Finally it’s out, the theoretical journal of Folkmakt: Riff-Raff. Our aim with this journal is to publish longer articles to give our contribution to the discussion on a revolutionary socialist strategy, whose absolute fundament is the independent struggle and organization of the working class.

The main article in this issue, »Fragile Prosperity? Fragile Social Peace?», we have borrowed from the American journal Collective Action Notes #16-17/2000. Here the author is discussing the class struggle, which is quite common among socialists, from a not so common point of view – the workers’ own. Without this perspective you miss the essence of the class struggle, that is the experiences of the living and fighting workers, a struggle that taken together is the class struggle of the workers.

He is, of course, not the first one to have this perspective, but it is way too common among lefties and left oriented intellectuals to see both the working class and the class struggle as abstract categories in public statistics. It is not very often that we can speak out ourselves, as workers; not very often that our perspectives are presented. Still, it’s us paying for the party.

From this perspective the author analyses the present evolution of the capitalist system and also the view of the traditional left. For example, he is discussing the so-called globalization, the supposed farewell to the industrial society (capitalism itself to some) and with this the exit of the working class. Two areas have been chosen, mainly from the American experiences: the auto and the prison industry.

However, we must use, in our analysis of both the class struggle and capitalism as a system, all levels of abstraction, from a compilation of our own individual experiences to the most abstract Capital in general.

We publish this article because we think that it stresses not only interesting but necessary perspectives that are obviously disregarded by the Swedish Left. Even though the article mainly deals with American experiences it is possible to apply it to our Swedish conditions. What is thought-provoking, apart from the proletarian perspective, is the de-demonizing of »globalization», »de-industrialization» and the prison industry. For a while globalization has been hot stuff and its opponents have manifested themselves at various summits, for example Prague, Seattle and last summer in Gothenburg and Genua. What is positive about these backpacking »politicos», despite their fuzzy view of what the problem is about (capitalism itself, to the few, the speculation hysteria and that the nation states and the UN has resigned to the globalized (finance) capital, to the many) is that they put some sort of an anti-capitalism on the agenda. At many times confused and not yet socialism, but still. The protests also indicates a disappearing respect for private property (reclaim the city, smashed windows) and the monopoly of violence of the state (the police) among more and more people. Also indicated by the increased repression from the state, by for example live bullets into an escaping crowd, causing a young man mortal wounds, and the extraordinarily long sentences for the people arrested. This is why propaganda for the proletarian socialist struggle is more topical and applicable than for years. The most fundamental and consistent propaganda is, however, the real struggle of the working class for its own interests. But, as you know, theory and action are tightly tied together.

So, what is of real interest, what has real potential, is what is going on between the summits, in the gray workdays. This, often low intensity, class war – now hidden, now open – is the real communist movement. This is what has to be analyzed. Here is where we must be!

In a longer Introduction we draw some sketches on the contemporary Swedish conditions, with some retrospectives. We also write about the wave of privatization in the social sector, with Stockholm as an example, a tendency sweeping all over the world, indicating a new round of capitalist re-organisation and with it a new composition of and conditions for the class struggle. Finally, we also publish the Castoriadis article »What really matters», an article referred to in the »Fragile...» article.

What we, for reasons of time, don’t deal with are the present major occurrences: the war in Afghanistan and the »awakened» class struggle in Argentina. With the US war against Afghanistan capitalism really displays its ugly face, where Afghan lives aren’t worth shit. The terror attacks against the WTC on September 11 last autumn we see, like all capitalist acts of war, as attacks against the working class, which can be illustrated by the supposed hundreds of missing (killed) illegal Colombians working as cleaners and kitchen workers. No matter who are behind this attack – most probably people around bin Laden and the al-Quaida network – it is no attack against imperialism. It is an attack against a rival imperialist power. Multimillionaire bin Laden fights for his economical and political interests against the American capital behind its political character mask, George W Bush. This is why it is counter-productive and, above all, dangerous to invite Islamic mullahs to the demonstrations against the war with slogans like »Against American Imperialism». We are against all imperialism, not just the American kind!

The crisis in Argentina too, with its political satire starring five presidents within a fortnight, is an expression of the capitalist crisis. The one thing that can label itself as a solution of the problem is if the struggle spreads throughout all of Latin-America, and from there to the rest of the world, in other words, the generalization of the struggle. This, and no national so-called solution, can turn this capitalist system of shit upside down.

Folkmakt

Det finns vitt skilda uppfattningar inom vänstern om hur
välfärdsstaten – den offentliga sektorn – ska förstås.
Å ena sidan finns det de som skönmålar den offentliga sektorn,
ser den som en stor landvinning för arbetarklassen eller t.o.m. som första
steget mot socialism. Å andra sidan finns det de som i den offentliga
sektorn endast ser ett medel för kapitalet att hålla arbetarklassen
lugn och inordna den i systemet, indoktrinera och kontrollera.

Problemet med båda förklaringarna är att de är alltför
statiska och inte ger utrymme för alla konflikter och motsättningar
som ryms inom välfärdsstaten, vilken istället måste betraktas
som en arena för klasskamp där kapitalets och arbetarklassens intressen
på en mångfald olika sätt dagligen står emot varandra,
och där den offentliga sektor vi för stunden har alltid är ett
resultat av kompromisser mellan dessa intressen.

Allt (bytes-) värde skapas som bekant i produktionen. En del av detta arbete
tillfaller arbetarna i form av lön, medan en annan del, mervärdet,
kontrolleras av kapitalisterna. Men det finns också en del av mervärdet
som varken kontrolleras direkt av arbetarna eller kapitalet, utan istället
tas ut av staten i form av skatt och fördelas genom ett politiskt och byråkratiskt
system.

På samma sätt som det alltid finns en konflikt om hur det producerade
värdet ska fördelas mellan klasserna, så finns det också
alltid en konflikt om hur det värde som staten tar ut ska fördelas.

Konflikten börjar redan med på vems bekostnad skatteuttaget ska ske:
kommer det framförallt att inskränka på reallönerna eller
på profitnivåerna? Därefter följer konflikten om fördelningen,
där skattemedel å ena sidan kan gå till kapitalet, genom t.ex.
direkta bidrag eller vinster i offentlig verksamhet som lagts ut på privata
företag. Å andra sidan kan skattemedel också komma arbetarklassen
till del, i form av bidrag, eller som olika former av social service, såsom
vård, omsorg, kollektiva transporter och bibliotek. Detta kan då
ses som en form av kollektiv, social ”lön”.

En stor del av alla anställda i Sverige, ungefär 1/3, arbetar också
inom offentliga sektorn och har därigenom också intressen – i likhet
med alla andra lönearbetare – av mindre arbete, bättre arbetsförhållanden,
högre löner, ökad kontroll över arbetet osv.

Utöver dessa konflikter som har med arbetsförhållande och resursfördelning
att göra så tillkommer i den offentliga sektorn också en mängd
strider runt makt, kontroll och ideologi. Det har att göra med statens
funktion att disciplinera, kontrollera och korrigera, för att få
fram den skötsamma arbetarklass kapitalet behöver och dämpa samhällskonflikterna.
¹ På grund av detta finns det grupper inom offentliga sektorn som innehar
olika former av maktfunktioner, där det gäller att bedöma, sortera
och kontroller olika grupper: läraren i förhållande till eleverna,
läkaren i förhållande till patienterna eller socionomen i förhållande
till klienterna. På olika sätt kämpas det runt dessa maktfrågor,
t.ex. när elever arbetar för mer inflytande på skolorna eller
olika klientgrupper försöker tillvarata sina intressen.

Offentliga sektorn har en strategiskt viktig roll i klasskampen just genom att
alla dessa konflikter sammanstrålar: kampen som arbetarna inom offentliga
sektorn för i egenskap av lönearbetar i välfärdsproduktionen,
den kamp som förs med krav på god service, samt den kamp som förs
mot de olika kontroll- och disciplineringsfunktionerna. Härigenom finns
en möjlighet att konflikter med utgångspunkt i den offentliga sektorn
kan få stor sprängkraft och länka samman olika social strider.

Historiskt har offentliga sektorn växt fram som ett svar på kapitalismens
inre spänningar och bygger på de kompromisser som slutits mellan
klasserna. För kapitalisterna har det handlat om att få hela maskineriet
– den sociala fabriken – att snurra, med alla krav det ställer
på reproduktion av arbetskraften, nödvändig infrastruktur, transporter
och social fred. Arbetarna har å sin sida naturligtvis intresse av att
få bra vård när de är sjuka, omsorg som gamla, utbildning
åt sina barn osv. Detta är visserligen inomkapitalistiska krav, men
nog så avgörande i det dagliga livet. När kapitalet vill förändra
offentliga sektorn, för att gynna egna klassintressen och därmed försämrar
villkoren för arbetarklassen och rycker undan livsnödvändig service,
så finns det all anledning för arbetarna att ta strid mot dessa försämringar.
På samma gång är det självklart att kapitalismens motsättningar
inte kan lösas med offentlig välfärd och att arbetarklassens
frigörelse innebär ett överskridande och ett kullkastande av
välfärdsstaten.

Den offentliga sektorns framväxt

Under 1800-talets slut diskuterades i Sverige ”den sociala arbetarfrågan”
flitigt, av politiker och debattörer som insett att de sociala problemen
och klassmotsättningarna riskerade att hota hela samhällsordningen.
De insåg att det var nödvändigt att genomföra social reformer
av olika slag. Det första steget var yrkesfarelagen 1889, som var den första
rudimentära arbetsskyddslagen.

1906 togs det första steget mot en samförståndspolitik i och
med den kompromiss där SAF erkände arbetarnas rätt att bilda
fackföreningar och teckna kollektivavtal, mot att fackföreningarna
erkända arbetsgivarnas oinskränkta rätt att leda och fördela
arbetet, samt fritt avskeda och anställa. ²

1912 bildades Socialstyrelsen för att staten skulle få en överblick
över de sociala problemen. Kommittén som föregick bildandet
talade klarspråk om vad det handlade om:

Ju tydligare industrialismens faror för äfven den dugligaste och mest
oförvitliga arbetare gjorde sig märkbara och ju starkare kroppsarbetarna
kände sig framstå som en sluten, gent emot arbetsgifvarna och övriga
medborgargrupper afskild klass, dess klarare började man skönja de
samhälleliga farorna af detta förhållande. […] Den i och
för sig erkännansvärda solidaritetskänsla, som uppvuxit
hos arbetarmassorna , begränsas till att omfatta endast dem själva
och synes icke vilja vidgas till hela det samhälle, i hvilket de äro
medansvariga och meddelaktiga. Häruti ligger uppenbarligen en samhällelig
fara, som måste i allas gemensamma intresse undanröjas. Statsmakterna
stå därför öfverallt inför den svåra uppgiften
att mildra intressemotsättningarna, utjämna intressekonflikterna och
fylla de remnor, som öppnar sig i samhällsbyggnaden. ³

Socialstyrelsen var redan från början en korporativ organisation,
med representanter från både LO och SAF i en rådgivande styrelse.
1936 lade saltsjöbadsavtalet grunden för det fördjupade samarbete
som sedan kom att prägla efterkrigstiden. Avtal skulle nu slutas på
central nivå. Detta innebar att fokus lades på fördelningsfrågorna,
medan frågor om arbetets innehåll, kontrollen över arbetsprocessen
och arbetsplatsdemokrati helt sopades under mattan. Den politik som växte
fram innebar att kapitalet oinskränkt fick härska över arbetet
– den socialdemokratiska regeringen lade alla planer på socialisering
i malpåsen. Istället skulle staten ta hand om den ”yttre”
socialpolitiken – utanför själva arbetet – genom att bekämpa
arbetslösheten, föra en aktiv politik för att stärka ekonomin
och genomföra välfärdsreformer.

Under årtiondena efter kriget då tillväxten tog fart enades
regering, fack och arbetsgivare kring att satsa på rationaliseringar inom
industrin och en konkurrenskraftig exportindustri. Under en tjuguårsperiod
hade kapitalet råd med eftergifter när det gällde fördelningen
av det producerade värdet. Reallönerna kunde öka och välfärden
byggdes ut. Förutsättningen för detta var dock att utsugningsgraden
hela tiden ökade, vilket innebar att tempot skruvades upp vid de löpande
banden och den tayloristiska arbetsdelningen drevs allt längre. Makten
över produktionsmedlen kompromissade aldrig kapitalet om. För socialdemokratin
innebar det att de tidigare reformistiska strävandena – att steg
för steg socialisera – nu ersattes med keynesianism och folkhemsbygge
– att få kapitalismen att fungera så bra som möjligt
och fördela dess växande kaka.

När den offentliga sektorn kraftigt expanderade under efterkrigstiden så
var det alltså flera faktorer som samverkade: den gamla insikten att socialpolitik
behövdes för att inte samhället skulle rämna, arbetarnas
krav på att få del av den ökande produktionen, kapitalets behov
av en effektivare reproduktion av arbetskraften och en långsiktig arbetsfred
samt slutligen att det ekonomiska utrymmet fanns.

Efter hand byggdes sjukvård, äldreomsorg, socialomsorg, skola, dagis,
fritis och så vidare ut. Detta innebar att staten nu tog över ansvaret
för att organisera det reproduktiva arbete som kvinnorna tidigare hade
utfört obetalt i hemmen. Kvinnornas andel av den lönearbetande befolkningen
växte snabbt, vilket innebär att en majoritet av arbetarklassen i
dag faktiskt är kvinnor. Det reproduktiva arbetet har dock inte försvunnit
ur hemmen, där kvinnorna fortfarande bär huvudansvaret för det
löpande hushållsarbetet, vilket lett till en situation av dubbelarbete
för många kvinnor.

Det offentliga ägandet av den offentliga sektorn har inte medfört
att de anställda fått ökad makt över arbetet eller att
arbetet organiserats på ett mindre hierarkiskt och alienerat sätt.
Några experiment med arbetsplatsdemokrati har inte heller genomförts.
Istället har de offentliga arbetsgivarna tagit över det privata kapitalets
sätt att organisera produktionen och haft industriproduktionen som främsta
förebild.

Mot 60-talets slut knakade efterkrigstidens klasskompromisser i fogarna, på
grund av såväl arbetarnas ökade motstånd och kapitalets
fallande vinstnivåer. Den offentliga sektorn fortsatte dock att expandera
kraftigt ännu en tid, och ökade från 15 till 30 procent av BNP
mellan 1960 och 1980, bland annat på grund av att fortsatta välfärdsreformer
sågs som ett sätt att möta radikaliseringen och på nytt
överbrygga klassmotsättningarna. ⁴

Kapitalets företrädare hade dock lagt om sin strategi. När välfärdspolitiken
inte längre garanterade arbetsfred och stigande vinster blev den ointressant.

Ställda inför en alltmer ohanterlig arbetarklass samt fallande vinster
och lägre produktivitetsutveckling, var de tvungna att agera för att
åter höja profiterna. I den offentliga sektorn fann de enorma tillgångar
i sådant som utbildning, hälsovård och offentliga transporter.
Genom skattesänkningar, privatiseringar och nya försäkringar
kunde kapital överföras från offentlig sektor – från
skattebetalare – till privat ägo.

Kapitalets företrädare menade också att offentliga sektorn konkurrerade
om arbetskraften och på så sätt drev upp lönerna, på
vinsternas bekostnad. Dessutom fanns säkert ideologiska motiv till att
undanröja de offentliga välfärdsinrättningarna om marknaden
som enda möjliga väg att organisera samhället skulle kunna propageras
fullt ut.

