You must be ready to
abandon all convictions as soon as they do not anymore correspond to the given
experiences

Karl Korsch

Marx did not produce any
specific theory of crisis. However, the phenomenon of crisis is one immanent
moment of his general theoretical-practical project on capitalism and its
overthrow. In relation to this a specific theory of crisis would be a
contradiction in terms. What Marx, as a revolutionary and a critic,
intended to show was that and how capitalism was a historically transitory
social system, with a logical ending with communism as a possibility,
and how this possibility of revolution/transcendence lies within this very
capitalist system, in the proletariat. Viewed abstractly, however, you can focus
on and emphasize one aspect of capitalism as a social mode of reproduction, that could provide us with a theory of crisis.
But with the fetish character of such a theory, we must stress that »crisis is
not economic, but it present itself as such»
(Holloway, Open Marxism, Vol. II); what it expresses is the instability
of capitalism as an antagonistic relation of classes. What we in the following
intend to do is to criticize the hitherto theories of crisis and collapse in
the workers’ movement by trying to derive their limits and errors from the
times, the social historical contexts, for which they were the dominating
theoretical expressions. However, their limitations was primarily not, as you
may sometimes be lead to believe, that these theorists were intellectual weak,
malicious or anything else on the level of ideas. They are rather the
theoretical expressions of the limits of an era, a cycle of class struggle, and
by so socially and historically conditioned (including by way of ideas). Thus,
the level of ideas is not autonomous from the material conditions that produce
these ideas. By this also ideas and consciousness are active moments of the
production of those state of affairs usually
considered as objective. This is how subjective errors today may lead to
objective facts tomorrow, and thereby the need for
revolutionary theory. The dialectical relation between subject and object,
theory and praxis, thus mean that you start from the point of view of totality.
And since these poles are not externally related but mutually affect each other
internally in an intricate interaction, you must seriously consider the issue
of production of theory and consciousness, because we can not separate the
subject from the object and vice versa. No theory can explain the real
state of affairs or give us the fundamental and invariable »theory of crisis» that will explain everything. Since society is the
product of social relations, in continuous movement, the only permanence is
human praxis. The raison d’être of communists, however, is not to
interpret but to change the world; that is why the aim of communist theory is
the fact that it describes that it actually are we – the proletariat – that
through our constitutive praxis who are producing the totality of capitalism
and that it is this fact that makes it appear as beyond our reach, but at the
same time and therefore possible for us to transcend.

Marx was no new political economist, but was producing a radical – i.e. he
derived the problems he aimed to solve to their roots, »man himself»
– critique of political economy qua economy. The bourgeois
economy starts from, and thereby takes for granted, what is to be explained,
that is the human alienating praxis. The categories of the bourgeois
economy are those categories expressing the »deranged forms»
of the process of production in capitalism. However, these are not just any
produced categories to deliberately obscure the capitalist process of
production as a process of exploitation, but »objective forms of thought», i. e. expressing
something that really is happening, for this process.

The theory of decline or the decline of theory?

The main part of this issue
is the text »Decadence: The Theory of Decline or the Decline of Theory?», which we have translated from the UK journal Aufheben. This text is important, not because it gives closed answers on how to interpret the
world, but because it forces us to question a whole line of ingrained
theoretical perspectives.

Aufheben criticize in the opening part all those theories that give the
working class a passive or merely reactive role in the transition from
capitalism to socialism/communism. Aufheben trace the theory of the
natural decline of capitalism to Engels and the orthodoxy
of the 2nd International. In the International one tendency stood for a theory
of capitalism almost by itself – thanks to a growing organic composition of
capital and increased planning – should grow into socialism. The role of the
workers’ parties was therefore merely to take over the state apparatuses to,
when the time was ripe, finish the transition.

Against this stood a tendency that meant that capitalism, again due to its own
immanent development, would be hit by crisis. At this moment the working class
would act, forced by an objective necessity, and socialism be introduced. The common denominator of the two perspectives
was that the working class was not given any active role in the development of
capital. The movement of capital and the class struggle was seen as two
separate things, only forced together in the very moment of transition.

For those revolutionaries that around WWI broke with the reformism of the 2nd
International it became a dogma that capitalism saw itself in its period of
decline and that its final crisis was near at hand. Obviously the communist
lefts were different from the Leninists by giving the working class an
autonomous and driving role in the revolution, but neither of them saw the
connection between the acts of the working class and the capitalist crisis.

During the long lasting post-WWII boom the theories of decline faced their own
crisis, since it became absurd to stress the objective decline of capitalism in
an era when the reality gave proof of the opposite. At the same time these
theories appeared passivating since the class
struggle was not given any decisive role during periods of upswing.

Aufheben stresses the importance of groups such as Socialisme
ou Barbarie, the Situationist International and first and foremost the
Operaist/Autonomist current in the break with the
orthodox perspectives and to once again stress class struggle as the central
issue both for the understanding of capitalism and the possibility to beat it. Especially
Autonomist Marxism stressed the working class as the motor of the development
of capital and produced a theory where the crisis was seen as a result of the
struggle of the working class. This current also
showed that technology and the labor process was everything but neutral, as
results of class struggle.

However, there were some problems also with this perspective. How could you
explain a period such as the present, when the struggle of the working class
obviously is at a very low level, at the same time as capital has forced
through a whole series of restructuring of the organization of labor,
technology, transport and the organization of the world market, labor laws and
the relations to state apparatuses, and so on? Also the Autonomist perspective
seems reductionist.

Aufheben shows that S ou B, the Situationists and Autonomist Marxism were
necessary antecedents for going beyond the objectivist notion of capital of the
orthodoxy, but also show the weaknesses of these groups. The article raises a
number of issues: How to interpret the relation between labor and capital,
between subject and object? How to interpret the movements and crisis of
capital and class struggle? How can a transition to communism become possible?
The article provides no immediate answers, but has inspired us to an intense
discussion on these issues, that has lead us to try to
formulate a provisional answer:

Capital is labor is capital

In one and the same process
alienation and reification is produced, the worker as worker and capital as
capital. Capital is fundamentally labor¹: passed alienated labor
that has been turned against the worker in the form of means of production and
goods, and living labor that produce new alienated labor. At one and the same
time the worker exists as one part of capital, as Marx stresses in the Grundrisse,

It is clear ... that the
worker cannot become rich in this exchange, since, in exchange for his
labor capacity as a fixed, available magnitude, he surrenders its creative
power, like Esau his birthright for a mess of pottage. Rather, he
necessarily impoverishes himself ... because the creative power of his labor
establishes itself as the power of capital, as an alien power confronting
him. He divests himself of labor as the force productive of wealth;
capital appropriates it, as such. The separation between labor and property in
the product of labor, between labor and wealth, is thus posited in this act
of exchange itself. What appears paradoxical as result is already
contained in the presupposition. ... Thus the productivity of his labor, his
labor in general, in so far as it is not a capacity but a motion, real
labor, comes to confront the worker as an alien power; capital,
inversely, realizes itself through the appropriation of alien labor. ... Therefore,
those who demonstrate that the productive force ascribed to capital is a displacement,
a transposition of the productive force of labor, forget precisely that
capital itself is essentially this displacement, this transposition, and
that wage labor as such presupposes capital, so that, from its standpoint as
well, capital is this transubstantiation; the necessary process of
positing its own powers as alien to the worker.²

Thus the relation of labor
and capital is not external. It is not about a war between two parties, who can
conquer new areas from each other. On the contrary, the essence of capital is
the relation between labor and capital, which means that capital in itself is
class struggle.

For the worker the process of production means alienation. The worker is
separated from the use-value of her own creative capacity, just as from the
fruits of her labor. Instead, labor for the worker becomes a commodity, whose
usefulness is only its exchange-value. Through alienation capital at the same
time appears as an external power, a separate object, a »sensuous
super-sensuous thing», with its own natural logic. Also
the produced goods appear as things with no relation to the human relations by
which they have been produced.

For the worker, dead labor becomes an alien power in a twofold way. On the one
hand the worker produces the means of production and continuously refine them
and thus produces her own insubordination and exploitation, on the other hand
the worker produces the means of subsistence, the exchange-values, in a growing
amount and variation, and thus impose labor on herself
(by way of the need for use-values increases). Both alienation and the reified
world, where capital appear as of objective nature and the goods as extra-human
things, has its origin in the moment of production, only then to cross the
capitalist society as a whole.

If class struggle can be traced back to the very essence of capitalism, it
becomes obvious that class struggle can not be anything external in relation to
a capital that is following its own laws independently. At the same time it
becomes obvious that capital is not something that is passively reacting upon
the struggles of the workers. Capital, the relation of capital, i. e. the antagonistic relation of classes, is thus a »contradiction-in-process».

Competition between different capitals forces every individual capital to
continuously valorise itself to survive. Competition forces the capitalist to
change production to the disadvantage of the working class, reduce variable
capital, increase the rate of exploitation, gain
market shares and so on. Every capital thus fights its own workers, not only
reactively but from self-interest, which forces the workers to respond. Through
competition, and the following class struggle, capital changes its own
composition and thus the class composition.

From the point of view of the working class a continuous struggle is at the
same time fought, consciously or unconsciously, to reduce work, to get as much
as possible from the created values and, as endurable as possible, a fair
situation during work. This struggle, at the centre of valorisation, obviously
forces capital to act. The individual capitalist can not give in to the demands
of the working class if he is to survive. The struggle of the working class
changes in this way both its own composition and that of capital,
and thus in turn the class composition. Both the working class and capital are
at the same time active and reactive.

The key is to view competition between different capitals as the main mediation
between the »objective» laws of capital and the
struggle it wage against the working class. It is mainly through the individual
capitals that changes in technology and the organisation of labor are brought
about, the technical class composition changes and efforts to increase
intensity and exploitation are made. However, this is obviously not the only mediation,
and capital also act collectively through pressure groups, states and so on,
and can have well enough worked through strategies on this level. However,
these are never fundamentally stabile and capital is never totally united –
since these efforts to secure the survival of total capital (both against the
working class and the competition between different capitals) often contradict
the interests of individual capitals. Capital can never produce a stable world
structure, since »all that is solid melts into air»,
even the very monuments of capital itself.

The capitalist crisis must be understood as a dialectic relation between class
struggle and competition between capitals. Both factors are always
inter-connected. On the one hand the struggle of the workers may halt the
valorisation of capital at the same time as the costs of variable capital
increases (if productivity decreases due to resistance from the workers and
that wages increases). Obviously this leads to a form of crisis for the
individual capital which one way or the other must act. If a wave of struggles
affects capital as a whole this also leads to affects on the fall of the rate
of profit, with problems for capital in general.

On the other hand capital must check on a fall in the rate of profit due to
competition between capitals through an increase in productivity, i.e. the rate
of exploitation, and keep wages down (to reduce the variable capital part and
increase surplus-value). If the working class through its struggles succeeds in
sabotage such efforts, the fall of the rate of profit fastens, and thereby the
crisis.

However, there is no reason to believe that capitalism will face its total
crisis or absolute decline. Even when some parts of the system are in crisis
others have shown to be well off, and after a massive destruction of capital –
eventually including large scale war – the deepest depression has been turned
into a period of growth.

Transcendence, or transition problems

Another issue that is not
obvious either is the link between crisis, the end of capitalism and the
transition to communism. As Aufheben show the revolutionaries of the
20th Century saw crisis as a precondition for socialism, and many expected
capitalism to enter some form of final crisis. In »Whither the world» (by Troploin) that we published in our last issue, Dauvé & Nesic reverse this
perspective and say instead that the preconditions for revolution are best
during the upswing of a well-being capitalism . Their idea is that if the
possibilities of reforms are tried, but capitalism still can not fulfil the
needs of people, the force to abandon the system is greater.

