fogarna, på grund av såväl arbetarnas ökade motstånd och kapitalets fallande vinstnivåer. Den offentliga sektorn fortsatte dock att expandera kraftigt ännu en tid, och ökade från 15 till 30 procent av BNP mellan 1960 och 1980, bland annat på grund av att fortsatta välfärdsreformer sågs som ett sätt att möta radikaliseringen och på nytt överbrygga klassmotsättningarna. 4

Kapitalets företrädare hade dock lagt om sin strategi. När välfärdspolitiken inte längre garanterade arbetsfred och stigande vinster blev den ointressant.

Ställda inför en alltmer ohanterlig arbetarklass samt fallande vinster och lägre produktivitetsutveckling, var de tvungna att agera för att åter höja profiterna. I den offentliga sektorn fann de enorma tillgångar i sådant som utbildning, hälsovård och offentliga transporter. Genom skattesänkningar, privatiseringar och nya försäkringar kunde kapital överföras från offentlig sektor – från skattebetalare – till privat ägo.

Kapitalets företrädare menade också att offentliga sektorn konkurrerade om arbetskraften och på så sätt drev upp lönerna, på vinsternas bekostnad. Dessutom fanns säkert ideologiska motiv till att undanröja de offentliga välfärdsinrättningarna om marknaden som enda möjliga väg att organisera samhället skulle kunna propageras fullt ut.

Kapitalet utsåg därför nu den offentliga sektorn som en av de främsta angreppspunkterna, när de inledde sina offensiva framstötar. ”Den offentliga sektorns omfattning är helt enkelt vårt största samhällsproblem” förklarades frankt på SAF-kongressen 1980. För att folk inte skulle förlora sin frihet var det nödvändigt med skattesänkningar, marknadslösningar och privatiseringar. 5

Under 80-talets gång kom de nyliberala tankegångarna att tränga allt djupare in i socialdemokratin, som aldrig utvecklade en egen förståelse av välfärdskapitalismens kris, utan istället allt mer accepterade den borgerliga förklaringsmodellen. I början av 90-talet hade det gått så långt att den socialdemokratiska regeringen accepterade att det behövdes skattesänkningar, marknadslösningar i form av köp-och-sälj-system och menade att kommunal verksamhet kunde läggas ut på entreprenad. 1991 lät den socialdemokratiska regeringen utreda vilka lagliga hinder som stod i vägen för privatiseringarna. När sedan den borgerliga regeringen tog över samma år kom de till dukat bord och kunde snabbt ändra de lagar som behövdes för att öppna för privatiseringar i kommuner och landsting. 6

Genom skattereformen överfördes samtidigt pengar till företag och rika privatpersoner, vilket bidrog till att skapa det enorma budgetunderskott som lågkonjunkturen förvärrade. För att täcka underskottet var sedan staten tvungen att låna pengar, ofta från just de som fått mer över till följd av skattesänkningarna. Resultatet blev att en allt större del av skatteintäkterna gick åt till räntebetalningar till kapitalägare, vilket är ytterligare ett exempel på hur pengar via staten kan överföras från arbetarna till kapitalet. 7

Sedan följde ett årtionde av ständiga nedskärningar och omorganiseringar av den offentliga sektorn, vilket satte de offentliganställda under en ständig press, med hot om arbetslöshet och ökad arbetsbelastning för de som hade kvar sina jobb.

Den offentliga sektorns utveckling hart hittills skildrats framförallt utifrån hur den kommit att utvecklas i Sverige. När man ser till den senaste privatiseringsoffensiven så är detta dock en global strävan från kapitalets sida. Sedan 80-talets början har nyliberala regeringar genomfört olika former av nedskärningar och privatiseringar av offentlig välfärd världen över. Genom IMF och Världsbanken har u-länderna tvingats på samma medicin. Genom EU:s lagstiftning och ekonomiska politik har de nyliberala strävandena också underlättats. Globalt sett har ett av syftena med WTO varit att bereda väg för mer privatiseringar världen över, öppna upp nya områden för marknaden och göra de privatiseringar som sker oåterkalleliga.

Stockholm som borgerlig experimentverkstad

Kapitalets företrädare driver alltså sina intressen på varje tänkbar nivå: globalt, inom organisationer som EU och NAFTA, och nationellt. Hur sjukvård, skola eller kollektiva transporter i verkligheten organiseras avgörs dock ofta av lokala faktorer, där de dagliga klasskonflikterna spelar stor roll.

I början av 90-talet regerade borgerliga majoriteter i såväl Stockholms stad som Stockholms läns landsting och dessa påbörjade privatiseringarna av offentlig verksamhet. 1994 tog socialdemokraterna över makten i Stockholms stad och län vilket innebar att privatiseringstakten avtog, men däremot inte att verksamheter avprivatiserades. När det gäller kollektivtrafiken fortsatte socialdemokraterna tvärt om med storskaliga upphandlingar och sålde tillsammans med moderaterna ut pendeltågstrafiken. 1998 kom återigen borgarna till makten – nu med den uttalade målsättningen att sälja ut allt som bara gick. Hittills har de lyckats ganska väl. Inom landstinget har praktiskt taget all kollektivtrafik upphandlats. När det gäller sjukvården har ett akutsjukhus sålts ut och de flesta andra ombildats till landstingsägda bolag. Många vårdcentraler har också privatiserats och ett sjukvårdsområde har fattat beslut om att upphandla all vård. Privatpraktiserande läkare, som betalas av landstinget, har också tillåtits att etablera sig i hög omfattning. För närvarande förbereds ”den stora upphandlingen”, där privata företag ska kunna vara med och lägga bud på praktiskt taget all akutsjukvård i Stockholm, vilket är ? av Sveriges totala akutsjukhus. Totalt rör det sig om vård för 10 miljarder kronor, en tredjedel av sjukvårdsbudgeten i länet. Även internationellt är en så stor upphandling av offentlig vård unik.

I Stockholms stad har all verksamhet som bara gått lagts ut på entreprenad. När det gäller svenskundervisningen för invandrare (SFI) har all verksamhet upphandlats. Inom äldreomsorgen har privata företag tagit över ungefär 40 procent av driften. Friskolor har fått fri etableringsrätt och växer snabbt i antal. Stockholms stad ombildar också i snabb takt de kommunala bostadsbolagen till privata bostadsrätter och säljer dessutom hela fastighetsbestånd till privata bostadsbolag.

Den dominerande formen av privatisering har hittills varit upphandling, vilket innebär att privata företag tar över driften av en offentlig verksamhet för en begränsad tidsperiod, men att finansieringen fortfarande sker med offentliga medel. En annan variant av privatisering, även den med offentliga medel, är pengsystemen, vilka innebär att varje ”användare”, t.ex. elev i skolan, eller vårdtagare i äldreomsorgen, får med sig en viss ”peng” som tillfaller den som utför verksamheten. Olika friskolor eller vårdbolag konkurrerar då med varande om ”kunderna”. I synnerhet inom sjukvården finns det också krafter som trycker på för att även finansieringen ska privatiseras genom olika former av sjukvårdsförsäkringar.

Under 80-talet drevs först intensiv propaganda från kapitalets olika organisationer mot den offentliga sektorn, som sades vara ineffektiv, byråkratisk och tärande. Sedan följde under 90-talet ett årtionde av ständiga omorganiseringar och nedskärningar. Inom vården minskade det totala antalet anställda med 15 procent, vilket motsvarade nästan hundratusen personer. Omorganiseringarna har medfört att många bytt arbetsgivare inom offentliga sektorn, från t.ex. landstinget till kommunen. Många har också fått byta arbetsplatser, arbetskamrater, arbetssätt osv. 8

Genom olika former av köp-och-säljsystem, och en växande andel privata entreprenörer har de anställda också splittrats upp i olika enheter som får konkurrera med varandra om resurserna. Klassammansättningen inom den offentliga sektorn har på så sätt förändrats minst lika radikalt som inom den privata det senaste årtiondet. Den högre grad av trygghet som tidigare kännetecknade offentliga sektorn har helt raserats och välfärdstjänstearbetarna har ställts inför samma godtycke som alla andra arbetare, med risk för arbetslöshet eller plötsliga omorganiseringar. Offentliga sektorn konkurrerade inte längre om arbetskraften på 90-talet, utan de arbetare som avskedades därifrån fick vara med om att slåss om jobben istället, en betydligt fördelaktigare situation ur SAF:s synvinkel.

När problemen nu blivit akuta och de offentliganställda är den grupp som i opinionsundersökningar säger att stressen ökat mest påstår sig de borgerliga politikerna ha svaren på alla problem: privatisering. För att sälja in sitt projekt har både staden och landstinget i vykortskampanjer erbjudit alla anställda att själva överta verksamheten och ”avknoppa” den. På så sätt ska privatiseringarna ges en legitimitet underifrån och sägas uttrycka personalens vilja. Som morot får de som väljer att ”avknoppa” gå starta-eget-kurser och de erbjuds rådgivning. Som piska finns hela tiden hotet att om de inte tar över verksamheten själva så kan någon annan lägga ett bud och ta över den, eller också kan de drabbas av nya nedskärningar.

För arbetarklassen har den borgerliga politiken medfört flera negativa konsekvenser:

  1. Privatiseringarna innebär en omfördelning som gynnar kapitalet, då en del av den skatt vi alla betalar in används till att ge privata företag vinster. På så sätt överförs profit från arbetarna till kapitalet bakvägen, genom kommun och landsting, istället för att öppet tas ut i kampen om det producerade värdets fördelning.
  2. Dessa vinster måste ske på bekostnad av någonting annat. När det gäller välfärdstjänstearbete så är personalens löner nästan alltid den helt avgörande kostnaden. Då den verksamhet som lagts ut på privata företag oftast betalas helt med skattemedel är det inom dessa givna ramar som vinsten måste tas. Det blir då de anställda som på olika sätt får betala för detta, genom personalnedskärningar, ökad arbetsbörda, uppdrivet tempo, försämrade avtal och arbetsvillkor. Också de som är i behov av tjänsterna får känna av försämringarna. Till skillnad från i varuproduktionen kan oftast inte välfärdstjänsterna rationaliseras med hjälp av ökad arbetsdelning, ny teknik eller liknande, utan att kvalitén omedelbart blir lidande. Inom sådant som vård, omsorg, skola, där det handlar om mellanmänskliga relationer, kommer såväl de som arbetar som de som är i behov av tjänsterna omedelbart att märka av uppdrivet tempo, minskad personal osv. Det går t.ex. inte att mata gamla på äldreboendet fortare, eller byta blöja på dagisbarn snabbare, utan att det upplevs som en reell försämring. 9 Vinster kan också skapas genom att privat verksamhet subventioneras på bekostnad av nedskärningar på den som blir kvar inom offentlig regi. Ett tredje sätt att skapa vinst är genom olika former av extra avgifter eller försäkringar.
  3. Välfärdstjänsterna omfördelas också på ett sätt som missgynnar arbetarklassen. Privata utövare har inget intresse av att fördela välfärdstjänster efter behov. Tvärt om kan de göra vinster just på att ta de enklare fallen och områden med minst sociala behov. Inom sjukvården har den ökade etableringen av privatläkare gjort att vården inom länet blivit allt mer snedfördelad, och de områden som har minst behov, i innerstan och välbärgade norrförorter, dragit till sig en allt större del av resurserna. Också på skolans område innebär friskolorna att segregationen ökar. På bostadsmarknaden bidrar utförsäljningen av allmännyttan till ett allt mer segregerat boende, då det blir allt svårare för de som inte kan ta miljonlån att komma in.