Kapitalet utsåg därför nu den offentliga sektorn som en av de
främsta angreppspunkterna, när de inledde sina offensiva framstötar.
”Den offentliga sektorns omfattning är helt enkelt vårt största
samhällsproblem” förklarades frankt på SAF-kongressen
1980. För att folk inte skulle förlora sin frihet var det nödvändigt
med skattesänkningar, marknadslösningar och privatiseringar. ⁵

Under 80-talets gång kom de nyliberala tankegångarna att tränga
allt djupare in i socialdemokratin, som aldrig utvecklade en egen förståelse
av välfärdskapitalismens kris, utan istället allt mer accepterade
den borgerliga förklaringsmodellen. I början av 90-talet hade det
gått så långt att den socialdemokratiska regeringen accepterade
att det behövdes skattesänkningar, marknadslösningar i form av
köp-och-sälj-system och menade att kommunal verksamhet kunde läggas
ut på entreprenad. 1991 lät den socialdemokratiska regeringen utreda
vilka lagliga hinder som stod i vägen för privatiseringarna. När
sedan den borgerliga regeringen tog över samma år kom de till dukat
bord och kunde snabbt ändra de lagar som behövdes för att öppna
för privatiseringar i kommuner och landsting. ⁶

Genom skattereformen överfördes samtidigt pengar till företag
och rika privatpersoner, vilket bidrog till att skapa det enorma budgetunderskott
som lågkonjunkturen förvärrade. För att täcka underskottet
var sedan staten tvungen att låna pengar, ofta från just de som
fått mer över till följd av skattesänkningarna. Resultatet
blev att en allt större del av skatteintäkterna gick åt till
räntebetalningar till kapitalägare, vilket är ytterligare ett
exempel på hur pengar via staten kan överföras från arbetarna
till kapitalet. ⁷

Sedan följde ett årtionde av ständiga nedskärningar och
omorganiseringar av den offentliga sektorn, vilket satte de offentliganställda
under en ständig press, med hot om arbetslöshet och ökad arbetsbelastning
för de som hade kvar sina jobb.

Den offentliga sektorns utveckling hart hittills skildrats framförallt
utifrån hur den kommit att utvecklas i Sverige. När man ser till
den senaste privatiseringsoffensiven så är detta dock en global strävan
från kapitalets sida. Sedan 80-talets början har nyliberala regeringar
genomfört olika former av nedskärningar och privatiseringar av offentlig
välfärd världen över. Genom IMF och Världsbanken har
u-länderna tvingats på samma medicin. Genom EU:s lagstiftning och
ekonomiska politik har de nyliberala strävandena också underlättats.
Globalt sett har ett av syftena med WTO varit att bereda väg för mer
privatiseringar världen över, öppna upp nya områden för
marknaden och göra de privatiseringar som sker oåterkalleliga.

Stockholm som borgerlig experimentverkstad

Kapitalets företrädare driver alltså sina intressen på
varje tänkbar nivå: globalt, inom organisationer som EU och NAFTA,
och nationellt. Hur sjukvård, skola eller kollektiva transporter i verkligheten
organiseras avgörs dock ofta av lokala faktorer, där de dagliga klasskonflikterna
spelar stor roll.

I början av 90-talet regerade borgerliga majoriteter i såväl
Stockholms stad som Stockholms läns landsting och dessa påbörjade
privatiseringarna av offentlig verksamhet. 1994 tog socialdemokraterna över
makten i Stockholms stad och län vilket innebar att privatiseringstakten
avtog, men däremot inte att verksamheter avprivatiserades. När det
gäller kollektivtrafiken fortsatte socialdemokraterna tvärt om med
storskaliga upphandlingar och sålde tillsammans med moderaterna ut pendeltågstrafiken.
1998 kom återigen borgarna till makten – nu med den uttalade målsättningen
att sälja ut allt som bara gick. Hittills har de lyckats ganska väl.
Inom landstinget har praktiskt taget all kollektivtrafik upphandlats. När
det gäller sjukvården har ett akutsjukhus sålts ut och de flesta
andra ombildats till landstingsägda bolag. Många vårdcentraler
har också privatiserats och ett sjukvårdsområde har fattat
beslut om att upphandla all vård. Privatpraktiserande läkare, som
betalas av landstinget, har också tillåtits att etablera sig i hög
omfattning. För närvarande förbereds ”den stora upphandlingen”,
där privata företag ska kunna vara med och lägga bud på
praktiskt taget all akutsjukvård i Stockholm, vilket är ? av Sveriges
totala akutsjukhus. Totalt rör det sig om vård för 10 miljarder
kronor, en tredjedel av sjukvårdsbudgeten i länet. Även internationellt
är en så stor upphandling av offentlig vård unik.

I Stockholms stad har all verksamhet som bara gått lagts ut på entreprenad.
När det gäller svenskundervisningen för invandrare (SFI) har
all verksamhet upphandlats. Inom äldreomsorgen har privata företag
tagit över ungefär 40 procent av driften. Friskolor har fått
fri etableringsrätt och växer snabbt i antal. Stockholms stad ombildar
också i snabb takt de kommunala bostadsbolagen till privata bostadsrätter
och säljer dessutom hela fastighetsbestånd till privata bostadsbolag.

Den dominerande formen av privatisering har hittills varit upphandling, vilket
innebär att privata företag tar över driften av en offentlig
verksamhet för en begränsad tidsperiod, men att finansieringen fortfarande
sker med offentliga medel. En annan variant av privatisering, även den
med offentliga medel, är pengsystemen, vilka innebär att varje ”användare”,
t.ex. elev i skolan, eller vårdtagare i äldreomsorgen, får
med sig en viss ”peng” som tillfaller den som utför verksamheten.
Olika friskolor eller vårdbolag konkurrerar då med varande om ”kunderna”.
I synnerhet inom sjukvården finns det också krafter som trycker
på för att även finansieringen ska privatiseras genom olika
former av sjukvårdsförsäkringar.

Under 80-talet drevs först intensiv propaganda från kapitalets olika
organisationer mot den offentliga sektorn, som sades vara ineffektiv, byråkratisk
och tärande. Sedan följde under 90-talet ett årtionde av ständiga
omorganiseringar och nedskärningar. Inom vården minskade det totala
antalet anställda med 15 procent, vilket motsvarade nästan hundratusen
personer. Omorganiseringarna har medfört att många bytt arbetsgivare
inom offentliga sektorn, från t.ex. landstinget till kommunen. Många
har också fått byta arbetsplatser, arbetskamrater, arbetssätt
osv. ⁸

Genom olika former av köp-och-säljsystem, och en växande andel
privata entreprenörer har de anställda också splittrats upp
i olika enheter som får konkurrera med varandra om resurserna. Klassammansättningen
inom den offentliga sektorn har på så sätt förändrats
minst lika radikalt som inom den privata det senaste årtiondet. Den högre
grad av trygghet som tidigare kännetecknade offentliga sektorn har helt
raserats och välfärdstjänstearbetarna har ställts inför
samma godtycke som alla andra arbetare, med risk för arbetslöshet
eller plötsliga omorganiseringar. Offentliga sektorn konkurrerade inte
längre om arbetskraften på 90-talet, utan de arbetare som avskedades
därifrån fick vara med om att slåss om jobben istället,
en betydligt fördelaktigare situation ur SAF:s synvinkel.

När problemen nu blivit akuta och de offentliganställda är den
grupp som i opinionsundersökningar säger att stressen ökat mest
påstår sig de borgerliga politikerna ha svaren på alla problem:
privatisering. För att sälja in sitt projekt har både staden
och landstinget i vykortskampanjer erbjudit alla anställda att själva
överta verksamheten och ”avknoppa” den. På så sätt
ska privatiseringarna ges en legitimitet underifrån och sägas uttrycka
personalens vilja. Som morot får de som väljer att ”avknoppa”
gå starta-eget-kurser och de erbjuds rådgivning. Som piska finns
hela tiden hotet att om de inte tar över verksamheten själva så
kan någon annan lägga ett bud och ta över den, eller också
kan de drabbas av nya nedskärningar.

För arbetarklassen har den borgerliga politiken medfört flera negativa
konsekvenser:

1. Privatiseringarna innebär en omfördelning som gynnar kapitalet,
   då en del av den skatt vi alla betalar in används till att ge privata
   företag vinster. På så sätt överförs profit
   från arbetarna till kapitalet bakvägen, genom kommun och landsting,
   istället för att öppet tas ut i kampen om det producerade värdets
   fördelning.
2. Dessa vinster måste ske på bekostnad av någonting annat.
   När det gäller välfärdstjänstearbete så är
   personalens löner nästan alltid den helt avgörande kostnaden.
   Då den verksamhet som lagts ut på privata företag oftast betalas
   helt med skattemedel är det inom dessa givna ramar som vinsten måste
   tas. Det blir då de anställda som på olika sätt får
   betala för detta, genom personalnedskärningar, ökad arbetsbörda,
   uppdrivet tempo, försämrade avtal och arbetsvillkor. Också de
   som är i behov av tjänsterna får känna av försämringarna.
   Till skillnad från i varuproduktionen kan oftast inte välfärdstjänsterna
   rationaliseras med hjälp av ökad arbetsdelning, ny teknik eller liknande,
   utan att kvalitén omedelbart blir lidande. Inom sådant som vård,
   omsorg, skola, där det handlar om mellanmänskliga relationer, kommer
   såväl de som arbetar som de som är i behov av tjänsterna
   omedelbart att märka av uppdrivet tempo, minskad personal osv. Det går
   t.ex. inte att mata gamla på äldreboendet fortare, eller byta blöja
   på dagisbarn snabbare, utan att det upplevs som en reell försämring.
   ⁹ Vinster kan också skapas genom att privat verksamhet subventioneras
   på bekostnad av nedskärningar på den som blir kvar inom offentlig
   regi. Ett tredje sätt att skapa vinst är genom olika former av extra
   avgifter eller försäkringar.
3. Välfärdstjänsterna omfördelas också på ett
   sätt som missgynnar arbetarklassen. Privata utövare har inget intresse
   av att fördela välfärdstjänster efter behov. Tvärt
   om kan de göra vinster just på att ta de enklare fallen och områden
   med minst sociala behov. Inom sjukvården har den ökade etableringen
   av privatläkare gjort att vården inom länet blivit allt mer
   snedfördelad, och de områden som har minst behov, i innerstan och
   välbärgade norrförorter, dragit till sig en allt större
   del av resurserna. Också på skolans område innebär friskolorna
   att segregationen ökar. På bostadsmarknaden bidrar utförsäljningen
   av allmännyttan till ett allt mer segregerat boende, då det blir
   allt svårare för de som inte kan ta miljonlån att komma in.

En annan faktor som bidrar till att snedfördela resurserna är att
olika avgifter höjts, t.ex. priset på månadskort inom kollektivtrafiken,
kostnaderna för tandvård och avgifterna inom sjukvården. När
avgifternas andel ökar blir resultatet att allt fler tvingas avstå
från läkarbesök, tandvård eller kollektivtrafik, eftersom
de helt enkelt inte har råd. ¹⁰ När privata företag jagar
nya vinstmöjligheter ökar trycket på att ta ut extra avgifter.
Flera friskolor har t.ex. fuskat med elevavgifter, trots att de inte får
ta ut sådana. Inom hemtjänsten erbjuder privata företag extratjänster
mot betalning. Om moderaterna får igenom sin politik fullt ut kommer också
sjukvården att betalas via försäkringar, där alla ska ha
rätt till en grundnivå, men där sedan extratjänster av
olika slag ska betalas med separata försäkringar. På olika sätt
kommer detta att påverka arbetarklassens vardag negativt och försämra
livskvalitén för alla som ställs inför att tvingas välja
bort nödvändig service.
4) När välfärdsstaten skärs ner försvagas också
dess funktion när det gäller att ”utjämna intressekonflikterna
och fylla de remnor som öppnar sig i samhällsbyggnaden”. I dess
ställe träder repression och ”nolltolerans”, där
de som inte passar in i systemet, såsom kriminella, missbrukare, klottrande
ungdomar och så vidare, nu sägs ha sig själva att skylla och
behandlas därefter.

Motstånd

Men på samma gång medför också privatiseringarna något
positivt just genom att rämnorna blir tydliga för alltfler. För
de anställda i offentliga sektorn blir deras ställning som lönearbetare
tydligare då de direkt underordnas de kapitalistiska vinstkraven. Alla
kvarvarande illusioner om att tjäna goda samhällsintressen –
såsom vård och skola åt alla – blåses bort när
man ställs inför en motpart som säger upp, försämrar
avtal eller ökar stressen, för att säkra den egna vinsten.

Den hittills mest uppmärksammade konflikten skedde i samband med att Citypendeln
tog över pendeltågstrafiken vid årsskiftet 1999/2000. Inför
övertagandet hade Citypendeln haft ett år på sig att lösa
personalfrågan och komma fram till ett avtal med facket. Men redan från
början markerade företaget hårt mot de anställda och gick
ut med att de skulle ha en övertalighet och behöva säga upp folk.
Gentemot facket förhöll sig företaget oresonligt, gick ut med
en rad försämringar och kunde inte komma överens om ens de enklaste
småsaker. Under hösten 1999 protesterade lokförarna genom bland
annat massjukskrivingar, som ledde till att ett stort antal turer fick ställas
in.

Den 22 december, med endast två veckor kvar till övertagandet, slöts
till sist ett avtal. Försämringarna var stora: pensionsåldern
höjdes från 60 till 65, fem semesterdagar försvann, körschemat
försämrades och fria parkeringsplatser togs bort. När Citypendeln
tog över trafiken den 6:e januari var missnöjet så stort att
140 anställda, av 630, vägrade gå över och många
av de som gått över talade om att söka nya jobb. Resultatet
blev att vartannat tåg ställdes in och det blev kaos i trafiken.
Kvällstidningarna fylldes med upprörda pendlare som krävde ett
slut på ”pendeleländet”.

Massavhoppen och ett fortsatt missnöje från de som jobbade kvar tvingade
fram nya förhandlingar. Citypendelns VD, Petter Hydén, känd
för sin fientlighet mot facket fick gå och ersattes av Tord Hult.
Bland de som vägrat gå över fanns tekniker, tågvärdar,
spärrvakter och lokförare. Störst problem skapade de 25 lokförare
som vägrat gå över. Företaget försökte desperat
övertala dem att komma tillbaks, letade lokförare i Norge och försökte
till och med förmå pensionerade förare att hoppa in. Men ingenting
hjälpte.

I mitten av januari träffades SEKO och Citypendeln och diskuterade principerna
för ett nytt avtal. Men återigen visade Citypendeln prov på
grov osmidighet och motvilja mot facket. Citypendeln gav lokförarna ett
ultimatum att godta ett avtal senast den 8:e februari. Men det avtal Citypendeln
visade upp hade ingen underskrift av facket och förkastades av SEKO som
menade att företaget struntat i vad man kommit överens om. T.ex. hade
Tord Hult på egen hand skurit ned sju sidors avtalstext om semestrar till
endast sju rader, allt för att ge utrymme för maximal flexibilitet.

Av de 25 lokförarna var endast två villiga att acceptera avtalet.
Först efter en lång rad nya förhandlingsturer blev ett nytt
avtal klart, med klara förbättringar vad gällde arbetsvillkor
och körscheman. Men nu var misstron bland förarna så stor att
inga avtal hjälpte. För att lösa problemet med inställda
tåg drog citypendeln in all trafik till Nynäshamn och Gnesta, längst
ut i systemet, och ersatte tågen med bussar. På så sätt
kunde avgångarna täckas på övriga sträckor. Men i
Nynäshamn och Gnesta ledde det till kraftiga protester. Möten med
hundratals deltagare krävde Hults och de ansvariga politikernas avgång
och tusentals skrev på protestlistor. Först genom avtal med andra
järnvägsbolag, BK-tåg och SJ, kunde trafiken börja rulla
något sånär.

