På 30-talet fördes i den kommunistiska
rörelsens yttervänster (den tyska/holländska och italienska råds- och
vänsterkommunismen) ånyo en diskussion kring kapitalismens kriser, dess
sammanbrott och de revolutionära slutsatser som kunde, och måste, dras. Detta
var i en tid då kontrarevolutionen, efter den revolutionsvåg som rasat sedan
den ryska oktoberrevolutionen 1917 och som krossades i Tyskland 1923, med hjälp
av fascistisk och stalinistisk statskapitalism sökte slå den sista spiken i den
proletära revolutionens kista. Den dominerande positionen vad det gällde
kapitalismens sammanbrott hade sin grund i Rosa Luxemburgs teorier som hon
framlagt 1912 i sin Akkumulation des Kapitals. Denna teori låg t ex till
grund för KAPD (Kommunistische Arbeiter Partei Deutschlands):s politiska
inriktning. Som minoritetsposition stod Paul Matticks grundad på Henryk
Grossmann, som emot Luxemburgs marknadsfokus, ställde krisfrågan på produktionens
och ackumulationens fötter. Ytterligare en minoritetsposition uttrycktes av
Anton Pannekoek och holländska GIC (Groep van Internationale Communisten).1
Karl Korschs principiella förutsättningar från 1933
[D]e olika
kristeorier, som hittills uppträtt i arbetarrörelsen [är] inte så mycket en
måttstock på den uppnådda graden av revolutionär klassmedvetenhet … hos deras
upphovsmän och anhängare, utan snarare en passiv och efterföljande
återspegling av det vid den givna tidpunkten inträdda krismässiga totaltillståndet
i det kapitalistiska produktionssättets objektiva verklighet… (K.
Korsch)[En verkligt materialistisk]
hållning hävdar att hela frågan om huruvida de kapitalistiska kriserna
objektivt är nödvändiga eller oundvikliga, ställd så generellt, är en meningslös
fråga inom ramen för en praktisk revolutionsteori för proletariatet. (K.
Korsch)
Ännu en ståndpunkt uttrycktes av Karl Korsch
i följande essä som publicerades 1933 i Proletarier – Zeitschrift für
Theorie und Praxis des Rätekommunismus, vol. I, no I, som officiellt gavs ut
på tyska av holländska GIC men i realiteten var organ för tyska KAU
(Kommunistische Arbeiter-Union):s kretsar i Berlin, och detta för att försvåra
kartläggning och repression från de tyska myndigheterna. Proletarier kom
för övrigt ut endast med ett nummer. Här sökte Korsch ge sin syn på
begränsningarna i de specifika kris- och sammanbrottsteorierna som teoretisk
vägledning för proletär kommunistisk klasskamp. Som avslutning citerar Korsch
Lenin från 1894 (och detta en Lenin som Korsch paradoxalt nog officiellt brutit
med genom den essä han skrev som försvar av sin bok Marxism och filosofi):
När objektivisten bevisar nödvändigheten av en given rad faktum riskerar han att intaga samma ståndpunkt som apologeterna för dessa faktum; materialisten
avtäcker klassmotsättningarna och bestämmer därmed sin ståndpunkt.
Kort så här på slutet ber vi att få
rekommendera en essä av italienaren Giacomo Marramao, Theory of Crisis and the
Problem of Constitution, från Telos No 26, 1975–762. Här diskuteras ur en kritisk synvinkel
både Korschs och Pannekoeks ”kristeorier” och ger Mattick/Grossmann viss
upprättelse, allt mot bakgrund av det historiska sammanhang i vilket de
verkade. Förhoppningsvis kommer vi att kunna återkomma till Marramao, eller
åtminstone till de tankeväckande idéer han presenterar.
Om några principiella förutsättningar för en materialistisk diskussion om kristeorin3
I.