En annan faktor som bidrar till att snedfördela resurserna är att olika avgifter höjts, t.ex. priset på månadskort inom kollektivtrafiken, kostnaderna för tandvård och avgifterna inom sjukvården. När avgifternas andel ökar blir resultatet att allt fler tvingas avstå från läkarbesök, tandvård eller kollektivtrafik, eftersom de helt enkelt inte har råd. 10 När privata företag jagar nya vinstmöjligheter ökar trycket på att ta ut extra avgifter. Flera friskolor har t.ex. fuskat med elevavgifter, trots att de inte får ta ut sådana. Inom hemtjänsten erbjuder privata företag extratjänster mot betalning. Om moderaterna får igenom sin politik fullt ut kommer också sjukvården att betalas via försäkringar, där alla ska ha rätt till en grundnivå, men där sedan extratjänster av olika slag ska betalas med separata försäkringar. På olika sätt kommer detta att påverka arbetarklassens vardag negativt och försämra livskvalitén för alla som ställs inför att tvingas välja bort nödvändig service.
4) När välfärdsstaten skärs ner försvagas också dess funktion när det gäller att ”utjämna intressekonflikterna och fylla de remnor som öppnar sig i samhällsbyggnaden”. I dess ställe träder repression och ”nolltolerans”, där de som inte passar in i systemet, såsom kriminella, missbrukare, klottrande ungdomar och så vidare, nu sägs ha sig själva att skylla och behandlas därefter.


Men på samma gång medför också privatiseringarna något positivt just genom att rämnorna blir tydliga för alltfler. För de anställda i offentliga sektorn blir deras ställning som lönearbetare tydligare då de direkt underordnas de kapitalistiska vinstkraven. Alla kvarvarande illusioner om att tjäna goda samhällsintressen – såsom vård och skola åt alla – blåses bort när man ställs inför en motpart som säger upp, försämrar avtal eller ökar stressen, för att säkra den egna vinsten.

Den hittills mest uppmärksammade konflikten skedde i samband med att Citypendeln tog över pendeltågstrafiken vid årsskiftet 1999/2000. Inför övertagandet hade Citypendeln haft ett år på sig att lösa personalfrågan och komma fram till ett avtal med facket. Men redan från början markerade företaget hårt mot de anställda och gick ut med att de skulle ha en övertalighet och behöva säga upp folk. Gentemot facket förhöll sig företaget oresonligt, gick ut med en rad försämringar och kunde inte komma överens om ens de enklaste småsaker. Under hösten 1999 protesterade lokförarna genom bland annat massjukskrivingar, som ledde till att ett stort antal turer fick ställas in.

Den 22 december, med endast två veckor kvar till övertagandet, slöts till sist ett avtal. Försämringarna var stora: pensionsåldern höjdes från 60 till 65, fem semesterdagar försvann, körschemat försämrades och fria parkeringsplatser togs bort. När Citypendeln tog över trafiken den 6:e januari var missnöjet så stort att 140 anställda, av 630, vägrade gå över och många av de som gått över talade om att söka nya jobb. Resultatet blev att vartannat tåg ställdes in och det blev kaos i trafiken. Kvällstidningarna fylldes med upprörda pendlare som krävde ett slut på ”pendeleländet”.

Massavhoppen och ett fortsatt missnöje från de som jobbade kvar tvingade fram nya förhandlingar. Citypendelns VD, Petter Hydén, känd för sin fientlighet mot facket fick gå och ersattes av Tord Hult. Bland de som vägrat gå över fanns tekniker, tågvärdar, spärrvakter och lokförare. Störst problem skapade de 25 lokförare som vägrat gå över. Företaget försökte desperat övertala dem att komma tillbaks, letade lokförare i Norge och försökte till och med förmå pensionerade förare att hoppa in. Men ingenting hjälpte.

I mitten av januari träffades SEKO och Citypendeln och diskuterade principerna för ett nytt avtal. Men återigen visade Citypendeln prov på grov osmidighet och motvilja mot facket. Citypendeln gav lokförarna ett ultimatum att godta ett avtal senast den 8:e februari. Men det avtal Citypendeln visade upp hade ingen underskrift av facket och förkastades av SEKO som menade att företaget struntat i vad man kommit överens om. T.ex. hade Tord Hult på egen hand skurit ned sju sidors avtalstext om semestrar till endast sju rader, allt för att ge utrymme för maximal flexibilitet.

Av de 25 lokförarna var endast två villiga att acceptera avtalet. Först efter en lång rad nya förhandlingsturer blev ett nytt avtal klart, med klara förbättringar vad gällde arbetsvillkor och körscheman. Men nu var misstron bland förarna så stor att inga avtal hjälpte. För att lösa problemet med inställda tåg drog citypendeln in all trafik till Nynäshamn och Gnesta, längst ut i systemet, och ersatte tågen med bussar. På så sätt kunde avgångarna täckas på övriga sträckor. Men i Nynäshamn och Gnesta ledde det till kraftiga protester. Möten med hundratals deltagare krävde Hults och de ansvariga politikernas avgång och tusentals skrev på protestlistor. Först genom avtal med andra järnvägsbolag, BK-tåg och SJ, kunde trafiken börja rulla något sånär.

Citypendeln trodde att hot om avsked på grund av övertalighet kunde skrämma personalen att acceptera avtalsförsämringar. Företaget vann också upphandlingen genom att kalkylera med försämringar av arbetstider, minskad personal, pressat körschema osv. Motståndet från de anställda visade sig betydligt mer fruktbärande än de halvårslånga förhandlingarna och företaget tvingades att avsevärt förbättra avtalet för de anställda. Exemplet med citypendeln visade att det fanns en väldigt stor sympati från allmänhetens sida gentemot personalgrupper som tar strid, även om det medför olägenheter för ”tredje part”. Detsamma visade sig förövrigt vid busstrejken 1999. Den offentliga sektorn utgör också en punkt där de anställdas intressen som lönearbetare och befolkningens intresse av social välfärd kan sammanstråla. Ett bra exempel var just pendeltågseländet, där både de lokala aktionsgrupperna och tågpersonalen samtidigt gjorde motstånd mot Citypendelns ledning och ansvariga politiker. På så sätt kan den offentliga sektorn utgöra just den knutpunkt för sociala strider som beskrevs i inledningen.

I den offentliga sektorn är det inte alltid lätt att veta hur man som arbetare skall slåss för sin rätt. Strejkvapnet är inte alldeles självklart att ta till och resultatet av en strejk ofta tveeggat. När det gäller verksamheter som betalas med skattemedel innebär ofta strejker en besparing. För de som arbetar inom framförallt vård och omsorg är det dessutom svårt med kraftfulla strejker eftersom dessa drabbar patienterna för hårt. Ett vanligt sätt att protestera har istället varit en form av arbetsvägran: att vägra gå över till privata företag eller rent utav säga upp sig från en redan privatiserad verksamhet. När detta gjorts kollektivt och motiveras i massmedia har det få ett stort genomslag och skadat företagets anseende och privatiseringspolitiken som sådan. Massuppsägningar kräver dock en arbetsmarknad där det är relativt lätt att få nya jobb.

Fallet med citypendeln utgör det främsta exemplet på denna arbetsvägran, men det finns en rad andra:

  • Efter att det privata företaget Falck tog över ambulanstrafiken i ett sjukvårdsområde sade 20 ambulanssjukvårdare upp sig i protest mot dåliga löner och försämrade arbetsförhållanden.
  • I Älvsjö har hemtjänstpersonal genomfört flera uppmärksammade aktioner mot hur Partena Care sköter äldreomsorgen. De anställda gick först till företagets ledning, stadsdelsnämnden och socialdepartementet och avsade sig ansvaret för vården. Enligt socialtjänstlagen kan nämligen anställda bli prickade för bristande omvårdnad. Nu menade personalen att de inte längre kunde ansvara för att de äldre fick den vård de var i behov av. Slutligen sade tio av de anställda upp sig och lika många till uppgavs söka efter annat arbete. De som sa upp sig gjorde det med den uttalade målsättningen att fler inom äldreomsorgen skulle följa deras exempel.
  • Medicinskt ansvariga sjuksköterskor, med uppgift att ha översyn över äldreomsorgen i Östermalms stadsdelsnämnd i Stockholm, sade upp sig efter att deras kritik mot det privatiserata Gärdets äldreboende inte togs på allvar.
  • Också från de tvångsprivatiserade vårdcentralerna i södra sjukvårdsområdet har många anställda sagt upp sig och läkarbristen är nu akut.

Förutom dessa fall av ”arbetsvägran” finns ett flertal andra fall där arbetare inom offentliga sektorn eller de som är i behov av tjänsterna på olika sätt agerat mot privatiseringar. Här ska bara nämnas ytterligare några. Inför privatiseringen av SFI-undervisningen demonstrerade lärare och elever tillsammans. Eleverna har sedan fortsatt protestera mot försämringarna, bland annat genom olika massmediala utspel. I Liljeholmen har en grupp föräldrar lyckats stoppa en rektor från att ombilda en kommunal skola till ett vinstdrivande aktiebolag med rektorn som ensam ägare, trots att detta helhjärtat stöddes av moderaterna i stadsdelsnämnden. Slutligen så har barnmorskor protesterat mot att det privata företaget Munkbron ska få utföra förlossningar på Södersjukhuset, trots allvarlig kritik mot bristande medicinska säkerheten.

Framkomliga vägar

Tack vare de många skandalerna och de uppmärksammade protesterna från olika grupper av anställda vänder sig alltfler emot den borgerliga privatiseringspolitiken i Stockholm. Enligt opinionsundersökningar är en majoritet t.ex. emot utförsäljningen av bostäder och det verkar allt troligare att den borgerliga majoriteten röstas bort i nästa val. Socialdemokratin, som märker vart vinden blåser, har därför gjort några tafatta försök att ta avstånd från privatiseringarna. Men det är viktigt att komma ihåg att det var de som beredde marken för den borgerliga politiken och att partiet självt är helt utan egna visioner. Det blir samma politik som tidigare, fast i långsammare tempo, något annat är inte att vänta.

Att kämpa mot en omfördelning som gynnar kapitalet, mot vinstkrav som drabbar de anställda och mot ökade klassklyftor kan verka självklart. Men vad ska man kämpa för, om man nu instämmer i att den offentliga sektorn som den ser ut idag inte är något positivt alternativ? Det är viktigt att aldrig fastna i enbart en försvarsposition, överta ståndpunkter socialdemokratin övergivit och på så sätt slåss för att bevara en offentlig sektor ingen vill ha.