Citypendeln trodde att hot om avsked på grund av övertalighet kunde
skrämma personalen att acceptera avtalsförsämringar. Företaget
vann också upphandlingen genom att kalkylera med försämringar
av arbetstider, minskad personal, pressat körschema osv. Motståndet
från de anställda visade sig betydligt mer fruktbärande än
de halvårslånga förhandlingarna och företaget tvingades
att avsevärt förbättra avtalet för de anställda. Exemplet
med citypendeln visade att det fanns en väldigt stor sympati från
allmänhetens sida gentemot personalgrupper som tar strid, även om
det medför olägenheter för ”tredje part”. Detsamma
visade sig förövrigt vid busstrejken 1999. Den offentliga sektorn
utgör också en punkt där de anställdas intressen som lönearbetare
och befolkningens intresse av social välfärd kan sammanstråla.
Ett bra exempel var just pendeltågseländet, där både de
lokala aktionsgrupperna och tågpersonalen samtidigt gjorde motstånd
mot Citypendelns ledning och ansvariga politiker. På så sätt
kan den offentliga sektorn utgöra just den knutpunkt för sociala strider
som beskrevs i inledningen.

I den offentliga sektorn är det inte alltid lätt att veta hur man
som arbetare skall slåss för sin rätt. Strejkvapnet är
inte alldeles självklart att ta till och resultatet av en strejk ofta tveeggat.
När det gäller verksamheter som betalas med skattemedel innebär
ofta strejker en besparing. För de som arbetar inom framförallt vård
och omsorg är det dessutom svårt med kraftfulla strejker eftersom
dessa drabbar patienterna för hårt. Ett vanligt sätt att protestera
har istället varit en form av arbetsvägran: att vägra gå
över till privata företag eller rent utav säga upp sig från
en redan privatiserad verksamhet. När detta gjorts kollektivt och motiveras
i massmedia har det få ett stort genomslag och skadat företagets
anseende och privatiseringspolitiken som sådan. Massuppsägningar
kräver dock en arbetsmarknad där det är relativt lätt att
få nya jobb.

Fallet med citypendeln utgör det främsta exemplet på denna arbetsvägran,
men det finns en rad andra:

• Efter att det privata företaget Falck tog över ambulanstrafiken
  i ett sjukvårdsområde sade 20 ambulanssjukvårdare upp sig
  i protest mot dåliga löner och försämrade arbetsförhållanden.
• I Älvsjö har hemtjänstpersonal genomfört flera uppmärksammade
  aktioner mot hur Partena Care sköter äldreomsorgen. De anställda
  gick först till företagets ledning, stadsdelsnämnden och socialdepartementet
  och avsade sig ansvaret för vården. Enligt socialtjänstlagen
  kan nämligen anställda bli prickade för bristande omvårdnad.
  Nu menade personalen att de inte längre kunde ansvara för att de äldre
  fick den vård de var i behov av. Slutligen sade tio av de anställda
  upp sig och lika många till uppgavs söka efter annat arbete. De som
  sa upp sig gjorde det med den uttalade målsättningen att fler inom
  äldreomsorgen skulle följa deras exempel.
• Medicinskt ansvariga sjuksköterskor, med uppgift att ha översyn
  över äldreomsorgen i Östermalms stadsdelsnämnd i Stockholm,
  sade upp sig efter att deras kritik mot det privatiserata Gärdets äldreboende
  inte togs på allvar.
• Också från de tvångsprivatiserade vårdcentralerna
  i södra sjukvårdsområdet har många anställda sagt
  upp sig och läkarbristen är nu akut.

Förutom dessa fall av ”arbetsvägran” finns ett flertal
andra fall där arbetare inom offentliga sektorn eller de som är i
behov av tjänsterna på olika sätt agerat mot privatiseringar.
Här ska bara nämnas ytterligare några. Inför privatiseringen
av SFI-undervisningen demonstrerade lärare och elever tillsammans. Eleverna
har sedan fortsatt protestera mot försämringarna, bland annat genom
olika massmediala utspel. I Liljeholmen har en grupp föräldrar lyckats
stoppa en rektor från att ombilda en kommunal skola till ett vinstdrivande
aktiebolag med rektorn som ensam ägare, trots att detta helhjärtat
stöddes av moderaterna i stadsdelsnämnden. Slutligen så har
barnmorskor protesterat mot att det privata företaget Munkbron ska få
utföra förlossningar på Södersjukhuset, trots allvarlig
kritik mot bristande medicinska säkerheten.

Framkomliga vägar

Tack vare de många skandalerna och de uppmärksammade protesterna
från olika grupper av anställda vänder sig alltfler emot den
borgerliga privatiseringspolitiken i Stockholm. Enligt opinionsundersökningar
är en majoritet t.ex. emot utförsäljningen av bostäder och
det verkar allt troligare att den borgerliga majoriteten röstas bort i
nästa val. Socialdemokratin, som märker vart vinden blåser,
har därför gjort några tafatta försök att ta avstånd
från privatiseringarna. Men det är viktigt att komma ihåg att
det var de som beredde marken för den borgerliga politiken och att partiet
självt är helt utan egna visioner. Det blir samma politik som tidigare,
fast i långsammare tempo, något annat är inte att vänta.

Att kämpa mot en omfördelning som gynnar kapitalet, mot vinstkrav
som drabbar de anställda och mot ökade klassklyftor kan verka självklart.
Men vad ska man kämpa för, om man nu instämmer i att den offentliga
sektorn som den ser ut idag inte är något positivt alternativ? Det
är viktigt att aldrig fastna i enbart en försvarsposition, överta
ståndpunkter socialdemokratin övergivit och på så sätt
slåss för att bevara en offentlig sektor ingen vill ha.

Istället måste kampen hela tiden vara riktad framåt. Kampen
mot privatiseringar blir på så sätt en del av en daglig klasskamp
för bättre livsvillkor och ökad kontroll över arbetet. Som
avslutning ska några strategier diskuteras, som inte endast innebär
motstånd mot försämringar, utan försök att driva saken
framåt.

På ett servicehus på Kungsholmen ville chefen ”avknoppa”
och driva verksamheten som privat företag. De anställda var kritiska
till planerna och initierade en bred diskussion där också boende
deltog. De kom fram till att de ville driva verksamheten i egen regi, men i
offentlig ägo. Tillsammans formulerade de ett motförslag. Arbetsorganisationen
skulle demokratiseras, med styrelser och kommittéer med representanter
för personal, boende och anhöriga. Timvikarierna skulle tas bort till
förmån för en konstant hög bemanning. När väl
diskussionen satts igång visade det sig att personalen hade massvis med
idéer om stort och smått, hur de skulle aktivera de äldre,
få dem att trivas och höja kvalitén. Dock insåg de att
detta inte kunde göras gratis, det behövdes ökade anslag. Givetvis
fick de inte anbudet, men de visade på ett alternativ det var värt
att ta strid för.

Frågan är vad som hade hänt om de fått anbudet och om
demokratiseringen hade spritt sig till andra delar av offentliga sektorn: skulle
experimentet då inte medfört att rämnorna på nytt fylldes
och att de anställda fick ta över ansvaret för att lappa ihop det
kapitalistiska systemets brister? Men samtidigt visar förslaget fraåt då det går bortom
det kapitalistiska systemets sätt att organisera arbetet överhuvudtaget – även om det
inte går så långt som att ifråga lönearbetet som sådant.

Ett annat försök till offensiv politik är kravet på nolltaxa, vilket hittils mest lyfts
fram när det gäller kollektivtrafiken, men som skulle kunna resas när det gäller all
offentlig verksamhet (och provat, men då är vi redan bortom den kapitalistiska varuekonomin).
kollektivtrafiken har kravet bland annat drivits av en kampanj kallad planka.nu
som uppmuntrar folk planka, varnar genom SMS när kontrollanter är på väg och har utvecklat
en form av "försäkring" för att betala böter åt dem som åker fast.

Tanken på nolltaxa är tilltalande av flera skäl. För det första innebär nolltaxa att nya
områden dras undan från bytesvärdets tyrrani och kommer oss till dels som bruksvärden. Detta
pekar bortom det kapitalistiska systemet och visar på hur ett möjligt samhälle ser ut, där vi
varken måste sälja vår arbetskraft eller ikläda oss rollen som konsumenter.

För det andra så medför nolltaxa också en rättvisare fördelning, där alla, oavsett om de
har arbete eller ej, och oavsett inkomst, har samma tillgång till tjänsterna. Därigenom står
nolltaxa också helt i motsats till borgarnas krav på ökad avgiftsfinansiering. Genom att kräva
att välfärd är generell och likvärdig för alla drar man också bort en kontrollmekanism och ett
maktmedel från staten.

Nolltaxa är alltså ett bra krav, men ingen universallösning på offentliga sektorns problem.
Nolltaxa behöver inte innebära att de anställdas arbetsvillkor förbättras och medför inte i sig
ökad demokratisk kontroll. Redan idag är ju flera välfärdstjänster gratis, såsom skolan och
biblioteken. Inte heller är det nödvändigt att nolltaxa behöver innebära att arbetarklassen
vinner på kapitalets bekostnad. Till allra största delen är ju offentliga sektorn redan idag
finansierad via skatter. Endast en mindre del kommer från olika avgifter, även om denna del
ökar. När vinstdrivande företag tar över offentlig verksamhet innebär det alltså först och
främst att skattemedel överförs till kapitalet. Detta påverkas inte av om det finns avgifter
eller ej

Om avgifter ersätts med skatter minskar på samma gång lönen lika mycket för den lönearbetande
befolkningen i helhet – då landsting och kommuner till största delen finansieras med inkomstskatt –
även om fördelningen inom den blir bättre. För att det ska ske på kapitalets bekostnad krävs att
arbetarklassen är tillräckligt stark för att samtidigt med skattehöjningarna förmår driva igenom
höjningar av reallönen, samt att skattehöjningen verkligen används till att höja den sociala lönen
och inte går tillbaks till kapitalets i form av t.ex. vinster. På så sätt behöver alltså inte
nolltaxor betyda att arbetarklassen höjer sin välfärd på kapitalets bekostnad

Alla former av välfärdspolitik kan på sätt och vis stärka systemet. Under tider av
avgiftshöjningar och nedskärningar minskar såklart systemets legitimitet, medan en välfärdsoffensiv
- t.ex. i form av alltfler gratistjänster – kan öka legitimiteten. Jag tycker inte att det är ett
skäl för att inte driva på för förbättringar, men en möjlig konsekvens vi måste vara medvetna om. Hela
den offentliga välfärden har som funktion att dämpa de sociala konflikter kapitalismen ständigt ger
upphov till. Att kämpa mot försämringar är självklart och i bästa fall finns i välfärdsfrågorna en
strategisk möjlighet att länka samman med olika kamper och ge dem spridning. Med en ekonomisk kris i
antågande kan vi vänta nya ”krispaket” med attacker på den offentliga servicen och avskedanden av
offentliganställda, vilka det blir naturligt att bekämpa. Att agera offensivt är svårare. Varje
förbättring inom det kapitalistiska systemet som minskar spänningarna och tätar sprickorna i samhället
bidrar till systemets fortbestånd. Men samtidigt pekar nolltaxor, frigjorda bruksvärden och demokratisk
kontroll av arbetet helt klart bortom det kapitalistiska systemet och undergräver på så sätt på samma
gång dess existens. Vår uppgift är att betona den undergrävande sidan, samtidigt som vi är medvetna om –
och försöker motverka – den systembevarande

Noter

1. Staten kan ses i brytningen mellan totalkapitalets långsiktiga
intresse av ett säkrande av de allmänna produktionsbetingelserna och arbetarklassens kortsiktiga intresse
av att säkra sina intressen som säljare av varan arbetskraft. Krispolitik och krisreglering kommer därför
tillsammans med socialpolitik att vara de väsentliga hörnstenarna i den reformistiska politiken. Den
alltmer växande statssektorn och den alltmer växande sociala sektorn har därför gett den reformistiska
politiken dess verklighetsförankring och den väsentliga frågan under kapitalismen blir för reformismen
att få kapitalet att fungera så bra som möjligt för att skapa ett stort samhälleligt överskott att dela
mellan samhällsmedlemmarna. Med kapitalets kris så följer på samma gång ett allt mindre mervärde att
fördela till statssektorn. Med staten får totalkapitalet (alltså de många enskilda kapitalens reella
genomsnittsexistens) den ”yttre” kraft som, genom att den står utanför konkurrensen, kan säkra kapitalismens
existens. Därav dess relativa självständighet i förhållande till kapitalet. Dess uppkomst och begränsningar
finner sin förklaring i det kapitalistiska produktionssättet självt

2. Om den offentliga sektorns framväxt se Rolf Å Gustafsson,
Välfärdstjänstearbetet. Dragkampen mellan offentligt och privat i ett historie-sociologiskt
perspektiv (2000), s. 53-86.

3. Citatet återges av Gustafsson på s 58. Ursprungligen kommer det från
Departementalkommitterades betänkande nr 5, civildeparte-
mentet 1912.

4. Peter Antman, "Vägen till systemskiftet", Köp och sälj, var god
svälj? (1994), redaktör Rolf Å Gustafsson, s 21.

5. Se Antman, s. 24f.

6. Om socialdemokraterna och systemskiftet, se Antman s. 40-47.

7. Med nationalistiska argument fick vi under 90-talets krisår höra att
nationen var i fara, då lånen gjorde att vi kom i händerna på utländska långivare. I själva verket lånades 2/3
av skulden upp inom landet, av svenska företag och rika privatpersoner. Det var alltså till dessa räntorna gick.
Se Sten Ljunggren, Måste vi spara? Maktens myter om ekonomin (1994)

8. Se Vårdens arbetshälsorapport. Vårdarbetets villkor och konsekvenser
för arbetshälsan (2000), s. 23. Exempel på förändringar inom
offentlig sektor är att kommunerna genom olika reformer under 90-talet tagit över ansvaret för äldre i äldreboende,
för handikappsomsorg och för stora delar av psykiatrin.

9. På ett mer generellt plan innebär detta att all tjänsteproduktion dör en
människa bistår en annan människa överhuvudtaget är problematiskt under kapitalismen. Varuproduktionen effektiviseras
ständigt, så att den enskilda varan produceras snabbare och därigenom får ett lägre värde. Detta medför att varornas
värde sjunker i förhållande till tjänsterna hela tiden blir dyrare. Detta kan hanteras på olika sätt. Ett är genom just
välfärdsstaten, där en omfördelning via skatten ser till att tjänsterna görs tillgängliga för alla. Problemet är då bara
att skatten med tiden måste öka och den offentliga sektorns andel av BNP växa, om så bara flr att hålla konsumtionen
konstant. En annan variant är en växande segregation, där endast rika har råd att ta del av tjänsterna, medan övriga
ställs utanför eller erbjuds tjänster till lägre kvalité. En tredje variant är en privat tjänstesektor, där lönerna
hålls riktigt låga, såsom i USA.

10. Från mitten av 80-talet till mitten av 90-talet ökade de privata kostnadernas
andel av sjukvården, inklusive tandvården, från 9 till 17 procent, vilket gör att de är bland de högsta i Europa. I
Stockholm har sedan avgifterna höjts än mer. Många länder har överhuvudtaget inga avgifter i den öppna vården, bl.a.
Tyskland, Nederländerna och England. Se Göran Dahlgren, "Tio år med köp och sälj – ett bokslut". Ordfront magasin
nr 5 (2001), s. 30.

Det talas ständigt om att vi lever i en ny tidsålder – i tjänstesamhället,
informationssamhället, kunskapssamhället, det postindustriella samhället,
det postmoderna tillståndet, den nya ekonomin eller historiens slut.
I denna nya värld sägs de gamla ekonomiska lagarna ha satts ur spel.
Den gamla arbetarklassen påstås också ha dött ut och
ersatts av en enda stor medelklass, samt en marginaliserad underklass, som
hopplöst halkar efter.

Visst har det skett stora förändringar, som gör att de senaste
25 åren radikalt skiljer sig från de 25 föregående
åren. Men innan vi går in på dessa är det viktigt att
slå fast att alla dessa förändringar skett inom samma gamla
kapitalistiska system, med dess grundläggande sociala relation mellan
arbete och kapital. Det är till och med så att det är i denna
kamp mellan arbete och kapital som förändringarna har sitt ursprung.