In history we have seen revolutionary movements both in situations of crisis:
post-wars, the collapse of state apparatuses, and so on, and in relatively
well-being periods such as France in 1968 and Italy in 1969 as typical examples. The
way we see it, there is no need to categorically tie oneself neither to upswing
nor decline. For us, the central issue is that communism is not the goal for capitalism, it is not naturally following the development of
capitalism, but is a radical brake with capitalism. Communism is a possibility
that demands human activity, and nothing that emerges
automatically.

The contradiction of capital is at one and the same time the contradiction of
the workers, since they are at the same time labor-power and working class –
class-in-itself, for-itself, and against-itself! As labor-power the
workers are part of capital, with the interest of something/someone to sell
their labor-power to, with interests to defend within the process of labor
(job-security, better conditions, higher wages, etc.) and with institutions
such as parties and unions – the labor/workers’ movement – to defend these
interests. As labor-power the worker has an interest in keeping capital, that
labor is done within fair forms, that wages are paid
with regularity. As working class, however, there is the interest to abolish
alienation, escape the role as alienated labor-power and to stop being a
worker. These tendencies are often present at the same time, in the same
struggles. The revolutionary process is not the affirmation of the worker, but
the negation of the entire labor/capital relation.

Practical reflexivity

The chief defect of all
hitherto existing materialism ... is that the thing, reality, sensuousness, is
conceived only in the form of the object or of contemplation, but not as
sensuous human activity, practice, not subjectively.

Marx, Thesis on Feuerbach

Marx’s theory, and our, has
no object. We do not stand outside and reflect upon some object, but are
situated in this »object». Our theoretical
project, riff-raff, is our »practical reflexivity», to use a
phrase from Gunn in Open Marxism Vol. II, within the social context we
are situated and take practical part in, i. e. the
class struggle of the 21st Century capitalist society. For us theory and praxis
are two moments of the same social, i. e. human,
process, of the same dialectical continuum. In other words, we do not sit in an
ivory tower and contemplate over the struggle that is waged on the ground
below, we are in the middle of this struggle and are thereby forced to reflect
and theorize over it. This we do not do for the imbecile working class
that – we are told – can not develop anything but a trade-unionist 
consciousness (Lenin/Kautsky) and therefore are left
to educated men from the intellectual middle class to get injected
revolutionary consciousness. We do this for ourselves, as parts of the
struggling existence of this very proletariat, i. e.
the »real movement», the »historical movement going on
under our very eyes», but, with this, it is also valid for others in the same
situation. We want to inspire others just like we are being inspired.

However, class consciousness is nothing that is produced homogenously or
automatically; the working class can not mechanically grow into a communist
consciousness. Since it is the working class that is, and makes possible,
capital, a communist consciousness can only emerge when the working class is
questioning itself (as workers, i. e. as
commodities) and thereby capital. Different groups of workers thus obtain,
depending on both subjective and objective factors, different »levels» of consciousness, but since the objective
circumstances produced by the workers, and which they are products of, always
are capitalist circumstances (products of a specific form of subjectivity; that
of »labor-power») class consciousness means that this struggle tries to
destroy and weaken what is producing this objectivity. In this struggle the
working class may realize its situation as a class and its revolutionary
potentials. Class struggle thus produce a form of subjectivity that affect the
objective factors; that is why theory and ideology production is everything but
a contemplative and »intellectual» business that merely observes the world;
quite the opposite it is part of the practical attempts of the revolutionary
movements to tumble capitalism over. The objective circumstances are those
circumstances that try to reduce the class in struggle to variable capital, i. e. labor-power, but the struggle against capitalism
thus gives the working class the possibility to realize that is precisely this
subject that may extinguish the capitalist objectivity. The production of
communist consciousness thus is not autonomous vis à vis the struggles of the
working class; the theoretical critique of work by the Situationists
in the 60’s was only formally separated from
those millions of workers that practically fought work. The revolutionary
minority thus may already today provide its theoretical tools adequate for the
practical class struggle if these tools are the products of praxis. Francois
Martin wrote in his text »The Class Struggle and its Most Characteristic
Aspects in Recent Years» about the organic and
dialectic connection between theory and praxis,

Today revolutionaries will
be forced to oppose capital practically. This is why new theoretical
tasks are necessary. It is not enough to agree on the level of ideas: one must
take positive action, and first of all intervene in present struggles to
support one’s views. Communists do not to build a separate party from the one
which asserts itself in practice in our society; yet they will increasingly
have to support their positions so that the real movement does not waste its
time in useless and false struggles. Organic links (theoretical work for
practical activity) will have to be established among those who think we are
moving towards a conflict between the proletariat and capital.
³

Despite the fact that communists
are active parts of the class struggle it would be false and immediately
harmful to see revolutionaries as the leaders of the class struggle or its
substitutes; if communism did not exist as a material movement, communist
theory would not be worth more than metaphysics. Class struggle is a material
movement, a product of capitalism; revolutionaries thus can not voluntarily
produce class struggle or discontent, our task must be to try to radicalize and
develop those struggles and that discontent we ourselves are parts of. Theory
thus must be seen as an attempt to action, an analytical tool and not merely a
neutral picture of reality. Communists are never alone, but feel just as all
other proletarians the practical need to stop being proletarian, and may just
like all other workers become a living and struggling part of the real
movement. Gilles Dauvé (Jean Barrot)
wrote with this in mind in the opening of his »Capitalism and Communism»,

Communism is not a
programme one puts into practice or makes other put into practice, but a social
movement. Those who develop and defend theoretical communism do not have any
advantages over others except a clearer understanding and a more rigorous
expression; like all others who are not especially concerned by theory, they
feel the practical need for communism. They have no privileges whatsoever; they
do not carry the knowledge that will set the revolution in motion; but, on the
other hand, they have no fear of becoming »leaders» by
explaining their positions. The communist revolution, like all other
revolution, is the product of real needs and living conditions. The problem is
to shed light on an existing historical movement.⁴

The fact that the
revolutionary minority is isolated from other proletarians during
non-revolutionary circumstances, however, is quite normal considering
capitalism itself as division between intellectual and manual labor, theory
and praxis, and different fields of knowledge. The revolutionary movement must
therefore try to make this division of labor weaker, and for the theory to
reach others it must be the product of circumstances others can relate to. The
isolation and separation of the revolutionaries, however, may be made weaker
during an upswing in class struggle, and if the revolutionary minority succeeds
in realizing its philosophy it can become a material force in the struggle
against this class society.

Capitalist language vs an adequate

This theoretical moment
must often be elusive. The bourgeois abstract language is not – thank heavens –
part of our everyday vocabulary and can at best only suggest what
we are looking for; thus we are always obliged to »decipher» it. In our last
issue we – via Dauvé/Nesic – wrote about this: »All
those vocabularies [from economy, philosophy, sociology] (and the visions of
the world they convey) belong to specialized fields of knowledge, all of them
inadequate for human emancipation, and therefore to be superseded. Until then,
we have to compose a ›unitary› critique from them and against them» (To work or not to work? Is that the question?).
However, we do our best to make ourselves as clear as we are capable of and the
subject matter allows us. But, we are writing primarily, except for ourselves,
for those who are willing to learn something new, that
is who also wants to think for themselves.

In relation to this »Decadence» bloc we publish for the first time in Swedish two
contributions to the polemic within the communist left in Europe in the 30’s on
the crisis and decline of capitalism; Karl Korsch’s »On
some principal preconditions for a materialist discussion on the theory of
crisis» and Anton Pannekoek’s »The theory of the
collapse of capitalism», from Proletarier in
1933 and Rätekorrespondenz in 1934.

We also have two book reviews that to a great extent connect to our theme from
#3–4 on the concept of class composition. The first review is on our German
comrades in Kolinko and their workers’ inquiry
from call centres, Hotlines, where we are emphasizing their positive
example of workers’ inquiry in practice. However we observe their somehow »interventionist» position vis à vis the »ordinary» workers at
the call centres, that brings the risk of re-establishing some sort of a
neo-Leninist vanguardism.

The second review is on the American sociologist B. J. Silver’s book Forces of Labor whose underlying thesis, based on the workers’ struggle database World
Labor Group, is the relation between the development, restructuring and
relocation of capital and the development of the struggle and composition of
the working class.

Finally we introduce a new Marx/Engels series with
more or less relevant texts not before translated and published in Swedish. For
our foreign readers we may explain that there has never been a »Complete Works
of Marx and Engels» in Swedish, but more or less only (Moscow) selections. This time we publish M&E’s short Preface to the 2nd Russian edition of the Manifesto from 1882, where the two old beards stresses the communist
potential of the Russian peasant commune even without the consolidation of a
capitalist mode of production on Russian soil. Thrilling
thoughts, indeed, and further proof of these gentlemen not being academic
economists but revolutionary communists.

riff-raff, May 2004

Footnotes

1. C. f.  just for the sake of
clarity Marx in the Grundrisse (Harmonworth 1973) p. 257ff where he is arguing against an unhistorical notion of labor, labor per se, and stresses the
historical specific and determined form (alienated labor, wage labor) »without
which it is not capital».

2. Grundrisse, p. 307f

3. Barrot/Martin, The Eclipse and the Re-Emergence of the Communist Movement, p. 44

4. Ibid, p. 17

The writing of the Aufheben articles
on the ‘theory of decadence’ which appeared between 1993 and 1995 was a process
of learning and questioning for us. A large part of our approach was to engage
with what others have said about the issues. We looked both at currents that
have strongly influenced us (e.g. the left and council communists, the
Situationists, the autonomists); others which we have felt obliged to come to
terms with (e.g. Trotskyism) and others which we simply recognised have contributed
something (e.g. the ‘Regulation School’). As the material before us expanded, what had been
intended as a single article extended over three issues. As the questions we
are dealing with are so fundamental, the process of learning and questioning
naturally continues, and if one was to write a text on the same subject now,
one would produce something very different. That said, we would say that most
of the text particularly the identification of weaknesses in previous theory,
does still stand up.

One motivation of the articles was to
confront a central theory of one of the political currents that has influenced
us namely: left communism. For many of those who identify themselves as ‘left communist’
the assertion of capitalism’s decadence is fundamental because it provides a
materialistic justification for the ‘class lines’ or ‘revolutionary political
positions’ which distinguish them from other political tendencies. Support –
if sometimes a ‘conditional’ or ‘critical’ support – for trade unions, parliamentarianism
and ‘progressive’ national liberation struggles, is a characteristic of most ‘leftist’
politics. Left communists define themselves in large part through precisely
their rejection of these forms, in favour of struggle which expresses proletarian
autonomy from capitalism. But at the same time left communists wish to claim a
lineage with the politics of Marx and the ‘revolutionary Marxists’ within the
First and Second Internationals who, it has to be recognised, did not take left
communist political positions. By identifying the grounds for the ‘class lines’
in a historical shift around the first world war when capitalism enters its
decadent phase, left communists are able to uphold their positions while at the
same time claiming a continuity with those who had practised a different
politics in the previous ‘ascendent’ period of capitalism. In other words
decadence theory allows its adherents to distinguish their politics from ‘leftism’
while not distinguishing themselves from Marx despite his apparent ‘leftism’.
Never having been satisfied by this abstract and schematic way of dealing with
such complex historical and practical-political issues, we wished to confront
the theory.

However we chose not to limit ourselves to
a critique of the explicit theories of decadence or decline offered by certain
more or less obscure groups and political tendencies. The idea of decadence has
a more general significance than such an approach would indicate. It became
apparent to us that in the idea of decadence one is actually faced with
questions central to the whole effort by Marx and Marxists to theorise
capitalism and its overthrow. Some of the questions we thus end up touching on
are: Whether and how to periodise capitalism? How to understand capitalist crises?
How to grasp subjectivity and objectivity? What is the meaning of the
transcendence of capitalism?