Istället måste kampen hela tiden vara riktad framåt. Kampen mot privatiseringar blir på så sätt en del av en daglig klasskamp för bättre livsvillkor och ökad kontroll över arbetet. Som avslutning ska några strategier diskuteras, som inte endast innebär motstånd mot försämringar, utan försök att driva saken framåt.

På ett servicehus på Kungsholmen ville chefen ”avknoppa” och driva verksamheten som privat företag. De anställda var kritiska till planerna och initierade en bred diskussion där också boende deltog. De kom fram till att de ville driva verksamheten i egen regi, men i offentlig ägo. Tillsammans formulerade de ett motförslag. Arbetsorganisationen skulle demokratiseras, med styrelser och kommittéer med representanter för personal, boende och anhöriga. Timvikarierna skulle tas bort till förmån för en konstant hög bemanning. När väl diskussionen satts igång visade det sig att personalen hade massvis med idéer om stort och smått, hur de skulle aktivera de äldre, få dem att trivas och höja kvalitén. Dock insåg de att detta inte kunde göras gratis, det behövdes ökade anslag. Givetvis fick de inte anbudet, men de visade på ett alternativ det var värt att ta strid för.

Frågan är vad som hade hänt om de fått anbudet och om demokratiseringen hade spritt sig till andra delar av offentliga sektorn: skulle experimentet då inte medfört att rämnorna på nytt fylldes och att de anställda fick ta över ansvaret för att lappa ihop det kapitalistiska systemets brister? Men samtidigt visar förslaget fraåt då det går bortom det kapitalistiska systemets sätt att organisera arbetet överhuvudtaget – även om det inte går så långt som att ifråga lönearbetet som sådant.

Ett annat försök till offensiv politik är kravet på nolltaxa, vilket hittils mest lyfts fram när det gäller kollektivtrafiken, men som skulle kunna resas när det gäller all offentlig verksamhet (och provat, men då är vi redan bortom den kapitalistiska varuekonomin). kollektivtrafiken har kravet bland annat drivits av en kampanj kallad planka.nu som uppmuntrar folk planka, varnar genom SMS när kontrollanter är på väg och har utvecklat en form av "försäkring" för att betala böter åt dem som åker fast.

Tanken på nolltaxa är tilltalande av flera skäl. För det första innebär nolltaxa att nya områden dras undan från bytesvärdets tyrrani och kommer oss till dels som bruksvärden. Detta pekar bortom det kapitalistiska systemet och visar på hur ett möjligt samhälle ser ut, där vi varken måste sälja vår arbetskraft eller ikläda oss rollen som konsumenter.

För det andra så medför nolltaxa också en rättvisare fördelning, där alla, oavsett om de har arbete eller ej, och oavsett inkomst, har samma tillgång till tjänsterna. Därigenom står nolltaxa också helt i motsats till borgarnas krav på ökad avgiftsfinansiering. Genom att kräva att välfärd är generell och likvärdig för alla drar man också bort en kontrollmekanism och ett maktmedel från staten.

Nolltaxa är alltså ett bra krav, men ingen universallösning på offentliga sektorns problem. Nolltaxa behöver inte innebära att de anställdas arbetsvillkor förbättras och medför inte i sig ökad demokratisk kontroll. Redan idag är ju flera välfärdstjänster gratis, såsom skolan och biblioteken. Inte heller är det nödvändigt att nolltaxa behöver innebära att arbetarklassen vinner på kapitalets bekostnad. Till allra största delen är ju offentliga sektorn redan idag finansierad via skatter. Endast en mindre del kommer från olika avgifter, även om denna del ökar. När vinstdrivande företag tar över offentlig verksamhet innebär det alltså först och främst att skattemedel överförs till kapitalet. Detta påverkas inte av om det finns avgifter eller ej

Om avgifter ersätts med skatter minskar på samma gång lönen lika mycket för den lönearbetande befolkningen i helhet – då landsting och kommuner till största delen finansieras med inkomstskatt – även om fördelningen inom den blir bättre. För att det ska ske på kapitalets bekostnad krävs att arbetarklassen är tillräckligt stark för att samtidigt med skattehöjningarna förmår driva igenom höjningar av reallönen, samt att skattehöjningen verkligen används till att höja den sociala lönen och inte går tillbaks till kapitalets i form av t.ex. vinster. På så sätt behöver alltså inte nolltaxor betyda att arbetarklassen höjer sin välfärd på kapitalets bekostnad

Alla former av välfärdspolitik kan på sätt och vis stärka systemet. Under tider av avgiftshöjningar och nedskärningar minskar såklart systemets legitimitet, medan en välfärdsoffensiv - t.ex. i form av alltfler gratistjänster – kan öka legitimiteten. Jag tycker inte att det är ett skäl för att inte driva på för förbättringar, men en möjlig konsekvens vi måste vara medvetna om. Hela den offentliga välfärden har som funktion att dämpa de sociala konflikter kapitalismen ständigt ger upphov till. Att kämpa mot försämringar är självklart och i bästa fall finns i välfärdsfrågorna en strategisk möjlighet att länka samman med olika kamper och ge dem spridning. Med en ekonomisk kris i antågande kan vi vänta nya ”krispaket” med attacker på den offentliga servicen och avskedanden av offentliganställda, vilka det blir naturligt att bekämpa. Att agera offensivt är svårare. Varje förbättring inom det kapitalistiska systemet som minskar spänningarna och tätar sprickorna i samhället bidrar till systemets fortbestånd. Men samtidigt pekar nolltaxor, frigjorda bruksvärden och demokratisk kontroll av arbetet helt klart bortom det kapitalistiska systemet och undergräver på så sätt på samma gång dess existens. Vår uppgift är att betona den undergrävande sidan, samtidigt som vi är medvetna om – och försöker motverka – den systembevarande


1. Staten kan ses i brytningen mellan totalkapitalets långsiktiga intresse av ett säkrande av de allmänna produktionsbetingelserna och arbetarklassens kortsiktiga intresse av att säkra sina intressen som säljare av varan arbetskraft. Krispolitik och krisreglering kommer därför tillsammans med socialpolitik att vara de väsentliga hörnstenarna i den reformistiska politiken. Den alltmer växande statssektorn och den alltmer växande sociala sektorn har därför gett den reformistiska politiken dess verklighetsförankring och den väsentliga frågan under kapitalismen blir för reformismen att få kapitalet att fungera så bra som möjligt för att skapa ett stort samhälleligt överskott att dela mellan samhällsmedlemmarna. Med kapitalets kris så följer på samma gång ett allt mindre mervärde att fördela till statssektorn. Med staten får totalkapitalet (alltså de många enskilda kapitalens reella genomsnittsexistens) den ”yttre” kraft som, genom att den står utanför konkurrensen, kan säkra kapitalismens existens. Därav dess relativa självständighet i förhållande till kapitalet. Dess uppkomst och begränsningar finner sin förklaring i det kapitalistiska produktionssättet självt

2. Om den offentliga sektorns framväxt se Rolf Å Gustafsson, Välfärdstjänstearbetet. Dragkampen mellan offentligt och privat i ett historie-sociologiskt perspektiv (2000), s. 53-86.

3. Citatet återges av Gustafsson på s 58. Ursprungligen kommer det från Departementalkommitterades betänkande nr 5, civildeparte-
mentet 1912.

4. Peter Antman, "Vägen till systemskiftet", Köp och sälj, var god svälj? (1994), redaktör Rolf Å Gustafsson, s 21.

5. Se Antman, s. 24f.

6. Om socialdemokraterna och systemskiftet, se Antman s. 40-47.

7. Med nationalistiska argument fick vi under 90-talets krisår höra att nationen var i fara, då lånen gjorde att vi kom i händerna på utländska långivare. I själva verket lånades 2/3 av skulden upp inom landet, av svenska företag och rika privatpersoner. Det var alltså till dessa räntorna gick. Se Sten Ljunggren, Måste vi spara? Maktens myter om ekonomin (1994)

8. Se Vårdens arbetshälsorapport. Vårdarbetets villkor och konsekvenser för arbetshälsan (2000), s. 23. Exempel på förändringar inom offentlig sektor är att kommunerna genom olika reformer under 90-talet tagit över ansvaret för äldre i äldreboende, för handikappsomsorg och för stora delar av psykiatrin.

9. På ett mer generellt plan innebär detta att all tjänsteproduktion dör en människa bistår en annan människa överhuvudtaget är problematiskt under kapitalismen. Varuproduktionen effektiviseras ständigt, så att den enskilda varan produceras snabbare och därigenom får ett lägre värde. Detta medför att varornas värde sjunker i förhållande till tjänsterna hela tiden blir dyrare. Detta kan hanteras på olika sätt. Ett är genom just välfärdsstaten, där en omfördelning via skatten ser till att tjänsterna görs tillgängliga för alla. Problemet är då bara att skatten med tiden måste öka och den offentliga sektorns andel av BNP växa, om så bara flr att hålla konsumtionen konstant. En annan variant är en växande segregation, där endast rika har råd att ta del av tjänsterna, medan övriga ställs utanför eller erbjuds tjänster till lägre kvalité. En tredje variant är en privat tjänstesektor, där lönerna hålls riktigt låga, såsom i USA.

10. Från mitten av 80-talet till mitten av 90-talet ökade de privata kostnadernas andel av sjukvården, inklusive tandvården, från 9 till 17 procent, vilket gör att de är bland de högsta i Europa. I Stockholm har sedan avgifterna höjts än mer. Många länder har överhuvudtaget inga avgifter i den öppna vården, bl.a. Tyskland, Nederländerna och England. Se Göran Dahlgren, "Tio år med köp och sälj – ett bokslut". Ordfront magasin nr 5 (2001), s. 30.

Samma gamla kapitalism – en inledning

Det talas ständigt om att vi lever i en ny tidsålder – i tjänstesamhället, informationssamhället, kunskapssamhället, det postindustriella samhället, det postmoderna tillståndet, den nya ekonomin eller historiens slut. I denna nya värld sägs de gamla ekonomiska lagarna ha satts ur spel. Den gamla arbetarklassen påstås också ha dött ut och ersatts av en enda stor medelklass, samt en marginaliserad underklass, som hopplöst halkar efter.

Visst har det skett stora förändringar, som gör att de senaste 25 åren radikalt skiljer sig från de 25 föregående åren. Men innan vi går in på dessa är det viktigt att slå fast att alla dessa förändringar skett inom samma gamla kapitalistiska system, med dess grundläggande sociala relation mellan arbete och kapital. Det är till och med så att det är i denna kamp mellan arbete och kapital som förändringarna har sitt ursprung.

