Finally it’s out, the theoretical journal of Folkmakt: Riff-Raff. Our aim with this journal is to publish longer articles to give our contribution to the discussion on a revolutionary socialist strategy, whose absolute fundament is the independent struggle and organization of the working class.

The main article in this issue, »Fragile Prosperity? Fragile Social Peace?», we have borrowed from the American journal Collective Action Notes #16-17/2000. Here the author is discussing the class struggle, which is quite common among socialists, from a not so common point of view – the workers’ own. Without this perspective you miss the essence of the class struggle, that is the experiences of the living and fighting workers, a struggle that taken together is the class struggle of the workers.

He is, of course, not the first one to have this perspective, but it is way too common among lefties and left oriented intellectuals to see both the working class and the class struggle as abstract categories in public statistics. It is not very often that we can speak out ourselves, as workers; not very often that our perspectives are presented. Still, it’s us paying for the party.

From this perspective the author analyses the present evolution of the capitalist system and also the view of the traditional left. For example, he is discussing the so-called globalization, the supposed farewell to the industrial society (capitalism itself to some) and with this the exit of the working class. Two areas have been chosen, mainly from the American experiences: the auto and the prison industry.

However, we must use, in our analysis of both the class struggle and capitalism as a system, all levels of abstraction, from a compilation of our own individual experiences to the most abstract Capital in general.

We publish this article because we think that it stresses not only interesting but necessary perspectives that are obviously disregarded by the Swedish Left. Even though the article mainly deals with American experiences it is possible to apply it to our Swedish conditions. What is thought-provoking, apart from the proletarian perspective, is the de-demonizing of »globalization», »de-industrialization» and the prison industry. For a while globalization has been hot stuff and its opponents have manifested themselves at various summits, for example Prague, Seattle and last summer in Gothenburg and Genua. What is positive about these backpacking »politicos», despite their fuzzy view of what the problem is about (capitalism itself, to the few, the speculation hysteria and that the nation states and the UN has resigned to the globalized (finance) capital, to the many) is that they put some sort of an anti-capitalism on the agenda. At many times confused and not yet socialism, but still. The protests also indicates a disappearing respect for private property (reclaim the city, smashed windows) and the monopoly of violence of the state (the police) among more and more people. Also indicated by the increased repression from the state, by for example live bullets into an escaping crowd, causing a young man mortal wounds, and the extraordinarily long sentences for the people arrested. This is why propaganda for the proletarian socialist struggle is more topical and applicable than for years. The most fundamental and consistent propaganda is, however, the real struggle of the working class for its own interests. But, as you know, theory and action are tightly tied together.

So, what is of real interest, what has real potential, is what is going on between the summits, in the gray workdays. This, often low intensity, class war – now hidden, now open – is the real communist movement. This is what has to be analyzed. Here is where we must be!

In a longer Introduction we draw some sketches on the contemporary Swedish conditions, with some retrospectives. We also write about the wave of privatization in the social sector, with Stockholm as an example, a tendency sweeping all over the world, indicating a new round of capitalist re-organisation and with it a new composition of and conditions for the class struggle. Finally, we also publish the Castoriadis article »What really matters», an article referred to in the »Fragile...» article.

What we, for reasons of time, don’t deal with are the present major occurrences: the war in Afghanistan and the »awakened» class struggle in Argentina. With the US war against Afghanistan capitalism really displays its ugly face, where Afghan lives aren’t worth shit. The terror attacks against the WTC on September 11 last autumn we see, like all capitalist acts of war, as attacks against the working class, which can be illustrated by the supposed hundreds of missing (killed) illegal Colombians working as cleaners and kitchen workers. No matter who are behind this attack – most probably people around bin Laden and the al-Quaida network – it is no attack against imperialism. It is an attack against a rival imperialist power. Multimillionaire bin Laden fights for his economical and political interests against the American capital behind its political character mask, George W Bush. This is why it is counter-productive and, above all, dangerous to invite Islamic mullahs to the demonstrations against the war with slogans like »Against American Imperialism». We are against all imperialism, not just the American kind!

The crisis in Argentina too, with its political satire starring five presidents within a fortnight, is an expression of the capitalist crisis. The one thing that can label itself as a solution of the problem is if the struggle spreads throughout all of Latin-America, and from there to the rest of the world, in other words, the generalization of the struggle. This, and no national so-called solution, can turn this capitalist system of shit upside down.

Folkmakt

Det finns vitt skilda uppfattningar inom vänstern om hur
välfärdsstaten – den offentliga sektorn – ska förstås.
Å ena sidan finns det de som skönmålar den offentliga sektorn,
ser den som en stor landvinning för arbetarklassen eller t.o.m. som första
steget mot socialism. Å andra sidan finns det de som i den offentliga
sektorn endast ser ett medel för kapitalet att hålla arbetarklassen
lugn och inordna den i systemet, indoktrinera och kontrollera.

Problemet med båda förklaringarna är att de är alltför
statiska och inte ger utrymme för alla konflikter och motsättningar
som ryms inom välfärdsstaten, vilken istället måste betraktas
som en arena för klasskamp där kapitalets och arbetarklassens intressen
på en mångfald olika sätt dagligen står emot varandra,
och där den offentliga sektor vi för stunden har alltid är ett
resultat av kompromisser mellan dessa intressen.

Allt (bytes-) värde skapas som bekant i produktionen. En del av detta arbete
tillfaller arbetarna i form av lön, medan en annan del, mervärdet,
kontrolleras av kapitalisterna. Men det finns också en del av mervärdet
som varken kontrolleras direkt av arbetarna eller kapitalet, utan istället
tas ut av staten i form av skatt och fördelas genom ett politiskt och byråkratiskt
system.

På samma sätt som det alltid finns en konflikt om hur det producerade
värdet ska fördelas mellan klasserna, så finns det också
alltid en konflikt om hur det värde som staten tar ut ska fördelas.

Konflikten börjar redan med på vems bekostnad skatteuttaget ska ske:
kommer det framförallt att inskränka på reallönerna eller
på profitnivåerna? Därefter följer konflikten om fördelningen,
där skattemedel å ena sidan kan gå till kapitalet, genom t.ex.
direkta bidrag eller vinster i offentlig verksamhet som lagts ut på privata
företag. Å andra sidan kan skattemedel också komma arbetarklassen
till del, i form av bidrag, eller som olika former av social service, såsom
vård, omsorg, kollektiva transporter och bibliotek. Detta kan då
ses som en form av kollektiv, social ”lön”.

En stor del av alla anställda i Sverige, ungefär 1/3, arbetar också
inom offentliga sektorn och har därigenom också intressen – i likhet
med alla andra lönearbetare – av mindre arbete, bättre arbetsförhållanden,
högre löner, ökad kontroll över arbetet osv.

Utöver dessa konflikter som har med arbetsförhållande och resursfördelning
att göra så tillkommer i den offentliga sektorn också en mängd
strider runt makt, kontroll och ideologi. Det har att göra med statens
funktion att disciplinera, kontrollera och korrigera, för att få
fram den skötsamma arbetarklass kapitalet behöver och dämpa samhällskonflikterna.
¹ På grund av detta finns det grupper inom offentliga sektorn som innehar
olika former av maktfunktioner, där det gäller att bedöma, sortera
och kontroller olika grupper: läraren i förhållande till eleverna,
läkaren i förhållande till patienterna eller socionomen i förhållande
till klienterna. På olika sätt kämpas det runt dessa maktfrågor,
t.ex. när elever arbetar för mer inflytande på skolorna eller
olika klientgrupper försöker tillvarata sina intressen.

Offentliga sektorn har en strategiskt viktig roll i klasskampen just genom att
alla dessa konflikter sammanstrålar: kampen som arbetarna inom offentliga
sektorn för i egenskap av lönearbetar i välfärdsproduktionen,
den kamp som förs med krav på god service, samt den kamp som förs
mot de olika kontroll- och disciplineringsfunktionerna. Härigenom finns
en möjlighet att konflikter med utgångspunkt i den offentliga sektorn
kan få stor sprängkraft och länka samman olika social strider.

Historiskt har offentliga sektorn växt fram som ett svar på kapitalismens
inre spänningar och bygger på de kompromisser som slutits mellan
klasserna. För kapitalisterna har det handlat om att få hela maskineriet
– den sociala fabriken – att snurra, med alla krav det ställer
på reproduktion av arbetskraften, nödvändig infrastruktur, transporter
och social fred. Arbetarna har å sin sida naturligtvis intresse av att
få bra vård när de är sjuka, omsorg som gamla, utbildning
åt sina barn osv. Detta är visserligen inomkapitalistiska krav, men
nog så avgörande i det dagliga livet. När kapitalet vill förändra
offentliga sektorn, för att gynna egna klassintressen och därmed försämrar
villkoren för arbetarklassen och rycker undan livsnödvändig service,
så finns det all anledning för arbetarna att ta strid mot dessa försämringar.
På samma gång är det självklart att kapitalismens motsättningar
inte kan lösas med offentlig välfärd och att arbetarklassens
frigörelse innebär ett överskridande och ett kullkastande av
välfärdsstaten.

Den offentliga sektorns framväxt

Under 1800-talets slut diskuterades i Sverige ”den sociala arbetarfrågan”
flitigt, av politiker och debattörer som insett att de sociala problemen
och klassmotsättningarna riskerade att hota hela samhällsordningen.
De insåg att det var nödvändigt att genomföra social reformer
av olika slag. Det första steget var yrkesfarelagen 1889, som var den första
rudimentära arbetsskyddslagen.

1906 togs det första steget mot en samförståndspolitik i och
med den kompromiss där SAF erkände arbetarnas rätt att bilda
fackföreningar och teckna kollektivavtal, mot att fackföreningarna
erkända arbetsgivarnas oinskränkta rätt att leda och fördela
arbetet, samt fritt avskeda och anställa. ²

1912 bildades Socialstyrelsen för att staten skulle få en överblick
över de sociala problemen. Kommittén som föregick bildandet
talade klarspråk om vad det handlade om:

Ju tydligare industrialismens faror för äfven den dugligaste och mest
oförvitliga arbetare gjorde sig märkbara och ju starkare kroppsarbetarna
kände sig framstå som en sluten, gent emot arbetsgifvarna och övriga
medborgargrupper afskild klass, dess klarare började man skönja de
samhälleliga farorna af detta förhållande. […] Den i och
för sig erkännansvärda solidaritetskänsla, som uppvuxit
hos arbetarmassorna , begränsas till att omfatta endast dem själva
och synes icke vilja vidgas till hela det samhälle, i hvilket de äro
medansvariga och meddelaktiga. Häruti ligger uppenbarligen en samhällelig
fara, som måste i allas gemensamma intresse undanröjas. Statsmakterna
stå därför öfverallt inför den svåra uppgiften
att mildra intressemotsättningarna, utjämna intressekonflikterna och
fylla de remnor, som öppnar sig i samhällsbyggnaden. ³

Socialstyrelsen var redan från början en korporativ organisation,
med representanter från både LO och SAF i en rådgivande styrelse.
1936 lade saltsjöbadsavtalet grunden för det fördjupade samarbete
som sedan kom att prägla efterkrigstiden. Avtal skulle nu slutas på
central nivå. Detta innebar att fokus lades på fördelningsfrågorna,
medan frågor om arbetets innehåll, kontrollen över arbetsprocessen
och arbetsplatsdemokrati helt sopades under mattan. Den politik som växte
fram innebar att kapitalet oinskränkt fick härska över arbetet
– den socialdemokratiska regeringen lade alla planer på socialisering
i malpåsen. Istället skulle staten ta hand om den ”yttre”
socialpolitiken – utanför själva arbetet – genom att bekämpa
arbetslösheten, föra en aktiv politik för att stärka ekonomin
och genomföra välfärdsreformer.

Under årtiondena efter kriget då tillväxten tog fart enades
regering, fack och arbetsgivare kring att satsa på rationaliseringar inom
industrin och en konkurrenskraftig exportindustri. Under en tjuguårsperiod
hade kapitalet råd med eftergifter när det gällde fördelningen
av det producerade värdet. Reallönerna kunde öka och välfärden
byggdes ut. Förutsättningen för detta var dock att utsugningsgraden
hela tiden ökade, vilket innebar att tempot skruvades upp vid de löpande
banden och den tayloristiska arbetsdelningen drevs allt längre. Makten
över produktionsmedlen kompromissade aldrig kapitalet om. För socialdemokratin
innebar det att de tidigare reformistiska strävandena – att steg
för steg socialisera – nu ersattes med keynesianism och folkhemsbygge
– att få kapitalismen att fungera så bra som möjligt
och fördela dess växande kaka.

När den offentliga sektorn kraftigt expanderade under efterkrigstiden så
var det alltså flera faktorer som samverkade: den gamla insikten att socialpolitik
behövdes för att inte samhället skulle rämna, arbetarnas
krav på att få del av den ökande produktionen, kapitalets behov
av en effektivare reproduktion av arbetskraften och en långsiktig arbetsfred
samt slutligen att det ekonomiska utrymmet fanns.