Marx har förenklat beskrivit kapitalets kretslopp på följande
sätt:

1. Kapital, i form av pengar, används till att köpa varorna arbetskraft
   och produktionsmedel.
2. Med hjälp av arbetskraften och produktionsmedlen sker sedan själva
   produktionen, den process där arbetarna genom sitt arbete skapar ett
   större värde än vad som ursprungligen sattes in i produktionen.
   Denna förmåga hos det mänskliga arbetet att skapa ett mervärde
   är det som gör det möjligt för kapitalet att växa.
3. Men för att detta mervärde ska realiseras måste varorna
   säljas på en marknad.
4. När kapitalet nu åter omvandlats till sin pengaform börjar
   processen om från början, och det växande kapitalet måste
   gång på gång investeras på ett sådant sätt
   att det fortsätter att växa.

Bakom vart och ett av dessa steg döljer sig mänskliga relationer,
människor som måste tvingas bete sig på det sätt som
kapitalet önskar om cirkulationen ska fortgå.

I steg ett handlar det för kapitalet om att tvinga in människor
i det kapitalistiska systemet och förmå dem att använda sig
själva, sin arbetsförmåga och kreativitet till att skapa mervärde
åt kapitalet. Mot detta har den tilltänkta arbetskraften alltid
värjt sig, försökt hitta andra vägar till försörjning,
eller försökt sälja sig så dyrt som möjligt. Aktuella
exempel på hur kapitalet försöker förmå folk att
arbeta, och det till så låga löner som möjligt, är
genom hot om arbetslöshet, ökad kontroll av arbetssökande,
och rena tvångsprogram för de som söker a-kassa eller socialbidrag.

I det andra steget handlar det för kapitalet om att förmå
arbetarna, som nu tvingats in i produktionen, att arbeta så mycket som
möjligt, medan arbetarna kämpar emot. Med detta följer en kamp
om arbetsdagens längd, om raster och mikropauser och om arbetets intensitet.
Arbetarna försöker på olika sätt förenkla arbetet,
få pauser, mildra ackorden och så vidare, medan kapitalet försöker
uppnå full kontroll över arbetsprocessen, för att fråntvinga
arbetarna alla knep och få dem att arbeta ännu effektivare.

Också det tredje steget, där de producerade varorna ska säljas,
är fullt av konflikter. För att realisera mervärdet måste
människor förmås att köpa varorna. Olika kapital kämpar
ständigt om att erövra nya marknader och enorma summor läggs
ned på marknadsföring. Kapitalet försöker också
på olika sätt manipulera priserna för att öka sina vinster,
t.ex. genom monopol på livsnödvändiga varor såsom livsmedel,
energi eller mediciner. Å andra sidan kämpar arbetarna för
att sänka priset, på t.ex. boendet, livsmedel eller kollektiva
transporter.

Arbetarklassen är på så sätt aldrig ett passivt offer,
utan kämpar alltid aktivt – medvetet eller omedvetet – för
att förbättra sina villkor, och bidrar på så sätt
ständigt till att förändra kapitalismen, genom att tvinga kapitalisterna
till att ständigt söka nya vägar till kontroll och utsugning.
Genom denna ständiga klasskamp, som ibland sker i det fördolda,
ibland hotar kasta hela samhällsordningen över ända, är
kapitalismen ett oerhört dynamiskt system som ständigt förändras
och söker nya vägar. Till dynamiken kommer också de olika
kapitalens konkurrens med varandra, där de ständigt är tvungna
att försöka pressa ut maximalt arbete ur sina arbetare, för
att producera mer och billigare än konkurrenterna, och få sitt
kapital att växa snabbare.

Klassammansättning

Kapitalet strävar efter att växa i all oändlighet, men samtidigt
hotar kapitalets kretslopp att skapa så våldsamma klassmotsättningar
och så allvarliga kriser att hela samhällssystemet går under.
På olika sätt måste kapitalet därför på ett
samhälleligt plan hantera arbetarklassen. Det sker genom en mångfald
av strategier: genom sociala eftergifter och kompromisser, genom att söndra
arbetarklassen och ställa olika grupper mot varandra, genom repression
och kontroll. För alla dessa strategier är kapitalet i behov av
en statsapparat. Till kampen om kapitalets kretslopp läggs på så
sätt också kamp om kontrollen av statsapparaten, om olika välfärdsinrättningar
och inte minst en kamp om ideologi och kultur.

En viktig aspekt av klasskampen berör klassammansättningen. Kapitalets
strävan är att den enskilde arbetaren ska vara så utbytbar
som möjligt, för att hela tiden kunna plocka in exakt det antal
arbetare de behöver, och hålla konkurrensen mellan arbetarna om
jobben uppe. Kapitalet är egentligen inte alls intresserad av det konkreta
arbete en viss arbetare utför, om ett visst arbete resulterar i en bil,
en hamburgare eller ett dataprogram. Dess intresse rör istället
endast arbetets förmåga att skapa mervärde, där det endast
är det abstrakta arbetet, arbetet som sådant, som är intressant
– inte vad som produceras. På så sätt likställs
i princip alla arbetare i det att de reduceras till sin mervärdesskapande
förmåga och för kapitalet helst endast ska vara helt utbytbara
varor på en arbetsmarknad, för att hela tiden kunna pressa löner
och arbetsvillkor maximalt. Detta är dock ingen entydig tendens då
en del arbetsuppgifter fortfarande är kvalificerade eller halvkvalificerade
– t ex med en lång upplärningstid, även om ingen yrkeskunskap
krävs. Detta gör att kapitalet är i behov av åtminstone
grupper av fast anställda, lojala arbetare för att kunna hålla
produktionen igång.

För att behålla sin makt över den arbetarklass som homogeniseras
som abstrakt arbete på arbetsmarknaden är kapitalet tvunget att
splittra arbetarklassen, och ställa olika grupper mot varandra. För
att göra detta används de hierarkiska strukturer som finns till
hands, grundade på sådant som kön, ålder, etnicitet
och nationalitet. Inom den enskilda fabriken införs en omfattande lönehierarki,
liksom mellan olika branscher, och mellan olika områden i den internationella
arbetsdelningen. Ständigt skapas också nya splittringar: mellan
offentligt och privat anställda, mellan de som har arbete och de som
inte har, mellan fast anställda och tillfälligt anställda.¹

Splittringen och mångfalden av hierarkier övervinns gång
på gång genom arbetarklassens kamp, då nya grupper finner
varandra och gör gemensam sak. Kapitalet svarar då i sin tur med
att omstrukturera arbetarklassen på nytt och finna andra vägar
till splittring. Produktionen på den enskilda arbetsplatsen kan omorganiseras,
eller produktionen kan flyttas till andra regioner, eller andra länder,
för att undkomma militanta arbetare eller höga lönekostnader.
Andra exempel är när branscher som tidigare dominerats av svarta
arbetare flyttar till områden med vita arbetare, eller när vissa
industrigrenar – t.ex. elektronikindustrin i USA – byter ut manliga
arbetare mot kvinnliga och feminiserar produktionen.² På så
sätt omskapas ständigt arbetarklassen genom kapitalets ständiga
rörelse och förändring. Men samtidigt förändras också
kapitalets sammansättning ständigt genom att arbetarklassen finner
nya vägar till motstånd och övervinner sin splittring.

Välfärd och klassöverenskommelse

Under 1800-talet var det vanligt att utsugningen ökade genom att kapitalet
förlängde arbetsdagen, men när arbetarna kämpade sig till
först tolv, sedan tio och slutligen åtta timmars arbetsdag begränsades
den möjligheten. Istället försökte nu kapitalet att öka
intensiteten och takten i arbetet.³ Till en början var det svårt
eftersom arbetarna fortfarande hade stor kontroll över produktions-
processen
och själva kunde påverka arbetstakten.

Kapitalets svar på problemet blev taylorism och fordism. Taylor delade
upp arbetet i en mängd moment, som lättare kunde bevakas och var
så enkla att en maskin kunde bestämma takten. 1914 band Ford arbetarna
än hårdare till maskinernas tempo genom att introducera löpande
bandet på sina bilfabriker. Produktiviteten ökade explosionsartat
och det blev möjligt att producera bilar tio gånger snabbare än
tidigare. Konkurrenterna följde snabbt efter och ford-
ismen spreds till
nya branscher. Under första världskriget slog den nya tekniken igenom
på bred front.

Under 30-talets krisår blev det uppenbart även för systemets
förvarare att ”den fria marknaden” inte överlevde på
egen hand och på olika sätt experimenterade såväl New
deal-liberalerna i USA och nazisterna i Tyskland som socialdemokratin i Sverige
med ökade statliga ingrepp i ekonomin. Först genom krigsrustningen
och andra världskrigets massiva kapitalförstörelse skapades
på nytt förutsättningarna för en långsiktig expansion.

Efter kriget fanns därför ett enormt utrymme för en expansion,
men samtidigt fanns det ett tryck från arbetarklassen med krav på
få del av de skapade värdena. Genom kris, krig och stöd till
fascismen hade kapitalismen tappat legitimitet och överallt krävde
människor en radikalt annan samhällsordning än den som kastat
dem in i kriget. Det var därför nödvändigt för den
härskande klassen att skapa ett system som, samtidigt som det tillgodosåg
en del av arbetarklassens behov, avväpnade den genom att inlämna
den i systemet.

Allt detta ledde till att staten kom att spela en större roll än
tidigare. Genom offentliga investeringar skulle staten gå in och utjämna
konjunkturerna och hålla efterfrågan öppen. Staten skulle
också vara garant för klassamarbetet och de centrala avtalen mellan
arbetsgivare och fackföreningar. Staten svarade också, genom offentlig
sektorns utbyggnad, i ökad utsträckning för arbetarklassens
reproduktion och utbildning. Dessutom kom staten att spela en stor roll för
rationaliseringen och utvecklingen av industrin och kom också att utgöra
dess främsta kund, inte minst genom militären, som under kalla krigets
kapprustning kunde förse industrin med ständigt nya order.

Under en 20-årsperiod, fram till 60-talets slut, följde en tillväxtperiod
som saknar motstycke i kapitalismens historia, med ständigt ökande
produktivitet och extremt få öppna konflikter på arbetsmarknaden.
Många trodde att kriser tillhörde historien och att alla samhällsproblem
kunde lösas med central planering och social ingenjörskonst. Från
borgerligt håll talades det om ”ideologiernas död”.
Visserligen ökade tempot hela tiden vid de löpande banden, men samtidigt
steg också reallönerna i takt med tillväxten och den offentliga
sektorn byggdes ut.

Men under ytan hopade sig problemen. I konkurrens med varandra tvingades kapitalisterna
att hela tiden investera en allt större del av vinsten i ny effektivare
teknik som skulle öka produktiviteten och utsugningen av arbetarna. För
att det skulle gå runt var det nödvändigt att utsugningsgraden
hela tiden ökade så mycket att investeringarna kunde betalas och
gå med vinst. Det innebar att gapet mellan den totala produktionen och
arbetarnas andel av denna var tvunget att hela tiden öka.

För att ekvationen skulle gå ihop var arbetarklassen tvungen att
finna sig i ökad utsugning, ständigt uppdrivet tempo och en minskande
andel av den totala produktionen.

Arbetarklassen revolterar

Men det fanns en gräns för hur mycket arbetarna var beredda att
gå med på. Under ytan av samförstånd och klassfred
växte frustrationen över det uppdrivna tempot, den tayloristiska
kontrollen över arbetet och de byråkratiska fackföreningar
som alltmer fjärmade sig från medlemmarnas intressen. Snart exploderade
missnöjet. 1968 revolterade arbetarna och studenterna i Frankrike genom
generalstrejk, massdemonstrationer och fabriksockupationer. 1969 var det de
italienska arbetarnas tur att resa sig i vad som kom att kallas ”den
heta hösten”. Årsskiftet 1969-70 gick de svenska gruvarbetarna
ut i vild strejk, vilket blev startskottet för en våg av vilda
strejker under 70-talet. I de amerikanska ghettona rasade kravaller och 1971
gick arbetarna på det största bilföretaget, General Motors,
ut i strejk. Samtidigt skedde också resningar på många håll
i tredje världen, med strejker, kravaller och väpnad kamp. Det blev
svårare för kapitalet att disciplinera arbetskraften och få
den att överhuvudtaget jobba. 1969 sa t.ex. varannan anställd vid
Volvos verkstäder upp sig och vid Torslandafabriken strejkade arbetarna
vilt i början av 70-talet. Genom sin kamp lyckades arbetarna höja
lönerna, tillkämpa sig nya välfärdsreformer och stoppa
kapitalets krav på ökad produktivitet.

Genom den framgångsrika kampen påskyndades kapitalets kris. När
kapitalet hade varit i behov av att pressa tillbaks arbetarnas andel av produktionen
och öka produktiviteten, möttes de istället av kamp för
högre löner och nya välfärdsreformer, samtidigt som arbetarna
vägrade finna sig i ständigt högre tempo och istället
krävde mer makt över arbetet. Från mitten av sextiotalet till
tidigt åttiotal föll de genomsnittliga vinsterna för företagen
i de sju ledande industriländerna från cirka 20% till ungefär
10%. Från sextiotalet till mitten av sjuttiotalet sjönk vinstandelen
i svensk industri från omkring 25% till bottennoteringen 15%. Vinsterna
blev för låga för att kapitalet skulle investera, samtidigt
som lönerna var för låga för att arbetarna skulle kunna
konsumera de massproducerade varorna. Marknaden för bilar, TV-apparater
och vitvaror – de varor som bidragit till den långa tillväxtperioden
– började bli mättade.

Kapitalet slår tillbaka

För kapitalet var naturligtvis en situation där arbetarklassen revolterade
och vinsterna föll ohållbar och de började genast omorganisera
sig och gå till attack för att återerövra vad de förlorat.
Klassamarbetet sades upp och välfärdspolitiken övergavs, när
dessa i alla fall inte dög som disciplineringsinstrument. Inte heller
var den keynesianska konjunkturpolitiken intressant när den uppenbart
inte kunde stoppa kriser längre. Också bindningen till en nationell
marknad och masskonsumtionen – idén att de massproducerande arbetarna
också skulle konsumera upp de producerade varorna – blev mindre
intressant, när de inhemska marknaderna var mättade på många
viktiga konsumtionsvaror. Istället gick kapitalet nu till attack:

Arbetslösheten har drivits upp, vilket ökat konkurrensen mellan
arbetare, satt press på lönerna och möjliggjort för kapitalet
att genomdriva en lång rad försämringar vad gäller arbetsförhållanden,
arbetstider och anställningsvillkor. För att massarbetslösheten
ska bli riktigt effektiv införs också hårdare krav på
arbetssökande och försämrade villkor för arbetslösa,
samt en flexiblare arbetsmarknad där de tillfälliga anställningarna
drastiskt ökade.

Lönerna har pressats tillbaks, så att de inte längre –
som under efterkrigsperioden – följer produktivitetsutvecklingen.
I Sverige ökade industriarbetarnas reallöner med 3% per år
under perioden 1960 till 1975, medan de endast ökade steg 0,3 procent
årligen, de följande 20 åren. I USA har försämringen
varit än mer drastisk och lönerna har pressats tillbaks så
mycket att industriarbetarna idag har reallöner som är lägre
än på 70-talet.⁶ På så sätt har kapitalet kunna
tillskansa sig ökade vinster trots att ekonomin växt långsammare.

Råvarupriserna har sänkts. Genom skuldkris och påtvingade
strukturprogram från världsbanken och IMF har fattiga länder
tvingats till ensidig råvaruexport. Följden har blivit överproduktion
och kraftigt fallande råvarupriser. Detta har satt stopp för den
standardhöjning som skedde i många fattiga länder under 60-
och 70-talet och vidgat klyftorna mellan fattiga och rika länder.

