Beverly J. Silver
Forces of Labor: Workers’ Movements and Globalization Since 1870
Cambridge University Press, 2003.
Det är ett fascinerande mönster som
framträder i Beverly J. Silvers banbrytande historiska genomgång av
kampdynamiken mellan arbetarklass och kapital i den samhälleliga
reproduktionsprocessen och dess globalisering sedan 1870. I boken Forces of Labor
visar hon övertygande att klasskampen, tvärtemot vad många tongivande samhällsdebattörer
även inom vänstern anser, långt ifrån har spelat ut sin roll som historiens
drivkraft. Arbetarklassens kamper och rörelser tar sig bara nya uttryck över
tid och rum. På samma gång gör hon upp med historielöshet, falska
föreställningar och övertoner när det gäller såväl globaliseringsbegreppet som
”post-fordismen”. Hennes hoppfulla tes är att ”where production goes, struggle goes”.
Genom den historia hon tecknar använder hon sig av två olika men ofta
överlappande typer av arbetarkamp, en pendeltyp där ömsom arbetarna, ömsom
kapitalisterna har överhanden (efter Polanyi, se nedan), och en stegvis där
arbetarnas kamp stiger kvalitativt i en spiralliknande process (efter Marx).
Silver har haft tillgång till ett digert empiriskt
källmaterial från den nya forskningsdatabasen World Labor Group (WLG)
– nämligen alla de nästan 100 000 tidningsartiklar ur London Times och New
York Times som nämnt arbetsmarknadskonflikter och arbetarkamp runt om i
världen under perioden mellan 1870 och 1996. I linje med Wallersteins
världssystemteori1 laborerar hon mycket
med förändringar och generella mönster över tid och rum.
Genom att anknyta
till Marx’ teorier i första bandet av Kapitalet visar Silver
ifrån en sociologisk utgångspunkt hur produktionen ständigt har revolutionerats
och genomgått omorganisering, vilket även påverkat arbetarklassens formering.
Arbetarklassens kamper, liksom konkurrensen mellan enskilda kapital, sätter
ständigt upp nya hinder för fortsatt kapitalackumulation. Kapitalet jagas
därför successivt på flykten i ett cykliskt förlopp, dels runt jordklotet till
nya platser och dels till helt nya branscher. På så sätt förändras
arbetarklassens sammansättning under historiens gång samtidigt som kampernas
globala karaktär skiftar.
Bilarbetarnas kamper
Kampen inom bilindustrin var central för
klasskampen under 1900-talet och dess historia är ett bra och illustrativt
exempel på Silvers teser. Bilindustrins vagga låg i den amerikanska
mellanvästern i 1900-talets början. Den nya kontinuerliga flödesproduktionen
(inklusive det löpande bandet) som etablerades där innebar ökad koncentration
och centralisering. Syftet var att öka utsugningsgraden/produktiviteten genom
att underminera arbetarnas förhandlingsmakt på arbetsmarknaden genom att
homogenisera och avkvalificera arbetet vilket öppnade upp för att utnyttja
arbetskraftsreserven med liten eller ingen industriell erfarenhet. Massan av
oorganiserade blev svåra att rekrytera för fackföreningarna och
vänsterpartierna som då dominerades av yrkesutbildade hantverkare.
Men det löpande
bandet skapade samtidigt nya svagheter för kapitalet eftersom ett stopp eller
en störning någonstans i den långa produktionskedjan fick spridningseffekter
och kunde på så sätt orsaka stor skada. Denna positionella arbetarmakt
var en viktig förklaring till varför arbetarna så framgångsrikt kunde få igenom
långtgående krav såsom löneökningar och fackliga rättigheter genom sittstrejker
utifrån en militant minoritet, delvis organiserad i CIO, i den
amerikanska bilindustrin på 30-talet. Det kostade att stävja arbetarnas kamper
och dessa massiva löneökningar lade grunden för den amerikanska versionen av
keynesianism – The New Deal. Resultatet av 30-talets kamper i USA fick
följdverkningar i form av en klasskompromiss baserad på masskonsumtion, som
möjliggjordes av ökad produktivitet och kapitalackumulation som alltså till
viss del spillde över i arbetarklassen, som varade i fyra decennier. Keynesianismen
baserades på ett trepartsavtal mellan regeringar, fackföreningar och
företagsledningar och syftade till att fackföreningarnas verksamhet skulle
erkännas om de i sin tur accepterade att inte lägga sig i ledningen och
fördelningen av arbetet, såsom organisatoriska förändringar och produktivitetshöjande
rationaliseringssträvanden.