Efter hand byggdes sjukvård, äldreomsorg, socialomsorg, skola, dagis,
fritis och så vidare ut. Detta innebar att staten nu tog över ansvaret
för att organisera det reproduktiva arbete som kvinnorna tidigare hade
utfört obetalt i hemmen. Kvinnornas andel av den lönearbetande befolkningen
växte snabbt, vilket innebär att en majoritet av arbetarklassen i
dag faktiskt är kvinnor. Det reproduktiva arbetet har dock inte försvunnit
ur hemmen, där kvinnorna fortfarande bär huvudansvaret för det
löpande hushållsarbetet, vilket lett till en situation av dubbelarbete
för många kvinnor.

Det offentliga ägandet av den offentliga sektorn har inte medfört
att de anställda fått ökad makt över arbetet eller att
arbetet organiserats på ett mindre hierarkiskt och alienerat sätt.
Några experiment med arbetsplatsdemokrati har inte heller genomförts.
Istället har de offentliga arbetsgivarna tagit över det privata kapitalets
sätt att organisera produktionen och haft industriproduktionen som främsta
förebild.

Mot 60-talets slut knakade efterkrigstidens klasskompromisser i fogarna, på
grund av såväl arbetarnas ökade motstånd och kapitalets
fallande vinstnivåer. Den offentliga sektorn fortsatte dock att expandera
kraftigt ännu en tid, och ökade från 15 till 30 procent av BNP
mellan 1960 och 1980, bland annat på grund av att fortsatta välfärdsreformer
sågs som ett sätt att möta radikaliseringen och på nytt
överbrygga klassmotsättningarna. ⁴

Kapitalets företrädare hade dock lagt om sin strategi. När välfärdspolitiken
inte längre garanterade arbetsfred och stigande vinster blev den ointressant.

Ställda inför en alltmer ohanterlig arbetarklass samt fallande vinster
och lägre produktivitetsutveckling, var de tvungna att agera för att
åter höja profiterna. I den offentliga sektorn fann de enorma tillgångar
i sådant som utbildning, hälsovård och offentliga transporter.
Genom skattesänkningar, privatiseringar och nya försäkringar
kunde kapital överföras från offentlig sektor – från
skattebetalare – till privat ägo.

Kapitalets företrädare menade också att offentliga sektorn konkurrerade
om arbetskraften och på så sätt drev upp lönerna, på
vinsternas bekostnad. Dessutom fanns säkert ideologiska motiv till att
undanröja de offentliga välfärdsinrättningarna om marknaden
som enda möjliga väg att organisera samhället skulle kunna propageras
fullt ut.

Kapitalet utsåg därför nu den offentliga sektorn som en av de
främsta angreppspunkterna, när de inledde sina offensiva framstötar.
”Den offentliga sektorns omfattning är helt enkelt vårt största
samhällsproblem” förklarades frankt på SAF-kongressen
1980. För att folk inte skulle förlora sin frihet var det nödvändigt
med skattesänkningar, marknadslösningar och privatiseringar. ⁵

Under 80-talets gång kom de nyliberala tankegångarna att tränga
allt djupare in i socialdemokratin, som aldrig utvecklade en egen förståelse
av välfärdskapitalismens kris, utan istället allt mer accepterade
den borgerliga förklaringsmodellen. I början av 90-talet hade det
gått så långt att den socialdemokratiska regeringen accepterade
att det behövdes skattesänkningar, marknadslösningar i form av
köp-och-sälj-system och menade att kommunal verksamhet kunde läggas
ut på entreprenad. 1991 lät den socialdemokratiska regeringen utreda
vilka lagliga hinder som stod i vägen för privatiseringarna. När
sedan den borgerliga regeringen tog över samma år kom de till dukat
bord och kunde snabbt ändra de lagar som behövdes för att öppna
för privatiseringar i kommuner och landsting. ⁶

Genom skattereformen överfördes samtidigt pengar till företag
och rika privatpersoner, vilket bidrog till att skapa det enorma budgetunderskott
som lågkonjunkturen förvärrade. För att täcka underskottet
var sedan staten tvungen att låna pengar, ofta från just de som
fått mer över till följd av skattesänkningarna. Resultatet
blev att en allt större del av skatteintäkterna gick åt till
räntebetalningar till kapitalägare, vilket är ytterligare ett
exempel på hur pengar via staten kan överföras från arbetarna
till kapitalet. ⁷

Sedan följde ett årtionde av ständiga nedskärningar och
omorganiseringar av den offentliga sektorn, vilket satte de offentliganställda
under en ständig press, med hot om arbetslöshet och ökad arbetsbelastning
för de som hade kvar sina jobb.

Den offentliga sektorns utveckling hart hittills skildrats framförallt
utifrån hur den kommit att utvecklas i Sverige. När man ser till
den senaste privatiseringsoffensiven så är detta dock en global strävan
från kapitalets sida. Sedan 80-talets början har nyliberala regeringar
genomfört olika former av nedskärningar och privatiseringar av offentlig
välfärd världen över. Genom IMF och Världsbanken har
u-länderna tvingats på samma medicin. Genom EU:s lagstiftning och
ekonomiska politik har de nyliberala strävandena också underlättats.
Globalt sett har ett av syftena med WTO varit att bereda väg för mer
privatiseringar världen över, öppna upp nya områden för
marknaden och göra de privatiseringar som sker oåterkalleliga.

Stockholm som borgerlig experimentverkstad

Kapitalets företrädare driver alltså sina intressen på
varje tänkbar nivå: globalt, inom organisationer som EU och NAFTA,
och nationellt. Hur sjukvård, skola eller kollektiva transporter i verkligheten
organiseras avgörs dock ofta av lokala faktorer, där de dagliga klasskonflikterna
spelar stor roll.

I början av 90-talet regerade borgerliga majoriteter i såväl
Stockholms stad som Stockholms läns landsting och dessa påbörjade
privatiseringarna av offentlig verksamhet. 1994 tog socialdemokraterna över
makten i Stockholms stad och län vilket innebar att privatiseringstakten
avtog, men däremot inte att verksamheter avprivatiserades. När det
gäller kollektivtrafiken fortsatte socialdemokraterna tvärt om med
storskaliga upphandlingar och sålde tillsammans med moderaterna ut pendeltågstrafiken.
1998 kom återigen borgarna till makten – nu med den uttalade målsättningen
att sälja ut allt som bara gick. Hittills har de lyckats ganska väl.
Inom landstinget har praktiskt taget all kollektivtrafik upphandlats. När
det gäller sjukvården har ett akutsjukhus sålts ut och de flesta
andra ombildats till landstingsägda bolag. Många vårdcentraler
har också privatiserats och ett sjukvårdsområde har fattat
beslut om att upphandla all vård. Privatpraktiserande läkare, som
betalas av landstinget, har också tillåtits att etablera sig i hög
omfattning. För närvarande förbereds ”den stora upphandlingen”,
där privata företag ska kunna vara med och lägga bud på
praktiskt taget all akutsjukvård i Stockholm, vilket är ? av Sveriges
totala akutsjukhus. Totalt rör det sig om vård för 10 miljarder
kronor, en tredjedel av sjukvårdsbudgeten i länet. Även internationellt
är en så stor upphandling av offentlig vård unik.

I Stockholms stad har all verksamhet som bara gått lagts ut på entreprenad.
När det gäller svenskundervisningen för invandrare (SFI) har
all verksamhet upphandlats. Inom äldreomsorgen har privata företag
tagit över ungefär 40 procent av driften. Friskolor har fått
fri etableringsrätt och växer snabbt i antal. Stockholms stad ombildar
också i snabb takt de kommunala bostadsbolagen till privata bostadsrätter
och säljer dessutom hela fastighetsbestånd till privata bostadsbolag.

Den dominerande formen av privatisering har hittills varit upphandling, vilket
innebär att privata företag tar över driften av en offentlig
verksamhet för en begränsad tidsperiod, men att finansieringen fortfarande
sker med offentliga medel. En annan variant av privatisering, även den
med offentliga medel, är pengsystemen, vilka innebär att varje ”användare”,
t.ex. elev i skolan, eller vårdtagare i äldreomsorgen, får
med sig en viss ”peng” som tillfaller den som utför verksamheten.
Olika friskolor eller vårdbolag konkurrerar då med varande om ”kunderna”.
I synnerhet inom sjukvården finns det också krafter som trycker
på för att även finansieringen ska privatiseras genom olika
former av sjukvårdsförsäkringar.

Under 80-talet drevs först intensiv propaganda från kapitalets olika
organisationer mot den offentliga sektorn, som sades vara ineffektiv, byråkratisk
och tärande. Sedan följde under 90-talet ett årtionde av ständiga
omorganiseringar och nedskärningar. Inom vården minskade det totala
antalet anställda med 15 procent, vilket motsvarade nästan hundratusen
personer. Omorganiseringarna har medfört att många bytt arbetsgivare
inom offentliga sektorn, från t.ex. landstinget till kommunen. Många
har också fått byta arbetsplatser, arbetskamrater, arbetssätt
osv. ⁸

Genom olika former av köp-och-säljsystem, och en växande andel
privata entreprenörer har de anställda också splittrats upp
i olika enheter som får konkurrera med varandra om resurserna. Klassammansättningen
inom den offentliga sektorn har på så sätt förändrats
minst lika radikalt som inom den privata det senaste årtiondet. Den högre
grad av trygghet som tidigare kännetecknade offentliga sektorn har helt
raserats och välfärdstjänstearbetarna har ställts inför
samma godtycke som alla andra arbetare, med risk för arbetslöshet
eller plötsliga omorganiseringar. Offentliga sektorn konkurrerade inte
längre om arbetskraften på 90-talet, utan de arbetare som avskedades
därifrån fick vara med om att slåss om jobben istället,
en betydligt fördelaktigare situation ur SAF:s synvinkel.

När problemen nu blivit akuta och de offentliganställda är den
grupp som i opinionsundersökningar säger att stressen ökat mest
påstår sig de borgerliga politikerna ha svaren på alla problem:
privatisering. För att sälja in sitt projekt har både staden
och landstinget i vykortskampanjer erbjudit alla anställda att själva
överta verksamheten och ”avknoppa” den. På så sätt
ska privatiseringarna ges en legitimitet underifrån och sägas uttrycka
personalens vilja. Som morot får de som väljer att ”avknoppa”
gå starta-eget-kurser och de erbjuds rådgivning. Som piska finns
hela tiden hotet att om de inte tar över verksamheten själva så
kan någon annan lägga ett bud och ta över den, eller också
kan de drabbas av nya nedskärningar.

För arbetarklassen har den borgerliga politiken medfört flera negativa
konsekvenser:

1. Privatiseringarna innebär en omfördelning som gynnar kapitalet,
   då en del av den skatt vi alla betalar in används till att ge privata
   företag vinster. På så sätt överförs profit
   från arbetarna till kapitalet bakvägen, genom kommun och landsting,
   istället för att öppet tas ut i kampen om det producerade värdets
   fördelning.
2. Dessa vinster måste ske på bekostnad av någonting annat.
   När det gäller välfärdstjänstearbete så är
   personalens löner nästan alltid den helt avgörande kostnaden.
   Då den verksamhet som lagts ut på privata företag oftast betalas
   helt med skattemedel är det inom dessa givna ramar som vinsten måste
   tas. Det blir då de anställda som på olika sätt får
   betala för detta, genom personalnedskärningar, ökad arbetsbörda,
   uppdrivet tempo, försämrade avtal och arbetsvillkor. Också de
   som är i behov av tjänsterna får känna av försämringarna.
   Till skillnad från i varuproduktionen kan oftast inte välfärdstjänsterna
   rationaliseras med hjälp av ökad arbetsdelning, ny teknik eller liknande,
   utan att kvalitén omedelbart blir lidande. Inom sådant som vård,
   omsorg, skola, där det handlar om mellanmänskliga relationer, kommer
   såväl de som arbetar som de som är i behov av tjänsterna
   omedelbart att märka av uppdrivet tempo, minskad personal osv. Det går
   t.ex. inte att mata gamla på äldreboendet fortare, eller byta blöja
   på dagisbarn snabbare, utan att det upplevs som en reell försämring.
   ⁹ Vinster kan också skapas genom att privat verksamhet subventioneras
   på bekostnad av nedskärningar på den som blir kvar inom offentlig
   regi. Ett tredje sätt att skapa vinst är genom olika former av extra
   avgifter eller försäkringar.
3. Välfärdstjänsterna omfördelas också på ett
   sätt som missgynnar arbetarklassen. Privata utövare har inget intresse
   av att fördela välfärdstjänster efter behov. Tvärt
   om kan de göra vinster just på att ta de enklare fallen och områden
   med minst sociala behov. Inom sjukvården har den ökade etableringen
   av privatläkare gjort att vården inom länet blivit allt mer
   snedfördelad, och de områden som har minst behov, i innerstan och
   välbärgade norrförorter, dragit till sig en allt större
   del av resurserna. Också på skolans område innebär friskolorna
   att segregationen ökar. På bostadsmarknaden bidrar utförsäljningen
   av allmännyttan till ett allt mer segregerat boende, då det blir
   allt svårare för de som inte kan ta miljonlån att komma in.