Most of the dynamic revolutionary
theorising we engage with was produced either as with council and left
communism, around the revolutionary wave of 1917 or as with the Situationists
and the autonomists with the wave around 1968. These ideas then, emerged as
expressions of what can be seen as the two main highpoints in the cycles of
class struggle that characterised the twentieth century. Indeed the more explicit
‘theory of decadence’ emerged as groups forming in the aftermath of ’68 tried
to appropriate the council and left communist theories produced in the earlier
wave. Arching over both these periods is the need to separate what revolution
and communism are ‘really’ about, from the regimes established in Russia and elsewhere in its name, and more generally from a ‘leftist’
politics which can be seen to, however critically, accept in some way a statist
and productivist model of socialism. It is probably significant then, that Aufheben’s
attempt at rethinking should emerge shortly after the events of 1989-91. Even
the groups that had long rejected the pseudo-opposition which the Eastern bloc offered
to western capitalism, had nonetheless developed their theory in relation to
this bifurcated world. Now that its grip on the theoretical and political
imagination had been broken, the time was right for some fresh thinking. On the
other hand some of the weaknesses in the text may in part be laid at the fact
that it was produced not in a highpoint in the class struggle but in a period
of relative quiet. When the first part of the articles was being written one of
capitalism’s periodic recessions was just ending, when the third part came out
it was entering what we can now see as one of the greatest speculative bubbles
in its history. With the collapse of the USSR,
the bourgeosie was making what gains it could from the opportunities opened up
by the new world situation. Class struggle, was tending, in the Open Marxist
phrase to show itself only in the mode of being denied.

*  *  *

Just as the articles criticised other
theoretical work, they has been subjected to critique. Predictablly those who
hinge their whole political identity around the theory of decadence and the
role it assigns them, reacted negatively to the articles, but criticisms have
also come from less dogmatic perspectives. One objection was to the very
approach of the articles which some felt to be a kind of ‘academic theorising
about theory’ removed from relevance to the class struggle. This argument is
based on the questionable assumption that there is one obvious way of doing
good revolutionary theory. Against this one can say that we simply wrote about
something that we thought interesting, in the way that we were able to at that
time. We wrote it then essentially for ourselves – but the positive response
that the articles received from some readers indicated that this critical
engagement with previous theory has been useful to others.

It is true that theoretical production is
not about a relation of ideas to other ideas but must be a expression of real
social movement: the council communists cannot be understood separate to the
German Revolution, the Situationists cannot be understood separate to the
Movement of May ’68. At the same time the theoretical writings of such
participants in these historical moments, is one of the main things left behind
by previous social movement. Past theory is a concentrated expression of – and
thus a way we can connect to – previous class struggle. The engagement with
previous theory which is the main part of the articles, is part of a dialogue
or conversation in which we take up what others have said which means something
to us, and say something back which means something to the reader, who may say
something back... This ongoing dialogue – a dialogue in which more practical
developments in the class struggle are constantly ‘butting in’ – is part of
the material and social production of consciousness. But, as Marx says in the
German Ideology, ‘Consciousness [das Bewusstsein] can never be anything else
than conscious being [das bewususste Sein] and the being of men is their actual
life process’. Thus communist theory can only be our more or less adequate
consciousness of the real contradictions in that life process, moving towards
the abolition of the present state of things. Such consciousness is a
reflection of and a reflection on that real movement.

A hostile response to the articles was
contained in the publication Swamp Thing [possibly still available from
Box 15, 138 Kingsland High street London E8 2NS] One argument the authors made
was that our way of dealing with Trotskyism alongside left communism – Mandel
alongside Mattick – obscured the crucial dividing lines between revolutionary
and counter-revolutionary traditions. Such a line of criticism, seems to us,
to falsely assume that there are revolutionary proletarian theorists who
produce revolutionary theory, and non-revolutionary bourgeois theorists who produce
non-revolutionary ideas. Fundamentally one must be willing to take useful ideas
from wherever we find them and to criticise inadequate ideas wherever they
exist. Of course such an examination should always consider the political

commitments of the theorists under
discussion, and there generally are links between a thinkers’ political
perspectives and their theoretical production, but the relation is not always
straightforward. For example, Mattick’s theory of capitalist crisis is closer
to Marx’s critique of political economy than Mandel’s and is for him linked
with a more spontaneist perspective of class action. But Mattick’s ideas have
nonetheless been adopted by many with straight Leninist politics which shows
its revolutionary implications are by no means obvious. A key argument to the
articles is that there is an underlying issue of ‘objectivist Marxism’ that
crosses the political lines between council communists like Mattick and
Trotskyists like Mandel. To confront this we could not limit ourselves to
addressing those theorists that pass a political litmus test.

However the Swamp Thing critics
argued that – with this category of ‘objectivist Marxism’ – Aufheben: »are
essentially recycling a discussion of free will and pre-determination in the terms
of subjective and objective reality, in terms of an Autonomist vision of the
class struggle imposing the collapse of capitalism, as opposed to the ‘classical
Marxist’ view that the decadence of capitalism imposes the task of revolution
upon the proletariat.» In an immediate reply to this criticism we argued, that
to the extent that there was a similarity between the articles and the
philosophical debate of free will versus determinism, that is because that
antinomy is how the problem of relating to an alienated world appears to
thinkers trapped within a bourgeois perspective and thus without access to the
solution to this problem: revolutionary praxis. However we would now, consider
that the issue of determinism versus voluntarisms or free action needs further
thought. The question is coming up for example, in our engagement with the
French group Theorie Communiste (TC). What individuals or
classes can do is determined by their social relations. However if the reality
of the human essence is, as Marx has it in the Theses on Feuerbach, ‘the
ensemble of social relations’, then for individuals and classes to be
determined by their social relations is – self-determination. Another famous
Marx quote is that: ‘Men make history but not in conditions of their own choosing’
and we can say that at a certain point people will be determined to make
history and to transform their social relations through communisation.

The most serious critique of the articles
has been produced by the French group Theorie Communiste (TC), to
accompany a translation of the text into French. We published this critique in
Aufheben 11 and replied to it in Aufheben 12. TC agree with much
of our critical point of view on the ‘essential problem of objectivism’ noting
that, ‘it is rare for this issue to be dealt with without descending into the
worst deranged subjectivist imaginings or without simply abandoning a theory of
classes, of their contradiction and of communism as the supersession of this
contradiction.’ However TC thinks we tend to grasp it as an ahistorical
theoretical error rather than, as they do, something produced historically and
necessarily by a phase of the class struggle. TC see a weakness that the
articles are not sufficiently informed by ‘a conception of the contradiction of
capital and proletariat as mutual involvement’ and that as a result communism
and revolution are not historicised but seen to emerge from an essential
invariant revolutionary essence of the proletariat, – its affirmation rather
than its negation. TC draws out the implications of these weaknesses in
the way we deal with such issues as the Russian revolution, crisis theory and
autonomist Marxism. Although we are not persuaded by all of TC’s arguments
particularly their idea that the concept of exploitation should be made to
replace that of alienation, and their alternative periodisation of capitalism
based on formal and real subsumption, we accept that much of their critique
does hit home. We’d encourage the reader to look at their critique and our discussion
of it. The ongoing interchange with TC has now largely gone beyond the
decadence articles into a consideration of how far we would follow, and what
problems we see, in TC’s own way of theorising the issues at stake.

*  *  *

In the end the obvious inadequacy of
the articles which TC and others have noted is that, if in the detail of
their development they make some strong points particulary in the way they
identify the strengths and weaknesses in previous theoretical and political
positions, overall they fail to achieve a theoretical breakthrow of their own.
One can ask then ‘what is their value?’ Looking back at them it seems that they
show a certain ambition, and a willingness to confront some big issues in a
relatively open way. While focused on issues of decadence, capitalist crisis
and so on, the articles can also be seen to go over a large part of twentieth
century class struggle and its theory and to perform a role of situating us in
relation to that history. It is perhaps the fact that they do not falsely
conclude the issues with any easy answer – that shows that they are a honest
attempt to find some truth in a new historical situation.

Call Centers and Militant Inquiries—a Discussion¹

Kolinko
Hotlines: Call Centre – Inquiry – Communism
Published in Germany, October 2002

Call centers are a new form of low-paid office-work organized after industrial patterns that are growing quick. The »callcenterification» involve unstable work-relations, but also new conditions for struggle, which are challenging to analyze. It is therefore meritorious of the German group Kolinko to have written a book where they document their three years of investigation of work in a ten or so call centers. A critical review of the book also inspires a deepened discussion on the concept militant inquiries as a method to analyze the class composition and the tendencies to communism and »Aufhebung» of the capital-relations which already is present in the working class struggle.

(...)

Kolinko’s Initiative

In the book Hotlines, the German group Kolinko is documenting their experiences from three years of inquiry of working at a dozen call centres. Needless to say, their initiative is very welcome. The rapid spreading of call centers and precarious labour conditions is indeed a challenge in itself to investigate, along with investigations in possibilities to struggle that the changes in the class composition creates. Kolinko’s effort is inspiring for us in Sweden mainly because they take seriously inquiries in workplaces and also manages to spread their experiences internationally. Their critique of politics of representation works perfect as an antidote for tired old leftism. One of the fundaments of this critique is an immediate consequence of the theory of class composition that they presented in an earlier issue of riff-raff (#3-4, Class Composition): while the composition of the working class is always in motion, the traditional labour movement is built of firm forms of organization from determined blueprints, that almost at once make them institutionalized and outdated. All kinds of organized representation of the workers’ interests works as mediations in the class struggle, and passivize the self-activity, neutralize the self-confidence and get more or less a function as a disciplinator.

Kolinko is rather negative when it comes to the possibilities for struggle. Despite their effort to analyze reality in all its contradictory totality, their focus still ends up in focusing almost exclusively on the limits of the struggles. This can partly be explained by the fact that the working class struggle today is not very developed. The low level of struggle in call centres, when everything comes around, is not very surprising considering the class composition at plant level is marked by individual work tasks with a great part of short-time employed, whom of many are students working extra.

But really, who want to listen to a profound presentation of the present conditions and your own shortcomings? Is a set of objective facts enough? One common reaction to Kolinko’s general political leaflets among their workmates tells you a lot: »OK, so what? We know that already. What can we do?»

It is right here that Kolinko’s method of inquiry displays its most important shortcoming. The political and methodological perspective makes the participants in the inquiry think of themselves as separated from the rest of the workers at the workplace. The well-founded and strong critique of the idealist over-determination of their own role in class struggle of Leninist inspired parties, and the parallel under-estimating of the independent struggle of the working class, has been overdone and become its anti-vanguardist opposition, mirroring what they initially attempted to demarcate against – what can be summed up as an external perspective. Kolinko limit their participation to the workers’ collective mainly to observe, analyse and comment, what obviously get consequences for the conclusions drawn from the collected material. In a science theoretical sense they are following a positivist tradition with an obvious distance to the object of their study – the working class. One participant to the aut-op-sy mailing list commented, somewhat sour, but pretty good hit the target, that Kolinko’s method of research of the class composition was like learning to swim off water.

Many people have stressed that efforts to real militant inquiries, however not labeled as such, are happening rather
naturally in every workers’ collective or base organization whenever they are facing actual conflicts.

The central point should be to show how the actually existing struggle may be developed rather than to burst out lamenting its isolation and that it only reproduce the capital relation. It is not about glorifying some contingent workplace activity in order to, in words of triumph, legitimize this or that of the l eft organizations. We must have as our starting point the actual and already existing practice that break the reducing of our lives to labour force in the form of variable capital, however partial and limited this practice may seem. Struggle will always be limited as long as capitalism remains. Thus we must be »revolutionary optimists», just like C.L.R. James. Our focus should be the communist tendencies within the struggle of the working class. Where and how is the communist movement expressed? What material base has this movement? How can it be developed?