Här i Sverige hade fackföreningsrörelsen
accepterat arbetskraftsköparnas maktställning på arbetsplatsen redan i och med decemberkompromissen
1906 genom paragraf 23 (senare ß32). Men denna typ av samförståndsanda märks
tydligast i fackföreningspressen speciellt efter kollektivavtalslagen 1928 då
man svänger från att tidigare ha kritiserat tayloristisk
arbetsorganisation till att mer eller mindre bli pådrivande anhängare av
rationalisering av produktionen i största allmänhet. Det Komintern-anslutna
SKP manade visserligen till kamp mot ”den kapitalistiska
rationaliseringen”, men det var inte det tekniska och arbetsorganisatoriska i
den omedelbara produktionsprocessen som man kritiserade, utan
rationaliseringens effekter på löner och arbetstid. Inte heller syndikalisterna
i SAC var kritiska mot taylorismen som sådan vid denna tid, utan
betonade i sin tidskrift Syndikalismen snarare att det som behövdes var
arbetarorganisationernas övervakning av den.2
Marx’ Kapitalet kom för övrigt ut i svensk översättning först två år
senare.
På grund av de
amerikanska bilarbetarnas framgångar minskade profitkvoten i bilindustrin, men
nya fabriker anlades då istället kapitalistiska kärnländer i Västeuropa och
Japan, framförallt under efterkrigstiden. I Europa var fabriksregimen snarlik
den amerikanska, men i Japan där bilindustrin byggdes upp alldeles i
efterdyningarna av ett större arbetaruppror introducerades istället en ny typ
av produktionssystem, toyotism. Detta baserades på en tudelad
arbetsstyrka bestående av en mindre kärna av livstidsanställda arbetare som
kombinerades med en större buffert utbytbara arbetare anställda hos
underleverantörer. Den mindre kärnan av privilegierade arbetare med
livstidskontrakt är den främsta förklaringen till varför man i Japan som enda
undantag i historien kunde åstadkomma en bilboom utan arbetaruppror.
Anställningstryggheten var själva basen för deras motivation till att medverka
i kaizen (”ständiga förbättringar”) och långvarig arbetsfred, eftersom
de utifrån sin företagsanknutna position inte uppfattade samförståndet som
någonting som tydligt riktades mot dem själva. Arbetarna i skiktet av
underleverantörer bestod i Japan till en början av kvinnor och migranter från
landsbygden. Senare flyttades detta skikt av arbetsintensiv produktion till
andra länder.
I Europa däremot
briserade bilarbetarnas militanta kamper vid löpande bandet i slutet av
60-talet i en direkt motsvarighet till vad som hade skett i USA på 30-talet.
Man vann till och med både större kontroll över produktionen och större
löneökningar, men denna gång var kapitalet desto snabbare på att omlokalisera
produktionen till nya platser som Sydafrika, Brasilien och Sydkorea. Även i
dessa länder uppstod därför stridbara och likartade arbetarrörelser på
bilfabrikerna som under sin höjdpunkt på 80-talet även samverkade och stärktes
ömsesidigt med bredare sociala rörelser för demokratiska rättigheter och
liknande. Kapital omlokaliserades därför ännu en gång till låglöneländer, nu
till Kina och norra Mexiko. I Västeuropa inrättades nya korporativistiska
fabriksregimer i form av ökat medbestämmande över produktionen i utbyte mot att
facken disciplinerade arbetarna. I Sverige tog sig detta uttryck i bland annat MBL-avtalet
1977 som svar på sabotagen och de vilda strejkerna3.
