Det finns vitt skilda uppfattningar inom vänstern om hur
välfärdsstaten – den offentliga sektorn – ska förstås.
Å ena sidan finns det de som skönmålar den offentliga sektorn,
ser den som en stor landvinning för arbetarklassen eller t.o.m. som första
steget mot socialism. Å andra sidan finns det de som i den offentliga
sektorn endast ser ett medel för kapitalet att hålla arbetarklassen
lugn och inordna den i systemet, indoktrinera och kontrollera.
Problemet med båda förklaringarna är att de är alltför
statiska och inte ger utrymme för alla konflikter och motsättningar
som ryms inom välfärdsstaten, vilken istället måste betraktas
som en arena för klasskamp där kapitalets och arbetarklassens intressen
på en mångfald olika sätt dagligen står emot varandra,
och där den offentliga sektor vi för stunden har alltid är ett
resultat av kompromisser mellan dessa intressen.
Allt (bytes-) värde skapas som bekant i produktionen. En del av detta arbete
tillfaller arbetarna i form av lön, medan en annan del, mervärdet,
kontrolleras av kapitalisterna. Men det finns också en del av mervärdet
som varken kontrolleras direkt av arbetarna eller kapitalet, utan istället
tas ut av staten i form av skatt och fördelas genom ett politiskt och byråkratiskt
system.
På samma sätt som det alltid finns en konflikt om hur det producerade
värdet ska fördelas mellan klasserna, så finns det också
alltid en konflikt om hur det värde som staten tar ut ska fördelas.
Konflikten börjar redan med på vems bekostnad skatteuttaget ska ske:
kommer det framförallt att inskränka på reallönerna eller
på profitnivåerna? Därefter följer konflikten om fördelningen,
där skattemedel å ena sidan kan gå till kapitalet, genom t.ex.
direkta bidrag eller vinster i offentlig verksamhet som lagts ut på privata
företag. Å andra sidan kan skattemedel också komma arbetarklassen
till del, i form av bidrag, eller som olika former av social service, såsom
vård, omsorg, kollektiva transporter och bibliotek. Detta kan då
ses som en form av kollektiv, social ”lön”.
En stor del av alla anställda i Sverige, ungefär 1/3, arbetar också
inom offentliga sektorn och har därigenom också intressen – i likhet
med alla andra lönearbetare – av mindre arbete, bättre arbetsförhållanden,
högre löner, ökad kontroll över arbetet osv.
Utöver dessa konflikter som har med arbetsförhållande och resursfördelning
att göra så tillkommer i den offentliga sektorn också en mängd
strider runt makt, kontroll och ideologi. Det har att göra med statens
funktion att disciplinera, kontrollera och korrigera, för att få
fram den skötsamma arbetarklass kapitalet behöver och dämpa samhällskonflikterna.
1 På grund av detta finns det grupper inom offentliga sektorn som innehar
olika former av maktfunktioner, där det gäller att bedöma, sortera
och kontroller olika grupper: läraren i förhållande till eleverna,
läkaren i förhållande till patienterna eller socionomen i förhållande
till klienterna. På olika sätt kämpas det runt dessa maktfrågor,
t.ex. när elever arbetar för mer inflytande på skolorna eller
olika klientgrupper försöker tillvarata sina intressen.
Offentliga sektorn har en strategiskt viktig roll i klasskampen just genom att
alla dessa konflikter sammanstrålar: kampen som arbetarna inom offentliga
sektorn för i egenskap av lönearbetar i välfärdsproduktionen,
den kamp som förs med krav på god service, samt den kamp som förs
mot de olika kontroll- och disciplineringsfunktionerna. Härigenom finns
en möjlighet att konflikter med utgångspunkt i den offentliga sektorn
kan få stor sprängkraft och länka samman olika social strider.
Historiskt har offentliga sektorn växt fram som ett svar på kapitalismens
inre spänningar och bygger på de kompromisser som slutits mellan
klasserna. För kapitalisterna har det handlat om att få hela maskineriet
– den sociala fabriken – att snurra, med alla krav det ställer
på reproduktion av arbetskraften, nödvändig infrastruktur, transporter
och social fred. Arbetarna har å sin sida naturligtvis intresse av att
få bra vård när de är sjuka, omsorg som gamla, utbildning
åt sina barn osv. Detta är visserligen inomkapitalistiska krav, men
nog så avgörande i det dagliga livet. När kapitalet vill förändra
offentliga sektorn, för att gynna egna klassintressen och därmed försämrar
villkoren för arbetarklassen och rycker undan livsnödvändig service,
så finns det all anledning för arbetarna att ta strid mot dessa försämringar.
På samma gång är det självklart att kapitalismens motsättningar
inte kan lösas med offentlig välfärd och att arbetarklassens
frigörelse innebär ett överskridande och ett kullkastande av
välfärdsstaten.
Den offentliga sektorns framväxt
Under 1800-talets slut diskuterades i Sverige ”den sociala arbetarfrågan”
flitigt, av politiker och debattörer som insett att de sociala problemen
och klassmotsättningarna riskerade att hota hela samhällsordningen.
De insåg att det var nödvändigt att genomföra social reformer
av olika slag. Det första steget var yrkesfarelagen 1889, som var den första
rudimentära arbetsskyddslagen.