En annan faktor som bidrar till att snedfördela resurserna är att
olika avgifter höjts, t.ex. priset på månadskort inom kollektivtrafiken,
kostnaderna för tandvård och avgifterna inom sjukvården. När
avgifternas andel ökar blir resultatet att allt fler tvingas avstå
från läkarbesök, tandvård eller kollektivtrafik, eftersom
de helt enkelt inte har råd. ¹⁰ När privata företag jagar
nya vinstmöjligheter ökar trycket på att ta ut extra avgifter.
Flera friskolor har t.ex. fuskat med elevavgifter, trots att de inte får
ta ut sådana. Inom hemtjänsten erbjuder privata företag extratjänster
mot betalning. Om moderaterna får igenom sin politik fullt ut kommer också
sjukvården att betalas via försäkringar, där alla ska ha
rätt till en grundnivå, men där sedan extratjänster av
olika slag ska betalas med separata försäkringar. På olika sätt
kommer detta att påverka arbetarklassens vardag negativt och försämra
livskvalitén för alla som ställs inför att tvingas välja
bort nödvändig service.
4) När välfärdsstaten skärs ner försvagas också
dess funktion när det gäller att ”utjämna intressekonflikterna
och fylla de remnor som öppnar sig i samhällsbyggnaden”. I dess
ställe träder repression och ”nolltolerans”, där
de som inte passar in i systemet, såsom kriminella, missbrukare, klottrande
ungdomar och så vidare, nu sägs ha sig själva att skylla och
behandlas därefter.

Motstånd

Men på samma gång medför också privatiseringarna något
positivt just genom att rämnorna blir tydliga för alltfler. För
de anställda i offentliga sektorn blir deras ställning som lönearbetare
tydligare då de direkt underordnas de kapitalistiska vinstkraven. Alla
kvarvarande illusioner om att tjäna goda samhällsintressen –
såsom vård och skola åt alla – blåses bort när
man ställs inför en motpart som säger upp, försämrar
avtal eller ökar stressen, för att säkra den egna vinsten.

Den hittills mest uppmärksammade konflikten skedde i samband med att Citypendeln
tog över pendeltågstrafiken vid årsskiftet 1999/2000. Inför
övertagandet hade Citypendeln haft ett år på sig att lösa
personalfrågan och komma fram till ett avtal med facket. Men redan från
början markerade företaget hårt mot de anställda och gick
ut med att de skulle ha en övertalighet och behöva säga upp folk.
Gentemot facket förhöll sig företaget oresonligt, gick ut med
en rad försämringar och kunde inte komma överens om ens de enklaste
småsaker. Under hösten 1999 protesterade lokförarna genom bland
annat massjukskrivingar, som ledde till att ett stort antal turer fick ställas
in.

Den 22 december, med endast två veckor kvar till övertagandet, slöts
till sist ett avtal. Försämringarna var stora: pensionsåldern
höjdes från 60 till 65, fem semesterdagar försvann, körschemat
försämrades och fria parkeringsplatser togs bort. När Citypendeln
tog över trafiken den 6:e januari var missnöjet så stort att
140 anställda, av 630, vägrade gå över och många
av de som gått över talade om att söka nya jobb. Resultatet
blev att vartannat tåg ställdes in och det blev kaos i trafiken.
Kvällstidningarna fylldes med upprörda pendlare som krävde ett
slut på ”pendeleländet”.

Massavhoppen och ett fortsatt missnöje från de som jobbade kvar tvingade
fram nya förhandlingar. Citypendelns VD, Petter Hydén, känd
för sin fientlighet mot facket fick gå och ersattes av Tord Hult.
Bland de som vägrat gå över fanns tekniker, tågvärdar,
spärrvakter och lokförare. Störst problem skapade de 25 lokförare
som vägrat gå över. Företaget försökte desperat
övertala dem att komma tillbaks, letade lokförare i Norge och försökte
till och med förmå pensionerade förare att hoppa in. Men ingenting
hjälpte.

I mitten av januari träffades SEKO och Citypendeln och diskuterade principerna
för ett nytt avtal. Men återigen visade Citypendeln prov på
grov osmidighet och motvilja mot facket. Citypendeln gav lokförarna ett
ultimatum att godta ett avtal senast den 8:e februari. Men det avtal Citypendeln
visade upp hade ingen underskrift av facket och förkastades av SEKO som
menade att företaget struntat i vad man kommit överens om. T.ex. hade
Tord Hult på egen hand skurit ned sju sidors avtalstext om semestrar till
endast sju rader, allt för att ge utrymme för maximal flexibilitet.

Av de 25 lokförarna var endast två villiga att acceptera avtalet.
Först efter en lång rad nya förhandlingsturer blev ett nytt
avtal klart, med klara förbättringar vad gällde arbetsvillkor
och körscheman. Men nu var misstron bland förarna så stor att
inga avtal hjälpte. För att lösa problemet med inställda
tåg drog citypendeln in all trafik till Nynäshamn och Gnesta, längst
ut i systemet, och ersatte tågen med bussar. På så sätt
kunde avgångarna täckas på övriga sträckor. Men i
Nynäshamn och Gnesta ledde det till kraftiga protester. Möten med
hundratals deltagare krävde Hults och de ansvariga politikernas avgång
och tusentals skrev på protestlistor. Först genom avtal med andra
järnvägsbolag, BK-tåg och SJ, kunde trafiken börja rulla
något sånär.

Citypendeln trodde att hot om avsked på grund av övertalighet kunde
skrämma personalen att acceptera avtalsförsämringar. Företaget
vann också upphandlingen genom att kalkylera med försämringar
av arbetstider, minskad personal, pressat körschema osv. Motståndet
från de anställda visade sig betydligt mer fruktbärande än
de halvårslånga förhandlingarna och företaget tvingades
att avsevärt förbättra avtalet för de anställda. Exemplet
med citypendeln visade att det fanns en väldigt stor sympati från
allmänhetens sida gentemot personalgrupper som tar strid, även om
det medför olägenheter för ”tredje part”. Detsamma
visade sig förövrigt vid busstrejken 1999. Den offentliga sektorn
utgör också en punkt där de anställdas intressen som lönearbetare
och befolkningens intresse av social välfärd kan sammanstråla.
Ett bra exempel var just pendeltågseländet, där både de
lokala aktionsgrupperna och tågpersonalen samtidigt gjorde motstånd
mot Citypendelns ledning och ansvariga politiker. På så sätt
kan den offentliga sektorn utgöra just den knutpunkt för sociala strider
som beskrevs i inledningen.

I den offentliga sektorn är det inte alltid lätt att veta hur man
som arbetare skall slåss för sin rätt. Strejkvapnet är
inte alldeles självklart att ta till och resultatet av en strejk ofta tveeggat.
När det gäller verksamheter som betalas med skattemedel innebär
ofta strejker en besparing. För de som arbetar inom framförallt vård
och omsorg är det dessutom svårt med kraftfulla strejker eftersom
dessa drabbar patienterna för hårt. Ett vanligt sätt att protestera
har istället varit en form av arbetsvägran: att vägra gå
över till privata företag eller rent utav säga upp sig från
en redan privatiserad verksamhet. När detta gjorts kollektivt och motiveras
i massmedia har det få ett stort genomslag och skadat företagets
anseende och privatiseringspolitiken som sådan. Massuppsägningar
kräver dock en arbetsmarknad där det är relativt lätt att
få nya jobb.

Fallet med citypendeln utgör det främsta exemplet på denna arbetsvägran,
men det finns en rad andra:

• Efter att det privata företaget Falck tog över ambulanstrafiken
  i ett sjukvårdsområde sade 20 ambulanssjukvårdare upp sig
  i protest mot dåliga löner och försämrade arbetsförhållanden.
• I Älvsjö har hemtjänstpersonal genomfört flera uppmärksammade
  aktioner mot hur Partena Care sköter äldreomsorgen. De anställda
  gick först till företagets ledning, stadsdelsnämnden och socialdepartementet
  och avsade sig ansvaret för vården. Enligt socialtjänstlagen
  kan nämligen anställda bli prickade för bristande omvårdnad.
  Nu menade personalen att de inte längre kunde ansvara för att de äldre
  fick den vård de var i behov av. Slutligen sade tio av de anställda
  upp sig och lika många till uppgavs söka efter annat arbete. De som
  sa upp sig gjorde det med den uttalade målsättningen att fler inom
  äldreomsorgen skulle följa deras exempel.
• Medicinskt ansvariga sjuksköterskor, med uppgift att ha översyn
  över äldreomsorgen i Östermalms stadsdelsnämnd i Stockholm,
  sade upp sig efter att deras kritik mot det privatiserata Gärdets äldreboende
  inte togs på allvar.
• Också från de tvångsprivatiserade vårdcentralerna
  i södra sjukvårdsområdet har många anställda sagt
  upp sig och läkarbristen är nu akut.

Förutom dessa fall av ”arbetsvägran” finns ett flertal
andra fall där arbetare inom offentliga sektorn eller de som är i
behov av tjänsterna på olika sätt agerat mot privatiseringar.
Här ska bara nämnas ytterligare några. Inför privatiseringen
av SFI-undervisningen demonstrerade lärare och elever tillsammans. Eleverna
har sedan fortsatt protestera mot försämringarna, bland annat genom
olika massmediala utspel. I Liljeholmen har en grupp föräldrar lyckats
stoppa en rektor från att ombilda en kommunal skola till ett vinstdrivande
aktiebolag med rektorn som ensam ägare, trots att detta helhjärtat
stöddes av moderaterna i stadsdelsnämnden. Slutligen så har
barnmorskor protesterat mot att det privata företaget Munkbron ska få
utföra förlossningar på Södersjukhuset, trots allvarlig
kritik mot bristande medicinska säkerheten.

Framkomliga vägar

Tack vare de många skandalerna och de uppmärksammade protesterna
från olika grupper av anställda vänder sig alltfler emot den
borgerliga privatiseringspolitiken i Stockholm. Enligt opinionsundersökningar
är en majoritet t.ex. emot utförsäljningen av bostäder och
det verkar allt troligare att den borgerliga majoriteten röstas bort i
nästa val. Socialdemokratin, som märker vart vinden blåser,
har därför gjort några tafatta försök att ta avstånd
från privatiseringarna. Men det är viktigt att komma ihåg att
det var de som beredde marken för den borgerliga politiken och att partiet
självt är helt utan egna visioner. Det blir samma politik som tidigare,
fast i långsammare tempo, något annat är inte att vänta.

Att kämpa mot en omfördelning som gynnar kapitalet, mot vinstkrav
som drabbar de anställda och mot ökade klassklyftor kan verka självklart.
Men vad ska man kämpa för, om man nu instämmer i att den offentliga
sektorn som den ser ut idag inte är något positivt alternativ? Det
är viktigt att aldrig fastna i enbart en försvarsposition, överta
ståndpunkter socialdemokratin övergivit och på så sätt
slåss för att bevara en offentlig sektor ingen vill ha.

Istället måste kampen hela tiden vara riktad framåt. Kampen
mot privatiseringar blir på så sätt en del av en daglig klasskamp
för bättre livsvillkor och ökad kontroll över arbetet. Som
avslutning ska några strategier diskuteras, som inte endast innebär
motstånd mot försämringar, utan försök att driva saken
framåt.

På ett servicehus på Kungsholmen ville chefen ”avknoppa”
och driva verksamheten som privat företag. De anställda var kritiska
till planerna och initierade en bred diskussion där också boende
deltog. De kom fram till att de ville driva verksamheten i egen regi, men i
offentlig ägo. Tillsammans formulerade de ett motförslag. Arbetsorganisationen
skulle demokratiseras, med styrelser och kommittéer med representanter
för personal, boende och anhöriga. Timvikarierna skulle tas bort till
förmån för en konstant hög bemanning. När väl
diskussionen satts igång visade det sig att personalen hade massvis med
idéer om stort och smått, hur de skulle aktivera de äldre,
få dem att trivas och höja kvalitén. Dock insåg de att
detta inte kunde göras gratis, det behövdes ökade anslag. Givetvis
fick de inte anbudet, men de visade på ett alternativ det var värt
att ta strid för.

Frågan är vad som hade hänt om de fått anbudet och om
demokratiseringen hade spritt sig till andra delar av offentliga sektorn: skulle
experimentet då inte medfört att rämnorna på nytt fylldes
och att de anställda fick ta över ansvaret för att lappa ihop det
kapitalistiska systemets brister? Men samtidigt visar förslaget fraåt då det går bortom
det kapitalistiska systemets sätt att organisera arbetet överhuvudtaget – även om det
inte går så långt som att ifråga lönearbetet som sådant.

Ett annat försök till offensiv politik är kravet på nolltaxa, vilket hittils mest lyfts
fram när det gäller kollektivtrafiken, men som skulle kunna resas när det gäller all
offentlig verksamhet (och provat, men då är vi redan bortom den kapitalistiska varuekonomin).
kollektivtrafiken har kravet bland annat drivits av en kampanj kallad planka.nu
som uppmuntrar folk planka, varnar genom SMS när kontrollanter är på väg och har utvecklat
en form av "försäkring" för att betala böter åt dem som åker fast.