Marx har förenklat beskrivit kapitalets kretslopp på följande sätt:

  1. Kapital, i form av pengar, används till att köpa varorna arbetskraft och produktionsmedel.
  2. Med hjälp av arbetskraften och produktionsmedlen sker sedan själva produktionen, den process där arbetarna genom sitt arbete skapar ett större värde än vad som ursprungligen sattes in i produktionen. Denna förmåga hos det mänskliga arbetet att skapa ett mervärde är det som gör det möjligt för kapitalet att växa.
  3. Men för att detta mervärde ska realiseras måste varorna säljas på en marknad.
  4. När kapitalet nu åter omvandlats till sin pengaform börjar processen om från början, och det växande kapitalet måste gång på gång investeras på ett sådant sätt att det fortsätter att växa.

Bakom vart och ett av dessa steg döljer sig mänskliga relationer, människor som måste tvingas bete sig på det sätt som kapitalet önskar om cirkulationen ska fortgå.

I steg ett handlar det för kapitalet om att tvinga in människor i det kapitalistiska systemet och förmå dem att använda sig själva, sin arbetsförmåga och kreativitet till att skapa mervärde åt kapitalet. Mot detta har den tilltänkta arbetskraften alltid värjt sig, försökt hitta andra vägar till försörjning, eller försökt sälja sig så dyrt som möjligt. Aktuella exempel på hur kapitalet försöker förmå folk att arbeta, och det till så låga löner som möjligt, är genom hot om arbetslöshet, ökad kontroll av arbetssökande, och rena tvångsprogram för de som söker a-kassa eller socialbidrag.

I det andra steget handlar det för kapitalet om att förmå arbetarna, som nu tvingats in i produktionen, att arbeta så mycket som möjligt, medan arbetarna kämpar emot. Med detta följer en kamp om arbetsdagens längd, om raster och mikropauser och om arbetets intensitet. Arbetarna försöker på olika sätt förenkla arbetet, få pauser, mildra ackorden och så vidare, medan kapitalet försöker uppnå full kontroll över arbetsprocessen, för att fråntvinga arbetarna alla knep och få dem att arbeta ännu effektivare.

Också det tredje steget, där de producerade varorna ska säljas, är fullt av konflikter. För att realisera mervärdet måste människor förmås att köpa varorna. Olika kapital kämpar ständigt om att erövra nya marknader och enorma summor läggs ned på marknadsföring. Kapitalet försöker också på olika sätt manipulera priserna för att öka sina vinster, t.ex. genom monopol på livsnödvändiga varor såsom livsmedel, energi eller mediciner. Å andra sidan kämpar arbetarna för att sänka priset, på t.ex. boendet, livsmedel eller kollektiva transporter.

Arbetarklassen är på så sätt aldrig ett passivt offer, utan kämpar alltid aktivt – medvetet eller omedvetet – för att förbättra sina villkor, och bidrar på så sätt ständigt till att förändra kapitalismen, genom att tvinga kapitalisterna till att ständigt söka nya vägar till kontroll och utsugning. Genom denna ständiga klasskamp, som ibland sker i det fördolda, ibland hotar kasta hela samhällsordningen över ända, är kapitalismen ett oerhört dynamiskt system som ständigt förändras och söker nya vägar. Till dynamiken kommer också de olika kapitalens konkurrens med varandra, där de ständigt är tvungna att försöka pressa ut maximalt arbete ur sina arbetare, för att producera mer och billigare än konkurrenterna, och få sitt kapital att växa snabbare.


Kapitalet strävar efter att växa i all oändlighet, men samtidigt hotar kapitalets kretslopp att skapa så våldsamma klassmotsättningar och så allvarliga kriser att hela samhällssystemet går under. På olika sätt måste kapitalet därför på ett samhälleligt plan hantera arbetarklassen. Det sker genom en mångfald av strategier: genom sociala eftergifter och kompromisser, genom att söndra arbetarklassen och ställa olika grupper mot varandra, genom repression och kontroll. För alla dessa strategier är kapitalet i behov av en statsapparat. Till kampen om kapitalets kretslopp läggs på så sätt också kamp om kontrollen av statsapparaten, om olika välfärdsinrättningar och inte minst en kamp om ideologi och kultur.

En viktig aspekt av klasskampen berör klassammansättningen. Kapitalets strävan är att den enskilde arbetaren ska vara så utbytbar som möjligt, för att hela tiden kunna plocka in exakt det antal arbetare de behöver, och hålla konkurrensen mellan arbetarna om jobben uppe. Kapitalet är egentligen inte alls intresserad av det konkreta arbete en viss arbetare utför, om ett visst arbete resulterar i en bil, en hamburgare eller ett dataprogram. Dess intresse rör istället endast arbetets förmåga att skapa mervärde, där det endast är det abstrakta arbetet, arbetet som sådant, som är intressant – inte vad som produceras. På så sätt likställs i princip alla arbetare i det att de reduceras till sin mervärdesskapande förmåga och för kapitalet helst endast ska vara helt utbytbara varor på en arbetsmarknad, för att hela tiden kunna pressa löner och arbetsvillkor maximalt. Detta är dock ingen entydig tendens då en del arbetsuppgifter fortfarande är kvalificerade eller halvkvalificerade – t ex med en lång upplärningstid, även om ingen yrkeskunskap krävs. Detta gör att kapitalet är i behov av åtminstone grupper av fast anställda, lojala arbetare för att kunna hålla produktionen igång.

För att behålla sin makt över den arbetarklass som homogeniseras som abstrakt arbete på arbetsmarknaden är kapitalet tvunget att splittra arbetarklassen, och ställa olika grupper mot varandra. För att göra detta används de hierarkiska strukturer som finns till hands, grundade på sådant som kön, ålder, etnicitet och nationalitet. Inom den enskilda fabriken införs en omfattande lönehierarki, liksom mellan olika branscher, och mellan olika områden i den internationella arbetsdelningen. Ständigt skapas också nya splittringar: mellan offentligt och privat anställda, mellan de som har arbete och de som inte har, mellan fast anställda och tillfälligt anställda.1

Splittringen och mångfalden av hierarkier övervinns gång på gång genom arbetarklassens kamp, då nya grupper finner varandra och gör gemensam sak. Kapitalet svarar då i sin tur med att omstrukturera arbetarklassen på nytt och finna andra vägar till splittring. Produktionen på den enskilda arbetsplatsen kan omorganiseras, eller produktionen kan flyttas till andra regioner, eller andra länder, för att undkomma militanta arbetare eller höga lönekostnader. Andra exempel är när branscher som tidigare dominerats av svarta arbetare flyttar till områden med vita arbetare, eller när vissa industrigrenar – t.ex. elektronikindustrin i USA – byter ut manliga arbetare mot kvinnliga och feminiserar produktionen.2 På så sätt omskapas ständigt arbetarklassen genom kapitalets ständiga rörelse och förändring. Men samtidigt förändras också kapitalets sammansättning ständigt genom att arbetarklassen finner nya vägar till motstånd och övervinner sin splittring.

Välfärd och klassöverenskommelse

Under 1800-talet var det vanligt att utsugningen ökade genom att kapitalet förlängde arbetsdagen, men när arbetarna kämpade sig till först tolv, sedan tio och slutligen åtta timmars arbetsdag begränsades den möjligheten. Istället försökte nu kapitalet att öka intensiteten och takten i arbetet.3 Till en början var det svårt eftersom arbetarna fortfarande hade stor kontroll över produktions-
processen och själva kunde påverka arbetstakten.

Kapitalets svar på problemet blev taylorism och fordism. Taylor delade upp arbetet i en mängd moment, som lättare kunde bevakas och var så enkla att en maskin kunde bestämma takten. 1914 band Ford arbetarna än hårdare till maskinernas tempo genom att introducera löpande bandet på sina bilfabriker. Produktiviteten ökade explosionsartat och det blev möjligt att producera bilar tio gånger snabbare än tidigare. Konkurrenterna följde snabbt efter och ford-
ismen spreds till nya branscher. Under första världskriget slog den nya tekniken igenom på bred front.

Under 30-talets krisår blev det uppenbart även för systemets förvarare att ”den fria marknaden” inte överlevde på egen hand och på olika sätt experimenterade såväl New deal-liberalerna i USA och nazisterna i Tyskland som socialdemokratin i Sverige med ökade statliga ingrepp i ekonomin. Först genom krigsrustningen och andra världskrigets massiva kapitalförstörelse skapades på nytt förutsättningarna för en långsiktig expansion.

Efter kriget fanns därför ett enormt utrymme för en expansion, men samtidigt fanns det ett tryck från arbetarklassen med krav på få del av de skapade värdena. Genom kris, krig och stöd till fascismen hade kapitalismen tappat legitimitet och överallt krävde människor en radikalt annan samhällsordning än den som kastat dem in i kriget. Det var därför nödvändigt för den härskande klassen att skapa ett system som, samtidigt som det tillgodosåg en del av arbetarklassens behov, avväpnade den genom att inlämna den i systemet.

Allt detta ledde till att staten kom att spela en större roll än tidigare. Genom offentliga investeringar skulle staten gå in och utjämna konjunkturerna och hålla efterfrågan öppen. Staten skulle också vara garant för klassamarbetet och de centrala avtalen mellan arbetsgivare och fackföreningar. Staten svarade också, genom offentlig sektorns utbyggnad, i ökad utsträckning för arbetarklassens reproduktion och utbildning. Dessutom kom staten att spela en stor roll för rationaliseringen och utvecklingen av industrin och kom också att utgöra dess främsta kund, inte minst genom militären, som under kalla krigets kapprustning kunde förse industrin med ständigt nya order.

Under en 20-årsperiod, fram till 60-talets slut, följde en tillväxtperiod som saknar motstycke i kapitalismens historia, med ständigt ökande produktivitet och extremt få öppna konflikter på arbetsmarknaden. Många trodde att kriser tillhörde historien och att alla samhällsproblem kunde lösas med central planering och social ingenjörskonst. Från borgerligt håll talades det om ”ideologiernas död”. Visserligen ökade tempot hela tiden vid de löpande banden, men samtidigt steg också reallönerna i takt med tillväxten och den offentliga sektorn byggdes ut.

Men under ytan hopade sig problemen. I konkurrens med varandra tvingades kapitalisterna att hela tiden investera en allt större del av vinsten i ny effektivare teknik som skulle öka produktiviteten och utsugningen av arbetarna. För att det skulle gå runt var det nödvändigt att utsugningsgraden hela tiden ökade så mycket att investeringarna kunde betalas och gå med vinst. Det innebar att gapet mellan den totala produktionen och arbetarnas andel av denna var tvunget att hela tiden öka.

För att ekvationen skulle gå ihop var arbetarklassen tvungen att finna sig i ökad utsugning, ständigt uppdrivet tempo och en minskande andel av den totala produktionen.