1906 togs det första steget mot en samförståndspolitik i och
med den kompromiss där SAF erkände arbetarnas rätt att bilda
fackföreningar och teckna kollektivavtal, mot att fackföreningarna
erkända arbetsgivarnas oinskränkta rätt att leda och fördela
arbetet, samt fritt avskeda och anställa. 2
1912 bildades Socialstyrelsen för att staten skulle få en överblick
över de sociala problemen. Kommittén som föregick bildandet
talade klarspråk om vad det handlade om:
Ju tydligare industrialismens faror för äfven den dugligaste och mest
oförvitliga arbetare gjorde sig märkbara och ju starkare kroppsarbetarna
kände sig framstå som en sluten, gent emot arbetsgifvarna och övriga
medborgargrupper afskild klass, dess klarare började man skönja de
samhälleliga farorna af detta förhållande. […] Den i och
för sig erkännansvärda solidaritetskänsla, som uppvuxit
hos arbetarmassorna , begränsas till att omfatta endast dem själva
och synes icke vilja vidgas till hela det samhälle, i hvilket de äro
medansvariga och meddelaktiga. Häruti ligger uppenbarligen en samhällelig
fara, som måste i allas gemensamma intresse undanröjas. Statsmakterna
stå därför öfverallt inför den svåra uppgiften
att mildra intressemotsättningarna, utjämna intressekonflikterna och
fylla de remnor, som öppnar sig i samhällsbyggnaden. 3
Socialstyrelsen var redan från början en korporativ organisation,
med representanter från både LO och SAF i en rådgivande styrelse.
1936 lade saltsjöbadsavtalet grunden för det fördjupade samarbete
som sedan kom att prägla efterkrigstiden. Avtal skulle nu slutas på
central nivå. Detta innebar att fokus lades på fördelningsfrågorna,
medan frågor om arbetets innehåll, kontrollen över arbetsprocessen
och arbetsplatsdemokrati helt sopades under mattan. Den politik som växte
fram innebar att kapitalet oinskränkt fick härska över arbetet
– den socialdemokratiska regeringen lade alla planer på socialisering
i malpåsen. Istället skulle staten ta hand om den ”yttre”
socialpolitiken – utanför själva arbetet – genom att bekämpa
arbetslösheten, föra en aktiv politik för att stärka ekonomin
och genomföra välfärdsreformer.
Under årtiondena efter kriget då tillväxten tog fart enades
regering, fack och arbetsgivare kring att satsa på rationaliseringar inom
industrin och en konkurrenskraftig exportindustri. Under en tjuguårsperiod
hade kapitalet råd med eftergifter när det gällde fördelningen
av det producerade värdet. Reallönerna kunde öka och välfärden
byggdes ut. Förutsättningen för detta var dock att utsugningsgraden
hela tiden ökade, vilket innebar att tempot skruvades upp vid de löpande
banden och den tayloristiska arbetsdelningen drevs allt längre. Makten
över produktionsmedlen kompromissade aldrig kapitalet om. För socialdemokratin
innebar det att de tidigare reformistiska strävandena – att steg
för steg socialisera – nu ersattes med keynesianism och folkhemsbygge
– att få kapitalismen att fungera så bra som möjligt
och fördela dess växande kaka.
När den offentliga sektorn kraftigt expanderade under efterkrigstiden så
var det alltså flera faktorer som samverkade: den gamla insikten att socialpolitik
behövdes för att inte samhället skulle rämna, arbetarnas
krav på att få del av den ökande produktionen, kapitalets behov
av en effektivare reproduktion av arbetskraften och en långsiktig arbetsfred
samt slutligen att det ekonomiska utrymmet fanns.
Efter hand byggdes sjukvård, äldreomsorg, socialomsorg, skola, dagis,
fritis och så vidare ut. Detta innebar att staten nu tog över ansvaret
för att organisera det reproduktiva arbete som kvinnorna tidigare hade
utfört obetalt i hemmen. Kvinnornas andel av den lönearbetande befolkningen
växte snabbt, vilket innebär att en majoritet av arbetarklassen i
dag faktiskt är kvinnor. Det reproduktiva arbetet har dock inte försvunnit
ur hemmen, där kvinnorna fortfarande bär huvudansvaret för det
löpande hushållsarbetet, vilket lett till en situation av dubbelarbete
för många kvinnor.
Det offentliga ägandet av den offentliga sektorn har inte medfört
att de anställda fått ökad makt över arbetet eller att
arbetet organiserats på ett mindre hierarkiskt och alienerat sätt.
Några experiment med arbetsplatsdemokrati har inte heller genomförts.
Istället har de offentliga arbetsgivarna tagit över det privata kapitalets
sätt att organisera produktionen och haft industriproduktionen som främsta
förebild.
Mot 60-talets slut knakade efterkrigstidens klasskompromisser i fogarna, på
grund av såväl arbetarnas ökade motstånd och kapitalets
fallande vinstnivåer. Den offentliga sektorn fortsatte dock att expandera
kraftigt ännu en tid, och ökade från 15 till 30 procent av BNP
mellan 1960 och 1980, bland annat på grund av att fortsatta välfärdsreformer
sågs som ett sätt att möta radikaliseringen och på nytt
överbrygga klassmotsättningarna. 4
Kapitalets företrädare hade dock lagt om sin strategi. När välfärdspolitiken
inte längre garanterade arbetsfred och stigande vinster blev den ointressant.
Ställda inför en alltmer ohanterlig arbetarklass samt fallande vinster
och lägre produktivitetsutveckling, var de tvungna att agera för att
åter höja profiterna. I den offentliga sektorn fann de enorma tillgångar
i sådant som utbildning, hälsovård och offentliga transporter.