Dessutom
återinvesterades kapital i bilproduktionen i USA, fast nu i högautomatiserad
form. Men den toyotism som importerades till väst samt till de japanska
företagen i Sydostasien och Latinamerika saknade den kärna av privilegierade
arbetare som tillsammans med en större buffert utbytbara arbetare utgjort dess
bas. Utan den trygghet som livstidsanställningen innebär blir toyotismens
”magra” produktion enbart ”lean & mean” istället för ”lean &
dual”. Arbetarna har inte varit lika samarbetsvilliga när det gäller att
delta i samverkansprojekt såsom kvalitetscirklar (QC). På Mitsubishi
i Thailand till exempel har man därför tvingats avskaffa dessa cirklar. Även just-in-time-produktionen
(JIT) har visat sig vara till och med mer störningskänslig än den fordistiska
massproduktionen, vilket kan gynna strejker, och inte minst mindre men ofta
effektiva övertidsblockader, i komponentfabriker och transporter. Ett exempel
på detta är när arbetarna på GM:s växellådsfabrik i Detroit, som
levererar delar till fabriker i hela Nordamerika, fick sina krav tillgodosedda
efter endast tre dagars strejk i juli 1997.
Produktcykler och kampfaser
Utifrån den översikt av bilindustrins
utveckling som Silver presenterat, samt den kampcykel som den givit upphov
till, kan vi dra vissa slutsatser. Klasskonflikten, liksom investeringar, inom
en bransch flyttar sig geografiskt över tiden, men också mellan olika
branscher. Tilltagande konkurrens mellan kapital och/eller arbetarkamp leder
till minskad profitkvot som tvingar kapitalet att omformas och globaliseras,
vilket i sin tur skapar en ny stärkt arbetarklassformering och nya kamper. I Silvers
analys är det centralt att kapitalet alltid försöker stävja den minskade
profitkvoten genom att agera på någon av dessa tre nivåer:
- ”rumsfix” – geografisk omlokalisering av branschen, att flytta produktionen
- ”teknologisk/organisatorisk fix” – processinnovationer samt förändring av produktionssystem,
arbetsorganisation - ”produktfix” – att byta bransch
Kapitalismens historia kan beskrivas i form
av produktcykler (textilindustrin, bilindustrin osv) som i övergångarna lappar
över varandra. Produktcyklerna initieras i höginkomstländerna. Arbetarklassens
formering och kamp är nyckelprocesser som (tillsammans med konkurrensen mellan
kapital) ligger bakom skiftet mellan faser inom en produktcykel, samt
övergången mellan olika produktcykler som svar på fallande profitkvot.
”Rumsfix” och
”teknologisk/organisatorisk fix” samverkar med arbetarkampen på ett historiskt
specifikt sätt, men det finns även invarianta mönster som går igen i historien
och därför kan säga oss något om framtiden. Produktcykeln drabbas av
tilltagande konkurrens med tiden, vilket leder till en intensifierad jakt på
sänkta kostnader, speciellt löner. En produktcykel inleds med en innovationsfas,
övergår i en mogen fas och avslutas med en standardiseringsfas. I fallet
bilindustrins produktcykel så låg innovationsfasen i USA på 30-talet, den mogna
fasen i Västeuropa på 60/70-talet och standardiseringsfasen i NIC-länderna
(Newly Industrialized Countries) på 80/90-talet.
I början av en
produktcykel skapas extraprofiter, men sedan tenderar profitkvoten att minska.