Mager produktion och just-in-time har införts inom såväl industrin
som delar av tjänstsektorn, för att effektivare utnyttja arbetarna
och pressa ur dem mer merarbete, vilket vi återkommer till längre
fram i artikeln.

Finansmarknad, handel och produktion har globaliserats. Genom att finansmarknaden
avreglerats kan det rörliga finanskapitalet snabbt flyttas dit vinstchanserna
är störst. Den avreglerade finansmarknaden begränsar också
de enskilda regeringarnas handlingskraft och gör att dessa kan skylla
impopulära beslut på internationella spekulanter.

Genom att handelshinder rivs och allt fler områden genom Gatt-avtal
öppnas upp för utländskt kapital så ökar den internationella konkurrensen om marknader, och trycket över hela världen på högre produktivitet, minskade kostnader, och återhållna löner och sociala utgifter. Tidigare stängda marknader, såsom länderna i Östeuropa, eller tidigare hårt reglerade marknader, som de sydasiatiska
”tigerekonomierna”, har också öppnats upp på
vid gavel.

Produktionen har också internationaliserats, för att kapitalet
effektivare ska kunna utnyttja den internationella arbetsdelningen och integrera
hela kedjan av underleverantörer, från de fattigaste hem- och fabriksarbetare
i tredje världen uppåt i hierarkin till sammansättningsfabrikerna
i nord, och kunna spela ut olika underleverantörer mot varandra.⁷

Kapitalets ständiga hot om att flytta produktionen från nord till
syd är däremot oftast en bluff, vars syfte är att skrämma
arbetarna till försämrade löner och arbetsförhållanden.
Endast en fjärdedel av företagens investeringar sker i fattiga länder
och endast en tiondel av arbetslösheten i nord kan kopplas till flytt
av industri till fattiga länder, och detta har främst berört
textilindustri och lätt elektronik.⁸

Den offentliga välfärden har monterats ned. Genom skattesänkningar
och privatiseringar av sådant som sjukvård, utbildning och kollektiva
transporter har kapitalet fått tillgång till offentliga medel.
Nedmonteringen av offentlig service handlar också om att slå tillbaka
tidigare framgångar arbetarklassen vunnit och att öka konkurrensen
på arbetsmarknaden.

Kapitalets offensiv har medfört att arbetarklassen omstrukturerats. En
stor grupp har förlorat arbetet, en annan har tvingats in i tillfälliga
anställningar. Men också de som behållit jobben har fått
se hur produktionsprocessen omformats och olika verksamheter sålts ut
och lagts på entreprenad.

Har kapitalismen segrat?

Det kan tyckas som om kapitalismen är stark. Genom de förändringar
som räknats upp har kapitalisterna åter lyckats höja sina
vinster. Men bakom dessa nya vinster finns ingen ny ”guldålder”,
med hög tillväxt och stora produktivitetsökningar. Vinsterna
har skett tack vare att arbetarklassen pressats tillbaka, fått en allt
mindre del av produktionen och tvingats till hårdare arbete. Fortfarande
brottas kapitalet med mättade marknader och dålig lönsamhet
på investeringar. De enorma vinster kapitalet samlat på sig satsas
inte på produktiva investeringar. Istället går alltmer till
olika former av spekulation, med ständiga bubblor, och risk för
krascher. Vi har gång på gång sätt hur kapitalets desperata
jakt på kortsiktiga vinster lett till att kurvorna rusat i höjden:
fastighetsmarknaden i Japan, de sydostasiatiska ”tigerekonomierna”,
IT-bolagen, den amerikanska börsen, osv. Men ständigt har dessa
bubblor spruckit. Allt tal om en krisfri kapitalism har också kommit
på skam nu när den kapitalistiska ekonomin går in i sin fjärde
svacka sedan 70-talet. Just nu ser det ut som om USA, Japan och EU kommer
att gå in i en samtidig recession, vilket skulle innebär en djup
kris för den kapitalistiska världsekonomin i dess helhet.

När lönerna nu inte stigit i takt med produktiviteten, och när
de lönsamma investeringarna är för få, har också
en allt större del av det ekonomiska överskottet gått till
lyxkonsumtion åt kapitalisterna och det skikt av höga tjänstemän
som står dem närmast. En del av lyxkonsumtionen består i
att överklassen konsumerar privata tjänster, anställer pigor,
trädgårdsmästare, chaufförer osv, vilket på inget
sätt är produktivt för ekonomin, utan endast en del av de rikas
konsumtion.

På många sätt är systemet mer sårbart idag. Genom
regleringar av kapitalströmmar och en växande offentlig sektor kunde
kriser tidigare dämpas. Den möjligheten har idag till stor del tagits
bort. Tidigare bands också arbetarklassen upp i systemet genom socialdemokratiska
partier, fackföreningar, växande reallön och en social välfärd.
Men idag har denna legitimitet försvunnit och misstron mot det politiska
systemet växer i hela västvärlden.

Det är också viktigt att komma ihåg att ”globaliseringen”
och olika nyliberala reformer inte sker av sig själva, utan är resultatet
av tusen och åter tusen beslut fattade av företagsledningar, politiska
församlingar, och internationella institutioner. Vart och ett av dessa
beslut är också möjligt att bekämpa och det är inte
alls säkert att resultatet i slutändan gagnar kapitalet.

Arbetslösheten blir inte lika effektiv som det var tänkt om folk
vägrar ta vilka jobb som helst och hoppar av söka-jobb-programmen.
Strukturrationaliseringarna i tredje världen möts ofta av kravaller,
som många gånger tvingat IMF och Världsbanken att backa.
I Bolivia sålde regeringen, på Världsbankens inrådan,
ut vattenbolaget till ett privat företag, som chockhöjde priserna.
Massdemonstrationer med hundratusentals människor förmådde
regeringen att dra tillbaka försäljningen.

Nedskärningar inom offentlig sektor har också på sina håll
mött kraftigt motstånd. 1995 tvingade en storstrejk bland franska
offentliganställda samt massdemonstrationer regeringen att dra tillbaka
nedskärningar av pensioner och besparingar inom sjukvården. Idag
rasar striden i Argentina, med strejker, massdemonstrationer och arbetslösa
som genomför vägblockader mot regeringens åtstramningsprogram,
där en del av programmet nu senast var 13 procentiga löne- och pensionssänkningar,
och utgången är inte given.

På arbetsplatserna sker dagligen en kamp, där det inte alls är
säkert att kapitalets nya metoder att organisera produktionen ger önskat
resultat. Som vi ska se kan dessa lika gärna bli till vapen i arbetarnas
händer.

Under de senaste åren har också själva globaliseringen, symboliserad
av toppmöten inom IMF, Världsbanken, WTO, G8, EU och Nafta, utsatts
för ett allt starkare motstånd, med tiotusentals eller hundratusentals
motdemonstranter.

Klassammansättningen i Sverige

Även om kapitalet på många sätt globaliserats, så
har nationalstaten på intet sätt spelat ut sin roll. Nästan
samtliga av de multinationella företagen har sin bas i ett land, där
företagsledningen sitter och vinsterna samlas. Med ytterst få undantag
finns dessa företag i Nordamerika, Europa eller Japan. Alla dessa företag
är beroende av den egna staten på en mängd sätt; ekonomiskt,
juridiskt, politiskt och i vissa fall militärt. Det är alltså
inte sant att kapitalet blivit nationsfritt. Nationalstaten är fortfarande
en grundläggande organisatorisk enhet inom kapitalismen, även om
dess roll håller på att förändras, och dess handlingsutrymme
kringskärs. Under den nuvarande ekonomiska nedgången ropar företagen
dessutom åter på ökat stöd och aktivare statliga insatser.
I ”kriget mot terrorism” har vi också sett vilken avgörande
roll den amerikanska staten spelar för att tillgodose oljebolagens krav
på kontroll över Centralasiens oljefält och på säkra
oljetransporter via en pipeline genom Afghanistan och Pakistan.

Det är viktigt att alltid komma ihåg att arbetsdelningen och arbetarklassens
sammansättning måste ses i ett globalt sammanhang. Men samtidigt
är det också nödvändigt att gå in på enskilda
nationer för att se hur klassammansättningen konkret kommer till
uttryck inom olika delar av världen, och förstå vilka specifika
förutsättningar för kampen detta innebär.

Hur ser då situationen ut i Sverige? Det har talats mycket om att arbetarklassen
mer eller mindre dött ut och ersatts av en stor medelklass, vilket ryckt
undan grunden för klasskampen och arbetarrörelsen. Enligt den offentliga
statistiken utgjorde arbetare 1990 48,5% av befolkningen, tjänstemän
45% och företagare 6,5%.

I tidskriften Motströms hävdar Ankarloo att dessa siffror är
vilseledande och går in för att närmare skärskåda
vad som döljer sig bakom betäckningen ”tjänstemän”.⁹ I statistiken delas tjänstemännen in i tre grupper: lägre
tjänstemän, tjänstemän på mellannivå och högre
tjänstemän med ledande befattning. Gruppen lägre tjänstemän
kan, enligt Ankarloo, utan vidare räknas till arbetarklassen. Hit räknas
”de som har arbeten som kräver två års utbildning efter
grundskolan eller mindre”. De som återfinns i den kategorin har
lika lite att säga till om, är lika ofria i arbetet och har samma
levnadsvillkor, som de som räknas till arbetare. Till lägre tjänstemän
hör yrken som vaktmästare, biblioteksbiträden och telefonister.
Hit hör också den växande grupp av framförallt lågbetalda
kvinnor som arbetar på callcenter och bemanningsföretag. Med de
lägre tjänstemännen inräknade i arbetarklassen blev klassens
andel av arbetskraften 64,5%

Nästa grupp, tjänstemän på mellannivå, som inte
lika självklart räknas till arbetarklassen, utgör 18% av arbetskraften.
Här återfinns t.ex. tekniker och beredare inom industrin, utan
chefsposition. Här återfinns också offentliga sektorns kvinnodominerade
yrkesgrupper med längre utbildning, såsom lärare, sjuksköterskor,
socionomer och bibliotekarier. Historiskt har dessa grupper inte räknats
till arbetarklassen, och de ser sig inte själva som arbetare. På
olika sätt kan de också sägas delta i en form av ideologiproduktion
och ha vissa maktfunktioner, t.ex. läraren gentemot eleverna, eller socionomen
gentemot klienterna. Men samtidigt står de vad gäller löner,
behov av en offentlig sektor, och även möjlighet att påverka
sin arbetssituation, definitivt närmare arbetarklassen än skiktet
av högre tjänstemän. Under de senaste årtiondenas nedskärningar
av den offentliga sektorn och krav på rationaliseringar har dessa grupper
dessutom ofta fått sin arbetssituation drastiskt förändrad
och de ligger nu i topp bland yrken där stressen tilltar. Den kamp som
lönearbetare i denna grupp för, för högre löner,
bättre arbetsförhållanden osv måste också ses
som en del av klasskampen.

Kvar av tjänstemännen finns nu bara 10,8% högre tjänstemän,
där det privata näringslivets och den offentliga sektorns olika
chefsbefattningar ingår. Denna grupp har högre kontroll över
sin egen arbetssituation än andra, har underordnade de kan kontrollera
och bestämma över och åtnjuter ofta olika förmåner
som vanliga löntagare sällan har. Bland toppskiktet finns de för
vilka lönen spelar allt mindre roll, dessa har tillgång till optioner,
aktier, bonus och förtur till privata sjukhus.

För att sammanfatta bilden:

Arbetare: 64,5%
Mellanskikt, närstående arbetarklassen: 18%
Mellanskikt, närstående kapitalet: 10, 8%
Företagare: 6,5%

Detta ger en helt annan bild av samhällsutvecklingen och styrkeförhållandet
mellan klasserna än den gängse som sprids i massmedia. Snarare än
att klasserna dött ut är det så att den absoluta majoriteten,
82,5%, har intressen som dramatiskt skiljer sig från den minimala klicken
kapitalister och den tiondel av befolkningen som utgör privilegierade
lönearbetare. Det är mellan den lilla klicken på toppen, kapitalisterna
samt deras hantlangare, och resten av befolkningen, som den stora klyftan
finns.

Men med detta har vi endast konstaterat att ryktet om arbetarklassens död
är tämligen överdrivet – inte sagt något om hur
arbetarklassen idag ser ut. Innan vi går in på de olika delarna
av arbetsmarknaden finns två genomgående förändringar
som radikalt påverkat arbetarklassens sammansättning. Den första
är kvinnornas massiva intåg på arbetsmarknaden under efterkrigstiden,
framförallt inom offentlig sektor. Det har gjort att kvinnornas andel
av den yrkesverksamma arbetarklassen har ökat och att kvinnor idag utgör
en majoritet av arbetarklassen. Enligt Greider, som räknar med en något
mindre arbetarklass än Ankarloo, tillhör två tredjedelar av
kvinnorna arbetarklassen, mot hälften av männen.¹⁰
Det hierarkiska förhållandet mellan kvinnor och män utgör den kanske
mest grundläggande skiktningen av arbetarklassen, vilket blir tydligt
då kvinnor är kraftigt överrepresenterade när det gäller
otrygga anställningar, bemanningsföretag och callcenter. Kvinnor
utgör också en stor majoritet av arbetarna inom den offentliga
sektorn. Den andra stora förändringen är att invandrarnas andel
av arbetarklassen ökat, så att var sjunde arbetare idag har
invandrarbakgrund.¹¹

Arbetslösa

I början av 90-talet steg arbetslösheten brant till över 10%.
Under senare år har den sjunkit något, men den ligger fortfarande
kvar på en nivå som är flera gånger högre än
under den ”fulla sysselsättningens” dagar. Totalt är
idag 7,5% registrerade som arbetslösa (5,6 som öppet arbetslösa,
1,9% i arbetsmarknadsåtgärder). Arbetslösheten är mycket
ojämnt fördelad över landet, med 13,4% i Norrbotten, mot 4,1%
i Stockholms län.¹²
I stora delar av Sverige, framförallt utanför
storstadsområdena, är hotet om arbetslöshet fortfarande påtagligt,
med den press på arbetsförhållanden och löner som detta
medför. Till den officiella arbetslöshetsstatistiken måste
dessutom läggas de grupper, bland annat förtidspensionerade, som
av olika anledningar helt ställts utanför arbetsmarknaden. Vi har
den senaste tiden på nytt sätt hur varslen duggat tätt, till
följd av nedgången i ekonomin. Troligtvis kommer vi också
inom snar framtid åter att se hur arbetslösheten stiger.

Men för att arbetslösheten ska tjäna sitt syfte är det
nödvändigt att de arbetslösa verkligen är med och konkurrerar
på arbetsmarknaden. Tidningen Aufheben menar att den massarbetslöshet
den nyliberala offensiven skapade endast delvis fyllde sitt syfte, då
alltför många arbetslösa hamnade helt utanför arbetsmarknaden,
och antingen var för odisciplinerade eller okvalificerade för att
verkligen vara med och konkurrera. Aufheben menar att det är utifrån
detta man ska förstå den europeiska socialdemokratins nya arbetsmarknadspolitik,
som inte längre handlar om att skapa full sysselsättning, utan om
att göra de arbetslösa aktiva och anställningsbara, med arbetssökandet
som en heltidssysselsättning. På så sätt försöker
man åstadkomma, med statliga insatser, det som den rena nyliberalismen
inte kunde åstadkomma: en verklig konkurrens om jobben, och en arbetskraft
som kan motsvara kapitalets behov av flexibilitet, och arbetare som kan hoppa
in på olika deltidsjobb och tillfälliga anställningar. I högkonjunktur
innebär detta att kapitalet inte behöver konkurrera med varandra
på samma sätt om den arbetskraft som finns, i lågkonjunktur
innebär det att hotet mot de med jobb och pressen på att sänka
kraven ökar.¹³

I Sverige är aktivitetsgarantin (AGA:n), där den arbetslöse
ska hållas aktiv och arbetssökandet bli en heltidssysselsättning,
ett aktuellt exempel på detta. AGA:n gäller långtidsarbetslösa,
men också dem som arbetsförmedlingen bestämmer riskerar att
bli långtidsarbetslösa. Redan vid första besöket på
arbetsförmedlingen klassificeras arbetssökanden och placeras in
i olika kategorier. Om någon klassificeras som potentiellt långtidsarbetslös
och stoppas in i AGA:n så måste den personen ta de kurser och
praktikplatser som erbjuds, i annat fall så går hon/han miste
om bidragen.