Genom skattesänkningar, privatiseringar och nya försäkringar
kunde kapital överföras från offentlig sektor – från
skattebetalare – till privat ägo.
Kapitalets företrädare menade också att offentliga sektorn konkurrerade
om arbetskraften och på så sätt drev upp lönerna, på
vinsternas bekostnad. Dessutom fanns säkert ideologiska motiv till att
undanröja de offentliga välfärdsinrättningarna om marknaden
som enda möjliga väg att organisera samhället skulle kunna propageras
fullt ut.
Kapitalet utsåg därför nu den offentliga sektorn som en av de
främsta angreppspunkterna, när de inledde sina offensiva framstötar.
”Den offentliga sektorns omfattning är helt enkelt vårt största
samhällsproblem” förklarades frankt på SAF-kongressen
1980. För att folk inte skulle förlora sin frihet var det nödvändigt
med skattesänkningar, marknadslösningar och privatiseringar. 5
Under 80-talets gång kom de nyliberala tankegångarna att tränga
allt djupare in i socialdemokratin, som aldrig utvecklade en egen förståelse
av välfärdskapitalismens kris, utan istället allt mer accepterade
den borgerliga förklaringsmodellen. I början av 90-talet hade det
gått så långt att den socialdemokratiska regeringen accepterade
att det behövdes skattesänkningar, marknadslösningar i form av
köp-och-sälj-system och menade att kommunal verksamhet kunde läggas
ut på entreprenad. 1991 lät den socialdemokratiska regeringen utreda
vilka lagliga hinder som stod i vägen för privatiseringarna. När
sedan den borgerliga regeringen tog över samma år kom de till dukat
bord och kunde snabbt ändra de lagar som behövdes för att öppna
för privatiseringar i kommuner och landsting. 6
Genom skattereformen överfördes samtidigt pengar till företag
och rika privatpersoner, vilket bidrog till att skapa det enorma budgetunderskott
som lågkonjunkturen förvärrade. För att täcka underskottet
var sedan staten tvungen att låna pengar, ofta från just de som
fått mer över till följd av skattesänkningarna. Resultatet
blev att en allt större del av skatteintäkterna gick åt till
räntebetalningar till kapitalägare, vilket är ytterligare ett
exempel på hur pengar via staten kan överföras från arbetarna
till kapitalet. 7
Sedan följde ett årtionde av ständiga nedskärningar och
omorganiseringar av den offentliga sektorn, vilket satte de offentliganställda
under en ständig press, med hot om arbetslöshet och ökad arbetsbelastning
för de som hade kvar sina jobb.
Den offentliga sektorns utveckling hart hittills skildrats framförallt
utifrån hur den kommit att utvecklas i Sverige. När man ser till
den senaste privatiseringsoffensiven så är detta dock en global strävan
från kapitalets sida. Sedan 80-talets början har nyliberala regeringar
genomfört olika former av nedskärningar och privatiseringar av offentlig
välfärd världen över. Genom IMF och Världsbanken har
u-länderna tvingats på samma medicin. Genom EU:s lagstiftning och
ekonomiska politik har de nyliberala strävandena också underlättats.
Globalt sett har ett av syftena med WTO varit att bereda väg för mer
privatiseringar världen över, öppna upp nya områden för
marknaden och göra de privatiseringar som sker oåterkalleliga.
Stockholm som borgerlig experimentverkstad
Kapitalets företrädare driver alltså sina intressen på
varje tänkbar nivå: globalt, inom organisationer som EU och NAFTA,
och nationellt. Hur sjukvård, skola eller kollektiva transporter i verkligheten
organiseras avgörs dock ofta av lokala faktorer, där de dagliga klasskonflikterna
spelar stor roll.
I början av 90-talet regerade borgerliga majoriteter i såväl
Stockholms stad som Stockholms läns landsting och dessa påbörjade
privatiseringarna av offentlig verksamhet. 1994 tog socialdemokraterna över
makten i Stockholms stad och län vilket innebar att privatiseringstakten
avtog, men däremot inte att verksamheter avprivatiserades. När det
gäller kollektivtrafiken fortsatte socialdemokraterna tvärt om med
storskaliga upphandlingar och sålde tillsammans med moderaterna ut pendeltågstrafiken.
1998 kom återigen borgarna till makten – nu med den uttalade målsättningen
att sälja ut allt som bara gick. Hittills har de lyckats ganska väl.
Inom landstinget har praktiskt taget all kollektivtrafik upphandlats. När
det gäller sjukvården har ett akutsjukhus sålts ut och de flesta
andra ombildats till landstingsägda bolag. Många vårdcentraler
har också privatiserats och ett sjukvårdsområde har fattat
beslut om att upphandla all vård. Privatpraktiserande läkare, som
betalas av landstinget, har också tillåtits att etablera sig i hög
omfattning. För närvarande förbereds ”den stora upphandlingen”,
där privata företag ska kunna vara med och lägga bud på
praktiskt taget all akutsjukvård i Stockholm, vilket är ? av Sveriges
totala akutsjukhus. Totalt rör det sig om vård för 10 miljarder
kronor, en tredjedel av sjukvårdsbudgeten i länet. Även internationellt
är en så stor upphandling av offentlig vård unik.
I Stockholms stad har all verksamhet som bara gått lagts ut på entreprenad.