En stor brist med den form i
vilken krisdiskussionen hittills har förts, särskilt i kretsar som tillhör
arbetarrörelsens vänsterflygel, består i att man i dessa kretsar ofta har sökt
efter en i sig själv ”revolutionär” kristeori, ungefär som man på medeltiden
sökte efter de vises sten. Det låter sig emellertid mycket lätt påvisas med
hjälp av historiska exempel att besittandet av en sådan påstått ytterst
revolutionär kristeori icke säger speciellt mycket om den faktiska
utvecklingsgraden av klassmedvetenheten eller den revolutionära
handlingsberedskapen hos den grupp eller person som bekänner sig till denna
teori.
På så sätt innehade som bekant Tysklands
socialdemokratiska parti i 30 år, från 1891 till 1921, i krisavsnittet i Erfurtprogrammet
en ganska speciell revolutionär kristeori, som än i dag knappast kan
överträffas i radikal klarhet. Erfurtprogrammet nöjde sig inte med att föra
tillbaka kriserna på det samtida kapitalistiska produktionssättets ”planlöshet”
eller så kallade ”anarki”, på så sätt som det av Engels kritiserade utkastet4 tidigare hade gjort och likaledes som det
idag i SPD gällande Heidelbergerprogrammet från 1925. Det nöjde sig inte med
att begråta den genom dessa kriser frambringade ”ruineringen av breda
befolkningslager” och de arbetslösa proletärernas därav förvärrade ”kval”. Det
förklarade däremot kriserna för ett ”i det kapitalistiska produktionssättets
väsen grundat” fenomen, som alltså inte heller kan ”övervinnas” med ”planekonomiska”
reformer av det kapitalistiska produktionssättet, utan som bara kan upphävas
genom det revolutionära upphävandet av hela detta produktionssätt. Som
viktigaste krisverkning noterade Erfurtprogrammet att krisen medför att ”avgrunden
mellan de besittande och de besittningslösa blir allt större”. Det påstod
dessutom – alla de redan märkbara ”revisionistiska” tendenserna till trots –
med resolut klarhet att de på så sätt förklarade att kriserna ”blir allt mer
omfattande och allt mer ödeläggande, höjer den allmänna osäkerheten till
samhällets normaltillstånd och levererar beviset för att produktivkrafterna har
vuxit det nuvarande samhället över huvudet, att privategendomen till
produktionsmedlen har blivit oförenligt med dess samhälleliga användning
och fulla utveckling.”
Än mer drastisk blir denna motsättning mellan
teori och praktik om vi tar en titt på några namnkunniga förkrigssocialdemokratiska
kristeoretiker. Det var den senare ärkereformisten Heinrich Cunow som i Neue
Zeit 1898 grundlade den första förklarade sammanbrotts- och
katastrofteorin. Det var ingen mindre än Karl Kautsky som i juli 1906 i
förordet till femte upplagan av Engels’ Socialismens utveckling från utopi
till vetenskap förkunnade det kapitalistiska systemets omedelbart
förestående ”dödskris”, för vilken det ”denna gång inte finns någon
utsikt till att den någonsin igen kommer att mildras på en kapitalistisk grundval
genom en ny välståndsera!” I den strid om Rosa Luxemburgs kris- och
sammanbrottsteori som utlöstes 1912 av boken Die Akkumulation des Kapitals,
stod det från början på båda sidor både reformister och revolutionärer
(bland anhängarna till exempel Paul Lensch, bland motståndarna Lenin och
Pannekoek), och inte heller ens med den godaste vilja kan man sända den
luxemburgska teorins viktigaste nuvarande epigoner, Fritz Sternberg och
Henryk Grossmann, i jorden som särskilt resoluta och verksamma representanter
för en praktisk revolutionär politik.
Då det kapitalistiska systemets tillsynes
oavhängiga och redan påbörjade globala sammanbrott i den första
efterkrigsperioden väckte obegrundande illusioner hos en stor del av de
revolutionära, och den då ”vänsterkommunistiska” teoretikern Bukharin i
sin beryktade Ökonomik der Transformationsperiode som redan hade hittat
på en ny vetenskaplig teori om förloppet för denna anförda världsundergång för
kapitalismen, präglade den revolutionära praktikern Lenins sats som under
helt andra förhållanden har upprepats i oändlighet av hans anhängare, men
som under dåvarande förhållanden var revolutionär i sitt
verkande: ”för kapitalismen finns det alltid en utväg.”