Därför är det betydligt enklare för arbetarna att åstadkomma varaktiga resultat
och en stabil utkomst genom sina strider i början av en produktcykel än i
slutet, i dess standardiseringsfas som karaktäriseras av hög konkurrens, låga
löner och ökad repression. När branschen utlokaliserats till fattiga nationer
finns det inte längre något utrymme för social fred genom klasskompromisser
eller liknande protektionistiska kontrakt, men som liksom i tidigare faser även
här ger upphov till en stärkt arbetarrörelse. Utrymmet för stabilitet minskar
för varje fas i produktcykeln och därför sker kapitalets omlokalisering till
nya platser snabbare än den förra, som vi sett i exemplet bilindustrin i
Västeuropa jämfört med USA. Arbetslösheten för bilarbetare i nästa fas, Sao
Paulo på 80-talet, steg i sin tur explosivt efter kamperna där. Men
omlokaliseringen till låglöneområden i periferin som endast har en
arbetsintensiv och repressiv strategi med obegränsad utbytbarhet att konkurrera
med är inte entydig. Processinnovationer på 80-/90-talet innebar att höglöneområden
kunde ta upp konkurrensen genom omstrukturering med ett ”teknologisk/organisatorisk
fix”. Endast de områdena med de allra lägsta lönerna, Kina och norra Mexiko,
kunde hävda sig i konkurrensen gentemot robotisering och just-in-time-produktion.
Kombinationen mellan ”rumsfix” och ”teknologisk/organisatorisk fix”, som alltid
uppstår som en reaktion på klasskonflikter, skapar på så sätt en geografiskt
dubbelriktad process och en internationell arbetsdelning. I höglöneländer finns
möjligheter för innovationer och en ny ”teknologisk/organisatorisk fix”, vilket
under en övergående period innebär extraprofiter och skapar en bas för samförståndsavtal
och förändrade relationer mellan arbete, stat, och kapital som ett politiskt
resultat av klasskamp. Sådana sociala kontrakt medför profitabilitet kombinerat
med en legitimitet för systemet. I periferin däremot, där man konkurrerar med
en ständig jakt på lägre löner, leder detta till ständig legitimitetskris.
Textilarbetarnas kamper
En central produktcykel som föregick
bilindustrin och överlappade övergången till denna var textilindustrin. Till
skillnad från bilarbetarna så led världens textilarbetare, trots sin extrema militans,
ett nästan universellt nederlag, med framförallt två undantag. För det första i
innovationsfasen i Storbritannien där extraprofiter under en längre tid kunde
stabilisera klasskonflikten. Textilarbetarnas fackföreningar var de starkaste
där i slutet på 1800-talet som en slags motsvarighet till bilarbetarnas
avantgardeposition i 1930-talets USA, på så sätt att de satte standarden och
spelade rollen som rikslikare för både löner och arbetsförhållanden. Men dessa
positioner nåddes i båda fallen först efter tidigare nederlag för de
hantverksmässiga arbetarorganisationerna.
Efter de brittiska
textilarbetarnas framgångar inleddes en omlokaliseringsprocess när kapitalet
istället investerades i andra länder med lägre löner. I alla dessa länder
uppstod arbetarkamper, men eftersom produktionen inte var lika centraliserad i
textilindustrin som bilproduktionen skulle komma att bli så var arbetarnas positionella
förhandlingsmakt inte så stor. Decentraliseringen innebar även att textilproduktionen
anlades med en betydligt större spridning på fler länder. Textilarbetarna blev
därför beroende av att utveckla allianser med andra delar av klassen och olika
typer av sociala rörelser, en så kallad associativ makt.
Det andra stora
undantaget från det universella nederlaget i textilbranschen var de
arbetarkamper i periferin som uppnådde samtidighet med nationell antikolonial
befrielsekamp. Textilarbetarna spelade ofta en strategisk roll i dessa
massrörelser, men deras framgångar när det gällde sådant som löner och fackliga
rättigheter var långt ifrån de nivåer som bilarbetarna kunnat uppnå. Det har
också visat sig att de resultat som uppnåtts genom associativ makt i
form av allianser med nationalistiska rörelser varit betydligt bräckligare än de
framgångar som tillkämpats genom positionell klassmakt. När
massrörelsernas ledare väl fått kontroll över staten har en stor del av det
tidigare breda stödet till arbetares och bönders kamper alltid försvunnit.
Denna trend har ytterligare förstärkts när sådan kamp besvarats genom aktivt
amerikanskt stöd till repressiva antikommunistiska regimer som i Brasilien,
Iran och Sydvietnam.