Our starting point in our analyses must be the actual struggle of the working class, and for this theory to become revolutionary it must be put in an organic relation to practice. The dialectical process of knowledge, theory-practice, is the life thread of every reasonable use of the theories of Marx. Everything else runs the risk of add to alienation and the capitalist division of labour from a bourgeois notion of theory as something autonomous from practice. That in its turn is a common reason why too many a l eft group is leading an isolated and fading life.

In the last issue of Aufheben (#12-2004) Kolinko’s perspectives are criticized. Their strongest point is that Kolinko has an external perspective. Aufheben stress therefore that Kolinko quite the opposite from what they claim are reproducing the Leninist imposition of class-consciousness from the outside (and thus inevitably fail...).

Aufheben is not only critical to Kolinko’s specific application, but rather choose the easiest way and cut the entire concept of militant inquiry as such. They stress that it by definition is all about external perspective/interventionism.

The Potentials of Militant Inquiry

After all there is lot to bear fruit in the concept of militant inquiry in analysing the class composition at the workplace and the
struggle you participate to. (I.e. »militant» in the sense that theory and practice is tied together, in accordance with Marx’s method, to rely on the oral, informal, and experience based production of theory already at work within the class.) Kolinko’s
distanced »positivist» perspective with interviews tends to be a mere touristing in life that hits wrong. Because there is no
neutral spot when you wage slave, and you inevitably have to participate to the informal groups in the workers’ collective.

Kolinko seems to say that we, the »revolutionaries», shall limit our initiatives to do interviews and spread leaflets as
some sort of a propagandist mentor for the working class. But, obviously, we must make the best of every situation to push
our positions forward as parts of the workers’ collective (and not as isolated »activists» or »revolutionaries»). Thus, at the same time it becomes natural to strive for improving the analytical tools at hand already today.

Ongoing attacks on radical workers’ collectives you get 13 on every dozen, when you look back on the past few years – the threat of reintroducing of transmission- belts at Volvo LV in Umeå where the local union have a strong position, the closure of local social services and the bakery Stockholmsbagarn with the »radical» local branch of the union Livs², the unionist DNEX print-worker³ who got fired after being accused of go-slows, and Skanska’s threat against the construction workers at Götatunneln⁴, this time again with accusation of go-slows during the local wage-negotiations. There are always underlying trends, patterns that exceed the single isolated cases. The key to a correct analysis of the forces of power and the possibilities to a more offensive approach lies in looking for the working class got common. Not as general principles, but concrete links between different sections of the class in and off the immediate process of production, both when it comes the development of the conditions of work from the organization of work and the struggles that are waged. There are no shortcuts to unity-from-below, rather our own strength must be created through struggle and a living discussion on theory and practice.

One contribution to this is the discussion initiated (at least in Sweden, transl. note) by Kämpa Tillsammans! (»Struggle Together!») on »faceless resistance» and inspired by militant inquiry as a method. Through theoretization of practical experiences some conclusions have been drawn on the informal class organization and its material base. These conclusions have been tried i.e. in the restaurant sector⁵ and in health care (the »white factory»), and continuously being discussed in different circles. Hopefully these discussions will generate more texts for future issues of riff-raff. At the same time, we must be aware of that the discussion and practice of militant inquiries hardly has left its baby stage, and so still carries some infantile diseases important to criticize.

Conclusion

Our comrades in Kolinko are worth all respect for having produced a solid foundation, a thorough and inspiring preparatory
work for militant inquiries in call centers and similar workplaces that they present in an honest way without concealing their
shortcomings. They also have defined the questions at stake during the course of their inquiry, in favour to the continuing
highly prioritized international discussion on the bearing theme of Hotlines; militant inquiry, class composition and
communism.

Footnotes

1. This is a preliminary translation of a review article in riff-raff #6 (2004), containing the last part dealing with the critique of the object of the review; Hotlines by the German group Kolinko. The first part – that we hope to be able to translate too – deals in short, and general, particularly with call centers in Sweden, translators note.

2. The union of the food-workers in Sweden. Their local union leader at Stockholmsbagarn, Frances Tuuloskorpi, is a (in-) famous symbol among capitalists, lefties and unionists of a »fighting, grass-root» union leader, and runs her (own) Maoist-flavoured strategy »the Grass-root line within the Union».

3. At a print-shop in Stockholm. He »lost» his job, but got money as compensation, with the help of his union Grafikerna, The Graphic Workers’ Union

4. One of the biggest building companies in Sweden, and their project of building a road tunnel in Gothenburg.

5. See for example »Hamburgers vs Value» in riff-raff #3-4 [http://www.riff-raff.se/en/3-4/burgers_vs_value.php]

På 30-talet fördes i den kommunistiska
rörelsens yttervänster (den tyska/holländska och italienska råds- och
vänsterkommunismen) ånyo en diskussion kring kapitalismens kriser, dess
sammanbrott och de revolutionära slutsatser som kunde, och måste, dras. Detta
var i en tid då kontrarevolutionen, efter den revolutionsvåg som rasat sedan
den ryska oktoberrevolutionen 1917 och som krossades i Tyskland 1923, med hjälp
av fascistisk och stalinistisk statskapitalism sökte slå den sista spiken i den
proletära revolutionens kista. Den dominerande positionen vad det gällde
kapitalismens sammanbrott hade sin grund i Rosa Luxemburgs teorier som hon
framlagt 1912 i sin Akkumulation des Kapitals. Denna teori låg t ex till
grund för KAPD (Kommunistische Arbeiter Partei Deutschlands):s politiska
inriktning. Som minoritetsposition stod Paul Matticks grundad på Henryk
Grossmann, som emot Luxemburgs marknadsfokus, ställde krisfrågan på produktionens
och ackumulationens fötter. Ytterligare en minoritetsposition uttrycktes av
Anton Pannekoek och holländska GIC (Groep van Internationale Communisten).¹

Karl Korschs principiella förutsättningar från 1933

[D]e olika
kristeorier, som hittills uppträtt i arbetarrörelsen [är] inte så mycket en
måttstock på den uppnådda graden av revolutionär klassmedvetenhet … hos deras
upphovsmän och anhängare, utan snarare en passiv och efterföljande
återspegling av det vid den givna tidpunkten inträdda krismässiga totaltillståndet
i det kapitalistiska produktionssättets objektiva verklighet… (K.
Korsch)

[En verkligt materialistisk]
hållning hävdar att hela frågan om huruvida de kapitalistiska kriserna
objektivt är nödvändiga eller oundvikliga, ställd så generellt, är en meningslös
fråga inom ramen för en praktisk revolutionsteori för proletariatet. (K.
Korsch)

Ännu en ståndpunkt uttrycktes av Karl Korsch
i följande essä som publicerades 1933 i Proletarier – Zeitschrift für
Theorie und Praxis des Rätekommunismus, vol. I, no I, som officiellt gavs ut
på tyska av holländska GIC men i realiteten var organ för tyska KAU
(Kommunistische Arbeiter-Union):s kretsar i Berlin, och detta för att försvåra
kartläggning och repression från de tyska myndigheterna. Proletarier kom
för övrigt ut endast med ett nummer. Här sökte Korsch ge sin syn på
begränsningarna i de specifika kris- och sammanbrottsteorierna som teoretisk
vägledning för proletär kommunistisk klasskamp. Som avslutning citerar Korsch
Lenin från 1894 (och detta en Lenin som Korsch paradoxalt nog officiellt brutit
med genom den essä han skrev som försvar av sin bok Marxism och filosofi):

När objektivisten bevisar nödvändigheten av en given rad faktum riskerar han att intaga samma ståndpunkt som apologeterna för dessa faktum; materialisten
avtäcker klassmotsättningarna och bestämmer därmed sin ståndpunkt.

Kort så här på slutet ber vi att få
rekommendera en essä av italienaren Giacomo Marramao, Theory of Crisis and the
Problem of Constitution, från Telos No 26, 1975–76². Här diskuteras ur en kritisk synvinkel
både Korschs och Pannekoeks ”kristeorier” och ger Mattick/Grossmann viss
upprättelse, allt mot bakgrund av det historiska sammanhang i vilket de
verkade. Förhoppningsvis kommer vi att kunna återkomma till Marramao, eller
åtminstone till de tankeväckande idéer han presenterar.

Om några principiella förutsättningar för en materialistisk diskussion om kristeorin³

I.

En stor brist med den form i
vilken krisdiskussionen hittills har förts, särskilt i kretsar som tillhör
arbetarrörelsens vänsterflygel, består i att man i dessa kretsar ofta har sökt
efter en i sig själv ”revolutionär” kristeori, ungefär som man på medeltiden
sökte efter de vises sten. Det låter sig emellertid mycket lätt påvisas med
hjälp av historiska exempel att besittandet av en sådan påstått ytterst
revolutionär kristeori icke säger speciellt mycket om den faktiska
utvecklingsgraden av klassmedvetenheten eller den revolutionära
handlingsberedskapen hos den grupp eller person som bekänner sig till denna
teori.

På så sätt innehade som bekant Tysklands
socialdemokratiska parti i 30 år, från 1891 till 1921, i krisavsnittet i Erfurtprogrammet
en ganska speciell revolutionär kristeori, som än i dag knappast kan
överträffas i radikal klarhet. Erfurtprogrammet nöjde sig inte med att föra
tillbaka kriserna på det samtida kapitalistiska produktionssättets ”planlöshet”
eller så kallade ”anarki”, på så sätt som det av Engels kritiserade utkastet⁴ tidigare hade gjort och likaledes som det
idag i SPD gällande Heidelbergerprogrammet från 1925. Det nöjde sig inte med
att begråta den genom dessa kriser frambringade ”ruineringen av breda
befolkningslager” och de arbetslösa proletärernas därav förvärrade ”kval”. Det
förklarade däremot kriserna för ett ”i det kapitalistiska produktionssättets
väsen grundat” fenomen, som alltså inte heller kan ”övervinnas” med ”planekonomiska”
reformer av det kapitalistiska produktionssättet, utan som bara kan upphävas
genom det revolutionära upphävandet av hela detta produktionssätt. Som
viktigaste krisverkning noterade Erfurtprogrammet att krisen medför att ”avgrunden
mellan de besittande och de besittningslösa blir allt större”. Det påstod
dessutom – alla de redan märkbara ”revisionistiska” tendenserna till trots –
med resolut klarhet att de på så sätt förklarade att kriserna ”blir allt mer
omfattande och allt mer ödeläggande, höjer den allmänna osäkerheten till
samhällets normaltillstånd och levererar beviset för att produktivkrafterna har
vuxit det nuvarande samhället över huvudet, att privategendomen till
produktionsmedlen har blivit oförenligt med dess samhälleliga användning
och fulla utveckling.”

Än mer drastisk blir denna motsättning mellan
teori och praktik om vi tar en titt på några namnkunniga förkrigssocialdemokratiska
kristeoretiker. Det var den senare ärkereformisten Heinrich Cunow som i Neue
Zeit 1898 grundlade den första förklarade sammanbrotts- och
katastrofteorin. Det var ingen mindre än Karl Kautsky som i juli 1906 i
förordet till femte upplagan av Engels’ Socialismens utveckling från utopi
till vetenskap förkunnade det kapitalistiska systemets omedelbart
förestående ”dödskris”, för vilken det ”denna gång inte finns någon
utsikt till att den någonsin igen kommer att mildras på en kapitalistisk grundval
genom en ny välståndsera!” I den strid om Rosa Luxemburgs kris- och
sammanbrottsteori som utlöstes 1912 av boken Die Akkumulation des Kapitals,
stod det från början på båda sidor både reformister och revolutionärer
(bland anhängarna till exempel Paul Lensch, bland motståndarna Lenin och
Pannekoek), och inte heller ens med den godaste vilja kan man sända den
luxemburgska teorins viktigaste nuvarande epigoner, Fritz Sternberg och
Henryk Grossmann, i jorden som särskilt resoluta och verksamma representanter
för en praktisk revolutionär politik.