Om man väl hamnat i AGA:n så skrivs man aldrig ut, annat än
om man får ett ”riktigt” jobb eller börjar på
en ”riktig” utbildning. Då kursutbudet är litet och
samordningen, som ofta privatiserats, dålig så innebär det
att arbetslösa kan tvingas gå om samma kurs både en och två
gånger. Många kurser håller dessutom en så låg
kvalité att de upplevs som rent förnedrande av de arbetslösa
som tvingas gå dem.

Med hjälp av AGA:n har arbetslösheten gjorts till en heltidssysselsättning,
men utan några som helst rättigheter för de arbetslösa,
vilka tvingas till rena idiotuppgifter.

Även för andra arbetssökanden, som står utanför
AGA:n, har kontrollen ökat i och med ändrade a-kasseregler. Enligt
de nya reglerna är en arbetssökande tvungen att efter hundra dagar
ta jobb också på andra orter än den egna bostadsorten och
inom andra yrken än det egna, annars sänks ersättningen. Dessa
regler har medfört att antalet fall av ifrågasatt utbetalning av
a-kassa ökat med 23% sedan februari i år.¹⁴

Tillfälliga jobb

1999 hade över en halv miljon tillfälliga anställningar, vilket
motsvarade 15,8% av alla anställda i Sverige.¹⁵ Till de tillfälliga anställningarna räknas vikariat, provanställningar, praktikarbete,
säsongsanställning, projektanställning och behovsanställning.
Två trender är tydliga. Dels har de tillfälliga anställningarna
ökat under hela 90-talet, dels har de mest osäkra formerna, timanställning
och tillfälliga behovsanställningar ökat mest. Enligt en artikelserie
i Aftonbladet har de osäkra timanställningarna fyrdubblats.¹⁶
Bland de som har tillfälliga jobb är både kvinnor och invandrare
kraftigt överrepresenterade.

Genom visstidsanställningarna kan företagen plocka in folk när
de behöver, för att anpassa sig efter konjunktur och efterfrågan
hos kunderna. Arbetsstyrkan på företagen omskapas ständigt,
då folk kommer och går, och det blir en uppdelning mellan de som
har fast anställning och de som tillfälligt hoppar in, där
de senare ofta hamnar utanför, vilket splittrar upp arbetarklassen. De
tillfälligt anställdas otrygga ställning gör det svårare
för dem att göra motstånd på arbetsplatsen, eftersom
de lätt kan ersättas med andra, vilket naturligtvis inte ska förstås
som att det är omöjligt. Vid t.ex. en strejk på en av Ducatis
fabriker i Italien var arbetarna från bemanningsföretagen de drivande
och mest militanta. Även den fast anställda kärnan på
företagen får en högre arbetspress, genom att de återhämtningsperioder
som normalt brukar finnas när efterfrågan sjunker, elimineras ur
systemet. På så sätt är de tillfälliga anställningarna
ett sätt att ta kontroll över alla arbetares tid och använda
den maximalt för att öka vinsterna.

Industriarbetet

Bakom talet om arbetarklassens död ligger ofta föreställningen
om att industrisamhället tillhör det förgångna, eller
att det idag helt har flyttat till länderna i tredje världen. Enligt
den officiella statistiken var det 1996 411 118 arbetare som arbetade inom
industrin, och 227 425 tjänstemän, vilket ju fortfarande innebär
en ansenlig del av den totala arbetskraften.¹⁷ Jämfört med 1960-talets slut, då närmare två miljoner var anställda inom industrin
innebär det förvisso en kraftig minskning.

Denna minskning är dock delvis en statistisk synvilla. En undersökning
från 1996 visade att andelen sysselsatta inom industrin och industrianknutna
tjänster legat konstant sedan 1950-talet. Det som skett är istället
att industriproduktionen splittrats upp. Olika tjänster kopplade till
produktionen har lagts ut på entreprenad eller ombildats till självständiga
bolag, samtidigt som stora delar av produktionen lags ut på en växande
kedja av underleverantörer. Statistiskt medför det att ekonomer,
administratörer, telefonister, städare och kökspersonal som
tidigare räknades till industrin, nu, när städningen lagts
på entreprenad, telefontjänsterna tagits över av callcenter
och administrationen bolagiserats, räknas till tjänstesektorn.

Visst är industrin hela tiden utsatt för konkurrens, där kapitalet
flyttar delar av produktioner till länder i Östeuropa eller tredje
världen, eller rationaliserar bort anställda genom effektiviseringar.
Men samtidigt utgör industrin fortfarande själva motorn för
kapitalackumulation, och en mycket stor del av tjänstesektorn är
direkt till för att serva industrin, eller hänger samman med industrin
då den transporterar varor, distribuerar varor, eller sysslar med reklam
och marknadsföring. Antalet arbetare inom industrin har minskat, men
de som är kvar producerar idag mer än någonsin tidigare, och
ett tjänstesamhälle utan industrin i botten är knappast tänkbart.

Det påstås ibland att löpande bandet i princip skulle ha
försvunnit inom industrin och arbetet blivit mer mänskligt. Men
ingenting kan vara mer felaktigt. Det som hänt är snarare att löpande
bandet dels intensifierats, dels expanderat till nya områden. Istället
för ”postfordism” handlar det om en utvecklad och förfinad
fordism.

Mager produktion, kaitzen och just-in-time har blivit honnörsord de senaste
decennierna. Lager ska minimeras, istället ska komponenter komma från
underleverantörerna till sammansättningsfabriken och från
sammansättningsfabriken till kunderna just-in-time. Vinsterna med detta
är flera. Dels minimeras det kapital som ligger bundet utan att förränta
sig. Dels sätts ett ständigt tryck på arbetsorganisationen:
på hela kedjan av underleverantörer, på de åkare som
transporterar komponenter och färdiga varor och på arbetarna längs
banden i sammansättningsfabrikerna, så att hela produktionskedjan
blir till ett enda löpande band, där frånvaron av buffertar
leder till en ständig press på alla att hinna klart i tid. För
att öka pressen används också konsekvent underbemanning. Ett
av syftena med detta är att få arbetarna själva att hela tiden
rationalisera produktionen, och uppfinna egna förbättringar, för
att klara pressen. Kaitzen-systemet är ofta kopplat till ett belöningssystem
som är beräknat på det belopp som företaget förväntas
tjäna in under ett år.

Ett problem för kapitalisterna med fordismens löpande band var att
det gav en ojämn arbetsbörda, där vissa moment vid löpande
bandet tog längre tid än andra, med väntetider för arbetare
vid andra ställen som följd. Arbetarna vid bandet utvecklade också
olika knep för att underlätta arbetet, och få korta pauser.
När tidsstudiemän kontrollerade arbetet eller ackord sattes var
arbetarna måna om att inte avslöja alla knep och visa hur snabbt
de i själva verket kunde arbeta. Ett syfte med den magra produktionen
är att komma runt detta problem, avtvinga arbetarnas hela deras kunskap
om produktionen och komma åt alla lättnader i arbetat och mikropauser
som arbetarna skapar åt sig.

Arbetarna ska också fås att själva ständigt förbättra
produktionen. Liksom i den tidigare fordismen standardiseras produktionen.
Därefter höjs takten, genom ständig underbemanning, vilket
tvingar arbetarna till nya lösningar. Arbetet observeras noggrant och
så fort en arbetare utvecklat ett nytt handgrepp som förenklar
produktionen görs detta till ny norm. Arbetarna ska nu heller inte vara
helt knutna till samma plats vid bandet, utan lär sig andra handgrepp,
för att kunna rycka in om det blir problem på andra ställen.
På så sätt undviker kapitalet den tidsspill som uppstod när
varje arbetare var bunden till en enskild maskin.

I den magra produktionen används ofta också arbetslag, ibland med
en form av gruppackord och ofta med produktions- och kvalitetsansvar. Om någon
i arbetslaget är borta får de andra rycka in, och det gemensamma
ackordet sätter press på alla i gruppen att göra sitt yttersta
och hoppa in för att hjälpa varandra. Genom arbetslagen splittras
också arbetarna upp i grupper som konkurrerar med varandra. Och även
om de olika arbetslagen inte konkurrerar sinsemellan splittras sammanhållningen
upp, t ex genom en sådan sak som att de olika arbetslagen har egna fikarum.
Istället för yttre tidsstudiemän, lyfts någon från
arbetslaget upp och få delta i det fortsatta rationaliseringsarbetet.
Arbetarna får på så sätt själva vara med och planera
hur de ska klara av en ytterligare minskad bemanning, och blir då tvungna
att använda sig av de knep de själva utvecklat. Genom detta skapas
ett system med ”ständiga förbättringar” av produktionen,
vilket med en japansk term brukar kallas kaitzen. Och genom ett ansvar för
visst förebyggande underhåll, så kallat TPU (Total Produktivt
Underhåll), ska produktionsstopp minimeras vilket även gäller
särskild underhållspersonal.

För att få arbetarna att arbeta maximalt kan de också tilldelas
andra uppgifter utanför den direkta produktionen, till exempel rutingöromål
som tidigare legat på lägre tjänstemän eller städuppgifter
som tidigare legat på städare, för att på så sätt
fylla igen alla eventuella mikropauser och lugnare perioder.

Med den magra produktionen och just-in-time där lager minimeras och underbemanning
råder ökar kravet från kapitalets sida på flexibilitet.
Eftersom det inte finns några marginaler att ta till måste arbetarna
jobba över om produktionen inte hinner klart i tid. Kapitalisterna strävar
också efter att helt avreglera arbetstiderna, för att kunna använda
arbetarna när de har behov av dem, med sådant som konjunkturanpassad
arbetstid och liknade. Helst ska arbetskraften kunna plockas in när den
behövs, vilket ökat användningen av olika former av tillfälliga
arbeten, vilket vi redan varit inne på.

Tjänstesektorn

Som vi redan sett handlar en stor del av den växande tjänstesektorn
om arbeten som på olika sätt har anknntning till industrin. En
stor del av tjänstesektorn har också ”industrialiserats”
de senaste decennierna och anpassats till det löpande bandet. Inom snabbköp
och stormarknaderna arbetar kassörskorna sedan länge vid ett löpande
band, där datorisering och användande av streckkoder gjort arbetet
allt mer monotont. Datoriseringen leder också till ökad kontroll
och krav på rationalitet. I Frankrike kontrolleras den volym kassörskorna
expedierar, med krav på ett visst antal artiklar eller kunder under
en arbetsdag. Inom franchiseföretagen i restaurangbranschen sker tillverkningen
också enligt löpande bandets princip med enkla standardiserade
handgrepp och leveranser just-in-time.

När det gäller tjänstesektorn tillhör callcenterbranschen
den snabbast växande. I Storbritannien har branschen redan över
340 000 anställda och antalet växer med nästan 20 procent per
år.¹⁸ I Sverige är antalet anställda fortfarande litet,
drygt 7 000, telemarketing och telefonintervjuföretag oräknade,
men branschen växer snabbt.¹⁹
Callcenterföretagens tillväxt hör samman med andra företags strävan att slimma organisationen och lägga ut delar av verksamheten, antingen helt och hållet eller
under arbetstoppar. Callcenterföretagen hänger på så
sätt samman med den magra produktionens utbredning och kraven på
en flexiblare arbetsmarknad.

På callcenterföretagen är 80% av de anställda kvinnor
och 45% är under 25 år. Ofta förläggs företagen
till orter med hög arbetslöshet, för att hålla löner
låga och få god tillgång på arbetskraft. Ofta etableras
också callcenterföretagen med ekonomiskt stöd från antingen
stat, kommun, länsarbetsnämnder eller EU, eller dessa i kombination.
Närmare 30% av de anställda saknar fast anställning och lönerna
hålls låga, med ett genomsnitt på 13 165 kr/mån (1999).
Många av företagen saknar kollektivavtal.

På callcenterföretagen används modern datorteknik för
att industrialisera kontorsarbetet och effektivt övervaka de anställda,
efter tayloristiska principer. Med hjälp av den tekniska utrustningen
registreras hur lång tid varje moment i arbetet tar, t.ex. på-
och avloggning, hur många samtal som hinns med, hur långa dessa
är och hur långa pauserna är. Vissa företag har exakta
krav på hur många samtal som ska hinnas med per dag och exakt
hur många minuter ett moment får ta. Det finns till och med företag
som mäter tiden för toalettbesök. Om anställda tar ”mikropauser”
kan detta dras av från rastutrymmet. Kontrollen av samtalen är
också hög och 67% av de anställda på callcenter uppger
att de medlyssnas. Ibland är det också frågan om ren avlyssning,
i smyg. Detta i kombination med att callcenterarbetarna ofta är bundna
till detaljerade manus och standardfraser, vilket ytterligare degraderar det
mänskliga i arbetet.

Förutom de nya callcenterföretagen så sker också en
utveckling inom hela kontorsbranschen som kan beskrivas som ”callcenterfiering”.
Det traditionella kontorsarbetet genomgår överallt – på
banker, försäkringsbolag och industriföretagens administrationsavdelningar
– en ”industrialisering”, där arbetet styckas upp,
standardiseras och organiseras efter löpande bandets princip.

En annan snabbt växande del av tjänstesektorn utgör bemanningsföretagen,
som idag anställer ca 20 000, framförallt i storstadsområdena.²⁰
Också här är 80% av de anställda kvinnor. Bemanningsföretagen
garanterar endast lön för arbetstid motsvarande 75%, vilket är
lägre än a-kassan. Det gör att det under månader med
många röda dagar, som i maj, är omöjligt för de
anställda att komma upp i full tid.

Bemanningsföretagen är, liksom de tillfälliga jobben, ett svar
på kapitalets krav på en flexibel arbetskraft som kan hoppa in
vid behov. Risken läggs på individen, som får sänkt
lön, om efterfrågan sjunker. Personalomsättningen är
mycket hög.

Näringsminister Björn Rosengren och AMS-chefen, Anders L Johansson
har nyligen kastat fram förslaget att bemanningsföretagen ska överta
arbetsförmedlingarnas roll för arbetslösa. Förslaget ligger
helt i linje med den arbetsmarknadspolitik som vi diskuterat ovan, där
målet är att de arbetssökande ständigt ska finnas tillgängliga
för kapitalets behov.

Det har talats mycket om ny ekonomi. Men faktum är att en mycket stor
del av den nya ekonomin helt enkelt handlar om service till den gamla. Många
av de nya IT-företagen sysslar antingen med att sälja varor över
nätet, som en ny form av postorderföretag, eller på att sälja
reklamplats på olika former av gratistjänster. Det som hänt
sedan bubblan spruckit är att de gamla industri- och bankföretagen
i ökad utsträckning använder sig av IT-teknik för att
rationalisera och öka kontrollen, men någon ny form av ekonomi
som skapar pengar ur ”nätet” är det inte fråga
om.

Offentliga sektorn

Offentlig sektor behandlas mer ingående i en annan artikel i detta nummer,
så här följer endast en mycket kortfattad redogörelse.
Under åren 1960-1980 expanderade den offentliga sektorn mycket kraftigt,
från 15 till 30% av BNP, men har sedan stagnerat och under 90-talet
sjunkit ned. 1998 arbetade 24,4% av arbetskraften inom vård, skola och
omsorg.