II.
I verkligheten är de olika kristeorier, som
hittills uppträtt i arbetarrörelsen, inte så mycket en måttstock på den
uppnådda graden av revolutionär klassmedvetenhet eller aktionsformerna hos
deras upphovsmän och anhängare, utan snarare en passiv och efterföljande
återspegling av det vid den givna tidpunkten inträdda krismässiga
totaltillståndet i det kapitalistiska produktionssättets objektiva
verklighet eller kanske blott av en förbigående ekonomisk kris. Från denna
synvinkel kan man framställa hela den socialistiska kristeorins historiska
utveckling från Fourier och Sismondi över de olika successiva faserna av de
Marx–Engelska och senare marxistiska och Marx-epigonära kristeorierna fram
till Sternberg och Grossmann, Lederer och Naphtali och till de minsta
teoretiska detaljerna som blott och bart passivt återspeglar den vid den givna
tidpunkten pågående ekonomiska utvecklingen. Man kan från samma synvinkel
överskrida kristeorins ramar och även framställa alla de viktigare
fraktionsstriderna som har förekommit i den socialistiska rörelsen sedan de
sista femtio åren, som rena och skära ledsagningsfenomen och reflexioner
av den vid den givna tidpunkten omedelbart pågående konjunkturen i den
kapitalistiska kriscykeln.
Man har gjort mycket väsen av frågan om
huruvida de yttranden den gamle Engels skrev 1895 i inledningen5 till Marx’ Klasstriderna i Frankrike
innebär ett prisgivande på en del av den ursprungliga marxismens revolutionära
politiska principer. Man kan med än större berättigande ställa denna fråga med
hänsyn till vissa yttranden av Engels i förordet till den tyska utgåvan av Filosofins
elände 18846 och i en fotnot (nr 8)
i tredje bandet av Kapitalet 18947.
Det är här tal om att den moderna industrins kretslopp nyligen helt har ändrat
karaktär och om att ”de flesta gamla oroscenter och anledningar till krisens
skapande har försvunnit eller starkt försvagats.”8 Det är absolut möjligt att dessa yttranden
av Engels har utgjort den första ideologiska knytpunkten för den teori som vid
sekelskiftet tillsynes blott var representerad av den bernsteinska
revisionismen, men som idag öppet försvaras av alla de socialdemokratiska
skriftställarna, och som inte längre ser det som den socialdemokratiska
arbetarrörelsens uppgift att utnyttja kriserna till skärpt kamp för upphävandet
av det kapitalistiska produktionssättet. Helt säkert var sådana slutsatser
främmande för Friedrich Engels; han beskrev tvärtom den av honom på grundval av
utvecklingen de sista två årtiondena betingade förutsagda avlösningen av det
fram till då krisförloppet med en ”ny utvecklingsform” som en övergång till ”kronisk
stagnation som den moderna industrins normaltillstånd.”9 Med detta blev han inte blott den direkta
upphovsmannen till den ovan diskuterade kristeorin i Erfurtprogrammet från 1891
utan också den egentliga stamfadern till talet om den så kallade ”dödskrisen”,
som – som redan Wilhelm Liebknecht utmålade det på Erfurtkongressen och som
senare Cunow, Kautsky och många andra har utmålat det – med ”sträng logik”
skulle driva det nuvarande samhället i ”en katastrof, sin egen oundvikliga
världsundergång.”