Då det kapitalistiska systemets tillsynes
oavhängiga och redan påbörjade globala sammanbrott i den första
efterkrigsperioden väckte obegrundande illusioner hos en stor del av de
revolutionära, och den då ”vänsterkommunistiska” teoretikern Bukharin i
sin beryktade Ökonomik der Transformationsperiode som redan hade hittat
på en ny vetenskaplig teori om förloppet för denna anförda världsundergång för
kapitalismen, präglade den revolutionära praktikern Lenins sats som under
helt andra förhållanden har upprepats i oändlighet av hans anhängare, men
som under dåvarande förhållanden var revolutionär i sitt
verkande: ”för kapitalismen finns det alltid en utväg.”

II.

I verkligheten är de olika kristeorier, som
hittills uppträtt i arbetarrörelsen, inte så mycket en måttstock på den
uppnådda graden av revolutionär klassmedvetenhet eller aktionsformerna hos
deras upphovsmän och anhängare, utan snarare en passiv och efterföljande
återspegling av det vid den givna tidpunkten inträdda krismässiga
totaltillståndet i det kapitalistiska produktionssättets objektiva
verklighet eller kanske blott av en förbigående ekonomisk kris. Från denna
synvinkel kan man framställa hela den socialistiska kristeorins historiska
utveckling från Fourier och Sismondi över de olika successiva faserna av de
Marx–Engelska och senare marxistiska och Marx-epigonära kristeorierna fram
till Sternberg och Grossmann, Lederer och Naphtali och till de minsta
teoretiska detaljerna som blott och bart passivt återspeglar den vid den givna
tidpunkten pågående ekonomiska utvecklingen. Man kan från samma synvinkel
överskrida kristeorins ramar och även framställa alla de viktigare
fraktionsstriderna som har förekommit i den socialistiska rörelsen sedan de
sista femtio åren, som rena och skära ledsagningsfenomen och reflexioner
av den vid den givna tidpunkten omedelbart pågående konjunkturen i den
kapitalistiska kriscykeln.

Man har gjort mycket väsen av frågan om
huruvida de yttranden den gamle Engels skrev 1895 i inledningen⁵ till Marx’ Klasstriderna i Frankrike
innebär ett prisgivande på en del av den ursprungliga marxismens revolutionära
politiska principer. Man kan med än större berättigande ställa denna fråga med
hänsyn till vissa yttranden av Engels i förordet till den tyska utgåvan av Filosofins
elände 1884⁶ och i en fotnot (nr 8)
i tredje bandet av Kapitalet 1894⁷.
Det är här tal om att den moderna industrins kretslopp nyligen helt har ändrat
karaktär och om att ”de flesta gamla oroscenter och anledningar till krisens
skapande har försvunnit eller starkt försvagats.”⁸ Det är absolut möjligt att dessa yttranden
av Engels har utgjort den första ideologiska knytpunkten för den teori som vid
sekelskiftet tillsynes blott var representerad av den bernsteinska
revisionismen, men som idag öppet försvaras av alla de socialdemokratiska
skriftställarna, och som inte längre ser det som den socialdemokratiska
arbetarrörelsens uppgift att utnyttja kriserna till skärpt kamp för upphävandet
av det kapitalistiska produktionssättet. Helt säkert var sådana slutsatser
främmande för Friedrich Engels; han beskrev tvärtom den av honom på grundval av
utvecklingen de sista två årtiondena betingade förutsagda avlösningen av det
fram till då krisförloppet med en ”ny utvecklingsform” som en övergång till ”kronisk
stagnation som den moderna industrins normaltillstånd.”⁹ Med detta blev han inte blott den direkta
upphovsmannen till den ovan diskuterade kristeorin i Erfurtprogrammet från 1891
utan också den egentliga stamfadern till talet om den så kallade ”dödskrisen”,
som – som redan Wilhelm Liebknecht utmålade det på Erfurtkongressen och som
senare Cunow, Kautsky och många andra har utmålat det – med ”sträng logik”
skulle driva det nuvarande samhället i ”en katastrof, sin egen oundvikliga
världsundergång.”

Saken inställde sig annorlunda, då nu denna
stagnation som av Engels redan förklarats ”kronisk” i mitten av 90-talet icke
desto mindre gick över i ett nytt oerhört uppsving för det kapitalistiska
produktionssättet. Eduard Bernstein förklarade då och har senare förklarat att
det just var dessa nya ekonomiska faktum som då föranledde honom sitt
principiella angrepp på alla revolutionära element i den fram till då
socialdemokratiska politiken och istället föranledde honom att i relation till
kristeorin kategoriskt uttala: vad det gäller det kapitalistiska systemets
senaste utveckling ”kommer allmänna handelskriser av samma art som tidigare
åtminstone inom en längre period betraktas som osannolika.”

En rak linje löper från detta uttalande av
Bernstein och redan alla de av dess upphovsman därav härledda teoretiska och
praktiska följderna till den idag av Hilferding och Lederer, Tarnow och
Naphtali representerade officiella socialdemokratiska kristeorin. Denna
moderna socialdemokratiska kristeori, vars grundhållning jag i motsättning till
de två andra ännu icke diskuterade grundhållning till krisfrågan vill beteckna
som den subjektiva hållningen, utgår från att det i den moderna ”organiserade
kapitalismen” inte längre – varken faktiskt eller tendentiellt – kommer att
uppträda några nödvändiga eller oundvikliga kriser. Den första ”vetenskapliga”
grunden för denna tes, som Bernstein i början blott hade uppställt som ett
konstaterande [tatsächliche Behauptung], ligger i den av Hilferding i Das
Finanzkapital framförda teorin, att det med arbetarklassens förbilligande
och befordring skapas en kapitalistisk ”generalkartell” som ska genomföra det
planmässiga reglerandet av den borgerliga av kapital och lönarbete beroende
produktionen. Efter kriget (1927) förklarade Hilferding än en gång uttryckligen
att han alltid hade ”förkastat envar ekonomisk sammanbrottsteori”. Det
kapitalistiska systemets fall kommer ”inte att följa på detta systems
inneboende lagar” utan kommer att ”vara arbetarklassens medvetna viljeakt”.

På denna hilferdingska ”teori” beror än idag
icke blott de socialdemokratiska, utan alla subjektiva och voluntaristiska
kris- och kris-övervinnelseteorierna, långt in i de bolsjevistisk-sovjetiska
teoretikernas och planerarnas led. Man ska till exempel inte tro att dessa
teorier, liksom de olika toner som tills för några år sedan genljöd i hela den
socialdemokratiska tidnings- och bokvärlden, skulle ha ”motbevisats” för sina
upphovsmän och anhängare av den samtida kapitalistiska verklighetens faktum. Erfarenheten
har visat att till exempel Eduard Bernstein ännu inte uppgivit sin 1899
uppställda krisövervinnelseteori, när den ekonomiska krisen ändock bröt ut året
efter, 1900, och då det sju år senare följde ytterligare en kris, medan
ytterligare sju år senare den framryckande nya krisen endast blev förhalad av
världskriget, för efter den första likvideringen av kriget och de omedelbara
följderna av kriget det bröt ut i världsmåttstock igen 1920–21. Folk som
Hilferding och Lederer, Tarnow och Naphtali vill förhålla sig fullständigt lika
igår, idag och imorgon. Det är just det som är det karaktäristiska för denna
typ av kristeori att den ständigt återspeglar ideologiskt den vid den
givna tidpunkten passerade fasen av den kapitalistiska ekonomins
verkliga rörelse och för fram den gentemot den förändrade samtida verkligheten
som en fixerad, stelnad ”teori”. Det finns ju också en mängd sorters utflykter,
så som att förklara den nuvarande världsekonomiska krisen som en följd av
kriget, som en följd av återuppbyggnaden och av krigsskulden och andra ”utomekonomiska”
orsaker. Den praktiska konsekvensen av varje kristeori som vilar på denna subjektiva
grundinställning är det fullständiga tillintetgörandet av varje objektiv
grundlag för den proletära klassrörelsen; en tillintetgörelse för vilken
socialdemokratins Görlitzerprogram från 1921 är det klassiska uttrycket, i det
att det förklarar att klasskampen för proletariatets befrielse blott är en ”moralisk fordran”.

Men inte heller den andra, den omtalade till
synes rakt motsatta grundinställningen till krisfrågan, som i Rosa Luxemburgs
ackumulationsteori har funnit sin så att säga klassiska form, vars
fulländning ingen av hennes talrika föregångare eller efterföljare har nått,
kan anses vara en verkligt materialistisk och i sin praktiska verkning
revolutionär inställning till krisfrågan. Denna teoris betydelse ligger som
bekant i anhängarnas mening i att Rosa Luxemburg ”i medveten motsättning till
nyharmonikernas förvanskningsförsök har hållit fast vid Kapitalets
grundtanke om en absolut ekonomisk gräns för det kapitalistiska
produktionssättets vidareutveckling”. Man kunde alltså med fog beteckna den
hållning som ligger till grund för denna teori, som absolut. Jag
föredrar att karaktärisera den som en objektiv eller ”objektivistisk”
grundinställning, i motsats till den redan diskuterade ”subjektiva” och den
ännu inte omtalade ”materialistiska” hållningen. Här kommer det inte an på av vilken
antagen objektiv lagbundenhet i själva den kapitalistiska produktionsmekanismen
man i detalj härleder den objektivt garanterade ekonomiska nödvändigheten av
denna mekanisms förestående sammanbrott. Det ändrar å den andra sidan heller
inte något i dessa teoriers ”objektivism”, att anhängarna av dem försäkrar att
de till exempel inte rekommenderar ”fatalism att invänta det automatiska
sammanbrottet”, utan ”blott” (!) är av den meningen att proletariatets
revolutionära aktion ”först uppnår betingelserna för en lyckad nedkämpning av
den härskande klassens motstånd genom det objektiva omskakandet av det
bestående systemet” (Grossmann). En sådan teori om en objektivt given och i
sitt slutliga mål på förhand förankrade ekonomiska utvecklingstendens, som
arbetar mer med bildliga föreställningar än med entydigt bestämda vetenskapliga
begrepp, som även på köpet oundgängligen är baserat på otillräcklig induktion,
ter sig för mig olämplig till att frambringa den för sina egna mål kämpande
proletära klassens egenansvariga handlings fulla allvar, som är lika nödvändig
för arbetarnas klasskrig som för varje annat, sedvanligt krig.