Utlokaliseringen av
textilindustrin runt om i världen skedde samtidigt som en ursprunglig
ackumulation och proletarisering i form av avskaffandet att självförsörjande
ekonomier. En strid ström av nya proletärer i behov av lön för att kunna
överleva skapades och mobiliserades som arbetskraft. De kamper som utvecklades
mot förstörandet av traditionella levnadssätt tog den form som beskrivits av
Karl Polanyi4 och som innebär
att arbetarna kämpar mot att behandlas som varor och underordnas
marknadskrafterna, mot proletarisering. Dessa kamper skiljer sig enligt Silver
kvalitativt från de Marx beskrivit i Kapitalets första band som istället
handlar om hur de redan proletariserade arbetarna i den kapitalistiska
produktionen kämpar för en större andel av mervärdet och större kontroll över
arbetsprocessen.
Framtida nyckelbransch för arbetarkampen?
Silver diskuterar vilken bransch eller vilka
branscher som skulle kunna få en ledande roll för arbetarkampen i det nya
århundradet. Som möjliga kandidater nämner hon halvledarindustrin,
tjänsteproduktion för privatpersoner och företag (kontorsarbete) samt den
starkt växande utbildningssektorn. Enligt Silver har dessutom
transportarbetare på olika nivåer alltid haft en strategisk position i
klassammansättningen genom kapitalismens historia, vilket som nämndes ovan inte
minst gäller idag med JIT. Detsamma skulle kunna säga om arbetare i
energibranscher om man tittar tillbaka på den centrala roll som
kolgruvearbetare och oljearbetare spelat i klasskampen.
När det gäller den
potentiella styrkan i de olika branscherna så har kontorsarbete utlokaliserats
och kopplats upp mot Internet vilket skapat nya internationella
kommunikationskanaler och möjligtvis skapat nya möjligheter till
produktionsstörningar genom till exempel hacking. Lärare jobbar utspritt men
har ofta en och samma arbetskraftsköpare – staten – vilket förstärker deras
förhandlingsposition. Dessutom kan deras strejker få stora spridningseffekter
på så sätt att elevernas föräldrar får problem att gå till arbetet om inte
deras barn kan vara i skolan. Arbetare i snabbmatssektorn verkar enligt Silvers
bedömning sakna någon motsvarande positionell makt. Även om en hel
snabbmatskedja skulle paralyseras av strejker skulle de vanliga kunderna bara
kunna gå någon annanstans för att äta.
När det gäller
nyskapande kampformer i städbranschen så tar Silver upp kampanjen Justice
for Janitors i USA. Precis som den lokala Living Wage Campaign i
Baltimore som hade fokus på att förbättra löner och arbetsförhållanden för
fattigbefolkningen, satsade man på en ny organisationsmodell mer baserad på
hela lokalsamhället i en gemensam rörelse för hela staden. Man använde till
exempel gatuprotester som påtryckningsmetoder och opinionsbildning. Styrkan
byggdes upp främst genom ”gräsrotsmobilisering”, men innefattade även minutiös
undersökning av industrin och dess svagheter, samt olika typer av juridiska
taktiker. Precis som hos textilarbetarna i Storbritannien på 1800-talet som var
utspridda på en mängd olika arbetsplatser spelar uppbyggandet av den associativa
förhandlingsmakten genom olika typer av allianser här en avgörande roll,
eftersom den positionella makten i stort sett saknas (förutom att de
kontorslokaler och dylikt som ska städas ofta är utrustade med sådant som
interna telekommunikationssystem vilket gör att de inte på ett enkelt sätt kan
flyttas till en ny ort). Att arbetarna tvingas sprida kampen utanför de
enskilda arbetsplatserna påminner i mångt och mycket om den klassbaserade
sociala unionism som IWW och dess tyska motsvarighet AAU stod för
i början av 1900-talet gentemot de reformistiska fackföreningarna5. Detsamma har vi på senare tid kunnat se i
Sverige vid arbetarkamp i vårdsektorn där de anställda odlat kontakter med
lokalsamhället och brukarna i form av patienter och anhöriga.