Saken inställde sig annorlunda, då nu denna
stagnation som av Engels redan förklarats ”kronisk” i mitten av 90-talet icke
desto mindre gick över i ett nytt oerhört uppsving för det kapitalistiska
produktionssättet. Eduard Bernstein förklarade då och har senare förklarat att
det just var dessa nya ekonomiska faktum som då föranledde honom sitt
principiella angrepp på alla revolutionära element i den fram till då
socialdemokratiska politiken och istället föranledde honom att i relation till
kristeorin kategoriskt uttala: vad det gäller det kapitalistiska systemets
senaste utveckling ”kommer allmänna handelskriser av samma art som tidigare
åtminstone inom en längre period betraktas som osannolika.”
En rak linje löper från detta uttalande av
Bernstein och redan alla de av dess upphovsman därav härledda teoretiska och
praktiska följderna till den idag av Hilferding och Lederer, Tarnow och
Naphtali representerade officiella socialdemokratiska kristeorin. Denna
moderna socialdemokratiska kristeori, vars grundhållning jag i motsättning till
de två andra ännu icke diskuterade grundhållning till krisfrågan vill beteckna
som den subjektiva hållningen, utgår från att det i den moderna ”organiserade
kapitalismen” inte längre – varken faktiskt eller tendentiellt – kommer att
uppträda några nödvändiga eller oundvikliga kriser. Den första ”vetenskapliga”
grunden för denna tes, som Bernstein i början blott hade uppställt som ett
konstaterande [tatsächliche Behauptung], ligger i den av Hilferding i Das
Finanzkapital framförda teorin, att det med arbetarklassens förbilligande
och befordring skapas en kapitalistisk ”generalkartell” som ska genomföra det
planmässiga reglerandet av den borgerliga av kapital och lönarbete beroende
produktionen. Efter kriget (1927) förklarade Hilferding än en gång uttryckligen
att han alltid hade ”förkastat envar ekonomisk sammanbrottsteori”. Det
kapitalistiska systemets fall kommer ”inte att följa på detta systems
inneboende lagar” utan kommer att ”vara arbetarklassens medvetna viljeakt”.
På denna hilferdingska ”teori” beror än idag
icke blott de socialdemokratiska, utan alla subjektiva och voluntaristiska
kris- och kris-övervinnelseteorierna, långt in i de bolsjevistisk-sovjetiska
teoretikernas och planerarnas led. Man ska till exempel inte tro att dessa
teorier, liksom de olika toner som tills för några år sedan genljöd i hela den
socialdemokratiska tidnings- och bokvärlden, skulle ha ”motbevisats” för sina
upphovsmän och anhängare av den samtida kapitalistiska verklighetens faktum. Erfarenheten
har visat att till exempel Eduard Bernstein ännu inte uppgivit sin 1899
uppställda krisövervinnelseteori, när den ekonomiska krisen ändock bröt ut året
efter, 1900, och då det sju år senare följde ytterligare en kris, medan
ytterligare sju år senare den framryckande nya krisen endast blev förhalad av
världskriget, för efter den första likvideringen av kriget och de omedelbara
följderna av kriget det bröt ut i världsmåttstock igen 1920–21. Folk som
Hilferding och Lederer, Tarnow och Naphtali vill förhålla sig fullständigt lika
igår, idag och imorgon. Det är just det som är det karaktäristiska för denna
typ av kristeori att den ständigt återspeglar ideologiskt den vid den
givna tidpunkten passerade fasen av den kapitalistiska ekonomins
verkliga rörelse och för fram den gentemot den förändrade samtida verkligheten
som en fixerad, stelnad ”teori”. Det finns ju också en mängd sorters utflykter,
så som att förklara den nuvarande världsekonomiska krisen som en följd av
kriget, som en följd av återuppbyggnaden och av krigsskulden och andra ”utomekonomiska”
orsaker. Den praktiska konsekvensen av varje kristeori som vilar på denna subjektiva
grundinställning är det fullständiga tillintetgörandet av varje objektiv
grundlag för den proletära klassrörelsen; en tillintetgörelse för vilken
socialdemokratins Görlitzerprogram från 1921 är det klassiska uttrycket, i det
att det förklarar att klasskampen för proletariatets befrielse blott är en ”moralisk fordran”.