I motsats till de två hittills skildrade
grundinställningarna förefaller mig en tredje grundinställning till krisfrågan
vara möjlig och denna tycks vara den enda som förtjänar namnet av en i marxsk
bemärkelse verkligt materialistisk hållning. Denna hållning hävdar att
hela frågan om huruvida de kapitalistiska kriserna objektivt är nödvändiga
eller oundvikliga, ställd så generellt, är en meningslös fråga
inom ramen för en praktisk revolutionsteori för proletariatet. Den är överens
med den revolutionära Marx-kritikern Georges Sorel, när den inte vill låta den
av Marx i ett starkt idealistiskt-filosofiskt färgat ”dialektiskt” språk påvisa
den allmänna kapitalistiska tendensen mot den med arbetarklassens resning
orsakade katastrofen gälla som en vetenskaplig förutsägelse, utan uteslutande
som en ”myt”¹⁰ vars hela betydelse
inskränker sig till att bestämma arbetarklassens samtidiga aktion. Men
den materialistiska hållningen är inte enig med Sorel när denne i allmänhet
också vill inskränka varje tidigare social revolutionsteoris funktion
till att utgöra en sådan myt. Snarare tror den att det genom en ständigt mer
noggrannhet och grundligare empirisk utforskning av det samtidiga
kapitalistiska produktionssättet och dess erkända utvecklingstendenser också
kan göras vissa, helt säkert mycket begränsade, men för den praktiska aktionen
tillräckliga förutsägelser om framtiden. Materialisten utforskar därför med
hänsyn till att bestämma aktionen noggrant den kapitalistiska produktionens
givna situation, till den medvetandegrad, organisationsform och kampberedskap,
som finns hos arbetarklassen och alla dess olika skikt. De viktigaste
grunddragen hos denna teoretiska och praktiska materialistiska
grundinställning har i allmän form, utan särskild relation till
krisproblemet, funnit sin klassiska formulering i den polemik vari den unge
Lenin 1894 angrep både subjektivismen hos den populistiske revolutionäre
Michailovskij och objektivismen hos den då ledande marxistiske teoretikern
Struve och samtidigt framförde sin egen aktivistisk-materialistiska ståndpunkt
mot bägge:

När objektivisten bevisar nödvändigheten av en given rad faktum riskerar han att
intaga samma ståndpunkt som apologeterna för detta faktum; materialisten
avtäcker klassmotsättningarna och bestämmer därmed sin ståndpunkt.¹¹

Noter

1. Se för ytterligare kort
information inledningen till A. Pannekoeks text i detta nummer. I sammanhanget
och överhuvudtaget vill vi passa på att rekommendera boken The Dutch and
German Communist Left, som bland annat är utgiven av International
Communist Current (i Sverige, IKS).

2. På internet:† Class Against Class
[http://geocites.com/cordobakaf/marramao_crisis.html]

3. Original: ”Über einige grundsätzliche
Voraussetzungen für eine materialistische Diskussion der Krisentheorie”, Der
Proletarier, vol. 1, nr. 1, 1933, översatt från Karl Korsch: Staten og
kontrarevolutionen, Jørgen Paludans Forlag, 1972.

4. Jmf. Friedrich Engels, ”Zur
Kritik des sozialdemokratischen Programmentwurfs 1891”, MEW bd. 22, s. 225–240.

5. Jmf.
MEW, bd. 22, s. 509-527.

6. Jmf.
MEW, bd. 4, s. 566.

7. Jmf.
MEW, bd. 25, s. 506.

8. Jmf.
ibid.

9. Jmf. MEW, bd. 4, s. 566.

10. Då det är de färre av de
tyska arbetarna, som förmodas kunna koppla någon klar föreställning om detta begrepps
”myt”, har vi översatt några ställen från Sorels huvudverk: Réflexions sur
la violence (1908, citerat efter den sjätte upplagan, Paris 1925), som
visar hans uppfattning om mytens karaktär och funktion i historien: s. 32–33: ”De
människor som deltar i stora sociala rörelser upplever sin aktuella aktion i
form av kampföreställningar som garanterar dem att deras sak kommer att segra.
Jag föreslog att kalla dessa föreställningskomplex för myter…
Syndikalisternas generalstrejk, Marx’ med ett naturfenomens nödvändighet
frambrytande revolution är sådana myter … liksom dem som skapats genom
urkristendomen, reformationen och så vidare. Jag vill visa att man inte ska
försöka analysera sådana föreställningar så som man dissekerar ett ting i sina
beståndsdelar, utan att man ska ta dem som historiskt verksamma krafter i sin helhet.”

s. 180: ”Man ska
värdera myterna som ett medel till att kunna handla för ögonblicket.”

s. 182: ”Generalstrejken
är den myt som hela socialismen är innesluten i. Den är ett system av
föreställningar som är i stånd att instinktivt framkalla alla de känslor som
svarar mot klasskrigets olika yttringar … Strejkerna har i proletariatet
framkallat de djupaste och mest framåtsträvande känslorna det äger.
Generalstrejken underordnar alla en monolitisk målsättning och erbjuder genom
solidaritet var och en maximal aktivitet och begeistring.” (Vi kommer att i ett
senare nummer i ett sammanhang av den syndikalistiska rörelsen i Frankrike att
kritiskt återvända till Pelloutiers och Sorels teori och praxis.)

11. Jmf. W. I. Lenin: ”Der ökonomiche Inhalt
der Volkstümlerrichtung und die Kritik an ihr in dem Buch des Herrn Struve”
(1895); Werke, bd. 1, s. 414.

Beverly J. Silver
Forces of Labor: Workers’ Movements and Globalization Since 1870
Cambridge University Press, 2003.

Det är ett fascinerande mönster som
framträder i Beverly J. Silvers banbrytande historiska genomgång av
kampdynamiken mellan arbetarklass och kapital i den samhälleliga
reproduktionsprocessen och dess globalisering sedan 1870. I boken Forces of Labor
visar hon övertygande att klasskampen, tvärtemot vad många tongivande samhällsdebattörer
även inom vänstern anser, långt ifrån har spelat ut sin roll som historiens
drivkraft. Arbetarklassens kamper och rörelser tar sig bara nya uttryck över
tid och rum. På samma gång gör hon upp med historielöshet, falska
föreställningar och övertoner när det gäller såväl globaliseringsbegreppet som
”post-fordismen”. Hennes hoppfulla tes är att ”where production goes, struggle goes”.
Genom den historia hon tecknar använder hon sig av två olika men ofta
överlappande typer av arbetarkamp, en pendeltyp där ömsom arbetarna, ömsom
kapitalisterna har överhanden (efter Polanyi, se nedan), och en stegvis där
arbetarnas kamp stiger kvalitativt i en spiralliknande process (efter Marx).

Silver har haft tillgång till ett digert empiriskt
källmaterial från den nya forskningsdatabasen World Labor Group (WLG)
– nämligen alla de nästan 100 000 tidningsartiklar ur London Times och New
York Times som nämnt arbetsmarknadskonflikter och arbetarkamp runt om i
världen under perioden mellan 1870 och 1996. I linje med Wallersteins
världssystemteori¹ laborerar hon mycket
med förändringar och generella mönster över tid och rum.

Genom att anknyta
till Marx’ teorier i första bandet av Kapitalet visar Silver
ifrån en sociologisk utgångspunkt hur produktionen ständigt har revolutionerats
och genomgått omorganisering, vilket även påverkat arbetarklassens formering.
Arbetarklassens kamper, liksom konkurrensen mellan enskilda kapital, sätter
ständigt upp nya hinder för fortsatt kapitalackumulation. Kapitalet jagas
därför successivt på flykten i ett cykliskt förlopp, dels runt jordklotet till
nya platser och dels till helt nya branscher. På så sätt förändras
arbetarklassens sammansättning under historiens gång samtidigt som kampernas
globala karaktär skiftar.

Bilarbetarnas kamper

Kampen inom bilindustrin var central för
klasskampen under 1900-talet och dess historia är ett bra och illustrativt
exempel på Silvers teser. Bilindustrins vagga låg i den amerikanska
mellanvästern i 1900-talets början. Den nya kontinuerliga flödesproduktionen
(inklusive det löpande bandet) som etablerades där innebar ökad koncentration
och centralisering. Syftet var att öka utsugningsgraden/produktiviteten genom
att underminera arbetarnas förhandlingsmakt på arbetsmarknaden genom att
homogenisera och avkvalificera arbetet vilket öppnade upp för att utnyttja
arbetskraftsreserven med liten eller ingen industriell erfarenhet. Massan av
oorganiserade blev svåra att rekrytera för fackföreningarna och
vänsterpartierna som då dominerades av yrkesutbildade hantverkare.

Men det löpande
bandet skapade samtidigt nya svagheter för kapitalet eftersom ett stopp eller
en störning någonstans i den långa produktionskedjan fick spridningseffekter
och kunde på så sätt orsaka stor skada. Denna positionella arbetarmakt
var en viktig förklaring till varför arbetarna så framgångsrikt kunde få igenom
långtgående krav såsom löneökningar och fackliga rättigheter genom sittstrejker
utifrån en militant minoritet, delvis organiserad i CIO, i den
amerikanska bilindustrin på 30-talet. Det kostade att stävja arbetarnas kamper
och dessa massiva löneökningar lade grunden för den amerikanska versionen av
keynesianism – The New Deal. Resultatet av 30-talets kamper i USA fick
följdverkningar i form av en klasskompromiss baserad på masskonsumtion, som
möjliggjordes av ökad produktivitet och kapitalackumulation som alltså till
viss del spillde över i arbetarklassen, som varade i fyra decennier. Keynesianismen
baserades på ett trepartsavtal mellan regeringar, fackföreningar och
företagsledningar och syftade till att fackföreningarnas verksamhet skulle
erkännas om de i sin tur accepterade att inte lägga sig i ledningen och
fördelningen av arbetet, såsom organisatoriska förändringar och produktivitetshöjande
rationaliseringssträvanden.

Här i Sverige hade fackföreningsrörelsen
accepterat arbetskraftsköparnas maktställning på arbetsplatsen redan i och med decemberkompromissen
1906 genom paragraf 23 (senare ß32). Men denna typ av samförståndsanda märks
tydligast i fackföreningspressen speciellt efter kollektivavtalslagen 1928 då
man svänger från att tidigare ha kritiserat tayloristisk
arbetsorganisation till att mer eller mindre bli pådrivande anhängare av
rationalisering av produktionen i största allmänhet. Det Komintern-anslutna
SKP manade visserligen till kamp mot ”den kapitalistiska
rationaliseringen”, men det var inte det tekniska och arbetsorganisatoriska i
den omedelbara produktionsprocessen som man kritiserade, utan
rationaliseringens effekter på löner och arbetstid. Inte heller syndikalisterna
i SAC var kritiska mot taylorismen som sådan vid denna tid, utan
betonade i sin tidskrift Syndikalismen snarare att det som behövdes var
arbetarorganisationernas övervakning av den.²
Marx’ Kapitalet kom för övrigt ut i svensk översättning först två år
senare.

På grund av de
amerikanska bilarbetarnas framgångar minskade profitkvoten i bilindustrin, men
nya fabriker anlades då istället kapitalistiska kärnländer i Västeuropa och
Japan, framförallt under efterkrigstiden. I Europa var fabriksregimen snarlik
den amerikanska, men i Japan där bilindustrin byggdes upp alldeles i
efterdyningarna av ett större arbetaruppror introducerades istället en ny typ
av produktionssystem, toyotism. Detta baserades på en tudelad
arbetsstyrka bestående av en mindre kärna av livstidsanställda arbetare som
kombinerades med en större buffert utbytbara arbetare anställda hos
underleverantörer. Den mindre kärnan av privilegierade arbetare med
livstidskontrakt är den främsta förklaringen till varför man i Japan som enda
undantag i historien kunde åstadkomma en bilboom utan arbetaruppror.
Anställningstryggheten var själva basen för deras motivation till att medverka
i kaizen (”ständiga förbättringar”) och långvarig arbetsfred, eftersom
de utifrån sin företagsanknutna position inte uppfattade samförståndet som
någonting som tydligt riktades mot dem själva. Arbetarna i skiktet av
underleverantörer bestod i Japan till en början av kvinnor och migranter från
landsbygden. Senare flyttades detta skikt av arbetsintensiv produktion till
andra länder.