Förhållandena för
arbetarna i dessa lågavlönade tjänstesektorer liknar också mer textilarbetarnas
situation på 1800-talet än bilarbetarnas på 1900-talet. Arbetarklassen i dessa
branscher består till stor del av kvinnor och immigranter, vilket har inneburit
att till exempel frågan om medborgarskap knutits samman med andra klass- och
könsrelaterade aspekter i kamperna. Dessa immigrantarbetare, som i dagens USA
huvudsakligen kommer från Centralamerika, har med sig erfarenheter av klasskamp
i sina forna hemländer som spelar en betydelsefull roll för den politiska
nysammansättningen. Liksom i början av 1900-talet lägger dagens i hög grad
internationellt mobila arbetarklass en potentiell grund för solidaritet över
gränserna och transnationell organisering. Gränsdragning baserad på olika
medborgarskap och en tudelad arbetsmarknad var inte bara en väsentlig faktor
för kapitalackumulationen under apartheidtiden i Sydafrika utan är det inte
minst i dagens USA, EU, Latinamerika, Kina och Israel/Palestina.
Arbetarrörelserna och världspolitiken
Förutom tidigare nämnda ”rumsfix”,
”teknologisk/organisatorisk fix” och ”produktfix” berör Silver ytterligare
en form som kapitalet kan omformera sig genom – ”finansfixen”. I kristider
dras kapital undan från produktiva investeringar och tar formen av rörligt
spekulationskapital. Detta fenomen är som Silvers kompanjon Giovanni Arrighi
visat långt ifrån något nytt6, utan har
periodvis växt till sig under kapitalismens historia ända sedan medeltidens
italienska stadsstatsbaserade kapitalism i Genua och Venedig för 700 år sedan
fram till idag.
Som ett svar på det
sena 1800-talets ”finansfix” och växande varufiering utvecklades arbetarkamper
enligt Polanyis typ. Denna kampvåg satte ramverket för de två världskrigen (som
till skillnad från dagens krigföring var arbetsintensiva snarare än
kapitalintensiva, vilket innebär att den krigförande parten inte är lika
beroende av att skaffa sig arbetarklassens medverkan). Förhållandet mellan krig
och arbetarkamp belyser Silver med tesen att krigen använts för att
inledningsvis ta udden av arbetarkamp och proletär internationalism genom att
tvinga fram nationell enhet och samförstånd, men att de i en senare fas tvärtom
faktiskt skapat förutsättningar för kampuppsving och revolutioner. Dessa
samband gäller inte bara de krigförande länderna och sambandet förstärks vid
världskrig.
USA:s världshegemoni
var det som avlöste det sena 1800-talets ”finansfix” och de båda världskrigen.
Modellen byggde på masskonsumtion, ökad levnadsstandard, högre löner och viss
garanterad trygghet i form av välfärdstaten. Men för de tidigare kolonierna var
denna stabilitet genom klasskompromisser inte möjlig. Legitimiteten offrades
för profitjakten i form av ”rumsfix” och ”teknologiskt/organisatoriskt-fix”,
vilket utlöste militanta arbetarkamper i de nya centren för ackumulation som
Polen, Brasilien, Sydafrika och Sydkorea. Kapitalet tog sin tillflykt till en
ny ”finansfix” som varat de senaste 25 åren och som i sin tur utlöst nya kamper
av Polanyis typ sedan 1980-talet i stil med livsmedelskravaller mot IMF:s
strukturanpassningsprogram, en kamp till försvar för tidigare levnadsstandard
och mot fördjupad varuifering av arbetskraft, land och den tidigare statliga
sektorn (i Kina med dess groende arbetarrevolter har till exempel kanske så
många som nästan 100 miljoner tidigare statligt anställda fått sparken).