Ett av skälen till attackerna mot offentliga sektorn har varit att kapitalet,
genom skattesänkningar, privatiseringar och en växande försäkringsmarknad
velat berika sig på den offentliga servicens bekostnad. Så att
säga föra tillbaka/återtransferera delar av mervärdet
till det privata kapitalet.

Ett annat skäl bakom var att SAF och andra av kapitalets företrädare
menade att offentliga sektorn konkurrerade om arbetskraften, och på
så sätt drev upp lönerna. Genom kraftiga nedskärningar,
hot om arbetslöshet och ständiga omorganiseringar har denna konkurrens
definitivt brutits, arbetslösheten drivits upp och de offentligt anställda
hamnat under samma press som de privat anställda. Liksom i det privata
näringslivet har den offentliga sektorn splittrats upp genom entreprenadiseringar
och bolagiseringar.

Vägar till motstånd

För att på allvar beskriva hur den dagliga klasskampen förs
och diskutera hur kampen kan fördjupas och spridas är det nödvändigt
att i detalj gå in på alla de områden som beskrivs ovan.
Vi måste då undersöka hur relationen mellan klasserna och
kampen ser ut inom industriföretag, callcenter, bemanningsföretag,
den offentliga sektorn osv. I väntan på sådana undersökningar
kan vi dock för tillfället endast ge några allmänna reflexioner.

Under de senaste årens växande motstånd mot ”globaliseringen”
har det talats mycket om finanskapital, spekulation, marknad, multinationella
företag som rör sig fritt över världen och mäktiga
internationella institutioner såsom Världsbanken och WTO. Kapitalet
framstår ofta i beskrivningarna som oerhört starkt och världens
arbetare och fattiga som värnlösa offer.

Men det är viktigt att komma ihåg att det fortfarande är produktionen
som är det avgörande för kapitalet; det är där mervärdet
skapas, vilket kapitalisterna alltid är i desperat behov av att försöka
öka. De ständiga omorganiseringarna för att splittra oss och
de ständiga försöken att öka kontrollen och utsugningen,
skulle inte behövas om de nu var så starka. På arbetsplatserna
kan vi alltid ställa till trubbel.

Just-in-time och mager produktion har faktiskt gjort kapitalet mer sårbart
än tidigare. Genom att ta bort alla marginaler har kapitalet velat öka
pressen på arbetarklassen. Men samtidigt har det inneburit att även
begränsade aktioner från arbetarna kan få enorma konsekvenser
för kapitalet. För att produktionen ska fungera smärtfritt
måste såväl hela produktionskedjan som transporterna mellan
dem flyta på utan allvarliga avbrott. I annat fall kan även de
mäktigaste kapitalen snabbt tvingas på knä:

1991 strejkade mindre än 200 arbetare vid Renaults motorfabrik i Cléon,
vilket på några veckor ledde till att 60% av företagets totala
produktion stannade och 40 000 arbetare permitterades.

I Storbritannien blockerade förra året lastbilschaufförer
och bönder oljeterminaler i protest mot det höga priset. När
blockaden upplöstes efter en vecka meddelade affärskedjorna att
de endast hade kunnat klara livsmedelsförsörjningen ett dygn till
och ett av världens största biltillverkare var nära att ställa
in all tillverkning i Europa.

Ibland målas det även inom vänstern upp en bild av tillvaron
som en järnbur, där allt kapitalet företar sig endast leder
till mer förtryck och utsugning. Istället måste vi alltid
också lyfta fram vilka nya möjligheter som öppnar sig. Dagligen
pågår under ytan en lågintensiv klasskamp. Med den magra
produktionen kan det alltså räcka med en plötslig lokal konflikt,
med transportarbetare eller monterare vid bandet, för att lamslå
de mäktigaste företagsjättar. Dessutom medför den magra
produktionen att även kampformer som övertidsblockader, maskning,
frånvaro och sjukskrivningar blir effektivare och kan ställa till
stora problem för kapitalet. Vi kan också fråga oss vilken
kampform som har störst effekt idag: Hur många arbetstimmar går
”förlorade” idag pga strejker, officiella eller inofficiella,
och hur många går förlorade pga frånvaro, att man tar
längre raster än man har ”rätt” till, att man står
och pratar eller duschar och byter om innan man stämplar ut osv?

Arbetarna är inte heller lika lättlurade som företagsledningarna
tror. Nya former av lagarbeten blir ofta ett forum för kritik mot ledningen,
där t ex förbättringsförslagen som ett led i kaitzen är
ett utmärkt media för sarkasmer, och arbetarna går inte på
talet om ökat medbestämmande. Visstidsanställda kan också
ha en styrka i att de inte känner sig lika bundna till ett visst företag,
som t.ex. korporativistiska jippon som drakbåtsfestivaler och dylikt,
och därför har mindre att förlora på att ta strid.

Industrialiseringen av tjänstesektorn och den massiva privatiseringen
av offentliga välfärdstjänster innebär att tidigare gränser
mellan olika skikt luckrats upp och en allt större del av arbetskraften
ställts direkt under kapitalets krav på ständigt högre
avkastning. Globaliseringen leder också till att nya arbetargrupper
länkas samman i produktionskedjor världen över. Stick i stäv
med kapitalets försök att splittra oss skapas på så
sätt nya möjligheter att sprida kampen och nå ny enhet.

Ibland lyckas också en lokal konflikt få spridning och få
med sig allt större skikt av arbetare och tjänstemän, som strejken
i Frankrike 1995 som tvingade regeringen på reträtt. På liknade
sätt har vi sett storstrejker och massdemonstrationer under de senaste
åren i bland annat Sydkorea och Argentina. Än så länge
har kampen dock oftast förblivit nationellt begränsad. I den växande
antiglobaliseringsrörelsen har vi däremot sett en ny internationalism,
där människor från allt fler länder deltar i kampen mot
IMF, Världsbanken och WTO. Klasskampen är på intet sätt
död, tvärtom polariseras världen allt mer. Det gäller
bara att inse kapitalets svaghet och bruka vår styrka att kasta systemet
över ända.

Noter

1. För diskussionen om hur kapitalet å ena sidan, genom påförandet
av det abstrakta arbetet, homogeniserar arbetarklassen, och å andra
sidan, för att behålla sin position, splittrar och skiktar den,
se Harry Cleaver, Reading Capital Politically.

2. Bilindustrin i Amerika dominerades tidigare av svarta militanta och fackligt
organiserade svarta arbetare. För att oskadliggöra dessa flyttade
kapitalet fabrikerna till förorter eller småstäder, dominerade
av vita arbetare. Se artikeln senare i detta nummer, ursprungligt publicerad
i Collective Action Notes. www.geocities.com/capitolhill/lobby/2379/

Med elektronikindustrins feminisering har kapitalet försökt utnyttja
aktuella könsroller för att försämra arbetsvillkoren,
t.ex. att kvinnor har flinka lemmar, är tålmodiga och inte ställer
några krav. Se Linnéa Nilsson och Paula Mulinari, ”Arbete
och kapital i den globala fabriken” i Fronesis nr 6-7, 2001.

3. Förlängning en av arbetsdagen brukar kallas det absoluta mervärdet
och ökningen av arbetsintensiteten för det relativa mervärdet.
Se t ex första bandet av Kapitalet där Marx skriver om fabrikslagstiftningen
i England, där han även visar hur staten griper in som reproduktionens
och totalkapitalets garant.

4. Mikael Nyberg, Kapitalet.se, s. 216f.

5. Göran Greider, Arbetarklassens återkomst, s. 98.

6. Benny Åsman, Det globala rånet, s. 24 och 29.

7. Se Massimo De Angelis, “Globalization, Work and Class: some Research
Notes”, för en diskussion om globaliseringen av finansmarknaden,
handeln och produktionen, och vilka intressen som ligger bakom.
http://homepages.uel.ac.uk/M.DeAngelis/warwick99.htm

8. Benny Åsman, s. 34 och 84. Förutom låga löner finns
det nämligen en rad andra faktorer kapitalet måste ta hänsyn
till när de lokaliserar produktion: produktivitet, yrkeskunskap, transportmöjligheter,
närhet till marknader, politisk stabilitet mm.

9. Daniel Ankarloo, ”Farväl till arbetarklassen?”, Motströms
nr 1, 1997.

10. Göran Greider, Arbetarklassens återkomst, s. 44.

11. Greider, s. 45.

12. Se Svenska Dagbladet 8/8 2001.

13. Aufheben, nr 8, 1999. Se även deras pamflett Dole Autonomy versus
the re-imposition of work, 1998
http://users.resist.ca/~jon.beasley-murray/auf1edit.htm

14. Se Dagens Nyheter 5/7 2001.

15. Se Statistisk årsbok 2001, tabell 256.

16. Se Aftonbladet 8/1 2001.

17. Statistisk årsbok 2001, tabell 264.

18. Se Mikael Nyberg, Kapitalet.se, s. 259f.

19. Uppgifterna om callcenter och bemanningsföretag i Sverige är
hämtade från HTF:s hemsida, www.htf.se.

20. Bemanningsföretagen som de ser ut idag var fram till 1993 förbjudna.
Men efter Lagen om privat arbetsförmedling som den borgerliga regeringen
stiftade, och som sossarna lovade återställa efter sin valseger(!),
kom branschen att explodera.

21. Mikael Nyberg, s. 254 och 375.

The fact that capitalism and global class composition have gone through dramatic changes the recent decades everyone seems to agree on. But the opinions split apart on the nature of the changes and their consequences for the class struggle.

After the fall of the U.S.S.R. and the crisis of the welfare-state capital’s ideologists declared victory for capitalism, that the class struggle was over and the dream of socialism dead and gone. In the public debate it was almost impossible to put forward opinions critical of the system. Today the situation is fortunately different, after series of economic crises, a multiplicity of examples that the class struggle is all but dead and the emergence of the so-called anti-globalization movement, that ideologically challenge the neo-liberal idelogists.

Suddenly there are a whole flora of books discussing the globalization of capital and the new movement’s resistance. Maybe the most read and talked about of these books are No Logo by Naomi Kein and Empire by Michael Hardt and Antonio Negri. Their characteristic differ a lot: Klein’s work rest heavy on empirical studies while empiricism are strikingly absent in Hardt and Negri; Hardt and Negri comes from the autonomist marxist tradition while Klein is explicitly non-marxist.

However, in this issue of Riff-Raff we will examine both books critical, because in our opinion they both have in common a distorted view of how capitalism changed and accordingly fails when it comes to which ways the resistance can develop.

In connection with the review of Empire we publish Steve Wright’s article on Negri’s class analysis, showing that Negri’s theories developed in the light of the Italian class struggle in the seventies. According to Wright Negri as early as that abandoned a concrete comprehension of the class in favour of abstract categories besides of the contemporary reality, in which all real differences were flattened out.

Against the effects of the globalization workers all over the world responds with struggle. In an article we take up the situation in Argentina, where neo-liberal reforms forced by the IMF have been confronted by massive resistance: strikes, occupations, blockades, mass-demonstrations and a sort of council-organization from below. The article analyse the composition of the resistance, which groups that carries the struggle and how it has circulated. Furthermore, the historical background to the actual situation is sketched, which shows that the recent events only makes up the culmination of a long wave of struggle. The demands for structural adjustments are in no way unique to Argentina, but are forced upon the working class all over the world. Likewise the resistance flare up over and over again. Recently in the neighbouring country Uruguay we have seen a similar development as in Argentina, with mass-protests and shop-looting.

Another example of resistance against capital’s global restructuring we have taken from France. In the article Henri Simon gives an account of how French workers have responded to factory-closures with protests of an ever increasing radicality, for instance the use of sabotage and threats of blowing up factories, which have forced capital to costly concessions. In an introduction to the article the French situation is compared with factory-closures in Swedish factory-towns.

Eventually we also publish a text discussing how the concept of autonomy is being used in the autonomus movement and the problems in this movement when it comes to comprehension of itself and forms of struggle.

Our purpose with Riff-Raff is to create a forum for a theoretical discussion for everyone who is interested in independent/autonomous class struggle. The texts do not represent the official stand of Folkmakt or anything like that, though the organization account for the publication. The articles we publish should instead be seen as contributions to a discussion, where each writer are responsible for the respectively opinions. Everyone who feel called upon are welcome to contribute with texts.

The overarching theme in next issue will be class composition, one of the most central concepts within autonomist marxism. We are thankful for contributions on this theme, but will also give room for texts besides the theme.

Folkmakt

Den får nog kallas tegelsten med sina 446 sidor,
exklusive noter, appendix, register
och fyra sidor klipp ur positiva recensioner från med-borgerlig
media.¹ Jag kan inte säga att jag blev besviken. Snarare var det ungefär
vad jag hade väntat mig – en bok av och för indignerad medelklass.
Varför då lägga ner tid och pengar på att läsa den?
Jo, det är en politisk bok i så mening att den ofta omnämns
i den politiska debatten. Dessutom har den kallats antiglobaliseringsrörelsens
bibel, och bara det gör den till ett måste om man nu är intresserad
av denna rörelse. Läser man så No Logo kanske man kan få
en guidning till rörelsens politiska innehåll, åtminstone så
som den uttrycks av dess officiella och inofficiella ledare.

Globaliseringsrörelsen?

Vad är då antiglobaliseringsrörelsen, när uppstod den och
är det överhuvudtaget en rörelse?

För det första är den inte entydig utan spretar åt alla
möjliga håll, både i politiskt uttryck och i social sammansättning.
Vi har den liberala/reformistiska ledningen som står för de formulerade
programmen. Det är ofta de som tar initiativ till olika arrangemang, så
som olika internationella och nationella möten och demonstrationer, gärna
kring olika världspolitiska och -ekonomiska toppmöten. Det är
hos dem man hittar personer som Naomi Klein, något hon inte på något
sätt försöker dölja. Sedan har vi de grupper och individer
som dras med i de olika arrangemangen, och dessa är tämligen svåra
att definiera, både socialt och politiskt. Men det är ju så
att även ”vanliga” människor (dvs. människor som inte
främst kommer från de olika formella organisationerna, som inte är
författare eller journalister, som inte är kändisar, etc.) deltar,
och i och med det – uttalat eller outtalat – ger uttryck för sina intressen
och sin kritik av sakernas tillstånd. Det kan vara ungdomar från
förorterna, invandrare, arbetare som är där som ”arbetare”
och inte först och främst som fack- eller partifunktionärer.
Antiglobaliseringsrörelsen kan alltså ses som dessa olika tendenser
sammantagna, även om slagsidan trots allt är mot de förra – den
liberala/reformistiska ledningen, som inget annat söker än samförstånd
med stat och kapital och vars enda egentliga kritik är att de olika uttrycken
för kapitalismen har gått för långt.²

För det andra dök naturligtvis inte rörelsen upp helt plötsligt
en dag, utan har vuxit fram över tiden främst under de senaste åren.
En av platserna där man skulle kunna säga att ”rörelsen”
manifesterade sig för första gången är Birmingham i England
den 16 maj 1998 där ett ”Global Street Party” hade arrangerats
i samband med G8-mötet.³ Därefter har rörelsen växt mer
för varje gång, både i antal deltagare och i spaltmeter. Vi
har haft Seattle, Prag, Göteborg, Genua osv. Jag går här inte
närmare in på en analys av antiglobaliseringsrörelsen, även
om det naturligtvis hade varit angeläget, utan låter istället
boken No Logo illustrera de politiska bristerna i rörelsen, brister som
har sin grund i rörelsens sociala sammansättning.