När det gäller svenskundervisningen för invandrare (SFI) har
all verksamhet upphandlats. Inom äldreomsorgen har privata företag
tagit över ungefär 40 procent av driften. Friskolor har fått
fri etableringsrätt och växer snabbt i antal. Stockholms stad ombildar
också i snabb takt de kommunala bostadsbolagen till privata bostadsrätter
och säljer dessutom hela fastighetsbestånd till privata bostadsbolag.
Den dominerande formen av privatisering har hittills varit upphandling, vilket
innebär att privata företag tar över driften av en offentlig
verksamhet för en begränsad tidsperiod, men att finansieringen fortfarande
sker med offentliga medel. En annan variant av privatisering, även den
med offentliga medel, är pengsystemen, vilka innebär att varje ”användare”,
t.ex. elev i skolan, eller vårdtagare i äldreomsorgen, får
med sig en viss ”peng” som tillfaller den som utför verksamheten.
Olika friskolor eller vårdbolag konkurrerar då med varande om ”kunderna”.
I synnerhet inom sjukvården finns det också krafter som trycker
på för att även finansieringen ska privatiseras genom olika
former av sjukvårdsförsäkringar.
Under 80-talet drevs först intensiv propaganda från kapitalets olika
organisationer mot den offentliga sektorn, som sades vara ineffektiv, byråkratisk
och tärande. Sedan följde under 90-talet ett årtionde av ständiga
omorganiseringar och nedskärningar. Inom vården minskade det totala
antalet anställda med 15 procent, vilket motsvarade nästan hundratusen
personer. Omorganiseringarna har medfört att många bytt arbetsgivare
inom offentliga sektorn, från t.ex. landstinget till kommunen. Många
har också fått byta arbetsplatser, arbetskamrater, arbetssätt
osv. 8
Genom olika former av köp-och-säljsystem, och en växande andel
privata entreprenörer har de anställda också splittrats upp
i olika enheter som får konkurrera med varandra om resurserna. Klassammansättningen
inom den offentliga sektorn har på så sätt förändrats
minst lika radikalt som inom den privata det senaste årtiondet. Den högre
grad av trygghet som tidigare kännetecknade offentliga sektorn har helt
raserats och välfärdstjänstearbetarna har ställts inför
samma godtycke som alla andra arbetare, med risk för arbetslöshet
eller plötsliga omorganiseringar. Offentliga sektorn konkurrerade inte
längre om arbetskraften på 90-talet, utan de arbetare som avskedades
därifrån fick vara med om att slåss om jobben istället,
en betydligt fördelaktigare situation ur SAF:s synvinkel.
När problemen nu blivit akuta och de offentliganställda är den
grupp som i opinionsundersökningar säger att stressen ökat mest
påstår sig de borgerliga politikerna ha svaren på alla problem:
privatisering. För att sälja in sitt projekt har både staden
och landstinget i vykortskampanjer erbjudit alla anställda att själva
överta verksamheten och ”avknoppa” den. På så sätt
ska privatiseringarna ges en legitimitet underifrån och sägas uttrycka
personalens vilja. Som morot får de som väljer att ”avknoppa”
gå starta-eget-kurser och de erbjuds rådgivning. Som piska finns
hela tiden hotet att om de inte tar över verksamheten själva så
kan någon annan lägga ett bud och ta över den, eller också
kan de drabbas av nya nedskärningar.
För arbetarklassen har den borgerliga politiken medfört flera negativa
konsekvenser:
- Privatiseringarna innebär en omfördelning som gynnar kapitalet,
då en del av den skatt vi alla betalar in används till att ge privata
företag vinster. På så sätt överförs profit
från arbetarna till kapitalet bakvägen, genom kommun och landsting,
istället för att öppet tas ut i kampen om det producerade värdets
fördelning. - Dessa vinster måste ske på bekostnad av någonting annat.
När det gäller välfärdstjänstearbete så är
personalens löner nästan alltid den helt avgörande kostnaden.
Då den verksamhet som lagts ut på privata företag oftast betalas
helt med skattemedel är det inom dessa givna ramar som vinsten måste
tas. Det blir då de anställda som på olika sätt får
betala för detta, genom personalnedskärningar, ökad arbetsbörda,
uppdrivet tempo, försämrade avtal och arbetsvillkor. Också de
som är i behov av tjänsterna får känna av försämringarna.
Till skillnad från i varuproduktionen kan oftast inte välfärdstjänsterna
rationaliseras med hjälp av ökad arbetsdelning, ny teknik eller liknande,
utan att kvalitén omedelbart blir lidande. Inom sådant som vård,
omsorg, skola, där det handlar om mellanmänskliga relationer, kommer
såväl de som arbetar som de som är i behov av tjänsterna
omedelbart att märka av uppdrivet tempo, minskad personal osv. Det går
t.ex. inte att mata gamla på äldreboendet fortare, eller byta blöja
på dagisbarn snabbare, utan att det upplevs som en reell försämring.