Tanken på nolltaxa är tilltalande av flera skäl. För det första innebär nolltaxa att nya
områden dras undan från bytesvärdets tyrrani och kommer oss till dels som bruksvärden. Detta
pekar bortom det kapitalistiska systemet och visar på hur ett möjligt samhälle ser ut, där vi
varken måste sälja vår arbetskraft eller ikläda oss rollen som konsumenter.

För det andra så medför nolltaxa också en rättvisare fördelning, där alla, oavsett om de
har arbete eller ej, och oavsett inkomst, har samma tillgång till tjänsterna. Därigenom står
nolltaxa också helt i motsats till borgarnas krav på ökad avgiftsfinansiering. Genom att kräva
att välfärd är generell och likvärdig för alla drar man också bort en kontrollmekanism och ett
maktmedel från staten.

Nolltaxa är alltså ett bra krav, men ingen universallösning på offentliga sektorns problem.
Nolltaxa behöver inte innebära att de anställdas arbetsvillkor förbättras och medför inte i sig
ökad demokratisk kontroll. Redan idag är ju flera välfärdstjänster gratis, såsom skolan och
biblioteken. Inte heller är det nödvändigt att nolltaxa behöver innebära att arbetarklassen
vinner på kapitalets bekostnad. Till allra största delen är ju offentliga sektorn redan idag
finansierad via skatter. Endast en mindre del kommer från olika avgifter, även om denna del
ökar. När vinstdrivande företag tar över offentlig verksamhet innebär det alltså först och
främst att skattemedel överförs till kapitalet. Detta påverkas inte av om det finns avgifter
eller ej

Om avgifter ersätts med skatter minskar på samma gång lönen lika mycket för den lönearbetande
befolkningen i helhet – då landsting och kommuner till största delen finansieras med inkomstskatt –
även om fördelningen inom den blir bättre. För att det ska ske på kapitalets bekostnad krävs att
arbetarklassen är tillräckligt stark för att samtidigt med skattehöjningarna förmår driva igenom
höjningar av reallönen, samt att skattehöjningen verkligen används till att höja den sociala lönen
och inte går tillbaks till kapitalets i form av t.ex. vinster. På så sätt behöver alltså inte
nolltaxor betyda att arbetarklassen höjer sin välfärd på kapitalets bekostnad

Alla former av välfärdspolitik kan på sätt och vis stärka systemet. Under tider av
avgiftshöjningar och nedskärningar minskar såklart systemets legitimitet, medan en välfärdsoffensiv
- t.ex. i form av alltfler gratistjänster – kan öka legitimiteten. Jag tycker inte att det är ett
skäl för att inte driva på för förbättringar, men en möjlig konsekvens vi måste vara medvetna om. Hela
den offentliga välfärden har som funktion att dämpa de sociala konflikter kapitalismen ständigt ger
upphov till. Att kämpa mot försämringar är självklart och i bästa fall finns i välfärdsfrågorna en
strategisk möjlighet att länka samman med olika kamper och ge dem spridning. Med en ekonomisk kris i
antågande kan vi vänta nya ”krispaket” med attacker på den offentliga servicen och avskedanden av
offentliganställda, vilka det blir naturligt att bekämpa. Att agera offensivt är svårare. Varje
förbättring inom det kapitalistiska systemet som minskar spänningarna och tätar sprickorna i samhället
bidrar till systemets fortbestånd. Men samtidigt pekar nolltaxor, frigjorda bruksvärden och demokratisk
kontroll av arbetet helt klart bortom det kapitalistiska systemet och undergräver på så sätt på samma
gång dess existens. Vår uppgift är att betona den undergrävande sidan, samtidigt som vi är medvetna om –
och försöker motverka – den systembevarande

Noter

1. Staten kan ses i brytningen mellan totalkapitalets långsiktiga
intresse av ett säkrande av de allmänna produktionsbetingelserna och arbetarklassens kortsiktiga intresse
av att säkra sina intressen som säljare av varan arbetskraft. Krispolitik och krisreglering kommer därför
tillsammans med socialpolitik att vara de väsentliga hörnstenarna i den reformistiska politiken. Den
alltmer växande statssektorn och den alltmer växande sociala sektorn har därför gett den reformistiska
politiken dess verklighetsförankring och den väsentliga frågan under kapitalismen blir för reformismen
att få kapitalet att fungera så bra som möjligt för att skapa ett stort samhälleligt överskott att dela
mellan samhällsmedlemmarna. Med kapitalets kris så följer på samma gång ett allt mindre mervärde att
fördela till statssektorn. Med staten får totalkapitalet (alltså de många enskilda kapitalens reella
genomsnittsexistens) den ”yttre” kraft som, genom att den står utanför konkurrensen, kan säkra kapitalismens
existens. Därav dess relativa självständighet i förhållande till kapitalet. Dess uppkomst och begränsningar
finner sin förklaring i det kapitalistiska produktionssättet självt

2. Om den offentliga sektorns framväxt se Rolf Å Gustafsson,
Välfärdstjänstearbetet. Dragkampen mellan offentligt och privat i ett historie-sociologiskt
perspektiv (2000), s. 53-86.

3. Citatet återges av Gustafsson på s 58. Ursprungligen kommer det från
Departementalkommitterades betänkande nr 5, civildeparte-
mentet 1912.

4. Peter Antman, "Vägen till systemskiftet", Köp och sälj, var god
svälj? (1994), redaktör Rolf Å Gustafsson, s 21.

5. Se Antman, s. 24f.

6. Om socialdemokraterna och systemskiftet, se Antman s. 40-47.

7. Med nationalistiska argument fick vi under 90-talets krisår höra att
nationen var i fara, då lånen gjorde att vi kom i händerna på utländska långivare. I själva verket lånades 2/3
av skulden upp inom landet, av svenska företag och rika privatpersoner. Det var alltså till dessa räntorna gick.
Se Sten Ljunggren, Måste vi spara? Maktens myter om ekonomin (1994)

8. Se Vårdens arbetshälsorapport. Vårdarbetets villkor och konsekvenser
för arbetshälsan (2000), s. 23. Exempel på förändringar inom
offentlig sektor är att kommunerna genom olika reformer under 90-talet tagit över ansvaret för äldre i äldreboende,
för handikappsomsorg och för stora delar av psykiatrin.

9. På ett mer generellt plan innebär detta att all tjänsteproduktion dör en
människa bistår en annan människa överhuvudtaget är problematiskt under kapitalismen. Varuproduktionen effektiviseras
ständigt, så att den enskilda varan produceras snabbare och därigenom får ett lägre värde. Detta medför att varornas
värde sjunker i förhållande till tjänsterna hela tiden blir dyrare. Detta kan hanteras på olika sätt. Ett är genom just
välfärdsstaten, där en omfördelning via skatten ser till att tjänsterna görs tillgängliga för alla. Problemet är då bara
att skatten med tiden måste öka och den offentliga sektorns andel av BNP växa, om så bara flr att hålla konsumtionen
konstant. En annan variant är en växande segregation, där endast rika har råd att ta del av tjänsterna, medan övriga
ställs utanför eller erbjuds tjänster till lägre kvalité. En tredje variant är en privat tjänstesektor, där lönerna
hålls riktigt låga, såsom i USA.

10. Från mitten av 80-talet till mitten av 90-talet ökade de privata kostnadernas
andel av sjukvården, inklusive tandvården, från 9 till 17 procent, vilket gör att de är bland de högsta i Europa. I
Stockholm har sedan avgifterna höjts än mer. Många länder har överhuvudtaget inga avgifter i den öppna vården, bl.a.
Tyskland, Nederländerna och England. Se Göran Dahlgren, "Tio år med köp och sälj – ett bokslut". Ordfront magasin
nr 5 (2001), s. 30.

Det talas ständigt om att vi lever i en ny tidsålder – i tjänstesamhället,
informationssamhället, kunskapssamhället, det postindustriella samhället,
det postmoderna tillståndet, den nya ekonomin eller historiens slut.
I denna nya värld sägs de gamla ekonomiska lagarna ha satts ur spel.
Den gamla arbetarklassen påstås också ha dött ut och
ersatts av en enda stor medelklass, samt en marginaliserad underklass, som
hopplöst halkar efter.

Visst har det skett stora förändringar, som gör att de senaste
25 åren radikalt skiljer sig från de 25 föregående
åren. Men innan vi går in på dessa är det viktigt att
slå fast att alla dessa förändringar skett inom samma gamla
kapitalistiska system, med dess grundläggande sociala relation mellan
arbete och kapital. Det är till och med så att det är i denna
kamp mellan arbete och kapital som förändringarna har sitt ursprung.

Marx har förenklat beskrivit kapitalets kretslopp på följande
sätt:

1. Kapital, i form av pengar, används till att köpa varorna arbetskraft
   och produktionsmedel.
2. Med hjälp av arbetskraften och produktionsmedlen sker sedan själva
   produktionen, den process där arbetarna genom sitt arbete skapar ett
   större värde än vad som ursprungligen sattes in i produktionen.
   Denna förmåga hos det mänskliga arbetet att skapa ett mervärde
   är det som gör det möjligt för kapitalet att växa.
3. Men för att detta mervärde ska realiseras måste varorna
   säljas på en marknad.
4. När kapitalet nu åter omvandlats till sin pengaform börjar
   processen om från början, och det växande kapitalet måste
   gång på gång investeras på ett sådant sätt
   att det fortsätter att växa.

Bakom vart och ett av dessa steg döljer sig mänskliga relationer,
människor som måste tvingas bete sig på det sätt som
kapitalet önskar om cirkulationen ska fortgå.

I steg ett handlar det för kapitalet om att tvinga in människor
i det kapitalistiska systemet och förmå dem att använda sig
själva, sin arbetsförmåga och kreativitet till att skapa mervärde
åt kapitalet. Mot detta har den tilltänkta arbetskraften alltid
värjt sig, försökt hitta andra vägar till försörjning,
eller försökt sälja sig så dyrt som möjligt. Aktuella
exempel på hur kapitalet försöker förmå folk att
arbeta, och det till så låga löner som möjligt, är
genom hot om arbetslöshet, ökad kontroll av arbetssökande,
och rena tvångsprogram för de som söker a-kassa eller socialbidrag.

I det andra steget handlar det för kapitalet om att förmå
arbetarna, som nu tvingats in i produktionen, att arbeta så mycket som
möjligt, medan arbetarna kämpar emot. Med detta följer en kamp
om arbetsdagens längd, om raster och mikropauser och om arbetets intensitet.
Arbetarna försöker på olika sätt förenkla arbetet,
få pauser, mildra ackorden och så vidare, medan kapitalet försöker
uppnå full kontroll över arbetsprocessen, för att fråntvinga
arbetarna alla knep och få dem att arbeta ännu effektivare.

Också det tredje steget, där de producerade varorna ska säljas,
är fullt av konflikter. För att realisera mervärdet måste
människor förmås att köpa varorna. Olika kapital kämpar
ständigt om att erövra nya marknader och enorma summor läggs
ned på marknadsföring. Kapitalet försöker också
på olika sätt manipulera priserna för att öka sina vinster,
t.ex. genom monopol på livsnödvändiga varor såsom livsmedel,
energi eller mediciner. Å andra sidan kämpar arbetarna för
att sänka priset, på t.ex. boendet, livsmedel eller kollektiva
transporter.

Arbetarklassen är på så sätt aldrig ett passivt offer,
utan kämpar alltid aktivt – medvetet eller omedvetet – för
att förbättra sina villkor, och bidrar på så sätt
ständigt till att förändra kapitalismen, genom att tvinga kapitalisterna
till att ständigt söka nya vägar till kontroll och utsugning.
Genom denna ständiga klasskamp, som ibland sker i det fördolda,
ibland hotar kasta hela samhällsordningen över ända, är
kapitalismen ett oerhört dynamiskt system som ständigt förändras
och söker nya vägar. Till dynamiken kommer också de olika
kapitalens konkurrens med varandra, där de ständigt är tvungna
att försöka pressa ut maximalt arbete ur sina arbetare, för
att producera mer och billigare än konkurrenterna, och få sitt
kapital att växa snabbare.

Klassammansättning

Kapitalet strävar efter att växa i all oändlighet, men samtidigt
hotar kapitalets kretslopp att skapa så våldsamma klassmotsättningar
och så allvarliga kriser att hela samhällssystemet går under.
På olika sätt måste kapitalet därför på ett
samhälleligt plan hantera arbetarklassen. Det sker genom en mångfald
av strategier: genom sociala eftergifter och kompromisser, genom att söndra
arbetarklassen och ställa olika grupper mot varandra, genom repression
och kontroll. För alla dessa strategier är kapitalet i behov av
en statsapparat. Till kampen om kapitalets kretslopp läggs på så
sätt också kamp om kontrollen av statsapparaten, om olika välfärdsinrättningar
och inte minst en kamp om ideologi och kultur.