Arbetarklassen revolterar

Men det fanns en gräns för hur mycket arbetarna var beredda att gå med på. Under ytan av samförstånd och klassfred växte frustrationen över det uppdrivna tempot, den tayloristiska kontrollen över arbetet och de byråkratiska fackföreningar som alltmer fjärmade sig från medlemmarnas intressen. Snart exploderade missnöjet. 1968 revolterade arbetarna och studenterna i Frankrike genom generalstrejk, massdemonstrationer och fabriksockupationer. 1969 var det de italienska arbetarnas tur att resa sig i vad som kom att kallas ”den heta hösten”. Årsskiftet 1969-70 gick de svenska gruvarbetarna ut i vild strejk, vilket blev startskottet för en våg av vilda strejker under 70-talet. I de amerikanska ghettona rasade kravaller och 1971 gick arbetarna på det största bilföretaget, General Motors, ut i strejk. Samtidigt skedde också resningar på många håll i tredje världen, med strejker, kravaller och väpnad kamp. Det blev svårare för kapitalet att disciplinera arbetskraften och få den att överhuvudtaget jobba. 1969 sa t.ex. varannan anställd vid Volvos verkstäder upp sig och vid Torslandafabriken strejkade arbetarna vilt i början av 70-talet. Genom sin kamp lyckades arbetarna höja lönerna, tillkämpa sig nya välfärdsreformer och stoppa kapitalets krav på ökad produktivitet.

Genom den framgångsrika kampen påskyndades kapitalets kris. När kapitalet hade varit i behov av att pressa tillbaks arbetarnas andel av produktionen och öka produktiviteten, möttes de istället av kamp för högre löner och nya välfärdsreformer, samtidigt som arbetarna vägrade finna sig i ständigt högre tempo och istället krävde mer makt över arbetet. Från mitten av sextiotalet till tidigt åttiotal föll de genomsnittliga vinsterna för företagen i de sju ledande industriländerna från cirka 20% till ungefär 10%. Från sextiotalet till mitten av sjuttiotalet sjönk vinstandelen i svensk industri från omkring 25% till bottennoteringen 15%. Vinsterna blev för låga för att kapitalet skulle investera, samtidigt som lönerna var för låga för att arbetarna skulle kunna konsumera de massproducerade varorna. Marknaden för bilar, TV-apparater och vitvaror – de varor som bidragit till den långa tillväxtperioden – började bli mättade.

Kapitalet slår tillbaka

För kapitalet var naturligtvis en situation där arbetarklassen revolterade och vinsterna föll ohållbar och de började genast omorganisera sig och gå till attack för att återerövra vad de förlorat. Klassamarbetet sades upp och välfärdspolitiken övergavs, när dessa i alla fall inte dög som disciplineringsinstrument. Inte heller var den keynesianska konjunkturpolitiken intressant när den uppenbart inte kunde stoppa kriser längre. Också bindningen till en nationell marknad och masskonsumtionen – idén att de massproducerande arbetarna också skulle konsumera upp de producerade varorna – blev mindre intressant, när de inhemska marknaderna var mättade på många viktiga konsumtionsvaror. Istället gick kapitalet nu till attack:

Arbetslösheten har drivits upp, vilket ökat konkurrensen mellan arbetare, satt press på lönerna och möjliggjort för kapitalet att genomdriva en lång rad försämringar vad gäller arbetsförhållanden, arbetstider och anställningsvillkor. För att massarbetslösheten ska bli riktigt effektiv införs också hårdare krav på arbetssökande och försämrade villkor för arbetslösa, samt en flexiblare arbetsmarknad där de tillfälliga anställningarna drastiskt ökade.

Lönerna har pressats tillbaks, så att de inte längre – som under efterkrigsperioden – följer produktivitetsutvecklingen. I Sverige ökade industriarbetarnas reallöner med 3% per år under perioden 1960 till 1975, medan de endast ökade steg 0,3 procent årligen, de följande 20 åren. I USA har försämringen varit än mer drastisk och lönerna har pressats tillbaks så mycket att industriarbetarna idag har reallöner som är lägre än på 70-talet.6 På så sätt har kapitalet kunna tillskansa sig ökade vinster trots att ekonomin växt långsammare.

Råvarupriserna har sänkts. Genom skuldkris och påtvingade strukturprogram från världsbanken och IMF har fattiga länder tvingats till ensidig råvaruexport. Följden har blivit överproduktion och kraftigt fallande råvarupriser. Detta har satt stopp för den standardhöjning som skedde i många fattiga länder under 60- och 70-talet och vidgat klyftorna mellan fattiga och rika länder.

Mager produktion och just-in-time har införts inom såväl industrin som delar av tjänstsektorn, för att effektivare utnyttja arbetarna och pressa ur dem mer merarbete, vilket vi återkommer till längre fram i artikeln.

Finansmarknad, handel och produktion har globaliserats. Genom att finansmarknaden avreglerats kan det rörliga finanskapitalet snabbt flyttas dit vinstchanserna är störst. Den avreglerade finansmarknaden begränsar också de enskilda regeringarnas handlingskraft och gör att dessa kan skylla impopulära beslut på internationella spekulanter.

Genom att handelshinder rivs och allt fler områden genom Gatt-avtal öppnas upp för utländskt kapital så ökar den internationella konkurrensen om marknader, och trycket över hela världen på högre produktivitet, minskade kostnader, och återhållna löner och sociala utgifter. Tidigare stängda marknader, såsom länderna i Östeuropa, eller tidigare hårt reglerade marknader, som de sydasiatiska ”tigerekonomierna”, har också öppnats upp på vid gavel.

Produktionen har också internationaliserats, för att kapitalet effektivare ska kunna utnyttja den internationella arbetsdelningen och integrera hela kedjan av underleverantörer, från de fattigaste hem- och fabriksarbetare i tredje världen uppåt i hierarkin till sammansättningsfabrikerna i nord, och kunna spela ut olika underleverantörer mot varandra.7

Kapitalets ständiga hot om att flytta produktionen från nord till syd är däremot oftast en bluff, vars syfte är att skrämma arbetarna till försämrade löner och arbetsförhållanden. Endast en fjärdedel av företagens investeringar sker i fattiga länder och endast en tiondel av arbetslösheten i nord kan kopplas till flytt av industri till fattiga länder, och detta har främst berört textilindustri och lätt elektronik.8

Den offentliga välfärden har monterats ned. Genom skattesänkningar och privatiseringar av sådant som sjukvård, utbildning och kollektiva transporter har kapitalet fått tillgång till offentliga medel. Nedmonteringen av offentlig service handlar också om att slå tillbaka tidigare framgångar arbetarklassen vunnit och att öka konkurrensen på arbetsmarknaden.

Kapitalets offensiv har medfört att arbetarklassen omstrukturerats. En stor grupp har förlorat arbetet, en annan har tvingats in i tillfälliga anställningar. Men också de som behållit jobben har fått se hur produktionsprocessen omformats och olika verksamheter sålts ut och lagts på entreprenad.

Har kapitalismen segrat?

Det kan tyckas som om kapitalismen är stark. Genom de förändringar som räknats upp har kapitalisterna åter lyckats höja sina vinster. Men bakom dessa nya vinster finns ingen ny ”guldålder”, med hög tillväxt och stora produktivitetsökningar. Vinsterna har skett tack vare att arbetarklassen pressats tillbaka, fått en allt mindre del av produktionen och tvingats till hårdare arbete. Fortfarande brottas kapitalet med mättade marknader och dålig lönsamhet på investeringar. De enorma vinster kapitalet samlat på sig satsas inte på produktiva investeringar. Istället går alltmer till olika former av spekulation, med ständiga bubblor, och risk för krascher. Vi har gång på gång sätt hur kapitalets desperata jakt på kortsiktiga vinster lett till att kurvorna rusat i höjden: fastighetsmarknaden i Japan, de sydostasiatiska ”tigerekonomierna”, IT-bolagen, den amerikanska börsen, osv. Men ständigt har dessa bubblor spruckit. Allt tal om en krisfri kapitalism har också kommit på skam nu när den kapitalistiska ekonomin går in i sin fjärde svacka sedan 70-talet. Just nu ser det ut som om USA, Japan och EU kommer att gå in i en samtidig recession, vilket skulle innebär en djup kris för den kapitalistiska världsekonomin i dess helhet.

När lönerna nu inte stigit i takt med produktiviteten, och när de lönsamma investeringarna är för få, har också en allt större del av det ekonomiska överskottet gått till lyxkonsumtion åt kapitalisterna och det skikt av höga tjänstemän som står dem närmast. En del av lyxkonsumtionen består i att överklassen konsumerar privata tjänster, anställer pigor, trädgårdsmästare, chaufförer osv, vilket på inget sätt är produktivt för ekonomin, utan endast en del av de rikas konsumtion.

På många sätt är systemet mer sårbart idag. Genom regleringar av kapitalströmmar och en växande offentlig sektor kunde kriser tidigare dämpas. Den möjligheten har idag till stor del tagits bort. Tidigare bands också arbetarklassen upp i systemet genom socialdemokratiska partier, fackföreningar, växande reallön och en social välfärd. Men idag har denna legitimitet försvunnit och misstron mot det politiska systemet växer i hela västvärlden.

Det är också viktigt att komma ihåg att ”globaliseringen” och olika nyliberala reformer inte sker av sig själva, utan är resultatet av tusen och åter tusen beslut fattade av företagsledningar, politiska församlingar, och internationella institutioner. Vart och ett av dessa beslut är också möjligt att bekämpa och det är inte alls säkert att resultatet i slutändan gagnar kapitalet.

Arbetslösheten blir inte lika effektiv som det var tänkt om folk vägrar ta vilka jobb som helst och hoppar av söka-jobb-programmen. Strukturrationaliseringarna i tredje världen möts ofta av kravaller, som många gånger tvingat IMF och Världsbanken att backa. I Bolivia sålde regeringen, på Världsbankens inrådan, ut vattenbolaget till ett privat företag, som chockhöjde priserna. Massdemonstrationer med hundratusentals människor förmådde regeringen att dra tillbaka försäljningen.

Nedskärningar inom offentlig sektor har också på sina håll mött kraftigt motstånd. 1995 tvingade en storstrejk bland franska offentliganställda samt massdemonstrationer regeringen att dra tillbaka nedskärningar av pensioner och besparingar inom sjukvården. Idag rasar striden i Argentina, med strejker, massdemonstrationer och arbetslösa som genomför vägblockader mot regeringens åtstramningsprogram, där en del av programmet nu senast var 13 procentiga löne- och pensionssänkningar, och utgången är inte given.

På arbetsplatserna sker dagligen en kamp, där det inte alls är säkert att kapitalets nya metoder att organisera produktionen ger önskat resultat. Som vi ska se kan dessa lika gärna bli till vapen i arbetarnas händer.

Under de senaste åren har också själva globaliseringen, symboliserad av toppmöten inom IMF, Världsbanken, WTO, G8, EU och Nafta, utsatts för ett allt starkare motstånd, med tiotusentals eller hundratusentals motdemonstranter.