9 Vinster kan också skapas genom att privat verksamhet subventioneras
på bekostnad av nedskärningar på den som blir kvar inom offentlig
regi. Ett tredje sätt att skapa vinst är genom olika former av extra
avgifter eller försäkringar. - Välfärdstjänsterna omfördelas också på ett
sätt som missgynnar arbetarklassen. Privata utövare har inget intresse
av att fördela välfärdstjänster efter behov. Tvärt
om kan de göra vinster just på att ta de enklare fallen och områden
med minst sociala behov. Inom sjukvården har den ökade etableringen
av privatläkare gjort att vården inom länet blivit allt mer
snedfördelad, och de områden som har minst behov, i innerstan och
välbärgade norrförorter, dragit till sig en allt större
del av resurserna. Också på skolans område innebär friskolorna
att segregationen ökar. På bostadsmarknaden bidrar utförsäljningen
av allmännyttan till ett allt mer segregerat boende, då det blir
allt svårare för de som inte kan ta miljonlån att komma in.
En annan faktor som bidrar till att snedfördela resurserna är att
olika avgifter höjts, t.ex. priset på månadskort inom kollektivtrafiken,
kostnaderna för tandvård och avgifterna inom sjukvården. När
avgifternas andel ökar blir resultatet att allt fler tvingas avstå
från läkarbesök, tandvård eller kollektivtrafik, eftersom
de helt enkelt inte har råd. 10 När privata företag jagar
nya vinstmöjligheter ökar trycket på att ta ut extra avgifter.
Flera friskolor har t.ex. fuskat med elevavgifter, trots att de inte får
ta ut sådana. Inom hemtjänsten erbjuder privata företag extratjänster
mot betalning. Om moderaterna får igenom sin politik fullt ut kommer också
sjukvården att betalas via försäkringar, där alla ska ha
rätt till en grundnivå, men där sedan extratjänster av
olika slag ska betalas med separata försäkringar. På olika sätt
kommer detta att påverka arbetarklassens vardag negativt och försämra
livskvalitén för alla som ställs inför att tvingas välja
bort nödvändig service.
4) När välfärdsstaten skärs ner försvagas också
dess funktion när det gäller att ”utjämna intressekonflikterna
och fylla de remnor som öppnar sig i samhällsbyggnaden”. I dess
ställe träder repression och ”nolltolerans”, där
de som inte passar in i systemet, såsom kriminella, missbrukare, klottrande
ungdomar och så vidare, nu sägs ha sig själva att skylla och
behandlas därefter.
Motstånd
Men på samma gång medför också privatiseringarna något
positivt just genom att rämnorna blir tydliga för alltfler. För
de anställda i offentliga sektorn blir deras ställning som lönearbetare
tydligare då de direkt underordnas de kapitalistiska vinstkraven. Alla
kvarvarande illusioner om att tjäna goda samhällsintressen –
såsom vård och skola åt alla – blåses bort när
man ställs inför en motpart som säger upp, försämrar
avtal eller ökar stressen, för att säkra den egna vinsten.
Den hittills mest uppmärksammade konflikten skedde i samband med att Citypendeln
tog över pendeltågstrafiken vid årsskiftet 1999/2000. Inför
övertagandet hade Citypendeln haft ett år på sig att lösa
personalfrågan och komma fram till ett avtal med facket. Men redan från
början markerade företaget hårt mot de anställda och gick
ut med att de skulle ha en övertalighet och behöva säga upp folk.
Gentemot facket förhöll sig företaget oresonligt, gick ut med
en rad försämringar och kunde inte komma överens om ens de enklaste
småsaker. Under hösten 1999 protesterade lokförarna genom bland
annat massjukskrivingar, som ledde till att ett stort antal turer fick ställas
in.
Den 22 december, med endast två veckor kvar till övertagandet, slöts
till sist ett avtal. Försämringarna var stora: pensionsåldern
höjdes från 60 till 65, fem semesterdagar försvann, körschemat
försämrades och fria parkeringsplatser togs bort. När Citypendeln
tog över trafiken den 6:e januari var missnöjet så stort att
140 anställda, av 630, vägrade gå över och många
av de som gått över talade om att söka nya jobb. Resultatet
blev att vartannat tåg ställdes in och det blev kaos i trafiken.
Kvällstidningarna fylldes med upprörda pendlare som krävde ett
slut på ”pendeleländet”.
Massavhoppen och ett fortsatt missnöje från de som jobbade kvar tvingade
fram nya förhandlingar. Citypendelns VD, Petter Hydén, känd
för sin fientlighet mot facket fick gå och ersattes av Tord Hult.
Bland de som vägrat gå över fanns tekniker, tågvärdar,
spärrvakter och lokförare. Störst problem skapade de 25 lokförare
som vägrat gå över. Företaget försökte desperat
övertala dem att komma tillbaks, letade lokförare i Norge och försökte
till och med förmå pensionerade förare att hoppa in. Men ingenting
hjälpte.
I mitten av januari träffades SEKO och Citypendeln och diskuterade principerna
för ett nytt avtal. Men återigen visade Citypendeln prov på
grov osmidighet och motvilja mot facket. Citypendeln gav lokförarna ett
ultimatum att godta ett avtal senast den 8:e februari. Men det avtal Citypendeln
visade upp hade ingen underskrift av facket och förkastades av SEKO som
menade att företaget struntat i vad man kommit överens om. T.ex. hade
Tord Hult på egen hand skurit ned sju sidors avtalstext om semestrar till
endast sju rader, allt för att ge utrymme för maximal flexibilitet.
Av de 25 lokförarna var endast två villiga att acceptera avtalet.