Men inte heller den andra, den omtalade till
synes rakt motsatta grundinställningen till krisfrågan, som i Rosa Luxemburgs
ackumulationsteori har funnit sin så att säga klassiska form, vars
fulländning ingen av hennes talrika föregångare eller efterföljare har nått,
kan anses vara en verkligt materialistisk och i sin praktiska verkning
revolutionär inställning till krisfrågan. Denna teoris betydelse ligger som
bekant i anhängarnas mening i att Rosa Luxemburg ”i medveten motsättning till
nyharmonikernas förvanskningsförsök har hållit fast vid Kapitalets
grundtanke om en absolut ekonomisk gräns för det kapitalistiska
produktionssättets vidareutveckling”. Man kunde alltså med fog beteckna den
hållning som ligger till grund för denna teori, som absolut. Jag
föredrar att karaktärisera den som en objektiv eller ”objektivistisk”
grundinställning, i motsats till den redan diskuterade ”subjektiva” och den
ännu inte omtalade ”materialistiska” hållningen. Här kommer det inte an på av vilken
antagen objektiv lagbundenhet i själva den kapitalistiska produktionsmekanismen
man i detalj härleder den objektivt garanterade ekonomiska nödvändigheten av
denna mekanisms förestående sammanbrott. Det ändrar å den andra sidan heller
inte något i dessa teoriers ”objektivism”, att anhängarna av dem försäkrar att
de till exempel inte rekommenderar ”fatalism att invänta det automatiska
sammanbrottet”, utan ”blott” (!) är av den meningen att proletariatets
revolutionära aktion ”först uppnår betingelserna för en lyckad nedkämpning av
den härskande klassens motstånd genom det objektiva omskakandet av det
bestående systemet” (Grossmann). En sådan teori om en objektivt given och i
sitt slutliga mål på förhand förankrade ekonomiska utvecklingstendens, som
arbetar mer med bildliga föreställningar än med entydigt bestämda vetenskapliga
begrepp, som även på köpet oundgängligen är baserat på otillräcklig induktion,
ter sig för mig olämplig till att frambringa den för sina egna mål kämpande
proletära klassens egenansvariga handlings fulla allvar, som är lika nödvändig
för arbetarnas klasskrig som för varje annat, sedvanligt krig.
I motsats till de två hittills skildrade
grundinställningarna förefaller mig en tredje grundinställning till krisfrågan
vara möjlig och denna tycks vara den enda som förtjänar namnet av en i marxsk
bemärkelse verkligt materialistisk hållning. Denna hållning hävdar att
hela frågan om huruvida de kapitalistiska kriserna objektivt är nödvändiga
eller oundvikliga, ställd så generellt, är en meningslös fråga
inom ramen för en praktisk revolutionsteori för proletariatet. Den är överens
med den revolutionära Marx-kritikern Georges Sorel, när den inte vill låta den
av Marx i ett starkt idealistiskt-filosofiskt färgat ”dialektiskt” språk påvisa
den allmänna kapitalistiska tendensen mot den med arbetarklassens resning
orsakade katastrofen gälla som en vetenskaplig förutsägelse, utan uteslutande
som en ”myt”10 vars hela betydelse
inskränker sig till att bestämma arbetarklassens samtidiga aktion. Men
den materialistiska hållningen är inte enig med Sorel när denne i allmänhet
också vill inskränka varje tidigare social revolutionsteoris funktion
till att utgöra en sådan myt. Snarare tror den att det genom en ständigt mer
noggrannhet och grundligare empirisk utforskning av det samtidiga
kapitalistiska produktionssättet och dess erkända utvecklingstendenser också
kan göras vissa, helt säkert mycket begränsade, men för den praktiska aktionen
tillräckliga förutsägelser om framtiden. Materialisten utforskar därför med
hänsyn till att bestämma aktionen noggrant den kapitalistiska produktionens
givna situation, till den medvetandegrad, organisationsform och kampberedskap,
som finns hos arbetarklassen och alla dess olika skikt. De viktigaste
grunddragen hos denna teoretiska och praktiska materialistiska
grundinställning har i allmän form, utan särskild relation till
krisproblemet, funnit sin klassiska formulering i den polemik vari den unge
Lenin 1894 angrep både subjektivismen hos den populistiske revolutionäre
Michailovskij och objektivismen hos den då ledande marxistiske teoretikern
Struve och samtidigt framförde sin egen aktivistisk-materialistiska ståndpunkt
mot bägge:
När objektivisten bevisar nödvändigheten av en given rad faktum riskerar han att
intaga samma ståndpunkt som apologeterna för detta faktum; materialisten
avtäcker klassmotsättningarna och bestämmer därmed sin ståndpunkt.11
Noter
1. Se för ytterligare kort
information inledningen till A. Pannekoeks text i detta nummer. I sammanhanget
och överhuvudtaget vill vi passa på att rekommendera boken The Dutch and
German Communist Left, som bland annat är utgiven av International
Communist Current (i Sverige, IKS).