En viktig aspekt av klasskampen berör klassammansättningen. Kapitalets
strävan är att den enskilde arbetaren ska vara så utbytbar
som möjligt, för att hela tiden kunna plocka in exakt det antal
arbetare de behöver, och hålla konkurrensen mellan arbetarna om
jobben uppe. Kapitalet är egentligen inte alls intresserad av det konkreta
arbete en viss arbetare utför, om ett visst arbete resulterar i en bil,
en hamburgare eller ett dataprogram. Dess intresse rör istället
endast arbetets förmåga att skapa mervärde, där det endast
är det abstrakta arbetet, arbetet som sådant, som är intressant
– inte vad som produceras. På så sätt likställs
i princip alla arbetare i det att de reduceras till sin mervärdesskapande
förmåga och för kapitalet helst endast ska vara helt utbytbara
varor på en arbetsmarknad, för att hela tiden kunna pressa löner
och arbetsvillkor maximalt. Detta är dock ingen entydig tendens då
en del arbetsuppgifter fortfarande är kvalificerade eller halvkvalificerade
– t ex med en lång upplärningstid, även om ingen yrkeskunskap
krävs. Detta gör att kapitalet är i behov av åtminstone
grupper av fast anställda, lojala arbetare för att kunna hålla
produktionen igång.

För att behålla sin makt över den arbetarklass som homogeniseras
som abstrakt arbete på arbetsmarknaden är kapitalet tvunget att
splittra arbetarklassen, och ställa olika grupper mot varandra. För
att göra detta används de hierarkiska strukturer som finns till
hands, grundade på sådant som kön, ålder, etnicitet
och nationalitet. Inom den enskilda fabriken införs en omfattande lönehierarki,
liksom mellan olika branscher, och mellan olika områden i den internationella
arbetsdelningen. Ständigt skapas också nya splittringar: mellan
offentligt och privat anställda, mellan de som har arbete och de som
inte har, mellan fast anställda och tillfälligt anställda.¹

Splittringen och mångfalden av hierarkier övervinns gång
på gång genom arbetarklassens kamp, då nya grupper finner
varandra och gör gemensam sak. Kapitalet svarar då i sin tur med
att omstrukturera arbetarklassen på nytt och finna andra vägar
till splittring. Produktionen på den enskilda arbetsplatsen kan omorganiseras,
eller produktionen kan flyttas till andra regioner, eller andra länder,
för att undkomma militanta arbetare eller höga lönekostnader.
Andra exempel är när branscher som tidigare dominerats av svarta
arbetare flyttar till områden med vita arbetare, eller när vissa
industrigrenar – t.ex. elektronikindustrin i USA – byter ut manliga
arbetare mot kvinnliga och feminiserar produktionen.² På så
sätt omskapas ständigt arbetarklassen genom kapitalets ständiga
rörelse och förändring. Men samtidigt förändras också
kapitalets sammansättning ständigt genom att arbetarklassen finner
nya vägar till motstånd och övervinner sin splittring.

Välfärd och klassöverenskommelse

Under 1800-talet var det vanligt att utsugningen ökade genom att kapitalet
förlängde arbetsdagen, men när arbetarna kämpade sig till
först tolv, sedan tio och slutligen åtta timmars arbetsdag begränsades
den möjligheten. Istället försökte nu kapitalet att öka
intensiteten och takten i arbetet.³ Till en början var det svårt
eftersom arbetarna fortfarande hade stor kontroll över produktions-
processen
och själva kunde påverka arbetstakten.

Kapitalets svar på problemet blev taylorism och fordism. Taylor delade
upp arbetet i en mängd moment, som lättare kunde bevakas och var
så enkla att en maskin kunde bestämma takten. 1914 band Ford arbetarna
än hårdare till maskinernas tempo genom att introducera löpande
bandet på sina bilfabriker. Produktiviteten ökade explosionsartat
och det blev möjligt att producera bilar tio gånger snabbare än
tidigare. Konkurrenterna följde snabbt efter och ford-
ismen spreds till
nya branscher. Under första världskriget slog den nya tekniken igenom
på bred front.

Under 30-talets krisår blev det uppenbart även för systemets
förvarare att ”den fria marknaden” inte överlevde på
egen hand och på olika sätt experimenterade såväl New
deal-liberalerna i USA och nazisterna i Tyskland som socialdemokratin i Sverige
med ökade statliga ingrepp i ekonomin. Först genom krigsrustningen
och andra världskrigets massiva kapitalförstörelse skapades
på nytt förutsättningarna för en långsiktig expansion.

Efter kriget fanns därför ett enormt utrymme för en expansion,
men samtidigt fanns det ett tryck från arbetarklassen med krav på
få del av de skapade värdena. Genom kris, krig och stöd till
fascismen hade kapitalismen tappat legitimitet och överallt krävde
människor en radikalt annan samhällsordning än den som kastat
dem in i kriget. Det var därför nödvändigt för den
härskande klassen att skapa ett system som, samtidigt som det tillgodosåg
en del av arbetarklassens behov, avväpnade den genom att inlämna
den i systemet.

Allt detta ledde till att staten kom att spela en större roll än
tidigare. Genom offentliga investeringar skulle staten gå in och utjämna
konjunkturerna och hålla efterfrågan öppen. Staten skulle
också vara garant för klassamarbetet och de centrala avtalen mellan
arbetsgivare och fackföreningar. Staten svarade också, genom offentlig
sektorns utbyggnad, i ökad utsträckning för arbetarklassens
reproduktion och utbildning. Dessutom kom staten att spela en stor roll för
rationaliseringen och utvecklingen av industrin och kom också att utgöra
dess främsta kund, inte minst genom militären, som under kalla krigets
kapprustning kunde förse industrin med ständigt nya order.

Under en 20-årsperiod, fram till 60-talets slut, följde en tillväxtperiod
som saknar motstycke i kapitalismens historia, med ständigt ökande
produktivitet och extremt få öppna konflikter på arbetsmarknaden.
Många trodde att kriser tillhörde historien och att alla samhällsproblem
kunde lösas med central planering och social ingenjörskonst. Från
borgerligt håll talades det om ”ideologiernas död”.
Visserligen ökade tempot hela tiden vid de löpande banden, men samtidigt
steg också reallönerna i takt med tillväxten och den offentliga
sektorn byggdes ut.

Men under ytan hopade sig problemen. I konkurrens med varandra tvingades kapitalisterna
att hela tiden investera en allt större del av vinsten i ny effektivare
teknik som skulle öka produktiviteten och utsugningen av arbetarna. För
att det skulle gå runt var det nödvändigt att utsugningsgraden
hela tiden ökade så mycket att investeringarna kunde betalas och
gå med vinst. Det innebar att gapet mellan den totala produktionen och
arbetarnas andel av denna var tvunget att hela tiden öka.

För att ekvationen skulle gå ihop var arbetarklassen tvungen att
finna sig i ökad utsugning, ständigt uppdrivet tempo och en minskande
andel av den totala produktionen.

Arbetarklassen revolterar

Men det fanns en gräns för hur mycket arbetarna var beredda att
gå med på. Under ytan av samförstånd och klassfred
växte frustrationen över det uppdrivna tempot, den tayloristiska
kontrollen över arbetet och de byråkratiska fackföreningar
som alltmer fjärmade sig från medlemmarnas intressen. Snart exploderade
missnöjet. 1968 revolterade arbetarna och studenterna i Frankrike genom
generalstrejk, massdemonstrationer och fabriksockupationer. 1969 var det de
italienska arbetarnas tur att resa sig i vad som kom att kallas ”den
heta hösten”. Årsskiftet 1969-70 gick de svenska gruvarbetarna
ut i vild strejk, vilket blev startskottet för en våg av vilda
strejker under 70-talet. I de amerikanska ghettona rasade kravaller och 1971
gick arbetarna på det största bilföretaget, General Motors,
ut i strejk. Samtidigt skedde också resningar på många håll
i tredje världen, med strejker, kravaller och väpnad kamp. Det blev
svårare för kapitalet att disciplinera arbetskraften och få
den att överhuvudtaget jobba. 1969 sa t.ex. varannan anställd vid
Volvos verkstäder upp sig och vid Torslandafabriken strejkade arbetarna
vilt i början av 70-talet. Genom sin kamp lyckades arbetarna höja
lönerna, tillkämpa sig nya välfärdsreformer och stoppa
kapitalets krav på ökad produktivitet.

Genom den framgångsrika kampen påskyndades kapitalets kris. När
kapitalet hade varit i behov av att pressa tillbaks arbetarnas andel av produktionen
och öka produktiviteten, möttes de istället av kamp för
högre löner och nya välfärdsreformer, samtidigt som arbetarna
vägrade finna sig i ständigt högre tempo och istället
krävde mer makt över arbetet. Från mitten av sextiotalet till
tidigt åttiotal föll de genomsnittliga vinsterna för företagen
i de sju ledande industriländerna från cirka 20% till ungefär
10%. Från sextiotalet till mitten av sjuttiotalet sjönk vinstandelen
i svensk industri från omkring 25% till bottennoteringen 15%. Vinsterna
blev för låga för att kapitalet skulle investera, samtidigt
som lönerna var för låga för att arbetarna skulle kunna
konsumera de massproducerade varorna. Marknaden för bilar, TV-apparater
och vitvaror – de varor som bidragit till den långa tillväxtperioden
– började bli mättade.

Kapitalet slår tillbaka

För kapitalet var naturligtvis en situation där arbetarklassen revolterade
och vinsterna föll ohållbar och de började genast omorganisera
sig och gå till attack för att återerövra vad de förlorat.
Klassamarbetet sades upp och välfärdspolitiken övergavs, när
dessa i alla fall inte dög som disciplineringsinstrument. Inte heller
var den keynesianska konjunkturpolitiken intressant när den uppenbart
inte kunde stoppa kriser längre. Också bindningen till en nationell
marknad och masskonsumtionen – idén att de massproducerande arbetarna
också skulle konsumera upp de producerade varorna – blev mindre
intressant, när de inhemska marknaderna var mättade på många
viktiga konsumtionsvaror. Istället gick kapitalet nu till attack:

Arbetslösheten har drivits upp, vilket ökat konkurrensen mellan
arbetare, satt press på lönerna och möjliggjort för kapitalet
att genomdriva en lång rad försämringar vad gäller arbetsförhållanden,
arbetstider och anställningsvillkor. För att massarbetslösheten
ska bli riktigt effektiv införs också hårdare krav på
arbetssökande och försämrade villkor för arbetslösa,
samt en flexiblare arbetsmarknad där de tillfälliga anställningarna
drastiskt ökade.

Lönerna har pressats tillbaks, så att de inte längre –
som under efterkrigsperioden – följer produktivitetsutvecklingen.
I Sverige ökade industriarbetarnas reallöner med 3% per år
under perioden 1960 till 1975, medan de endast ökade steg 0,3 procent
årligen, de följande 20 åren. I USA har försämringen
varit än mer drastisk och lönerna har pressats tillbaks så
mycket att industriarbetarna idag har reallöner som är lägre
än på 70-talet.⁶ På så sätt har kapitalet kunna
tillskansa sig ökade vinster trots att ekonomin växt långsammare.

Råvarupriserna har sänkts. Genom skuldkris och påtvingade
strukturprogram från världsbanken och IMF har fattiga länder
tvingats till ensidig råvaruexport. Följden har blivit överproduktion
och kraftigt fallande råvarupriser. Detta har satt stopp för den
standardhöjning som skedde i många fattiga länder under 60-
och 70-talet och vidgat klyftorna mellan fattiga och rika länder.

Mager produktion och just-in-time har införts inom såväl industrin
som delar av tjänstsektorn, för att effektivare utnyttja arbetarna
och pressa ur dem mer merarbete, vilket vi återkommer till längre
fram i artikeln.

Finansmarknad, handel och produktion har globaliserats. Genom att finansmarknaden
avreglerats kan det rörliga finanskapitalet snabbt flyttas dit vinstchanserna
är störst. Den avreglerade finansmarknaden begränsar också
de enskilda regeringarnas handlingskraft och gör att dessa kan skylla
impopulära beslut på internationella spekulanter.

Genom att handelshinder rivs och allt fler områden genom Gatt-avtal
öppnas upp för utländskt kapital så ökar den internationella konkurrensen om marknader, och trycket över hela världen på högre produktivitet, minskade kostnader, och återhållna löner och sociala utgifter. Tidigare stängda marknader, såsom länderna i Östeuropa, eller tidigare hårt reglerade marknader, som de sydasiatiska
”tigerekonomierna”, har också öppnats upp på
vid gavel.

Produktionen har också internationaliserats, för att kapitalet
effektivare ska kunna utnyttja den internationella arbetsdelningen och integrera
hela kedjan av underleverantörer, från de fattigaste hem- och fabriksarbetare
i tredje världen uppåt i hierarkin till sammansättningsfabrikerna
i nord, och kunna spela ut olika underleverantörer mot varandra.⁷

Kapitalets ständiga hot om att flytta produktionen från nord till
syd är däremot oftast en bluff, vars syfte är att skrämma
arbetarna till försämrade löner och arbetsförhållanden.
Endast en fjärdedel av företagens investeringar sker i fattiga länder
och endast en tiondel av arbetslösheten i nord kan kopplas till flytt
av industri till fattiga länder, och detta har främst berört
textilindustri och lätt elektronik.⁸

Den offentliga välfärden har monterats ned. Genom skattesänkningar
och privatiseringar av sådant som sjukvård, utbildning och kollektiva
transporter har kapitalet fått tillgång till offentliga medel.
Nedmonteringen av offentlig service handlar också om att slå tillbaka
tidigare framgångar arbetarklassen vunnit och att öka konkurrensen
på arbetsmarknaden.