Först efter en lång rad nya förhandlingsturer blev ett nytt
avtal klart, med klara förbättringar vad gällde arbetsvillkor
och körscheman. Men nu var misstron bland förarna så stor att
inga avtal hjälpte. För att lösa problemet med inställda
tåg drog citypendeln in all trafik till Nynäshamn och Gnesta, längst
ut i systemet, och ersatte tågen med bussar. På så sätt
kunde avgångarna täckas på övriga sträckor. Men i
Nynäshamn och Gnesta ledde det till kraftiga protester. Möten med
hundratals deltagare krävde Hults och de ansvariga politikernas avgång
och tusentals skrev på protestlistor. Först genom avtal med andra
järnvägsbolag, BK-tåg och SJ, kunde trafiken börja rulla
något sånär.
Citypendeln trodde att hot om avsked på grund av övertalighet kunde
skrämma personalen att acceptera avtalsförsämringar. Företaget
vann också upphandlingen genom att kalkylera med försämringar
av arbetstider, minskad personal, pressat körschema osv. Motståndet
från de anställda visade sig betydligt mer fruktbärande än
de halvårslånga förhandlingarna och företaget tvingades
att avsevärt förbättra avtalet för de anställda. Exemplet
med citypendeln visade att det fanns en väldigt stor sympati från
allmänhetens sida gentemot personalgrupper som tar strid, även om
det medför olägenheter för ”tredje part”. Detsamma
visade sig förövrigt vid busstrejken 1999. Den offentliga sektorn
utgör också en punkt där de anställdas intressen som lönearbetare
och befolkningens intresse av social välfärd kan sammanstråla.
Ett bra exempel var just pendeltågseländet, där både de
lokala aktionsgrupperna och tågpersonalen samtidigt gjorde motstånd
mot Citypendelns ledning och ansvariga politiker. På så sätt
kan den offentliga sektorn utgöra just den knutpunkt för sociala strider
som beskrevs i inledningen.
I den offentliga sektorn är det inte alltid lätt att veta hur man
som arbetare skall slåss för sin rätt. Strejkvapnet är
inte alldeles självklart att ta till och resultatet av en strejk ofta tveeggat.
När det gäller verksamheter som betalas med skattemedel innebär
ofta strejker en besparing. För de som arbetar inom framförallt vård
och omsorg är det dessutom svårt med kraftfulla strejker eftersom
dessa drabbar patienterna för hårt. Ett vanligt sätt att protestera
har istället varit en form av arbetsvägran: att vägra gå
över till privata företag eller rent utav säga upp sig från
en redan privatiserad verksamhet. När detta gjorts kollektivt och motiveras
i massmedia har det få ett stort genomslag och skadat företagets
anseende och privatiseringspolitiken som sådan. Massuppsägningar
kräver dock en arbetsmarknad där det är relativt lätt att
få nya jobb.
Fallet med citypendeln utgör det främsta exemplet på denna arbetsvägran,
men det finns en rad andra:
- Efter att det privata företaget Falck tog över ambulanstrafiken
i ett sjukvårdsområde sade 20 ambulanssjukvårdare upp sig
i protest mot dåliga löner och försämrade arbetsförhållanden. - I Älvsjö har hemtjänstpersonal genomfört flera uppmärksammade
aktioner mot hur Partena Care sköter äldreomsorgen. De anställda
gick först till företagets ledning, stadsdelsnämnden och socialdepartementet
och avsade sig ansvaret för vården. Enligt socialtjänstlagen
kan nämligen anställda bli prickade för bristande omvårdnad.
Nu menade personalen att de inte längre kunde ansvara för att de äldre
fick den vård de var i behov av. Slutligen sade tio av de anställda
upp sig och lika många till uppgavs söka efter annat arbete. De som
sa upp sig gjorde det med den uttalade målsättningen att fler inom
äldreomsorgen skulle följa deras exempel. - Medicinskt ansvariga sjuksköterskor, med uppgift att ha översyn
över äldreomsorgen i Östermalms stadsdelsnämnd i Stockholm,
sade upp sig efter att deras kritik mot det privatiserata Gärdets äldreboende
inte togs på allvar. - Också från de tvångsprivatiserade vårdcentralerna
i södra sjukvårdsområdet har många anställda sagt
upp sig och läkarbristen är nu akut.
Förutom dessa fall av ”arbetsvägran” finns ett flertal
andra fall där arbetare inom offentliga sektorn eller de som är i
behov av tjänsterna på olika sätt agerat mot privatiseringar.
Här ska bara nämnas ytterligare några. Inför privatiseringen
av SFI-undervisningen demonstrerade lärare och elever tillsammans. Eleverna
har sedan fortsatt protestera mot försämringarna, bland annat genom
olika massmediala utspel. I Liljeholmen har en grupp föräldrar lyckats
stoppa en rektor från att ombilda en kommunal skola till ett vinstdrivande
aktiebolag med rektorn som ensam ägare, trots att detta helhjärtat
stöddes av moderaterna i stadsdelsnämnden. Slutligen så har
barnmorskor protesterat mot att det privata företaget Munkbron ska få
utföra förlossningar på Södersjukhuset, trots allvarlig
kritik mot bristande medicinska säkerheten.
Framkomliga vägar
Tack vare de många skandalerna och de uppmärksammade protesterna
från olika grupper av anställda vänder sig alltfler emot den
borgerliga privatiseringspolitiken i Stockholm. Enligt opinionsundersökningar
är en majoritet t.ex. emot utförsäljningen av bostäder och
det verkar allt troligare att den borgerliga majoriteten röstas bort i
nästa val. Socialdemokratin, som märker vart vinden blåser,
har därför gjort några tafatta försök att ta avstånd
från privatiseringarna. Men det är viktigt att komma ihåg att
det var de som beredde marken för den borgerliga politiken och att partiet
självt är helt utan egna visioner. Det blir samma politik som tidigare,
fast i långsammare tempo, något annat är inte att vänta.