2. På internet:† Class Against Class
[http://geocites.com/cordobakaf/marramao_crisis.html]
3. Original: ”Über einige grundsätzliche
Voraussetzungen für eine materialistische Diskussion der Krisentheorie”, Der
Proletarier, vol. 1, nr. 1, 1933, översatt från Karl Korsch: Staten og
kontrarevolutionen, Jørgen Paludans Forlag, 1972.
4. Jmf. Friedrich Engels, ”Zur
Kritik des sozialdemokratischen Programmentwurfs 1891”, MEW bd. 22, s. 225–240.
5. Jmf.
MEW, bd. 22, s. 509-527.
6. Jmf.
MEW, bd. 4, s. 566.
7. Jmf.
MEW, bd. 25, s. 506.
8. Jmf.
ibid.
9. Jmf. MEW, bd. 4, s. 566.
10. Då det är de färre av de
tyska arbetarna, som förmodas kunna koppla någon klar föreställning om detta begrepps
”myt”, har vi översatt några ställen från Sorels huvudverk: Réflexions sur
la violence (1908, citerat efter den sjätte upplagan, Paris 1925), som
visar hans uppfattning om mytens karaktär och funktion i historien: s. 32–33: ”De
människor som deltar i stora sociala rörelser upplever sin aktuella aktion i
form av kampföreställningar som garanterar dem att deras sak kommer att segra.
Jag föreslog att kalla dessa föreställningskomplex för myter…
Syndikalisternas generalstrejk, Marx’ med ett naturfenomens nödvändighet
frambrytande revolution är sådana myter … liksom dem som skapats genom
urkristendomen, reformationen och så vidare. Jag vill visa att man inte ska
försöka analysera sådana föreställningar så som man dissekerar ett ting i sina
beståndsdelar, utan att man ska ta dem som historiskt verksamma krafter i sin helhet.”
s. 180: ”Man ska
värdera myterna som ett medel till att kunna handla för ögonblicket.”
s. 182: ”Generalstrejken
är den myt som hela socialismen är innesluten i. Den är ett system av
föreställningar som är i stånd att instinktivt framkalla alla de känslor som
svarar mot klasskrigets olika yttringar … Strejkerna har i proletariatet
framkallat de djupaste och mest framåtsträvande känslorna det äger.
Generalstrejken underordnar alla en monolitisk målsättning och erbjuder genom
solidaritet var och en maximal aktivitet och begeistring.” (Vi kommer att i ett
senare nummer i ett sammanhang av den syndikalistiska rörelsen i Frankrike att
kritiskt återvända till Pelloutiers och Sorels teori och praxis.)
11. Jmf. W. I. Lenin: ”Der ökonomiche Inhalt
der Volkstümlerrichtung und die Kritik an ihr in dem Buch des Herrn Struve”
(1895); Werke, bd. 1, s. 414.
Comments