Klassammansättningen i Sverige

Även om kapitalet på många sätt globaliserats, så har nationalstaten på intet sätt spelat ut sin roll. Nästan samtliga av de multinationella företagen har sin bas i ett land, där företagsledningen sitter och vinsterna samlas. Med ytterst få undantag finns dessa företag i Nordamerika, Europa eller Japan. Alla dessa företag är beroende av den egna staten på en mängd sätt; ekonomiskt, juridiskt, politiskt och i vissa fall militärt. Det är alltså inte sant att kapitalet blivit nationsfritt. Nationalstaten är fortfarande en grundläggande organisatorisk enhet inom kapitalismen, även om dess roll håller på att förändras, och dess handlingsutrymme kringskärs. Under den nuvarande ekonomiska nedgången ropar företagen dessutom åter på ökat stöd och aktivare statliga insatser. I ”kriget mot terrorism” har vi också sett vilken avgörande roll den amerikanska staten spelar för att tillgodose oljebolagens krav på kontroll över Centralasiens oljefält och på säkra oljetransporter via en pipeline genom Afghanistan och Pakistan.

Det är viktigt att alltid komma ihåg att arbetsdelningen och arbetarklassens sammansättning måste ses i ett globalt sammanhang. Men samtidigt är det också nödvändigt att gå in på enskilda nationer för att se hur klassammansättningen konkret kommer till uttryck inom olika delar av världen, och förstå vilka specifika förutsättningar för kampen detta innebär.

Hur ser då situationen ut i Sverige? Det har talats mycket om att arbetarklassen mer eller mindre dött ut och ersatts av en stor medelklass, vilket ryckt undan grunden för klasskampen och arbetarrörelsen. Enligt den offentliga statistiken utgjorde arbetare 1990 48,5% av befolkningen, tjänstemän 45% och företagare 6,5%.

I tidskriften Motströms hävdar Ankarloo att dessa siffror är vilseledande och går in för att närmare skärskåda vad som döljer sig bakom betäckningen ”tjänstemän”.9 I statistiken delas tjänstemännen in i tre grupper: lägre tjänstemän, tjänstemän på mellannivå och högre tjänstemän med ledande befattning. Gruppen lägre tjänstemän kan, enligt Ankarloo, utan vidare räknas till arbetarklassen. Hit räknas ”de som har arbeten som kräver två års utbildning efter grundskolan eller mindre”. De som återfinns i den kategorin har lika lite att säga till om, är lika ofria i arbetet och har samma levnadsvillkor, som de som räknas till arbetare. Till lägre tjänstemän hör yrken som vaktmästare, biblioteksbiträden och telefonister. Hit hör också den växande grupp av framförallt lågbetalda kvinnor som arbetar på callcenter och bemanningsföretag. Med de lägre tjänstemännen inräknade i arbetarklassen blev klassens andel av arbetskraften 64,5%

Nästa grupp, tjänstemän på mellannivå, som inte lika självklart räknas till arbetarklassen, utgör 18% av arbetskraften. Här återfinns t.ex. tekniker och beredare inom industrin, utan chefsposition. Här återfinns också offentliga sektorns kvinnodominerade yrkesgrupper med längre utbildning, såsom lärare, sjuksköterskor, socionomer och bibliotekarier. Historiskt har dessa grupper inte räknats till arbetarklassen, och de ser sig inte själva som arbetare. På olika sätt kan de också sägas delta i en form av ideologiproduktion och ha vissa maktfunktioner, t.ex. läraren gentemot eleverna, eller socionomen gentemot klienterna. Men samtidigt står de vad gäller löner, behov av en offentlig sektor, och även möjlighet att påverka sin arbetssituation, definitivt närmare arbetarklassen än skiktet av högre tjänstemän. Under de senaste årtiondenas nedskärningar av den offentliga sektorn och krav på rationaliseringar har dessa grupper dessutom ofta fått sin arbetssituation drastiskt förändrad och de ligger nu i topp bland yrken där stressen tilltar. Den kamp som lönearbetare i denna grupp för, för högre löner, bättre arbetsförhållanden osv måste också ses som en del av klasskampen.

Kvar av tjänstemännen finns nu bara 10,8% högre tjänstemän, där det privata näringslivets och den offentliga sektorns olika chefsbefattningar ingår. Denna grupp har högre kontroll över sin egen arbetssituation än andra, har underordnade de kan kontrollera och bestämma över och åtnjuter ofta olika förmåner som vanliga löntagare sällan har. Bland toppskiktet finns de för vilka lönen spelar allt mindre roll, dessa har tillgång till optioner, aktier, bonus och förtur till privata sjukhus.

För att sammanfatta bilden:

Arbetare: 64,5%
Mellanskikt, närstående arbetarklassen: 18%
Mellanskikt, närstående kapitalet: 10, 8%
Företagare: 6,5%

Detta ger en helt annan bild av samhällsutvecklingen och styrkeförhållandet mellan klasserna än den gängse som sprids i massmedia. Snarare än att klasserna dött ut är det så att den absoluta majoriteten, 82,5%, har intressen som dramatiskt skiljer sig från den minimala klicken kapitalister och den tiondel av befolkningen som utgör privilegierade lönearbetare. Det är mellan den lilla klicken på toppen, kapitalisterna samt deras hantlangare, och resten av befolkningen, som den stora klyftan finns.

Men med detta har vi endast konstaterat att ryktet om arbetarklassens död är tämligen överdrivet – inte sagt något om hur arbetarklassen idag ser ut. Innan vi går in på de olika delarna av arbetsmarknaden finns två genomgående förändringar som radikalt påverkat arbetarklassens sammansättning. Den första är kvinnornas massiva intåg på arbetsmarknaden under efterkrigstiden, framförallt inom offentlig sektor. Det har gjort att kvinnornas andel av den yrkesverksamma arbetarklassen har ökat och att kvinnor idag utgör en majoritet av arbetarklassen. Enligt Greider, som räknar med en något mindre arbetarklass än Ankarloo, tillhör två tredjedelar av kvinnorna arbetarklassen, mot hälften av männen.10 Det hierarkiska förhållandet mellan kvinnor och män utgör den kanske mest grundläggande skiktningen av arbetarklassen, vilket blir tydligt då kvinnor är kraftigt överrepresenterade när det gäller otrygga anställningar, bemanningsföretag och callcenter. Kvinnor utgör också en stor majoritet av arbetarna inom den offentliga sektorn. Den andra stora förändringen är att invandrarnas andel av arbetarklassen ökat, så att var sjunde arbetare idag har invandrarbakgrund.11


I början av 90-talet steg arbetslösheten brant till över 10%. Under senare år har den sjunkit något, men den ligger fortfarande kvar på en nivå som är flera gånger högre än under den ”fulla sysselsättningens” dagar. Totalt är idag 7,5% registrerade som arbetslösa (5,6 som öppet arbetslösa, 1,9% i arbetsmarknadsåtgärder). Arbetslösheten är mycket ojämnt fördelad över landet, med 13,4% i Norrbotten, mot 4,1% i Stockholms län.12
I stora delar av Sverige, framförallt utanför storstadsområdena, är hotet om arbetslöshet fortfarande påtagligt, med den press på arbetsförhållanden och löner som detta medför. Till den officiella arbetslöshetsstatistiken måste dessutom läggas de grupper, bland annat förtidspensionerade, som av olika anledningar helt ställts utanför arbetsmarknaden. Vi har den senaste tiden på nytt sätt hur varslen duggat tätt, till följd av nedgången i ekonomin. Troligtvis kommer vi också inom snar framtid åter att se hur arbetslösheten stiger.

Men för att arbetslösheten ska tjäna sitt syfte är det nödvändigt att de arbetslösa verkligen är med och konkurrerar på arbetsmarknaden. Tidningen Aufheben menar att den massarbetslöshet den nyliberala offensiven skapade endast delvis fyllde sitt syfte, då alltför många arbetslösa hamnade helt utanför arbetsmarknaden, och antingen var för odisciplinerade eller okvalificerade för att verkligen vara med och konkurrera. Aufheben menar att det är utifrån detta man ska förstå den europeiska socialdemokratins nya arbetsmarknadspolitik, som inte längre handlar om att skapa full sysselsättning, utan om att göra de arbetslösa aktiva och anställningsbara, med arbetssökandet som en heltidssysselsättning. På så sätt försöker man åstadkomma, med statliga insatser, det som den rena nyliberalismen inte kunde åstadkomma: en verklig konkurrens om jobben, och en arbetskraft som kan motsvara kapitalets behov av flexibilitet, och arbetare som kan hoppa in på olika deltidsjobb och tillfälliga anställningar. I högkonjunktur innebär detta att kapitalet inte behöver konkurrera med varandra på samma sätt om den arbetskraft som finns, i lågkonjunktur innebär det att hotet mot de med jobb och pressen på att sänka kraven ökar.13

I Sverige är aktivitetsgarantin (AGA:n), där den arbetslöse ska hållas aktiv och arbetssökandet bli en heltidssysselsättning, ett aktuellt exempel på detta. AGA:n gäller långtidsarbetslösa, men också dem som arbetsförmedlingen bestämmer riskerar att bli långtidsarbetslösa. Redan vid första besöket på arbetsförmedlingen klassificeras arbetssökanden och placeras in i olika kategorier. Om någon klassificeras som potentiellt långtidsarbetslös och stoppas in i AGA:n så måste den personen ta de kurser och praktikplatser som erbjuds, i annat fall så går hon/han miste om bidragen.

Om man väl hamnat i AGA:n så skrivs man aldrig ut, annat än om man får ett ”riktigt” jobb eller börjar på en ”riktig” utbildning. Då kursutbudet är litet och samordningen, som ofta privatiserats, dålig så innebär det att arbetslösa kan tvingas gå om samma kurs både en och två gånger. Många kurser håller dessutom en så låg kvalité att de upplevs som rent förnedrande av de arbetslösa som tvingas gå dem.

Med hjälp av AGA:n har arbetslösheten gjorts till en heltidssysselsättning, men utan några som helst rättigheter för de arbetslösa, vilka tvingas till rena idiotuppgifter.

Även för andra arbetssökanden, som står utanför AGA:n, har kontrollen ökat i och med ändrade a-kasseregler. Enligt de nya reglerna är en arbetssökande tvungen att efter hundra dagar ta jobb också på andra orter än den egna bostadsorten och inom andra yrken än det egna, annars sänks ersättningen. Dessa regler har medfört att antalet fall av ifrågasatt utbetalning av a-kassa ökat med 23% sedan februari i år.14

Tillfälliga jobb

1999 hade över en halv miljon tillfälliga anställningar, vilket motsvarade 15,8% av alla anställda i Sverige.15 Till de tillfälliga anställningarna räknas vikariat, provanställningar, praktikarbete, säsongsanställning, projektanställning och behovsanställning. Två trender är tydliga. Dels har de tillfälliga anställningarna ökat under hela 90-talet, dels har de mest osäkra formerna, timanställning och tillfälliga behovsanställningar ökat mest. Enligt en artikelserie i Aftonbladet har de osäkra timanställningarna fyrdubblats.16 Bland de som har tillfälliga jobb är både kvinnor och invandrare kraftigt överrepresenterade.