Att kämpa mot en omfördelning som gynnar kapitalet, mot vinstkrav
som drabbar de anställda och mot ökade klassklyftor kan verka självklart.
Men vad ska man kämpa för, om man nu instämmer i att den offentliga
sektorn som den ser ut idag inte är något positivt alternativ? Det
är viktigt att aldrig fastna i enbart en försvarsposition, överta
ståndpunkter socialdemokratin övergivit och på så sätt
slåss för att bevara en offentlig sektor ingen vill ha.
Istället måste kampen hela tiden vara riktad framåt. Kampen
mot privatiseringar blir på så sätt en del av en daglig klasskamp
för bättre livsvillkor och ökad kontroll över arbetet. Som
avslutning ska några strategier diskuteras, som inte endast innebär
motstånd mot försämringar, utan försök att driva saken
framåt.
På ett servicehus på Kungsholmen ville chefen ”avknoppa”
och driva verksamheten som privat företag. De anställda var kritiska
till planerna och initierade en bred diskussion där också boende
deltog. De kom fram till att de ville driva verksamheten i egen regi, men i
offentlig ägo. Tillsammans formulerade de ett motförslag. Arbetsorganisationen
skulle demokratiseras, med styrelser och kommittéer med representanter
för personal, boende och anhöriga. Timvikarierna skulle tas bort till
förmån för en konstant hög bemanning. När väl
diskussionen satts igång visade det sig att personalen hade massvis med
idéer om stort och smått, hur de skulle aktivera de äldre,
få dem att trivas och höja kvalitén. Dock insåg de att
detta inte kunde göras gratis, det behövdes ökade anslag. Givetvis
fick de inte anbudet, men de visade på ett alternativ det var värt
att ta strid för.
Frågan är vad som hade hänt om de fått anbudet och om
demokratiseringen hade spritt sig till andra delar av offentliga sektorn: skulle
experimentet då inte medfört att rämnorna på nytt fylldes
och att de anställda fick ta över ansvaret för att lappa ihop det
kapitalistiska systemets brister? Men samtidigt visar förslaget fraåt då det går bortom
det kapitalistiska systemets sätt att organisera arbetet överhuvudtaget – även om det
inte går så långt som att ifråga lönearbetet som sådant.
Ett annat försök till offensiv politik är kravet på nolltaxa, vilket hittils mest lyfts
fram när det gäller kollektivtrafiken, men som skulle kunna resas när det gäller all
offentlig verksamhet (och provat, men då är vi redan bortom den kapitalistiska varuekonomin).
kollektivtrafiken har kravet bland annat drivits av en kampanj kallad planka.nu
som uppmuntrar folk planka, varnar genom SMS när kontrollanter är på väg och har utvecklat
en form av "försäkring" för att betala böter åt dem som åker fast.
Tanken på nolltaxa är tilltalande av flera skäl. För det första innebär nolltaxa att nya
områden dras undan från bytesvärdets tyrrani och kommer oss till dels som bruksvärden. Detta
pekar bortom det kapitalistiska systemet och visar på hur ett möjligt samhälle ser ut, där vi
varken måste sälja vår arbetskraft eller ikläda oss rollen som konsumenter.
För det andra så medför nolltaxa också en rättvisare fördelning, där alla, oavsett om de
har arbete eller ej, och oavsett inkomst, har samma tillgång till tjänsterna. Därigenom står
nolltaxa också helt i motsats till borgarnas krav på ökad avgiftsfinansiering. Genom att kräva
att välfärd är generell och likvärdig för alla drar man också bort en kontrollmekanism och ett
maktmedel från staten.
Nolltaxa är alltså ett bra krav, men ingen universallösning på offentliga sektorns problem.