I Europa däremot
briserade bilarbetarnas militanta kamper vid löpande bandet i slutet av
60-talet i en direkt motsvarighet till vad som hade skett i USA på 30-talet.
Man vann till och med både större kontroll över produktionen och större
löneökningar, men denna gång var kapitalet desto snabbare på att omlokalisera
produktionen till nya platser som Sydafrika, Brasilien och Sydkorea. Även i
dessa länder uppstod därför stridbara och likartade arbetarrörelser på
bilfabrikerna som under sin höjdpunkt på 80-talet även samverkade och stärktes
ömsesidigt med bredare sociala rörelser för demokratiska rättigheter och
liknande. Kapital omlokaliserades därför ännu en gång till låglöneländer, nu
till Kina och norra Mexiko. I Västeuropa inrättades nya korporativistiska
fabriksregimer i form av ökat medbestämmande över produktionen i utbyte mot att
facken disciplinerade arbetarna. I Sverige tog sig detta uttryck i bland annat MBL-avtalet
1977 som svar på sabotagen och de vilda strejkerna³.

Dessutom
återinvesterades kapital i bilproduktionen i USA, fast nu i högautomatiserad
form. Men den toyotism som importerades till väst samt till de japanska
företagen i Sydostasien och Latinamerika saknade den kärna av privilegierade
arbetare som tillsammans med en större buffert utbytbara arbetare utgjort dess
bas. Utan den trygghet som livstidsanställningen innebär blir toyotismens
”magra” produktion enbart ”lean & mean” istället för ”lean &
dual”. Arbetarna har inte varit lika samarbetsvilliga när det gäller att
delta i samverkansprojekt såsom kvalitetscirklar (QC). På Mitsubishi
i Thailand till exempel har man därför tvingats avskaffa dessa cirklar. Även just-in-time-produktionen
(JIT) har visat sig vara till och med mer störningskänslig än den fordistiska
massproduktionen, vilket kan gynna strejker, och inte minst mindre men ofta
effektiva övertidsblockader, i komponentfabriker och transporter. Ett exempel
på detta är när arbetarna på GM:s växellådsfabrik i Detroit, som
levererar delar till fabriker i hela Nordamerika, fick sina krav tillgodosedda
efter endast tre dagars strejk i juli 1997.

Produktcykler och kampfaser

Utifrån den översikt av bilindustrins
utveckling som Silver presenterat, samt den kampcykel som den givit upphov
till, kan vi dra vissa slutsatser. Klasskonflikten, liksom investeringar, inom
en bransch flyttar sig geografiskt över tiden, men också mellan olika
branscher. Tilltagande konkurrens mellan kapital och/eller arbetarkamp leder
till minskad profitkvot som tvingar kapitalet att omformas och globaliseras,
vilket i sin tur skapar en ny stärkt arbetarklassformering och nya kamper. I Silvers
analys är det centralt att kapitalet alltid försöker stävja den minskade
profitkvoten genom att agera på någon av dessa tre nivåer:

1. ”rumsfix” – geografisk omlokalisering av branschen, att flytta produktionen
2. ”teknologisk/organisatorisk fix” – processinnovationer samt förändring av produktionssystem,
   arbetsorganisation
3. ”produktfix” – att byta bransch

Kapitalismens historia kan beskrivas i form
av produktcykler (textilindustrin, bilindustrin osv) som i övergångarna lappar
över varandra. Produktcyklerna initieras i höginkomstländerna. Arbetarklassens
formering och kamp är nyckelprocesser som (tillsammans med konkurrensen mellan
kapital) ligger bakom skiftet mellan faser inom en produktcykel, samt
övergången mellan olika produktcykler som svar på fallande profitkvot.

”Rumsfix” och
”teknologisk/organisatorisk fix” samverkar med arbetarkampen på ett historiskt
specifikt sätt, men det finns även invarianta mönster som går igen i historien
och därför kan säga oss något om framtiden. Produktcykeln drabbas av
tilltagande konkurrens med tiden, vilket leder till en intensifierad jakt på
sänkta kostnader, speciellt löner. En produktcykel inleds med en innovationsfas,
övergår i en mogen fas och avslutas med en standardiseringsfas. I fallet
bilindustrins produktcykel så låg innovationsfasen i USA på 30-talet, den mogna
fasen i Västeuropa på 60/70-talet och standardiseringsfasen i NIC-länderna
(Newly Industrialized Countries) på 80/90-talet.

I början av en
produktcykel skapas extraprofiter, men sedan tenderar profitkvoten att minska.
Därför är det betydligt enklare för arbetarna att åstadkomma varaktiga resultat
och en stabil utkomst genom sina strider i början av en produktcykel än i
slutet, i dess standardiseringsfas som karaktäriseras av hög konkurrens, låga
löner och ökad repression. När branschen utlokaliserats till fattiga nationer
finns det inte längre något utrymme för social fred genom klasskompromisser
eller liknande protektionistiska kontrakt, men som liksom i tidigare faser även
här ger upphov till en stärkt arbetarrörelse. Utrymmet för stabilitet minskar
för varje fas i produktcykeln och därför sker kapitalets omlokalisering till
nya platser snabbare än den förra, som vi sett i exemplet bilindustrin i
Västeuropa jämfört med USA. Arbetslösheten för bilarbetare i nästa fas, Sao
Paulo på 80-talet, steg i sin tur explosivt efter kamperna där. Men
omlokaliseringen till låglöneområden i periferin som endast har en
arbetsintensiv och repressiv strategi med obegränsad utbytbarhet att konkurrera
med är inte entydig. Processinnovationer på 80-/90-talet innebar att höglöneområden
kunde ta upp konkurrensen genom omstrukturering med ett ”teknologisk/organisatorisk
fix”. Endast de områdena med de allra lägsta lönerna, Kina och norra Mexiko,
kunde hävda sig i konkurrensen gentemot robotisering och just-in-time-produktion.
Kombinationen mellan ”rumsfix” och ”teknologisk/organisatorisk fix”, som alltid
uppstår som en reaktion på klasskonflikter, skapar på så sätt en geografiskt
dubbelriktad process och en internationell arbetsdelning. I höglöneländer finns
möjligheter för innovationer och en ny ”teknologisk/organisatorisk fix”, vilket
under en övergående period innebär extraprofiter och skapar en bas för samförståndsavtal
och förändrade relationer mellan arbete, stat, och kapital som ett politiskt
resultat av klasskamp. Sådana sociala kontrakt medför profitabilitet kombinerat
med en legitimitet för systemet. I periferin däremot, där man konkurrerar med
en ständig jakt på lägre löner, leder detta till ständig legitimitetskris.

Textilarbetarnas kamper

En central produktcykel som föregick
bilindustrin och överlappade övergången till denna var textilindustrin. Till
skillnad från bilarbetarna så led världens textilarbetare, trots sin extrema militans,
ett nästan universellt nederlag, med framförallt två undantag. För det första i
innovationsfasen i Storbritannien där extraprofiter under en längre tid kunde
stabilisera klasskonflikten. Textilarbetarnas fackföreningar var de starkaste
där i slutet på 1800-talet som en slags motsvarighet till bilarbetarnas
avantgardeposition i 1930-talets USA, på så sätt att de satte standarden och
spelade rollen som rikslikare för både löner och arbetsförhållanden. Men dessa
positioner nåddes i båda fallen först efter tidigare nederlag för de
hantverksmässiga arbetarorganisationerna.

Efter de brittiska
textilarbetarnas framgångar inleddes en omlokaliseringsprocess när kapitalet
istället investerades i andra länder med lägre löner. I alla dessa länder
uppstod arbetarkamper, men eftersom produktionen inte var lika centraliserad i
textilindustrin som bilproduktionen skulle komma att bli så var arbetarnas positionella
förhandlingsmakt inte så stor. Decentraliseringen innebar även att textilproduktionen
anlades med en betydligt större spridning på fler länder. Textilarbetarna blev
därför beroende av att utveckla allianser med andra delar av klassen och olika
typer av sociala rörelser, en så kallad associativ makt.

Det andra stora
undantaget från det universella nederlaget i textilbranschen var de
arbetarkamper i periferin som uppnådde samtidighet med nationell antikolonial
befrielsekamp. Textilarbetarna spelade ofta en strategisk roll i dessa
massrörelser, men deras framgångar när det gällde sådant som löner och fackliga
rättigheter var långt ifrån de nivåer som bilarbetarna kunnat uppnå. Det har
också visat sig att de resultat som uppnåtts genom associativ makt i
form av allianser med nationalistiska rörelser varit betydligt bräckligare än de
framgångar som tillkämpats genom positionell klassmakt. När
massrörelsernas ledare väl fått kontroll över staten har en stor del av det
tidigare breda stödet till arbetares och bönders kamper alltid försvunnit.
Denna trend har ytterligare förstärkts när sådan kamp besvarats genom aktivt
amerikanskt stöd till repressiva antikommunistiska regimer som i Brasilien,
Iran och Sydvietnam.

Utlokaliseringen av
textilindustrin runt om i världen skedde samtidigt som en ursprunglig
ackumulation och proletarisering i form av avskaffandet att självförsörjande
ekonomier. En strid ström av nya proletärer i behov av lön för att kunna
överleva skapades och mobiliserades som arbetskraft. De kamper som utvecklades
mot förstörandet av traditionella levnadssätt tog den form som beskrivits av
Karl Polanyi⁴ och som innebär
att arbetarna kämpar mot att behandlas som varor och underordnas
marknadskrafterna, mot proletarisering. Dessa kamper skiljer sig enligt Silver
kvalitativt från de Marx beskrivit i Kapitalets första band som istället
handlar om hur de redan proletariserade arbetarna i den kapitalistiska
produktionen kämpar för en större andel av mervärdet och större kontroll över
arbetsprocessen.

Framtida nyckelbransch för arbetarkampen?

Silver diskuterar vilken bransch eller vilka
branscher som skulle kunna få en ledande roll för arbetarkampen i det nya
århundradet. Som möjliga kandidater nämner hon halvledarindustrin,
tjänsteproduktion för privatpersoner och företag (kontorsarbete) samt den
starkt växande utbildningssektorn. Enligt Silver har dessutom
transportarbetare på olika nivåer alltid haft en strategisk position i
klassammansättningen genom kapitalismens historia, vilket som nämndes ovan inte
minst gäller idag med JIT. Detsamma skulle kunna säga om arbetare i
energibranscher om man tittar tillbaka på den centrala roll som
kolgruvearbetare och oljearbetare spelat i klasskampen.

När det gäller den
potentiella styrkan i de olika branscherna så har kontorsarbete utlokaliserats
och kopplats upp mot Internet vilket skapat nya internationella
kommunikationskanaler och möjligtvis skapat nya möjligheter till
produktionsstörningar genom till exempel hacking. Lärare jobbar utspritt men
har ofta en och samma arbetskraftsköpare – staten – vilket förstärker deras
förhandlingsposition. Dessutom kan deras strejker få stora spridningseffekter
på så sätt att elevernas föräldrar får problem att gå till arbetet om inte
deras barn kan vara i skolan. Arbetare i snabbmatssektorn verkar enligt Silvers
bedömning sakna någon motsvarande positionell makt. Även om en hel
snabbmatskedja skulle paralyseras av strejker skulle de vanliga kunderna bara
kunna gå någon annanstans för att äta.