Genom visstidsanställningarna kan företagen plocka in folk när de behöver, för att anpassa sig efter konjunktur och efterfrågan hos kunderna. Arbetsstyrkan på företagen omskapas ständigt, då folk kommer och går, och det blir en uppdelning mellan de som har fast anställning och de som tillfälligt hoppar in, där de senare ofta hamnar utanför, vilket splittrar upp arbetarklassen. De tillfälligt anställdas otrygga ställning gör det svårare för dem att göra motstånd på arbetsplatsen, eftersom de lätt kan ersättas med andra, vilket naturligtvis inte ska förstås som att det är omöjligt. Vid t.ex. en strejk på en av Ducatis fabriker i Italien var arbetarna från bemanningsföretagen de drivande och mest militanta. Även den fast anställda kärnan på företagen får en högre arbetspress, genom att de återhämtningsperioder som normalt brukar finnas när efterfrågan sjunker, elimineras ur systemet. På så sätt är de tillfälliga anställningarna ett sätt att ta kontroll över alla arbetares tid och använda den maximalt för att öka vinsterna.


Bakom talet om arbetarklassens död ligger ofta föreställningen om att industrisamhället tillhör det förgångna, eller att det idag helt har flyttat till länderna i tredje världen. Enligt den officiella statistiken var det 1996 411 118 arbetare som arbetade inom industrin, och 227 425 tjänstemän, vilket ju fortfarande innebär en ansenlig del av den totala arbetskraften.17 Jämfört med 1960-talets slut, då närmare två miljoner var anställda inom industrin innebär det förvisso en kraftig minskning.

Denna minskning är dock delvis en statistisk synvilla. En undersökning från 1996 visade att andelen sysselsatta inom industrin och industrianknutna tjänster legat konstant sedan 1950-talet. Det som skett är istället att industriproduktionen splittrats upp. Olika tjänster kopplade till produktionen har lagts ut på entreprenad eller ombildats till självständiga bolag, samtidigt som stora delar av produktionen lags ut på en växande kedja av underleverantörer. Statistiskt medför det att ekonomer, administratörer, telefonister, städare och kökspersonal som tidigare räknades till industrin, nu, när städningen lagts på entreprenad, telefontjänsterna tagits över av callcenter och administrationen bolagiserats, räknas till tjänstesektorn.

Visst är industrin hela tiden utsatt för konkurrens, där kapitalet flyttar delar av produktioner till länder i Östeuropa eller tredje världen, eller rationaliserar bort anställda genom effektiviseringar. Men samtidigt utgör industrin fortfarande själva motorn för kapitalackumulation, och en mycket stor del av tjänstesektorn är direkt till för att serva industrin, eller hänger samman med industrin då den transporterar varor, distribuerar varor, eller sysslar med reklam och marknadsföring. Antalet arbetare inom industrin har minskat, men de som är kvar producerar idag mer än någonsin tidigare, och ett tjänstesamhälle utan industrin i botten är knappast tänkbart.

Det påstås ibland att löpande bandet i princip skulle ha försvunnit inom industrin och arbetet blivit mer mänskligt. Men ingenting kan vara mer felaktigt. Det som hänt är snarare att löpande bandet dels intensifierats, dels expanderat till nya områden. Istället för ”postfordism” handlar det om en utvecklad och förfinad fordism.

Mager produktion, kaitzen och just-in-time har blivit honnörsord de senaste decennierna. Lager ska minimeras, istället ska komponenter komma från underleverantörerna till sammansättningsfabriken och från sammansättningsfabriken till kunderna just-in-time. Vinsterna med detta är flera. Dels minimeras det kapital som ligger bundet utan att förränta sig. Dels sätts ett ständigt tryck på arbetsorganisationen: på hela kedjan av underleverantörer, på de åkare som transporterar komponenter och färdiga varor och på arbetarna längs banden i sammansättningsfabrikerna, så att hela produktionskedjan blir till ett enda löpande band, där frånvaron av buffertar leder till en ständig press på alla att hinna klart i tid. För att öka pressen används också konsekvent underbemanning. Ett av syftena med detta är att få arbetarna själva att hela tiden rationalisera produktionen, och uppfinna egna förbättringar, för att klara pressen. Kaitzen-systemet är ofta kopplat till ett belöningssystem som är beräknat på det belopp som företaget förväntas tjäna in under ett år.

Ett problem för kapitalisterna med fordismens löpande band var att det gav en ojämn arbetsbörda, där vissa moment vid löpande bandet tog längre tid än andra, med väntetider för arbetare vid andra ställen som följd. Arbetarna vid bandet utvecklade också olika knep för att underlätta arbetet, och få korta pauser. När tidsstudiemän kontrollerade arbetet eller ackord sattes var arbetarna måna om att inte avslöja alla knep och visa hur snabbt de i själva verket kunde arbeta. Ett syfte med den magra produktionen är att komma runt detta problem, avtvinga arbetarnas hela deras kunskap om produktionen och komma åt alla lättnader i arbetat och mikropauser som arbetarna skapar åt sig.

Arbetarna ska också fås att själva ständigt förbättra produktionen. Liksom i den tidigare fordismen standardiseras produktionen. Därefter höjs takten, genom ständig underbemanning, vilket tvingar arbetarna till nya lösningar. Arbetet observeras noggrant och så fort en arbetare utvecklat ett nytt handgrepp som förenklar produktionen görs detta till ny norm. Arbetarna ska nu heller inte vara helt knutna till samma plats vid bandet, utan lär sig andra handgrepp, för att kunna rycka in om det blir problem på andra ställen. På så sätt undviker kapitalet den tidsspill som uppstod när varje arbetare var bunden till en enskild maskin.

I den magra produktionen används ofta också arbetslag, ibland med en form av gruppackord och ofta med produktions- och kvalitetsansvar. Om någon i arbetslaget är borta får de andra rycka in, och det gemensamma ackordet sätter press på alla i gruppen att göra sitt yttersta och hoppa in för att hjälpa varandra. Genom arbetslagen splittras också arbetarna upp i grupper som konkurrerar med varandra. Och även om de olika arbetslagen inte konkurrerar sinsemellan splittras sammanhållningen upp, t ex genom en sådan sak som att de olika arbetslagen har egna fikarum. Istället för yttre tidsstudiemän, lyfts någon från arbetslaget upp och få delta i det fortsatta rationaliseringsarbetet. Arbetarna får på så sätt själva vara med och planera hur de ska klara av en ytterligare minskad bemanning, och blir då tvungna att använda sig av de knep de själva utvecklat. Genom detta skapas ett system med ”ständiga förbättringar” av produktionen, vilket med en japansk term brukar kallas kaitzen. Och genom ett ansvar för visst förebyggande underhåll, så kallat TPU (Total Produktivt Underhåll), ska produktionsstopp minimeras vilket även gäller särskild underhållspersonal.

För att få arbetarna att arbeta maximalt kan de också tilldelas andra uppgifter utanför den direkta produktionen, till exempel rutingöromål som tidigare legat på lägre tjänstemän eller städuppgifter som tidigare legat på städare, för att på så sätt fylla igen alla eventuella mikropauser och lugnare perioder.

Med den magra produktionen och just-in-time där lager minimeras och underbemanning råder ökar kravet från kapitalets sida på flexibilitet. Eftersom det inte finns några marginaler att ta till måste arbetarna jobba över om produktionen inte hinner klart i tid. Kapitalisterna strävar också efter att helt avreglera arbetstiderna, för att kunna använda arbetarna när de har behov av dem, med sådant som konjunkturanpassad arbetstid och liknade. Helst ska arbetskraften kunna plockas in när den behövs, vilket ökat användningen av olika former av tillfälliga arbeten, vilket vi redan varit inne på.


Som vi redan sett handlar en stor del av den växande tjänstesektorn om arbeten som på olika sätt har anknntning till industrin. En stor del av tjänstesektorn har också ”industrialiserats” de senaste decennierna och anpassats till det löpande bandet. Inom snabbköp och stormarknaderna arbetar kassörskorna sedan länge vid ett löpande band, där datorisering och användande av streckkoder gjort arbetet allt mer monotont. Datoriseringen leder också till ökad kontroll och krav på rationalitet. I Frankrike kontrolleras den volym kassörskorna expedierar, med krav på ett visst antal artiklar eller kunder under en arbetsdag. Inom franchiseföretagen i restaurangbranschen sker tillverkningen också enligt löpande bandets princip med enkla standardiserade handgrepp och leveranser just-in-time.

När det gäller tjänstesektorn tillhör callcenterbranschen den snabbast växande. I Storbritannien har branschen redan över 340 000 anställda och antalet växer med nästan 20 procent per år.18 I Sverige är antalet anställda fortfarande litet, drygt 7 000, telemarketing och telefonintervjuföretag oräknade, men branschen växer snabbt.19 Callcenterföretagens tillväxt hör samman med andra företags strävan att slimma organisationen och lägga ut delar av verksamheten, antingen helt och hållet eller under arbetstoppar. Callcenterföretagen hänger på så sätt samman med den magra produktionens utbredning och kraven på en flexiblare arbetsmarknad.

På callcenterföretagen är 80% av de anställda kvinnor och 45% är under 25 år. Ofta förläggs företagen till orter med hög arbetslöshet, för att hålla löner låga och få god tillgång på arbetskraft. Ofta etableras också callcenterföretagen med ekonomiskt stöd från antingen stat, kommun, länsarbetsnämnder eller EU, eller dessa i kombination. Närmare 30% av de anställda saknar fast anställning och lönerna hålls låga, med ett genomsnitt på 13 165 kr/mån (1999). Många av företagen saknar kollektivavtal.

På callcenterföretagen används modern datorteknik för att industrialisera kontorsarbetet och effektivt övervaka de anställda, efter tayloristiska principer. Med hjälp av den tekniska utrustningen registreras hur lång tid varje moment i arbetet tar, t.ex. på- och avloggning, hur många samtal som hinns med, hur långa dessa är och hur långa pauserna är. Vissa företag har exakta krav på hur många samtal som ska hinnas med per dag och exakt hur många minuter ett moment får ta. Det finns till och med företag som mäter tiden för toalettbesök. Om anställda tar ”mikropauser” kan detta dras av från rastutrymmet. Kontrollen av samtalen är också hög och 67% av de anställda på callcenter uppger att de medlyssnas. Ibland är det också frågan om ren avlyssning, i smyg. Detta i kombination med att callcenterarbetarna ofta är bundna till detaljerade manus och standardfraser, vilket ytterligare degraderar det mänskliga i arbetet.

Förutom de nya callcenterföretagen så sker också en utveckling inom hela kontorsbranschen som kan beskrivas som ”callcenterfiering”. Det traditionella kontorsarbetet genomgår överallt – på banker, försäkringsbolag och industriföretagens administrationsavdelningar – en ”industrialisering”, där arbetet styckas upp, standardiseras och organiseras efter löpande bandets princip.