Kapitalets offensiv har medfört att arbetarklassen omstrukturerats. En
stor grupp har förlorat arbetet, en annan har tvingats in i tillfälliga
anställningar. Men också de som behållit jobben har fått
se hur produktionsprocessen omformats och olika verksamheter sålts ut
och lagts på entreprenad.

Har kapitalismen segrat?

Det kan tyckas som om kapitalismen är stark. Genom de förändringar
som räknats upp har kapitalisterna åter lyckats höja sina
vinster. Men bakom dessa nya vinster finns ingen ny ”guldålder”,
med hög tillväxt och stora produktivitetsökningar. Vinsterna
har skett tack vare att arbetarklassen pressats tillbaka, fått en allt
mindre del av produktionen och tvingats till hårdare arbete. Fortfarande
brottas kapitalet med mättade marknader och dålig lönsamhet
på investeringar. De enorma vinster kapitalet samlat på sig satsas
inte på produktiva investeringar. Istället går alltmer till
olika former av spekulation, med ständiga bubblor, och risk för
krascher. Vi har gång på gång sätt hur kapitalets desperata
jakt på kortsiktiga vinster lett till att kurvorna rusat i höjden:
fastighetsmarknaden i Japan, de sydostasiatiska ”tigerekonomierna”,
IT-bolagen, den amerikanska börsen, osv. Men ständigt har dessa
bubblor spruckit. Allt tal om en krisfri kapitalism har också kommit
på skam nu när den kapitalistiska ekonomin går in i sin fjärde
svacka sedan 70-talet. Just nu ser det ut som om USA, Japan och EU kommer
att gå in i en samtidig recession, vilket skulle innebär en djup
kris för den kapitalistiska världsekonomin i dess helhet.

När lönerna nu inte stigit i takt med produktiviteten, och när
de lönsamma investeringarna är för få, har också
en allt större del av det ekonomiska överskottet gått till
lyxkonsumtion åt kapitalisterna och det skikt av höga tjänstemän
som står dem närmast. En del av lyxkonsumtionen består i
att överklassen konsumerar privata tjänster, anställer pigor,
trädgårdsmästare, chaufförer osv, vilket på inget
sätt är produktivt för ekonomin, utan endast en del av de rikas
konsumtion.

På många sätt är systemet mer sårbart idag. Genom
regleringar av kapitalströmmar och en växande offentlig sektor kunde
kriser tidigare dämpas. Den möjligheten har idag till stor del tagits
bort. Tidigare bands också arbetarklassen upp i systemet genom socialdemokratiska
partier, fackföreningar, växande reallön och en social välfärd.
Men idag har denna legitimitet försvunnit och misstron mot det politiska
systemet växer i hela västvärlden.

Det är också viktigt att komma ihåg att ”globaliseringen”
och olika nyliberala reformer inte sker av sig själva, utan är resultatet
av tusen och åter tusen beslut fattade av företagsledningar, politiska
församlingar, och internationella institutioner. Vart och ett av dessa
beslut är också möjligt att bekämpa och det är inte
alls säkert att resultatet i slutändan gagnar kapitalet.

Arbetslösheten blir inte lika effektiv som det var tänkt om folk
vägrar ta vilka jobb som helst och hoppar av söka-jobb-programmen.
Strukturrationaliseringarna i tredje världen möts ofta av kravaller,
som många gånger tvingat IMF och Världsbanken att backa.
I Bolivia sålde regeringen, på Världsbankens inrådan,
ut vattenbolaget till ett privat företag, som chockhöjde priserna.
Massdemonstrationer med hundratusentals människor förmådde
regeringen att dra tillbaka försäljningen.

Nedskärningar inom offentlig sektor har också på sina håll
mött kraftigt motstånd. 1995 tvingade en storstrejk bland franska
offentliganställda samt massdemonstrationer regeringen att dra tillbaka
nedskärningar av pensioner och besparingar inom sjukvården. Idag
rasar striden i Argentina, med strejker, massdemonstrationer och arbetslösa
som genomför vägblockader mot regeringens åtstramningsprogram,
där en del av programmet nu senast var 13 procentiga löne- och pensionssänkningar,
och utgången är inte given.

På arbetsplatserna sker dagligen en kamp, där det inte alls är
säkert att kapitalets nya metoder att organisera produktionen ger önskat
resultat. Som vi ska se kan dessa lika gärna bli till vapen i arbetarnas
händer.

Under de senaste åren har också själva globaliseringen, symboliserad
av toppmöten inom IMF, Världsbanken, WTO, G8, EU och Nafta, utsatts
för ett allt starkare motstånd, med tiotusentals eller hundratusentals
motdemonstranter.

Klassammansättningen i Sverige

Även om kapitalet på många sätt globaliserats, så
har nationalstaten på intet sätt spelat ut sin roll. Nästan
samtliga av de multinationella företagen har sin bas i ett land, där
företagsledningen sitter och vinsterna samlas. Med ytterst få undantag
finns dessa företag i Nordamerika, Europa eller Japan. Alla dessa företag
är beroende av den egna staten på en mängd sätt; ekonomiskt,
juridiskt, politiskt och i vissa fall militärt. Det är alltså
inte sant att kapitalet blivit nationsfritt. Nationalstaten är fortfarande
en grundläggande organisatorisk enhet inom kapitalismen, även om
dess roll håller på att förändras, och dess handlingsutrymme
kringskärs. Under den nuvarande ekonomiska nedgången ropar företagen
dessutom åter på ökat stöd och aktivare statliga insatser.
I ”kriget mot terrorism” har vi också sett vilken avgörande
roll den amerikanska staten spelar för att tillgodose oljebolagens krav
på kontroll över Centralasiens oljefält och på säkra
oljetransporter via en pipeline genom Afghanistan och Pakistan.

Det är viktigt att alltid komma ihåg att arbetsdelningen och arbetarklassens
sammansättning måste ses i ett globalt sammanhang. Men samtidigt
är det också nödvändigt att gå in på enskilda
nationer för att se hur klassammansättningen konkret kommer till
uttryck inom olika delar av världen, och förstå vilka specifika
förutsättningar för kampen detta innebär.

Hur ser då situationen ut i Sverige? Det har talats mycket om att arbetarklassen
mer eller mindre dött ut och ersatts av en stor medelklass, vilket ryckt
undan grunden för klasskampen och arbetarrörelsen. Enligt den offentliga
statistiken utgjorde arbetare 1990 48,5% av befolkningen, tjänstemän
45% och företagare 6,5%.

I tidskriften Motströms hävdar Ankarloo att dessa siffror är
vilseledande och går in för att närmare skärskåda
vad som döljer sig bakom betäckningen ”tjänstemän”.⁹ I statistiken delas tjänstemännen in i tre grupper: lägre
tjänstemän, tjänstemän på mellannivå och högre
tjänstemän med ledande befattning. Gruppen lägre tjänstemän
kan, enligt Ankarloo, utan vidare räknas till arbetarklassen. Hit räknas
”de som har arbeten som kräver två års utbildning efter
grundskolan eller mindre”. De som återfinns i den kategorin har
lika lite att säga till om, är lika ofria i arbetet och har samma
levnadsvillkor, som de som räknas till arbetare. Till lägre tjänstemän
hör yrken som vaktmästare, biblioteksbiträden och telefonister.
Hit hör också den växande grupp av framförallt lågbetalda
kvinnor som arbetar på callcenter och bemanningsföretag. Med de
lägre tjänstemännen inräknade i arbetarklassen blev klassens
andel av arbetskraften 64,5%

Nästa grupp, tjänstemän på mellannivå, som inte
lika självklart räknas till arbetarklassen, utgör 18% av arbetskraften.
Här återfinns t.ex. tekniker och beredare inom industrin, utan
chefsposition. Här återfinns också offentliga sektorns kvinnodominerade
yrkesgrupper med längre utbildning, såsom lärare, sjuksköterskor,
socionomer och bibliotekarier. Historiskt har dessa grupper inte räknats
till arbetarklassen, och de ser sig inte själva som arbetare. På
olika sätt kan de också sägas delta i en form av ideologiproduktion
och ha vissa maktfunktioner, t.ex. läraren gentemot eleverna, eller socionomen
gentemot klienterna. Men samtidigt står de vad gäller löner,
behov av en offentlig sektor, och även möjlighet att påverka
sin arbetssituation, definitivt närmare arbetarklassen än skiktet
av högre tjänstemän. Under de senaste årtiondenas nedskärningar
av den offentliga sektorn och krav på rationaliseringar har dessa grupper
dessutom ofta fått sin arbetssituation drastiskt förändrad
och de ligger nu i topp bland yrken där stressen tilltar. Den kamp som
lönearbetare i denna grupp för, för högre löner,
bättre arbetsförhållanden osv måste också ses
som en del av klasskampen.

Kvar av tjänstemännen finns nu bara 10,8% högre tjänstemän,
där det privata näringslivets och den offentliga sektorns olika
chefsbefattningar ingår. Denna grupp har högre kontroll över
sin egen arbetssituation än andra, har underordnade de kan kontrollera
och bestämma över och åtnjuter ofta olika förmåner
som vanliga löntagare sällan har. Bland toppskiktet finns de för
vilka lönen spelar allt mindre roll, dessa har tillgång till optioner,
aktier, bonus och förtur till privata sjukhus.

För att sammanfatta bilden:

Arbetare: 64,5%
Mellanskikt, närstående arbetarklassen: 18%
Mellanskikt, närstående kapitalet: 10, 8%
Företagare: 6,5%

Detta ger en helt annan bild av samhällsutvecklingen och styrkeförhållandet
mellan klasserna än den gängse som sprids i massmedia. Snarare än
att klasserna dött ut är det så att den absoluta majoriteten,
82,5%, har intressen som dramatiskt skiljer sig från den minimala klicken
kapitalister och den tiondel av befolkningen som utgör privilegierade
lönearbetare. Det är mellan den lilla klicken på toppen, kapitalisterna
samt deras hantlangare, och resten av befolkningen, som den stora klyftan
finns.

Men med detta har vi endast konstaterat att ryktet om arbetarklassens död
är tämligen överdrivet – inte sagt något om hur
arbetarklassen idag ser ut. Innan vi går in på de olika delarna
av arbetsmarknaden finns två genomgående förändringar
som radikalt påverkat arbetarklassens sammansättning. Den första
är kvinnornas massiva intåg på arbetsmarknaden under efterkrigstiden,
framförallt inom offentlig sektor. Det har gjort att kvinnornas andel
av den yrkesverksamma arbetarklassen har ökat och att kvinnor idag utgör
en majoritet av arbetarklassen. Enligt Greider, som räknar med en något
mindre arbetarklass än Ankarloo, tillhör två tredjedelar av
kvinnorna arbetarklassen, mot hälften av männen.¹⁰
Det hierarkiska förhållandet mellan kvinnor och män utgör den kanske
mest grundläggande skiktningen av arbetarklassen, vilket blir tydligt
då kvinnor är kraftigt överrepresenterade när det gäller
otrygga anställningar, bemanningsföretag och callcenter. Kvinnor
utgör också en stor majoritet av arbetarna inom den offentliga
sektorn. Den andra stora förändringen är att invandrarnas andel
av arbetarklassen ökat, så att var sjunde arbetare idag har
invandrarbakgrund.¹¹

Arbetslösa

I början av 90-talet steg arbetslösheten brant till över 10%.
Under senare år har den sjunkit något, men den ligger fortfarande
kvar på en nivå som är flera gånger högre än
under den ”fulla sysselsättningens” dagar. Totalt är
idag 7,5% registrerade som arbetslösa (5,6 som öppet arbetslösa,
1,9% i arbetsmarknadsåtgärder). Arbetslösheten är mycket
ojämnt fördelad över landet, med 13,4% i Norrbotten, mot 4,1%
i Stockholms län.¹²
I stora delar av Sverige, framförallt utanför
storstadsområdena, är hotet om arbetslöshet fortfarande påtagligt,
med den press på arbetsförhållanden och löner som detta
medför. Till den officiella arbetslöshetsstatistiken måste
dessutom läggas de grupper, bland annat förtidspensionerade, som
av olika anledningar helt ställts utanför arbetsmarknaden. Vi har
den senaste tiden på nytt sätt hur varslen duggat tätt, till
följd av nedgången i ekonomin. Troligtvis kommer vi också
inom snar framtid åter att se hur arbetslösheten stiger.