När det gäller
nyskapande kampformer i städbranschen så tar Silver upp kampanjen Justice
for Janitors i USA. Precis som den lokala Living Wage Campaign i
Baltimore som hade fokus på att förbättra löner och arbetsförhållanden för
fattigbefolkningen, satsade man på en ny organisationsmodell mer baserad på
hela lokalsamhället i en gemensam rörelse för hela staden. Man använde till
exempel gatuprotester som påtryckningsmetoder och opinionsbildning. Styrkan
byggdes upp främst genom ”gräsrotsmobilisering”, men innefattade även minutiös
undersökning av industrin och dess svagheter, samt olika typer av juridiska
taktiker. Precis som hos textilarbetarna i Storbritannien på 1800-talet som var
utspridda på en mängd olika arbetsplatser spelar uppbyggandet av den associativa
förhandlingsmakten genom olika typer av allianser här en avgörande roll,
eftersom den positionella makten i stort sett saknas (förutom att de
kontorslokaler och dylikt som ska städas ofta är utrustade med sådant som
interna telekommunikationssystem vilket gör att de inte på ett enkelt sätt kan
flyttas till en ny ort). Att arbetarna tvingas sprida kampen utanför de
enskilda arbetsplatserna påminner i mångt och mycket om den klassbaserade
sociala unionism som IWW och dess tyska motsvarighet AAU stod för
i början av 1900-talet gentemot de reformistiska fackföreningarna⁵. Detsamma har vi på senare tid kunnat se i
Sverige vid arbetarkamp i vårdsektorn där de anställda odlat kontakter med
lokalsamhället och brukarna i form av patienter och anhöriga.

Förhållandena för
arbetarna i dessa lågavlönade tjänstesektorer liknar också mer textilarbetarnas
situation på 1800-talet än bilarbetarnas på 1900-talet. Arbetarklassen i dessa
branscher består till stor del av kvinnor och immigranter, vilket har inneburit
att till exempel frågan om medborgarskap knutits samman med andra klass- och
könsrelaterade aspekter i kamperna. Dessa immigrantarbetare, som i dagens USA
huvudsakligen kommer från Centralamerika, har med sig erfarenheter av klasskamp
i sina forna hemländer som spelar en betydelsefull roll för den politiska
nysammansättningen. Liksom i början av 1900-talet lägger dagens i hög grad
internationellt mobila arbetarklass en potentiell grund för solidaritet över
gränserna och transnationell organisering. Gränsdragning baserad på olika
medborgarskap och en tudelad arbetsmarknad var inte bara en väsentlig faktor
för kapitalackumulationen under apartheidtiden i Sydafrika utan är det inte
minst i dagens USA, EU, Latinamerika, Kina och Israel/Palestina.

Arbetarrörelserna och världspolitiken

Förutom tidigare nämnda ”rumsfix”,
”teknologisk/organisatorisk fix” och ”produktfix” berör Silver ytterligare
en form som kapitalet kan omformera sig genom – ”finansfixen”. I kristider
dras kapital undan från produktiva investeringar och tar formen av rörligt
spekulationskapital. Detta fenomen är som Silvers kompanjon Giovanni Arrighi
visat långt ifrån något nytt⁶, utan har
periodvis växt till sig under kapitalismens historia ända sedan medeltidens
italienska stadsstatsbaserade kapitalism i Genua och Venedig för 700 år sedan
fram till idag.

Som ett svar på det
sena 1800-talets ”finansfix” och växande varufiering utvecklades arbetarkamper
enligt Polanyis typ. Denna kampvåg satte ramverket för de två världskrigen (som
till skillnad från dagens krigföring var arbetsintensiva snarare än
kapitalintensiva, vilket innebär att den krigförande parten inte är lika
beroende av att skaffa sig arbetarklassens medverkan). Förhållandet mellan krig
och arbetarkamp belyser Silver med tesen att krigen använts för att
inledningsvis ta udden av arbetarkamp och proletär internationalism genom att
tvinga fram nationell enhet och samförstånd, men att de i en senare fas tvärtom
faktiskt skapat förutsättningar för kampuppsving och revolutioner. Dessa
samband gäller inte bara de krigförande länderna och sambandet förstärks vid
världskrig.

USA:s världshegemoni
var det som avlöste det sena 1800-talets ”finansfix” och de båda världskrigen.
Modellen byggde på masskonsumtion, ökad levnadsstandard, högre löner och viss
garanterad trygghet i form av välfärdstaten. Men för de tidigare kolonierna var
denna stabilitet genom klasskompromisser inte möjlig. Legitimiteten offrades
för profitjakten i form av ”rumsfix” och ”teknologiskt/organisatoriskt-fix”,
vilket utlöste militanta arbetarkamper i de nya centren för ackumulation som
Polen, Brasilien, Sydafrika och Sydkorea. Kapitalet tog sin tillflykt till en
ny ”finansfix” som varat de senaste 25 åren och som i sin tur utlöst nya kamper
av Polanyis typ sedan 1980-talet i stil med livsmedelskravaller mot IMF:s
strukturanpassningsprogram, en kamp till försvar för tidigare levnadsstandard
och mot fördjupad varuifering av arbetskraft, land och den tidigare statliga
sektorn (i Kina med dess groende arbetarrevolter har till exempel kanske så
många som nästan 100 miljoner tidigare statligt anställda fått sparken).

Silvers förhoppning inför det nya årtusendet
är en nyuppväckt internationalism som förbinder arbetarkamper av både Polanyis
och Marx’ typ, att proletariatet ska formera sig som totalitet över
gränser och uppdelningar. En intressant teoretisk aspekt med Silvers
angreppssätt är att hon bidrar med en ny vinkling åt klassisk operaistisk
teoribildning ‡ la Mario Tronti⁷
som delvis överkommer tidigare brister och förenklingar i denna strömning. Ett
exempel på den tidigare varianten är Karl-Heinz Roths historiska forskning om ”den
andra arbetarrörelsen” utanför institutionerna i Tyskland⁸. Roth har dokumenterat hur denna kommit
till uttryck i ett dagligt minikrig mot utsugningen i form av sabotage,
upplopp, vilda strejker, fabriksockupationer och även arbetarråd och
arbetarmilis under den revolutionära perioden efter 1917/1918 (samt visat att
denna andra arbetarrörelse existerade både före, under och efter NS-regimen).
Den andra arbetarrörelsens kamp har alltså handlat om att negera kapitalet och
sin egen roll som arbetskraft, vilket även rimmar bra med Marx’ definition
av den verkliga kommunistiska rörelsen⁹.
En klar brist med Roths angreppssätt är dock att han med sitt
operaistiska arv snävar in sin fokus genom att försöka identifiera ett
klassavantgarde och därför tenderar att ideologisera och mytologisera vissa
skikt av klassen i sin analys – invandrare, kvinnor och oskolade massarbetare
i största allmänhet¹⁰. Klassbegreppet
blir då i värsta fall identitetspolitiskt och dogmatiskt. Silver behandlar
istället klassbegreppet som något föränderligt i dialektiken mellan teknisk och
politisk klassammansättning, i dialektiken mellan arbetarklassen som
objekt/variabelt kapital och som ”medvetande”/”parti”, för att tala med C.L.R.
James¹¹. Det visar helt klart på en väg
framåt.

Noter

1. Se t.ex. Immanuel Wallerstein,
Den historiska kapitalismen, Arbetarkultur 1985.

2. Kjell Jonsson, Taylorismen
och svensk arbetarrörelse 1913–1928, Arkiv för studier i
arbetarrörelsens historia #19–20 (1981).

3. Se Åke Olssons inledning Den
fördömda strejken i Ragnar Järhults bok Nu eller aldrig. En bok om ”den
nya strejkrörelsen”, Liber 1982; samt Gösta Hulténs Arbetsrätt och
klassherravälde. Kring strejklagarnas historia, Rabén & Sjögren 1978.

4. Polanyi är ekonom-historiker
som kanske framförallt är känd för sitt verk om 1800-talets kapitalism Den
stora omdaningen, 1944.

5. Om IWW, se Ulf Erikssons
artikel Kampen mot arbetarna – och kampen mot arbetet, Ord & Bild
#6-7/1978, också publicerad under titeln Revolten mot arbetet – ”autonoma”
teorier och praktiker. http://www.motkraft.net/tema/ideologi/ulf2

Om AAU, se temat om
vänsterkommunismen i Tyskland i tidskriften Rådsmakt #8 (1976). <http://www.arbetarmakt.nu/radsmakt/rm08b.htm>

6. Giovanni Arrighi, Det
långa 1900-talet. Om makt, pengar och kapitalets globalisering, Daidalos
1995.

7. Silver refererar till Mario
Trontis klassiska verk Operai e Capitale från 1971.

8. Karl-Heinz Roth, Den ’anden’ arbeiderbevaegelse, GMT 1976.

9. ”Kommunismen är för oss inte ett tillstånd som ska
uppnås, inte ett ideal, efter vilket verkligheten skall rätta sig. Det vi
kallar kommunism är den verkliga rörelse som upphäver det nuvarande
tillståndet.” ur Den tyska ideologin, Människans
frigörelse, Daidalos 1995.

10. För kritik av Roth, se
framförallt Steve Wright, Storming Heaven s 183-185, 193, 194 (Pluto Press
2002) samt den danska tidskriften Kurasje #14.

11. C.L.R. James,
Notes on Dialectics.

Första maj är en dag för proletariatets enhet över hela världen. Första maj är en dag för arbetarna att protestera mot förtrycket och en dag då arbetarna har möjlighet att tillsammans protestera mot sin situation och ge uttryck för sina klassintressen.

Efter all den kamp som utkämpats i Iran har regimen efter 1979 varit tvungen att acceptera första maj. Men regimen har alltid försökt att undvika att dagen blir en arbetarnas dag och har försökt att ta kontroll över manifestationernas innehåll. De har gått så långt att de i år har ändrat dagen till den 30 april.

Arbetarna i olika städer startade en kamp för att själva organisera första maj-dagen. Bland annat arbetarna i Saqez (i iranska Kurdistan) samlades på första maj i en park och det var där som polisen omringade och attackerade dem och grep fler än 40 personer. De flesta släpptes men sju personer är fortfarande gripna: Jalal Hosseini, Borhan Divangard, Hadi Tanoomand, Esmail Khodkam, Mohammad Abdipoor, Mahmood Salehi (ledare för bagarfacket och har tidigare suttit tio månader i fängelse för sina aktiviteter i arbetarrörelsen) och Mohsen Kamgooyan (Hakimi) (känd aktivist i arbetarrörelsen och medlem av Författarförbundet).

Vi vill påpeka att de två senare, Mahmood Salehi och Mohsen Kamgooyan, två dagar tidigare hade träffat en delegation från Fria fackföreningsinternationalen (ICFTU), som var i Iran för att undersöka arbetarnas situation och regimens påståenden om att de iranska arbetarnas fackföreningar är fria. Men all kontakt med delegationen från ICFTU skedde under säkerhetstjänstens kontroll och chefen för delegationen, Anna Biondi, har klagat hos ILO (FN-kommittén för fackföreningsfrågor) att gripandet av de två har ett samband med mötet.

Detta betyder att den iranska regimen i och med detta lågvattenmärke har brutit sitt löfte till delegationen som kommit till Iran att de skulle få träffa vilka de ville.

Vi uppmanar alla världens arbetare, arbetarorganisationer och frihetskämpar att protestera mot regimens omänskliga agerande och kräver:

1. ett ovillkorligt frigivande av alla gripna
2. ett fördömande av islamistiska republikens attack mot första maj-demonstrationen i Saqez

PRESSTOPP

Vi vill härmed visa vår uppriktiga uppskattning till alla individer, organisationer och fackföreningar som protesterat mot arresteringarna av oss vid första maj-firandet i Saqes i Iran och för kraven på vårt frisläppande. Vi vill särskilt tacka de ärbara och frisinnade människorna i Saqez för deras djupa solidaritet och stöd. Vår arbetarrörelse kommer aldrig att glömma detta. Vi tackar ödmjukast för ert stöd.

Med respekt,
Mahmood Salehi, Jalal Hoseini, Mohammad Abdipour, Borhan Divargar, Hadi Tanumand, Esmail Khodkam, Mohsen Hakimi