Nolltaxa behöver inte innebära att de anställdas arbetsvillkor förbättras och medför inte i sig
ökad demokratisk kontroll. Redan idag är ju flera välfärdstjänster gratis, såsom skolan och
biblioteken. Inte heller är det nödvändigt att nolltaxa behöver innebära att arbetarklassen
vinner på kapitalets bekostnad. Till allra största delen är ju offentliga sektorn redan idag
finansierad via skatter. Endast en mindre del kommer från olika avgifter, även om denna del
ökar. När vinstdrivande företag tar över offentlig verksamhet innebär det alltså först och
främst att skattemedel överförs till kapitalet. Detta påverkas inte av om det finns avgifter
eller ej
Om avgifter ersätts med skatter minskar på samma gång lönen lika mycket för den lönearbetande
befolkningen i helhet – då landsting och kommuner till största delen finansieras med inkomstskatt –
även om fördelningen inom den blir bättre. För att det ska ske på kapitalets bekostnad krävs att
arbetarklassen är tillräckligt stark för att samtidigt med skattehöjningarna förmår driva igenom
höjningar av reallönen, samt att skattehöjningen verkligen används till att höja den sociala lönen
och inte går tillbaks till kapitalets i form av t.ex. vinster. På så sätt behöver alltså inte
nolltaxor betyda att arbetarklassen höjer sin välfärd på kapitalets bekostnad
Alla former av välfärdspolitik kan på sätt och vis stärka systemet. Under tider av
avgiftshöjningar och nedskärningar minskar såklart systemets legitimitet, medan en välfärdsoffensiv
- t.ex. i form av alltfler gratistjänster – kan öka legitimiteten. Jag tycker inte att det är ett
skäl för att inte driva på för förbättringar, men en möjlig konsekvens vi måste vara medvetna om. Hela
den offentliga välfärden har som funktion att dämpa de sociala konflikter kapitalismen ständigt ger
upphov till. Att kämpa mot försämringar är självklart och i bästa fall finns i välfärdsfrågorna en
strategisk möjlighet att länka samman med olika kamper och ge dem spridning. Med en ekonomisk kris i
antågande kan vi vänta nya ”krispaket” med attacker på den offentliga servicen och avskedanden av
offentliganställda, vilka det blir naturligt att bekämpa. Att agera offensivt är svårare. Varje
förbättring inom det kapitalistiska systemet som minskar spänningarna och tätar sprickorna i samhället
bidrar till systemets fortbestånd. Men samtidigt pekar nolltaxor, frigjorda bruksvärden och demokratisk
kontroll av arbetet helt klart bortom det kapitalistiska systemet och undergräver på så sätt på samma
gång dess existens. Vår uppgift är att betona den undergrävande sidan, samtidigt som vi är medvetna om –
och försöker motverka – den systembevarande
Noter
1. Staten kan ses i brytningen mellan totalkapitalets långsiktiga
intresse av ett säkrande av de allmänna produktionsbetingelserna och arbetarklassens kortsiktiga intresse
av att säkra sina intressen som säljare av varan arbetskraft. Krispolitik och krisreglering kommer därför
tillsammans med socialpolitik att vara de väsentliga hörnstenarna i den reformistiska politiken. Den
alltmer växande statssektorn och den alltmer växande sociala sektorn har därför gett den reformistiska
politiken dess verklighetsförankring och den väsentliga frågan under kapitalismen blir för reformismen
att få kapitalet att fungera så bra som möjligt för att skapa ett stort samhälleligt överskott att dela
mellan samhällsmedlemmarna. Med kapitalets kris så följer på samma gång ett allt mindre mervärde att
fördela till statssektorn. Med staten får totalkapitalet (alltså de många enskilda kapitalens reella
genomsnittsexistens) den ”yttre” kraft som, genom att den står utanför konkurrensen, kan säkra kapitalismens
existens. Därav dess relativa självständighet i förhållande till kapitalet. Dess uppkomst och begränsningar
finner sin förklaring i det kapitalistiska produktionssättet självt
2. Om den offentliga sektorns framväxt se Rolf Å Gustafsson,
Välfärdstjänstearbetet. Dragkampen mellan offentligt och privat i ett historie-sociologiskt
perspektiv (2000), s. 53-86.
3. Citatet återges av Gustafsson på s 58. Ursprungligen kommer det från
Departementalkommitterades betänkande nr 5, civildeparte-
mentet 1912.
4. Peter Antman, "Vägen till systemskiftet", Köp och sälj, var god
svälj? (1994), redaktör Rolf Å Gustafsson, s 21.
5. Se Antman, s. 24f.
6. Om socialdemokraterna och systemskiftet, se Antman s. 40-47.
7. Med nationalistiska argument fick vi under 90-talets krisår höra att
nationen var i fara, då lånen gjorde att vi kom i händerna på utländska långivare. I själva verket lånades 2/3
av skulden upp inom landet, av svenska företag och rika privatpersoner. Det var alltså till dessa räntorna gick.
Se Sten Ljunggren, Måste vi spara? Maktens myter om ekonomin (1994)
8. Se Vårdens arbetshälsorapport. Vårdarbetets villkor och konsekvenser
för arbetshälsan (2000), s. 23. Exempel på förändringar inom
offentlig sektor är att kommunerna genom olika reformer under 90-talet tagit över ansvaret för äldre i äldreboende,
för handikappsomsorg och för stora delar av psykiatrin.
9. På ett mer generellt plan innebär detta att all tjänsteproduktion dör en
människa bistår en annan människa överhuvudtaget är problematiskt under kapitalismen. Varuproduktionen effektiviseras
ständigt, så att den enskilda varan produceras snabbare och därigenom får ett lägre värde. Detta medför att varornas
värde sjunker i förhållande till tjänsterna hela tiden blir dyrare. Detta kan hanteras på olika sätt. Ett är genom just
välfärdsstaten, där en omfördelning via skatten ser till att tjänsterna görs tillgängliga för alla. Problemet är då bara
att skatten med tiden måste öka och den offentliga sektorns andel av BNP växa, om så bara flr att hålla konsumtionen
konstant. En annan variant är en växande segregation, där endast rika har råd att ta del av tjänsterna, medan övriga
ställs utanför eller erbjuds tjänster till lägre kvalité. En tredje variant är en privat tjänstesektor, där lönerna
hålls riktigt låga, såsom i USA.
10. Från mitten av 80-talet till mitten av 90-talet ökade de privata kostnadernas
andel av sjukvården, inklusive tandvården, från 9 till 17 procent, vilket gör att de är bland de högsta i Europa. I
Stockholm har sedan avgifterna höjts än mer. Många länder har överhuvudtaget inga avgifter i den öppna vården, bl.a.
Tyskland, Nederländerna och England. Se Göran Dahlgren, "Tio år med köp och sälj – ett bokslut". Ordfront magasin
nr 5 (2001), s. 30.
Comments