Men för att arbetslösheten ska tjäna sitt syfte är det
nödvändigt att de arbetslösa verkligen är med och konkurrerar
på arbetsmarknaden. Tidningen Aufheben menar att den massarbetslöshet
den nyliberala offensiven skapade endast delvis fyllde sitt syfte, då
alltför många arbetslösa hamnade helt utanför arbetsmarknaden,
och antingen var för odisciplinerade eller okvalificerade för att
verkligen vara med och konkurrera. Aufheben menar att det är utifrån
detta man ska förstå den europeiska socialdemokratins nya arbetsmarknadspolitik,
som inte längre handlar om att skapa full sysselsättning, utan om
att göra de arbetslösa aktiva och anställningsbara, med arbetssökandet
som en heltidssysselsättning. På så sätt försöker
man åstadkomma, med statliga insatser, det som den rena nyliberalismen
inte kunde åstadkomma: en verklig konkurrens om jobben, och en arbetskraft
som kan motsvara kapitalets behov av flexibilitet, och arbetare som kan hoppa
in på olika deltidsjobb och tillfälliga anställningar. I högkonjunktur
innebär detta att kapitalet inte behöver konkurrera med varandra
på samma sätt om den arbetskraft som finns, i lågkonjunktur
innebär det att hotet mot de med jobb och pressen på att sänka
kraven ökar.¹³

I Sverige är aktivitetsgarantin (AGA:n), där den arbetslöse
ska hållas aktiv och arbetssökandet bli en heltidssysselsättning,
ett aktuellt exempel på detta. AGA:n gäller långtidsarbetslösa,
men också dem som arbetsförmedlingen bestämmer riskerar att
bli långtidsarbetslösa. Redan vid första besöket på
arbetsförmedlingen klassificeras arbetssökanden och placeras in
i olika kategorier. Om någon klassificeras som potentiellt långtidsarbetslös
och stoppas in i AGA:n så måste den personen ta de kurser och
praktikplatser som erbjuds, i annat fall så går hon/han miste
om bidragen.

Om man väl hamnat i AGA:n så skrivs man aldrig ut, annat än
om man får ett ”riktigt” jobb eller börjar på
en ”riktig” utbildning. Då kursutbudet är litet och
samordningen, som ofta privatiserats, dålig så innebär det
att arbetslösa kan tvingas gå om samma kurs både en och två
gånger. Många kurser håller dessutom en så låg
kvalité att de upplevs som rent förnedrande av de arbetslösa
som tvingas gå dem.

Med hjälp av AGA:n har arbetslösheten gjorts till en heltidssysselsättning,
men utan några som helst rättigheter för de arbetslösa,
vilka tvingas till rena idiotuppgifter.

Även för andra arbetssökanden, som står utanför
AGA:n, har kontrollen ökat i och med ändrade a-kasseregler. Enligt
de nya reglerna är en arbetssökande tvungen att efter hundra dagar
ta jobb också på andra orter än den egna bostadsorten och
inom andra yrken än det egna, annars sänks ersättningen. Dessa
regler har medfört att antalet fall av ifrågasatt utbetalning av
a-kassa ökat med 23% sedan februari i år.¹⁴

Tillfälliga jobb

1999 hade över en halv miljon tillfälliga anställningar, vilket
motsvarade 15,8% av alla anställda i Sverige.¹⁵ Till de tillfälliga anställningarna räknas vikariat, provanställningar, praktikarbete,
säsongsanställning, projektanställning och behovsanställning.
Två trender är tydliga. Dels har de tillfälliga anställningarna
ökat under hela 90-talet, dels har de mest osäkra formerna, timanställning
och tillfälliga behovsanställningar ökat mest. Enligt en artikelserie
i Aftonbladet har de osäkra timanställningarna fyrdubblats.¹⁶
Bland de som har tillfälliga jobb är både kvinnor och invandrare
kraftigt överrepresenterade.

Genom visstidsanställningarna kan företagen plocka in folk när
de behöver, för att anpassa sig efter konjunktur och efterfrågan
hos kunderna. Arbetsstyrkan på företagen omskapas ständigt,
då folk kommer och går, och det blir en uppdelning mellan de som
har fast anställning och de som tillfälligt hoppar in, där
de senare ofta hamnar utanför, vilket splittrar upp arbetarklassen. De
tillfälligt anställdas otrygga ställning gör det svårare
för dem att göra motstånd på arbetsplatsen, eftersom
de lätt kan ersättas med andra, vilket naturligtvis inte ska förstås
som att det är omöjligt. Vid t.ex. en strejk på en av Ducatis
fabriker i Italien var arbetarna från bemanningsföretagen de drivande
och mest militanta. Även den fast anställda kärnan på
företagen får en högre arbetspress, genom att de återhämtningsperioder
som normalt brukar finnas när efterfrågan sjunker, elimineras ur
systemet. På så sätt är de tillfälliga anställningarna
ett sätt att ta kontroll över alla arbetares tid och använda
den maximalt för att öka vinsterna.

Industriarbetet

Bakom talet om arbetarklassens död ligger ofta föreställningen
om att industrisamhället tillhör det förgångna, eller
att det idag helt har flyttat till länderna i tredje världen. Enligt
den officiella statistiken var det 1996 411 118 arbetare som arbetade inom
industrin, och 227 425 tjänstemän, vilket ju fortfarande innebär
en ansenlig del av den totala arbetskraften.¹⁷ Jämfört med 1960-talets slut, då närmare två miljoner var anställda inom industrin
innebär det förvisso en kraftig minskning.

Denna minskning är dock delvis en statistisk synvilla. En undersökning
från 1996 visade att andelen sysselsatta inom industrin och industrianknutna
tjänster legat konstant sedan 1950-talet. Det som skett är istället
att industriproduktionen splittrats upp. Olika tjänster kopplade till
produktionen har lagts ut på entreprenad eller ombildats till självständiga
bolag, samtidigt som stora delar av produktionen lags ut på en växande
kedja av underleverantörer. Statistiskt medför det att ekonomer,
administratörer, telefonister, städare och kökspersonal som
tidigare räknades till industrin, nu, när städningen lagts
på entreprenad, telefontjänsterna tagits över av callcenter
och administrationen bolagiserats, räknas till tjänstesektorn.

Visst är industrin hela tiden utsatt för konkurrens, där kapitalet
flyttar delar av produktioner till länder i Östeuropa eller tredje
världen, eller rationaliserar bort anställda genom effektiviseringar.
Men samtidigt utgör industrin fortfarande själva motorn för
kapitalackumulation, och en mycket stor del av tjänstesektorn är
direkt till för att serva industrin, eller hänger samman med industrin
då den transporterar varor, distribuerar varor, eller sysslar med reklam
och marknadsföring. Antalet arbetare inom industrin har minskat, men
de som är kvar producerar idag mer än någonsin tidigare, och
ett tjänstesamhälle utan industrin i botten är knappast tänkbart.

Det påstås ibland att löpande bandet i princip skulle ha
försvunnit inom industrin och arbetet blivit mer mänskligt. Men
ingenting kan vara mer felaktigt. Det som hänt är snarare att löpande
bandet dels intensifierats, dels expanderat till nya områden. Istället
för ”postfordism” handlar det om en utvecklad och förfinad
fordism.

Mager produktion, kaitzen och just-in-time har blivit honnörsord de senaste
decennierna. Lager ska minimeras, istället ska komponenter komma från
underleverantörerna till sammansättningsfabriken och från
sammansättningsfabriken till kunderna just-in-time. Vinsterna med detta
är flera. Dels minimeras det kapital som ligger bundet utan att förränta
sig. Dels sätts ett ständigt tryck på arbetsorganisationen:
på hela kedjan av underleverantörer, på de åkare som
transporterar komponenter och färdiga varor och på arbetarna längs
banden i sammansättningsfabrikerna, så att hela produktionskedjan
blir till ett enda löpande band, där frånvaron av buffertar
leder till en ständig press på alla att hinna klart i tid. För
att öka pressen används också konsekvent underbemanning. Ett
av syftena med detta är att få arbetarna själva att hela tiden
rationalisera produktionen, och uppfinna egna förbättringar, för
att klara pressen. Kaitzen-systemet är ofta kopplat till ett belöningssystem
som är beräknat på det belopp som företaget förväntas
tjäna in under ett år.

Ett problem för kapitalisterna med fordismens löpande band var att
det gav en ojämn arbetsbörda, där vissa moment vid löpande
bandet tog längre tid än andra, med väntetider för arbetare
vid andra ställen som följd. Arbetarna vid bandet utvecklade också
olika knep för att underlätta arbetet, och få korta pauser.
När tidsstudiemän kontrollerade arbetet eller ackord sattes var
arbetarna måna om att inte avslöja alla knep och visa hur snabbt
de i själva verket kunde arbeta. Ett syfte med den magra produktionen
är att komma runt detta problem, avtvinga arbetarnas hela deras kunskap
om produktionen och komma åt alla lättnader i arbetat och mikropauser
som arbetarna skapar åt sig.

Arbetarna ska också fås att själva ständigt förbättra
produktionen. Liksom i den tidigare fordismen standardiseras produktionen.
Därefter höjs takten, genom ständig underbemanning, vilket
tvingar arbetarna till nya lösningar. Arbetet observeras noggrant och
så fort en arbetare utvecklat ett nytt handgrepp som förenklar
produktionen görs detta till ny norm. Arbetarna ska nu heller inte vara
helt knutna till samma plats vid bandet, utan lär sig andra handgrepp,
för att kunna rycka in om det blir problem på andra ställen.
På så sätt undviker kapitalet den tidsspill som uppstod när
varje arbetare var bunden till en enskild maskin.

I den magra produktionen används ofta också arbetslag, ibland med
en form av gruppackord och ofta med produktions- och kvalitetsansvar. Om någon
i arbetslaget är borta får de andra rycka in, och det gemensamma
ackordet sätter press på alla i gruppen att göra sitt yttersta
och hoppa in för att hjälpa varandra. Genom arbetslagen splittras
också arbetarna upp i grupper som konkurrerar med varandra. Och även
om de olika arbetslagen inte konkurrerar sinsemellan splittras sammanhållningen
upp, t ex genom en sådan sak som att de olika arbetslagen har egna fikarum.
Istället för yttre tidsstudiemän, lyfts någon från
arbetslaget upp och få delta i det fortsatta rationaliseringsarbetet.
Arbetarna får på så sätt själva vara med och planera
hur de ska klara av en ytterligare minskad bemanning, och blir då tvungna
att använda sig av de knep de själva utvecklat. Genom detta skapas
ett system med ”ständiga förbättringar” av produktionen,
vilket med en japansk term brukar kallas kaitzen. Och genom ett ansvar för
visst förebyggande underhåll, så kallat TPU (Total Produktivt
Underhåll), ska produktionsstopp minimeras vilket även gäller
särskild underhållspersonal.

För att få arbetarna att arbeta maximalt kan de också tilldelas
andra uppgifter utanför den direkta produktionen, till exempel rutingöromål
som tidigare legat på lägre tjänstemän eller städuppgifter
som tidigare legat på städare, för att på så sätt
fylla igen alla eventuella mikropauser och lugnare perioder.

Med den magra produktionen och just-in-time där lager minimeras och underbemanning
råder ökar kravet från kapitalets sida på flexibilitet.
Eftersom det inte finns några marginaler att ta till måste arbetarna
jobba över om produktionen inte hinner klart i tid. Kapitalisterna strävar
också efter att helt avreglera arbetstiderna, för att kunna använda
arbetarna när de har behov av dem, med sådant som konjunkturanpassad
arbetstid och liknade. Helst ska arbetskraften kunna plockas in när den
behövs, vilket ökat användningen av olika former av tillfälliga
arbeten, vilket vi redan varit inne på.

Tjänstesektorn

Som vi redan sett handlar en stor del av den växande tjänstesektorn
om arbeten som på olika sätt har anknntning till industrin. En
stor del av tjänstesektorn har också ”industrialiserats”
de senaste decennierna och anpassats till det löpande bandet. Inom snabbköp
och stormarknaderna arbetar kassörskorna sedan länge vid ett löpande
band, där datorisering och användande av streckkoder gjort arbetet
allt mer monotont. Datoriseringen leder också till ökad kontroll
och krav på rationalitet. I Frankrike kontrolleras den volym kassörskorna
expedierar, med krav på ett visst antal artiklar eller kunder under
en arbetsdag. Inom franchiseföretagen i restaurangbranschen sker tillverkningen
också enligt löpande bandets princip med enkla standardiserade
handgrepp och leveranser just-in-time.

När det gäller tjänstesektorn tillhör callcenterbranschen
den snabbast växande. I Storbritannien har branschen redan över
340 000 anställda och antalet växer med nästan 20 procent per
år.¹⁸ I Sverige är antalet anställda fortfarande litet,
drygt 7 000, telemarketing och telefonintervjuföretag oräknade,
men branschen växer snabbt.¹⁹
Callcenterföretagens tillväxt hör samman med andra företags strävan att slimma organisationen och lägga ut delar av verksamheten, antingen helt och hållet eller
under arbetstoppar. Callcenterföretagen hänger på så
sätt samman med den magra produktionens utbredning och kraven på
en flexiblare arbetsmarknad.