Silvers förhoppning inför det nya årtusendet
är en nyuppväckt internationalism som förbinder arbetarkamper av både Polanyis
och Marx’ typ, att proletariatet ska formera sig som totalitet över
gränser och uppdelningar. En intressant teoretisk aspekt med Silvers
angreppssätt är att hon bidrar med en ny vinkling åt klassisk operaistisk
teoribildning ‡ la Mario Tronti7
som delvis överkommer tidigare brister och förenklingar i denna strömning. Ett
exempel på den tidigare varianten är Karl-Heinz Roths historiska forskning om ”den
andra arbetarrörelsen” utanför institutionerna i Tyskland8. Roth har dokumenterat hur denna kommit
till uttryck i ett dagligt minikrig mot utsugningen i form av sabotage,
upplopp, vilda strejker, fabriksockupationer och även arbetarråd och
arbetarmilis under den revolutionära perioden efter 1917/1918 (samt visat att
denna andra arbetarrörelse existerade både före, under och efter NS-regimen).
Den andra arbetarrörelsens kamp har alltså handlat om att negera kapitalet och
sin egen roll som arbetskraft, vilket även rimmar bra med Marx’ definition
av den verkliga kommunistiska rörelsen9.
En klar brist med Roths angreppssätt är dock att han med sitt
operaistiska arv snävar in sin fokus genom att försöka identifiera ett
klassavantgarde och därför tenderar att ideologisera och mytologisera vissa
skikt av klassen i sin analys – invandrare, kvinnor och oskolade massarbetare
i största allmänhet10. Klassbegreppet
blir då i värsta fall identitetspolitiskt och dogmatiskt. Silver behandlar
istället klassbegreppet som något föränderligt i dialektiken mellan teknisk och
politisk klassammansättning, i dialektiken mellan arbetarklassen som
objekt/variabelt kapital och som ”medvetande”/”parti”, för att tala med C.L.R.
James11. Det visar helt klart på en väg
framåt.
Noter
1. Se t.ex. Immanuel Wallerstein,
Den historiska kapitalismen, Arbetarkultur 1985.
2. Kjell Jonsson, Taylorismen
och svensk arbetarrörelse 1913–1928, Arkiv för studier i
arbetarrörelsens historia #19–20 (1981).
3. Se Åke Olssons inledning Den
fördömda strejken i Ragnar Järhults bok Nu eller aldrig. En bok om ”den
nya strejkrörelsen”, Liber 1982; samt Gösta Hulténs Arbetsrätt och
klassherravälde. Kring strejklagarnas historia, Rabén & Sjögren 1978.
4. Polanyi är ekonom-historiker
som kanske framförallt är känd för sitt verk om 1800-talets kapitalism Den
stora omdaningen, 1944.
5. Om IWW, se Ulf Erikssons
artikel Kampen mot arbetarna – och kampen mot arbetet, Ord & Bild
#6-7/1978, också publicerad under titeln Revolten mot arbetet – ”autonoma”
teorier och praktiker. http://www.motkraft.net/tema/ideologi/ulf2
Om AAU, se temat om
vänsterkommunismen i Tyskland i tidskriften Rådsmakt #8 (1976). <http://www.arbetarmakt.nu/radsmakt/rm08b.htm>
6. Giovanni Arrighi, Det
långa 1900-talet. Om makt, pengar och kapitalets globalisering, Daidalos
1995.
7. Silver refererar till Mario
Trontis klassiska verk Operai e Capitale från 1971.
8. Karl-Heinz Roth, Den ’anden’ arbeiderbevaegelse, GMT 1976.
9. ”Kommunismen är för oss inte ett tillstånd som ska
uppnås, inte ett ideal, efter vilket verkligheten skall rätta sig. Det vi
kallar kommunism är den verkliga rörelse som upphäver det nuvarande
tillståndet.” ur Den tyska ideologin, Människans
frigörelse, Daidalos 1995.
10. För kritik av Roth, se
framförallt Steve Wright, Storming Heaven s 183-185, 193, 194 (Pluto Press
2002) samt den danska tidskriften Kurasje #14.
11. C.L.R. James,
Notes on Dialectics.
Comments