En annan snabbt växande del av tjänstesektorn utgör bemanningsföretagen, som idag anställer ca 20 000, framförallt i storstadsområdena.20 Också här är 80% av de anställda kvinnor. Bemanningsföretagen garanterar endast lön för arbetstid motsvarande 75%, vilket är lägre än a-kassan. Det gör att det under månader med många röda dagar, som i maj, är omöjligt för de anställda att komma upp i full tid.

Bemanningsföretagen är, liksom de tillfälliga jobben, ett svar på kapitalets krav på en flexibel arbetskraft som kan hoppa in vid behov. Risken läggs på individen, som får sänkt lön, om efterfrågan sjunker. Personalomsättningen är mycket hög.

Näringsminister Björn Rosengren och AMS-chefen, Anders L Johansson har nyligen kastat fram förslaget att bemanningsföretagen ska överta arbetsförmedlingarnas roll för arbetslösa. Förslaget ligger helt i linje med den arbetsmarknadspolitik som vi diskuterat ovan, där målet är att de arbetssökande ständigt ska finnas tillgängliga för kapitalets behov.

Det har talats mycket om ny ekonomi. Men faktum är att en mycket stor del av den nya ekonomin helt enkelt handlar om service till den gamla. Många av de nya IT-företagen sysslar antingen med att sälja varor över nätet, som en ny form av postorderföretag, eller på att sälja reklamplats på olika former av gratistjänster. Det som hänt sedan bubblan spruckit är att de gamla industri- och bankföretagen i ökad utsträckning använder sig av IT-teknik för att rationalisera och öka kontrollen, men någon ny form av ekonomi som skapar pengar ur ”nätet” är det inte fråga om.

Offentliga sektorn

Offentlig sektor behandlas mer ingående i en annan artikel i detta nummer, så här följer endast en mycket kortfattad redogörelse. Under åren 1960-1980 expanderade den offentliga sektorn mycket kraftigt, från 15 till 30% av BNP, men har sedan stagnerat och under 90-talet sjunkit ned. 1998 arbetade 24,4% av arbetskraften inom vård, skola och omsorg.

Ett av skälen till attackerna mot offentliga sektorn har varit att kapitalet, genom skattesänkningar, privatiseringar och en växande försäkringsmarknad velat berika sig på den offentliga servicens bekostnad. Så att säga föra tillbaka/återtransferera delar av mervärdet till det privata kapitalet.

Ett annat skäl bakom var att SAF och andra av kapitalets företrädare menade att offentliga sektorn konkurrerade om arbetskraften, och på så sätt drev upp lönerna. Genom kraftiga nedskärningar, hot om arbetslöshet och ständiga omorganiseringar har denna konkurrens definitivt brutits, arbetslösheten drivits upp och de offentligt anställda hamnat under samma press som de privat anställda. Liksom i det privata näringslivet har den offentliga sektorn splittrats upp genom entreprenadiseringar och bolagiseringar.

Vägar till motstånd

För att på allvar beskriva hur den dagliga klasskampen förs och diskutera hur kampen kan fördjupas och spridas är det nödvändigt att i detalj gå in på alla de områden som beskrivs ovan. Vi måste då undersöka hur relationen mellan klasserna och kampen ser ut inom industriföretag, callcenter, bemanningsföretag, den offentliga sektorn osv. I väntan på sådana undersökningar kan vi dock för tillfället endast ge några allmänna reflexioner.

Under de senaste årens växande motstånd mot ”globaliseringen” har det talats mycket om finanskapital, spekulation, marknad, multinationella företag som rör sig fritt över världen och mäktiga internationella institutioner såsom Världsbanken och WTO. Kapitalet framstår ofta i beskrivningarna som oerhört starkt och världens arbetare och fattiga som värnlösa offer.

Men det är viktigt att komma ihåg att det fortfarande är produktionen som är det avgörande för kapitalet; det är där mervärdet skapas, vilket kapitalisterna alltid är i desperat behov av att försöka öka. De ständiga omorganiseringarna för att splittra oss och de ständiga försöken att öka kontrollen och utsugningen, skulle inte behövas om de nu var så starka. På arbetsplatserna kan vi alltid ställa till trubbel.

Just-in-time och mager produktion har faktiskt gjort kapitalet mer sårbart än tidigare. Genom att ta bort alla marginaler har kapitalet velat öka pressen på arbetarklassen. Men samtidigt har det inneburit att även begränsade aktioner från arbetarna kan få enorma konsekvenser för kapitalet. För att produktionen ska fungera smärtfritt måste såväl hela produktionskedjan som transporterna mellan dem flyta på utan allvarliga avbrott. I annat fall kan även de mäktigaste kapitalen snabbt tvingas på knä:

1991 strejkade mindre än 200 arbetare vid Renaults motorfabrik i Cléon, vilket på några veckor ledde till att 60% av företagets totala produktion stannade och 40 000 arbetare permitterades.

I Storbritannien blockerade förra året lastbilschaufförer och bönder oljeterminaler i protest mot det höga priset. När blockaden upplöstes efter en vecka meddelade affärskedjorna att de endast hade kunnat klara livsmedelsförsörjningen ett dygn till och ett av världens största biltillverkare var nära att ställa in all tillverkning i Europa.

Ibland målas det även inom vänstern upp en bild av tillvaron som en järnbur, där allt kapitalet företar sig endast leder till mer förtryck och utsugning. Istället måste vi alltid också lyfta fram vilka nya möjligheter som öppnar sig. Dagligen pågår under ytan en lågintensiv klasskamp. Med den magra produktionen kan det alltså räcka med en plötslig lokal konflikt, med transportarbetare eller monterare vid bandet, för att lamslå de mäktigaste företagsjättar. Dessutom medför den magra produktionen att även kampformer som övertidsblockader, maskning, frånvaro och sjukskrivningar blir effektivare och kan ställa till stora problem för kapitalet. Vi kan också fråga oss vilken kampform som har störst effekt idag: Hur många arbetstimmar går ”förlorade” idag pga strejker, officiella eller inofficiella, och hur många går förlorade pga frånvaro, att man tar längre raster än man har ”rätt” till, att man står och pratar eller duschar och byter om innan man stämplar ut osv?

Arbetarna är inte heller lika lättlurade som företagsledningarna tror. Nya former av lagarbeten blir ofta ett forum för kritik mot ledningen, där t ex förbättringsförslagen som ett led i kaitzen är ett utmärkt media för sarkasmer, och arbetarna går inte på talet om ökat medbestämmande. Visstidsanställda kan också ha en styrka i att de inte känner sig lika bundna till ett visst företag, som t.ex. korporativistiska jippon som drakbåtsfestivaler och dylikt, och därför har mindre att förlora på att ta strid.

Industrialiseringen av tjänstesektorn och den massiva privatiseringen av offentliga välfärdstjänster innebär att tidigare gränser mellan olika skikt luckrats upp och en allt större del av arbetskraften ställts direkt under kapitalets krav på ständigt högre avkastning. Globaliseringen leder också till att nya arbetargrupper länkas samman i produktionskedjor världen över. Stick i stäv med kapitalets försök att splittra oss skapas på så sätt nya möjligheter att sprida kampen och nå ny enhet.

Ibland lyckas också en lokal konflikt få spridning och få med sig allt större skikt av arbetare och tjänstemän, som strejken i Frankrike 1995 som tvingade regeringen på reträtt. På liknade sätt har vi sett storstrejker och massdemonstrationer under de senaste åren i bland annat Sydkorea och Argentina. Än så länge har kampen dock oftast förblivit nationellt begränsad. I den växande antiglobaliseringsrörelsen har vi däremot sett en ny internationalism, där människor från allt fler länder deltar i kampen mot IMF, Världsbanken och WTO. Klasskampen är på intet sätt död, tvärtom polariseras världen allt mer. Det gäller bara att inse kapitalets svaghet och bruka vår styrka att kasta systemet över ända.


1. För diskussionen om hur kapitalet å ena sidan, genom påförandet av det abstrakta arbetet, homogeniserar arbetarklassen, och å andra sidan, för att behålla sin position, splittrar och skiktar den, se Harry Cleaver, Reading Capital Politically.

2. Bilindustrin i Amerika dominerades tidigare av svarta militanta och fackligt organiserade svarta arbetare. För att oskadliggöra dessa flyttade kapitalet fabrikerna till förorter eller småstäder, dominerade av vita arbetare. Se artikeln senare i detta nummer, ursprungligt publicerad i Collective Action Notes. www.geocities.com/capitolhill/lobby/2379/

Med elektronikindustrins feminisering har kapitalet försökt utnyttja aktuella könsroller för att försämra arbetsvillkoren, t.ex. att kvinnor har flinka lemmar, är tålmodiga och inte ställer några krav. Se Linnéa Nilsson och Paula Mulinari, ”Arbete och kapital i den globala fabriken” i Fronesis nr 6-7, 2001.

3. Förlängning en av arbetsdagen brukar kallas det absoluta mervärdet och ökningen av arbetsintensiteten för det relativa mervärdet. Se t ex första bandet av Kapitalet där Marx skriver om fabrikslagstiftningen i England, där han även visar hur staten griper in som reproduktionens och totalkapitalets garant.

4. Mikael Nyberg, Kapitalet.se, s. 216f.

5. Göran Greider, Arbetarklassens återkomst, s. 98.

6. Benny Åsman, Det globala rånet, s. 24 och 29.

7. Se Massimo De Angelis, “Globalization, Work and Class: some Research Notes”, för en diskussion om globaliseringen av finansmarknaden, handeln och produktionen, och vilka intressen som ligger bakom.

8. Benny Åsman, s. 34 och 84. Förutom låga löner finns det nämligen en rad andra faktorer kapitalet måste ta hänsyn till när de lokaliserar produktion: produktivitet, yrkeskunskap, transportmöjligheter, närhet till marknader, politisk stabilitet mm.

9. Daniel Ankarloo, ”Farväl till arbetarklassen?”, Motströms nr 1, 1997.

10. Göran Greider, Arbetarklassens återkomst, s. 44.

11. Greider, s. 45.

12. Se Svenska Dagbladet 8/8 2001.

13. Aufheben, nr 8, 1999. Se även deras pamflett Dole Autonomy versus the re-imposition of work, 1998

14. Se Dagens Nyheter 5/7 2001.

15. Se Statistisk årsbok 2001, tabell 256.

16. Se Aftonbladet 8/1 2001.

17. Statistisk årsbok 2001, tabell 264.

18. Se Mikael Nyberg, Kapitalet.se, s. 259f.

19. Uppgifterna om callcenter och bemanningsföretag i Sverige är hämtade från HTF:s hemsida, www.htf.se.

20. Bemanningsföretagen som de ser ut idag var fram till 1993 förbjudna. Men efter Lagen om privat arbetsförmedling som den borgerliga regeringen stiftade, och som sossarna lovade återställa efter sin valseger(!), kom branschen att explodera.

21. Mikael Nyberg, s. 254 och 375.