På callcenterföretagen är 80% av de anställda kvinnor
och 45% är under 25 år. Ofta förläggs företagen
till orter med hög arbetslöshet, för att hålla löner
låga och få god tillgång på arbetskraft. Ofta etableras
också callcenterföretagen med ekonomiskt stöd från antingen
stat, kommun, länsarbetsnämnder eller EU, eller dessa i kombination.
Närmare 30% av de anställda saknar fast anställning och lönerna
hålls låga, med ett genomsnitt på 13 165 kr/mån (1999).
Många av företagen saknar kollektivavtal.

På callcenterföretagen används modern datorteknik för
att industrialisera kontorsarbetet och effektivt övervaka de anställda,
efter tayloristiska principer. Med hjälp av den tekniska utrustningen
registreras hur lång tid varje moment i arbetet tar, t.ex. på-
och avloggning, hur många samtal som hinns med, hur långa dessa
är och hur långa pauserna är. Vissa företag har exakta
krav på hur många samtal som ska hinnas med per dag och exakt
hur många minuter ett moment får ta. Det finns till och med företag
som mäter tiden för toalettbesök. Om anställda tar ”mikropauser”
kan detta dras av från rastutrymmet. Kontrollen av samtalen är
också hög och 67% av de anställda på callcenter uppger
att de medlyssnas. Ibland är det också frågan om ren avlyssning,
i smyg. Detta i kombination med att callcenterarbetarna ofta är bundna
till detaljerade manus och standardfraser, vilket ytterligare degraderar det
mänskliga i arbetet.

Förutom de nya callcenterföretagen så sker också en
utveckling inom hela kontorsbranschen som kan beskrivas som ”callcenterfiering”.
Det traditionella kontorsarbetet genomgår överallt – på
banker, försäkringsbolag och industriföretagens administrationsavdelningar
– en ”industrialisering”, där arbetet styckas upp,
standardiseras och organiseras efter löpande bandets princip.

En annan snabbt växande del av tjänstesektorn utgör bemanningsföretagen,
som idag anställer ca 20 000, framförallt i storstadsområdena.²⁰
Också här är 80% av de anställda kvinnor. Bemanningsföretagen
garanterar endast lön för arbetstid motsvarande 75%, vilket är
lägre än a-kassan. Det gör att det under månader med
många röda dagar, som i maj, är omöjligt för de
anställda att komma upp i full tid.

Bemanningsföretagen är, liksom de tillfälliga jobben, ett svar
på kapitalets krav på en flexibel arbetskraft som kan hoppa in
vid behov. Risken läggs på individen, som får sänkt
lön, om efterfrågan sjunker. Personalomsättningen är
mycket hög.

Näringsminister Björn Rosengren och AMS-chefen, Anders L Johansson
har nyligen kastat fram förslaget att bemanningsföretagen ska överta
arbetsförmedlingarnas roll för arbetslösa. Förslaget ligger
helt i linje med den arbetsmarknadspolitik som vi diskuterat ovan, där
målet är att de arbetssökande ständigt ska finnas tillgängliga
för kapitalets behov.

Det har talats mycket om ny ekonomi. Men faktum är att en mycket stor
del av den nya ekonomin helt enkelt handlar om service till den gamla. Många
av de nya IT-företagen sysslar antingen med att sälja varor över
nätet, som en ny form av postorderföretag, eller på att sälja
reklamplats på olika former av gratistjänster. Det som hänt
sedan bubblan spruckit är att de gamla industri- och bankföretagen
i ökad utsträckning använder sig av IT-teknik för att
rationalisera och öka kontrollen, men någon ny form av ekonomi
som skapar pengar ur ”nätet” är det inte fråga
om.

Offentliga sektorn

Offentlig sektor behandlas mer ingående i en annan artikel i detta nummer,
så här följer endast en mycket kortfattad redogörelse.
Under åren 1960-1980 expanderade den offentliga sektorn mycket kraftigt,
från 15 till 30% av BNP, men har sedan stagnerat och under 90-talet
sjunkit ned. 1998 arbetade 24,4% av arbetskraften inom vård, skola och
omsorg.

Ett av skälen till attackerna mot offentliga sektorn har varit att kapitalet,
genom skattesänkningar, privatiseringar och en växande försäkringsmarknad
velat berika sig på den offentliga servicens bekostnad. Så att
säga föra tillbaka/återtransferera delar av mervärdet
till det privata kapitalet.

Ett annat skäl bakom var att SAF och andra av kapitalets företrädare
menade att offentliga sektorn konkurrerade om arbetskraften, och på
så sätt drev upp lönerna. Genom kraftiga nedskärningar,
hot om arbetslöshet och ständiga omorganiseringar har denna konkurrens
definitivt brutits, arbetslösheten drivits upp och de offentligt anställda
hamnat under samma press som de privat anställda. Liksom i det privata
näringslivet har den offentliga sektorn splittrats upp genom entreprenadiseringar
och bolagiseringar.

Vägar till motstånd

För att på allvar beskriva hur den dagliga klasskampen förs
och diskutera hur kampen kan fördjupas och spridas är det nödvändigt
att i detalj gå in på alla de områden som beskrivs ovan.
Vi måste då undersöka hur relationen mellan klasserna och
kampen ser ut inom industriföretag, callcenter, bemanningsföretag,
den offentliga sektorn osv. I väntan på sådana undersökningar
kan vi dock för tillfället endast ge några allmänna reflexioner.

Under de senaste årens växande motstånd mot ”globaliseringen”
har det talats mycket om finanskapital, spekulation, marknad, multinationella
företag som rör sig fritt över världen och mäktiga
internationella institutioner såsom Världsbanken och WTO. Kapitalet
framstår ofta i beskrivningarna som oerhört starkt och världens
arbetare och fattiga som värnlösa offer.

Men det är viktigt att komma ihåg att det fortfarande är produktionen
som är det avgörande för kapitalet; det är där mervärdet
skapas, vilket kapitalisterna alltid är i desperat behov av att försöka
öka. De ständiga omorganiseringarna för att splittra oss och
de ständiga försöken att öka kontrollen och utsugningen,
skulle inte behövas om de nu var så starka. På arbetsplatserna
kan vi alltid ställa till trubbel.

Just-in-time och mager produktion har faktiskt gjort kapitalet mer sårbart
än tidigare. Genom att ta bort alla marginaler har kapitalet velat öka
pressen på arbetarklassen. Men samtidigt har det inneburit att även
begränsade aktioner från arbetarna kan få enorma konsekvenser
för kapitalet. För att produktionen ska fungera smärtfritt
måste såväl hela produktionskedjan som transporterna mellan
dem flyta på utan allvarliga avbrott. I annat fall kan även de
mäktigaste kapitalen snabbt tvingas på knä:

1991 strejkade mindre än 200 arbetare vid Renaults motorfabrik i Cléon,
vilket på några veckor ledde till att 60% av företagets totala
produktion stannade och 40 000 arbetare permitterades.

I Storbritannien blockerade förra året lastbilschaufförer
och bönder oljeterminaler i protest mot det höga priset. När
blockaden upplöstes efter en vecka meddelade affärskedjorna att
de endast hade kunnat klara livsmedelsförsörjningen ett dygn till
och ett av världens största biltillverkare var nära att ställa
in all tillverkning i Europa.

Ibland målas det även inom vänstern upp en bild av tillvaron
som en järnbur, där allt kapitalet företar sig endast leder
till mer förtryck och utsugning. Istället måste vi alltid
också lyfta fram vilka nya möjligheter som öppnar sig. Dagligen
pågår under ytan en lågintensiv klasskamp. Med den magra
produktionen kan det alltså räcka med en plötslig lokal konflikt,
med transportarbetare eller monterare vid bandet, för att lamslå
de mäktigaste företagsjättar. Dessutom medför den magra
produktionen att även kampformer som övertidsblockader, maskning,
frånvaro och sjukskrivningar blir effektivare och kan ställa till
stora problem för kapitalet. Vi kan också fråga oss vilken
kampform som har störst effekt idag: Hur många arbetstimmar går
”förlorade” idag pga strejker, officiella eller inofficiella,
och hur många går förlorade pga frånvaro, att man tar
längre raster än man har ”rätt” till, att man står
och pratar eller duschar och byter om innan man stämplar ut osv?

Arbetarna är inte heller lika lättlurade som företagsledningarna
tror. Nya former av lagarbeten blir ofta ett forum för kritik mot ledningen,
där t ex förbättringsförslagen som ett led i kaitzen är
ett utmärkt media för sarkasmer, och arbetarna går inte på
talet om ökat medbestämmande. Visstidsanställda kan också
ha en styrka i att de inte känner sig lika bundna till ett visst företag,
som t.ex. korporativistiska jippon som drakbåtsfestivaler och dylikt,
och därför har mindre att förlora på att ta strid.

Industrialiseringen av tjänstesektorn och den massiva privatiseringen
av offentliga välfärdstjänster innebär att tidigare gränser
mellan olika skikt luckrats upp och en allt större del av arbetskraften
ställts direkt under kapitalets krav på ständigt högre
avkastning. Globaliseringen leder också till att nya arbetargrupper
länkas samman i produktionskedjor världen över. Stick i stäv
med kapitalets försök att splittra oss skapas på så
sätt nya möjligheter att sprida kampen och nå ny enhet.

Ibland lyckas också en lokal konflikt få spridning och få
med sig allt större skikt av arbetare och tjänstemän, som strejken
i Frankrike 1995 som tvingade regeringen på reträtt. På liknade
sätt har vi sett storstrejker och massdemonstrationer under de senaste
åren i bland annat Sydkorea och Argentina. Än så länge
har kampen dock oftast förblivit nationellt begränsad. I den växande
antiglobaliseringsrörelsen har vi däremot sett en ny internationalism,
där människor från allt fler länder deltar i kampen mot
IMF, Världsbanken och WTO. Klasskampen är på intet sätt
död, tvärtom polariseras världen allt mer. Det gäller
bara att inse kapitalets svaghet och bruka vår styrka att kasta systemet
över ända.

Noter

1. För diskussionen om hur kapitalet å ena sidan, genom påförandet
av det abstrakta arbetet, homogeniserar arbetarklassen, och å andra
sidan, för att behålla sin position, splittrar och skiktar den,
se Harry Cleaver, Reading Capital Politically.

2. Bilindustrin i Amerika dominerades tidigare av svarta militanta och fackligt
organiserade svarta arbetare. För att oskadliggöra dessa flyttade
kapitalet fabrikerna till förorter eller småstäder, dominerade
av vita arbetare. Se artikeln senare i detta nummer, ursprungligt publicerad
i Collective Action Notes. www.geocities.com/capitolhill/lobby/2379/

Med elektronikindustrins feminisering har kapitalet försökt utnyttja
aktuella könsroller för att försämra arbetsvillkoren,
t.ex. att kvinnor har flinka lemmar, är tålmodiga och inte ställer
några krav. Se Linnéa Nilsson och Paula Mulinari, ”Arbete
och kapital i den globala fabriken” i Fronesis nr 6-7, 2001.

3. Förlängning en av arbetsdagen brukar kallas det absoluta mervärdet
och ökningen av arbetsintensiteten för det relativa mervärdet.
Se t ex första bandet av Kapitalet där Marx skriver om fabrikslagstiftningen
i England, där han även visar hur staten griper in som reproduktionens
och totalkapitalets garant.

4. Mikael Nyberg, Kapitalet.se, s. 216f.

5. Göran Greider, Arbetarklassens återkomst, s. 98.

6. Benny Åsman, Det globala rånet, s. 24 och 29.

7. Se Massimo De Angelis, “Globalization, Work and Class: some Research
Notes”, för en diskussion om globaliseringen av finansmarknaden,
handeln och produktionen, och vilka intressen som ligger bakom.
http://homepages.uel.ac.uk/M.DeAngelis/warwick99.htm

8. Benny Åsman, s. 34 och 84. Förutom låga löner finns
det nämligen en rad andra faktorer kapitalet måste ta hänsyn
till när de lokaliserar produktion: produktivitet, yrkeskunskap, transportmöjligheter,
närhet till marknader, politisk stabilitet mm.

9. Daniel Ankarloo, ”Farväl till arbetarklassen?”, Motströms
nr 1, 1997.

10. Göran Greider, Arbetarklassens återkomst, s. 44.

11. Greider, s. 45.

12. Se Svenska Dagbladet 8/8 2001.

13. Aufheben, nr 8, 1999. Se även deras pamflett Dole Autonomy versus
the re-imposition of work, 1998
http://users.resist.ca/~jon.beasley-murray/auf1edit.htm

14. Se Dagens Nyheter 5/7 2001.

15. Se Statistisk årsbok 2001, tabell 256.

16. Se Aftonbladet 8/1 2001.

17. Statistisk årsbok 2001, tabell 264.

18. Se Mikael Nyberg, Kapitalet.se, s. 259f.

19. Uppgifterna om callcenter och bemanningsföretag i Sverige är
hämtade från HTF:s hemsida, www.htf.se.

20. Bemanningsföretagen som de ser ut idag var fram till 1993 förbjudna.
Men efter Lagen om privat arbetsförmedling som den borgerliga regeringen
stiftade, och som sossarna lovade återställa efter sin valseger(!),
kom branschen att explodera.

21. Mikael Nyberg, s. 254 och 375.