Inga kapitalistiska problem

För Naomi Klein beror inte de problem hon tar upp i boken på kapitalismen
som sådan utan på att det ”globala ekonomiska systemet har
gått snett”⁴. Detta globala ekonomiska system, som hon överhuvudtaget
blott i undantagsfall kallar kapitalism, är dock inte ett system byggt
på kapitalet som ett socialt – alltså mänskligt, om än
förmedlat genom ett ting – förhållande utan istället utgörs
det av de onda storföretagen (corporations), ”själva motorn för
den globala tillväxten” och tillika ”de facto vår globala
regering”⁵. Dessa storföretag och deras varumärkesstrategi
kommer från en ”tillsynes harmlös idé som utvecklades
av managementteoretiker på mitten av 80-talet: att framgångsrika
storföretag först och främst måste producera varumärken
i motsats till varor (goods)”⁶. Produkten i sig är skulle numera
bara vara ett ”bihang”⁷ till varumärket. Men, som hon och
storföretagen faktiskt inser; ”om ett varumärke inte vore en
produkt, skulle det inte vara någonting”⁸. Produkten som bärare
av varumärket är inget annat än varans dubbla karaktär –
bruksvärde och bytesvärde – som idag dragits än mer mot sin extrem.
Men Naomi Klein nöjer sig med att konstatera detta i dess ytligaste framträdelseform
och gör inte ens någon ansats till analys. Kapitalismen är det
återigen inget fel på och ”ekonomiskt egenintresse inom business
är inget nytt”, fastslår hon nöjt, ”inte heller
i sig destruktivt” (min kursiv.). Vad som dock är nytt
är ”vidden” av ”megastorföretagens egenintresse”
⁹. Sedan 90-talet är det alltså varumärket som gäller
och därmed inte profitmotivet, får vi veta, vilket gjort att ”många
företag nu har lämnat produktionen helt. Istället för att
tillverka produkterna själva, i sina egna fabriker, ”sourcar”
de dem”. När jobben flyger ”utomlands” följer även
”den gammeldags idén” med, ”att en tillverkare är
ansvarig för sin egen arbetskraft”¹⁰. Där ser man. Återkommer
till denna hennes idylliska syn på hur samhället tedde sig förr.
”Befriade från produktionens kedjor” får företagen
”nyfunnen tid och pengar till att skapa en varumärkesbild ...”
¹¹ Det är ”inte någon idé ... att vare sig tråna
efter någon mytisk varumärkesfri historia eller någon utopisk
reklamfri framtid.”¹² Alltså, det är inget fel på samhället
i sig utan bara vissa ofördelaktiga yttringar och därför är
det meningslöst att söka efter alternativ.

Vad ger då Naomi Klein för recept mot de onda yttringarna? Ja, i
konsekvensens namn ges vi bara symptomdämpande, palliativ. Hon ställer
sitt hopp till de goda kapitalisterna, de ”oberoende affärerna och
restaurangerna”¹³, ”konstnärerna”, vilka ”måste
skyddas mot direkt stöld av deras verk sina konkurrenter och mot kommersiella
vinster utan tillstånd”¹⁴, ”aktieägaraktivister”
¹⁵ och ”etiska investeringsspecialister”¹⁶, ”kyrkogrupper
med stora investeringsportföljer”¹⁷. Även ”bekymrade
medborgare”, ”lärare som kämpar mot storföretagens
övertagande av undervisningen”¹⁸, studenter¹⁹, långhåriga
anarkister, RTS:are, ad-busters²⁰, och arbetare i egenskap av ”aktivister”
i ”produktionen”²¹. Själva aktiviteten går mer eller
mindre ut på upplysning, vilket även är bokens syfte.²²

Beskrivningarna ändå något

Finns det då inte något positivt med boken? Bakom all naiv upprördhet
har boken dock en styrka; den empiriska sidan, fr a beskrivningarna
av arbets- och livsvillkoren i EP-zonernas (Export Processing Zones, min anm.)
sweatshops. Något som dock inte är något nytt kapitalistiskt
fenomen, men som visar på nya tendenser i klassammansättningen med
unga, inflyttade kvinnor som utför lågkvalificerade arbetsuppgifter
till löner under existensminimum. Varumärkesstrategin, om vi nu ska
använda Naomi Kleins managementlyrik, är inget annat än ännu
ett steg i den ökade globala arbetsdelningen. Att ett (stor-) företag
outsourcar produktionen betyder inte att produktionen som sådan försvinner.
Om jobben lämnar landet, betyder det inte i sig att de försvinner,
bara att de omlokaliseras. Dessutom är inte utskeppningen av jobb något
som bara sker i ena riktningen, och dessutom omlokaliseras många jobb
inom landet, i USA i allra högsta grad, men naturligtvis även
här i Sverige²³. Kapitalismen måste förstås i världsmåttstock;
vi har en världsmarknad och vi har en världshistoria. Försvinner
jobben från ett företag så beror det på rationaliseringar
och ökad utsugningsgrad. Dock delar jag inte Naomi Kleins klasslösa
moralkaka, att, ”de (EPZ, min anm.) lurar till sig jobb från Nord,
men få rättvisesinnade observatörer skulle bestrida påståendet
att när industrialiserade länder skiftar till högteknologiekonomi,
är det bara en fråga om global rättvisa att de jobb vilka vår
medelklass byggts på borde delas med länder som fortfarande förslavas
av fattigdom.”²⁴ Eller det lika klasslösa påståendet
att ”den klassiska marxistiska uppdelningen i arbetare och ägare inte
riktig funkar i zonerna, eftersom varumärkesföretagen ... är
ovilliga att hindras av ansvaret att faktiskt äga och leda fabrikerna,
och att anställa arbetare,”²⁵ att de ”överger sin traditionella
roll som säkra arbetsgivare”²⁶; att det är det mest ”brutala
uttrycket för många av konsumentvaruföretagens misslyckande
att leva upp till sin traditionella roll som massarbetsgivare”²⁷, när
de i EP-zonerna attackerar de kvinnliga arbetarnas reproduktionsrättigheter.
Och att storföretagen i och med detta håller på att ”förlora
sina naturliga allierade bland arbetarna”²⁸. Undrar vilken sten hon
hållit sig gömd under sedan kapitalismens inmarsch på arenan?
Skrev inte Marx för 150 år sedan att, ”... ingen annanstans
är människorna så likgiltiga inför sitt arbete som i USA,
ingenstans är folk så medvetna om att deras arbetskraft alltid producerar
samma produkt, pengar, och ingen annanstans utför de de mest skilda arbeten
med samma nonchalans”?²⁹ Det är trots allt ett upprörande
faktum att en kinesisk monteringsarbetare tjänar omkring 87 US cent, att
Nike lägger lika mycket pengar på branding som alla skoarbetarna
i Indonesien tillsammans tjänar på ett år, etc., det är
anmärkningsvärt hur varumärkena både breder ut sig i rummet
och tränger in minsta andliga por, en total kapitalisering av människans
hela sociala tillvaro. Denna upprördhet är i boken dock välgörenhetstantens
och inte arbetarens i klassolidaritet!

Hennes självkritiska reflexioner över sin college-tid, där identitetspolitiken
stod för engagemanget, är också intressanta, även för
alla oss som inte direkt kan relatera till studentlivets vedermödor. Men,
tyvärr, tar hon inte steget fullt ut och lämnar den individualiserade
och fragmentiserade idé- och livsstilsbaserade synen för en helhetsbaserad
antikapitalism. Är det månne så att intresset inte ljuger?

Våld som våld – och inget bra

I konsekvens med sin roll som representant för den vänsterliberala
filantropin förfasas hon även över (det fysiska) våldet,
oavsett vem som utövar det och i vilket syfte. Kapitalets våldsamma
utsugning av EPZ-arbetarna i Sydostasien och t ex antiglobaliseringsdemonstranternas
stenkastning mot polisen väger lika. Hennes politiska budskap ”drunknar
i ljudet av krossat glas”³⁰, och upplysningsmissionen får sig
en törn. Istället för gatsten ska man använda ”tvättsvampar,
såpa och gummiskrapor”³¹, istället för bensin och sin
Zippo³² ska man ”dansa och plantera träd”³³ och ”slänga
kyssar till polisen och vägarbetarna”³⁴, vilket lär vara mer
konstruktivt än att ägna
sig åt ”fotbollshuliganism”
³⁵. Hon gör en stor poäng av att boken är baserad på
hennes egna förstahandsinformation, och när hon inte lyckats vara
på plats, som t ex i Birmingham 16 maj 1998 på G8-mötet, strimlas
hennes idylliska bild av den så populära ”slapstickammunitionen:
vaniljpajen”³⁶ av verklighetens gatuslagsmål med polisen där
ett antal ”up for it types” tillsammans med lokala ungdomar höll
polisen på armlängds avstånd så att hippiesarna kunde
dansa i fred.³⁷ Även hennes omhuldade EPZ-arbetare måste göra
henne besviken då de hoppas ”att deras fabrik ska brinna ner till
grunden”³⁸. Men deras hopp kanske ursäktas eftersom de är
så väldigt exploaterade? Hur kan man bränna barrikader
på en miljödemonstration, frågar hon sarkastiskt? Men världen
är både stor och komplicerad och de franska arbetarna (den vita medelklassen
i Nord?) eldar upp sina nedläggningshotade fabriker och häller saltsyra
i vattendragen för att tvinga till sig mer pengar och bättre villkor.³⁹ Hon lyckas naturligtvis även översätta en EPZ-arbetares
uttalande, att möjligheterna till en ”lösning av problemen ...
finns hos arbetarna själva inne på fabrikerna”, till en slags
”fundamental rätt” för ”den internationella fackföreningsrörelsen”
att ”sitta ner och förhandla” och att detta är ett uttryck
för arbetarnas ”självbestämmande”⁴⁰. Slutligen verkar
inte hennes andra skötebarn i antiglobaliseringsmotståndet ha insett
att det är ”varumärkesfetischismen”⁴¹ de är emot,
då t ex det så kallade svarta blockets kravallmode inbegriper alla
de onda märkena i Nike, Adidas, Carhart, Umbro, etc.⁴²

Läs boken och bli upprörd. Upprörd både över Naomi
Kleins naivitet och medelklassperspektiv och hur våldsamt kapitalismen
yttrar sig idag. Men frågar du varför, söker du alternativ
och hur vi når dem får du vända dig någon annanstans.

Noter

1. Jag läste alltså en engelsk utgåva av boken, Flamingo 2001.
Citaten är hjälpligt översatta av mig och stämmer alltså
inte med Ordfronts svenska utgåva vilket även gäller sidhänvisningarna.

2. En tendens i rörelsens (halv-) officiella gren är de så kallade
antikapitalisterna, som i alla fall erkänner kapitalismen som grunden till
problemen. Här kan steg tas mot en diskussion om både alternativet
– socialismen – och vägen dit. Deras avgörande begränsning är
deras avskildhet från en verklig klassrörelse, den enda rörelse
som på allvar skulle kunna utmana ”globaliseringen”, alltså
kapitalismen, till förmån för en verklig proletär globalism,
socialismen.

3. Gatufesten var en del av en internationellt koordinerad Reclaim the Streets-fest.

4. s. 441

5. s. XXI

6. s. 3

7. s. 4

8. s. 24

9. s. 174

10. s. 197

11. s. 198

12. s. 39

13. s. 140, 158. Oberoende i förhållande till multiskedjorna men
ingalunda oberoende i förhållande till den omslutande (världs-)
marknaden.

14. s. 177

15. s. 385

16. s. 403

17. s. 327

18. s. 443

19. s. 1-446

20. s. 429. De är, för säkerhets skull, inte några ”spartanska
ludditer som är emot shopping av princip” utan ”kreativa tjugoåringar
som designar ad jams på sina Mac laptopar.”

21. s.337

22. s. XVIII

23. I fallet USA och ”jobbflytten”, se t ex riff-raff #1, 2002, Ömtåligt
välstånd? Ömtålig social fred?

24. s. 218. Då nämner hon ändå som exempel på sidan
263 att mer än 20 procent av kanadensarna lever under fattigdomsstrecket.

25. s. 226

26. s. 441

27. s. 223

28. s. 266

29. Citatet från riff-raff #1, 2002. I sin tur från AUFHEBEN #7,
1998.

30. s. 445

31. s. 445

32. s. 319

33. s. 319

34. s. 315

35. s. 318

36. s. 322

37. Class War #82, 2001, s. 11, No Good, No Use, No Class. Bekräftas även
av AUFHEBEN #10, 2002, ”Anti-Capitalism' as ideology ... and as movement?”

38. s. 269

39. Se t ex artikeln Från Cellatex till Moulinex – ett utbrott av öppet
socialt våld, av Henri Simon, 2001, på annan plats i denna tidning.

40. s. 440-441

41. s. 371

42. Vilket t ex kan illustreras av framsidan av Brand #4-2001.

from Riff-Raff #2

In 1999 Lear Corporation closed its plant for seating manufacturing for Volvo PV in Bengtsfors, Dalsland. Volvo had owned the plant themselves up to 1992 when it was sold to Lear Seating. The year after the new management forced through a new assembly line for effectivization of the assembling process. The piece work conditions were changed and flex time was withdrawn, along with this short brakes and other pores in the work day were baked togehter to two 15 minutes brakes. On top of this 96 workers were to be laid off. In July the management presented a paper to the local branch of the Metal Workers' Union (Metall) that said that the union agreed to this reorganization and the lay offs. However, the local union refused signing the paper, and instead the number of lay offs grew to 156. At the same time the workers were ordered to do overtime, something all refused. Instead the management had to recruit white collars from the Trollhättan plant (Lear's main plant in Sweden) to assemble seats on evenings and weekends. This became untenable, and the management had to re-employ the laid off workers. This time they wanted to withdraw the free working clothes, which made 400 of the 800 workers to write a letter calling Lear a »shit company». One of the managers stressed that the Bengtsfors plant could have been a model plant, but that it wasn't because of the workers' attitudes.

In the summer 1997 Lear started discussing an eventual relocation of the seating manifacturing to Thailand, and at the same time they built a sewing plant in Portugal. In the meantime they negotiated with Volvo on the seating for the new Volvo S80 model – and for safety's sake gave notice on laiyng off 520 workers. However, the seating ended up in Bengtsfors.

In March 1999 the people of Bengtsfors could read in the paper that Lear secretely had taken over a assembly shop at Volvo-Torslanda (in Gothenburg) and that the temp. work agency Manpower were recruiting assembly staff. They also received a warning from the German IG Metall that Lear were recruiting staff in Germany for work in Gothenburg. Later the same day the 860 workers were informed about the situation.

When Lear finally moved out of Bengtsfors about 10,000 people, almost 100% of the community, rallied. The American managers' judgement of the Bengtsfors' workers were that they were a bunch of lazy odd people that prefered go haunting for doing overtime.

Volvo's harsh demands for rationalization for their subsidiaries have struck thousands of workers the last couple of years in Bengtsfors, Färgelanda and Tanumshede (to name but a few). The numbers of workers at Torslanda have increased, for when it comes to the seating manifacturing it was only the sewing that moved abroad, to Poland, Thailand and Portugal. Against eventual nationalist opinions most of the work opportunities have ended up »at home», in Sweden.

At the new Torslanda plant the starting up phase was chaotic. American managers walked around the shop in headsets harassing the workers. People were fired on spot, others left voluntarily. The turnover were sky high, and sabotage and violence both against managers – for example one of the American managers were knocked down at a bar by a pissed off Lear worker – and work mates were common. The management also had major problems at the Trollhättan plant. For example 20% of the workers were on sick leave in September 2001, what made the company and the union to agree on a presence bonus of 1,000 SEK (€110) a month with inspiration from the Torslanda plant, a bonus that did't fullfill what it intended and was withdrawn after a short while.

The year after Lear leaving Bengtsfors, workers at another old industrial community were struck, the steel workers in Degerfors. This time the management wanted to relocate production to England and their major plants. Their motives were large-scale advantages, even if the union claimed nationalism and political motives.

Last year it was time for the tyre workers in Gislaved, Smaland. The owners, the German Continental, got subsidies from the EU and tax subventions to relocate in Portugal. Even this time the closure of a plant struck the major employer in a central town of a country side region, after all not that far from a major city (Gislaved is about 150 km and Bengtsfors about 200 km from Gothenburg). This plant too made relatively greater profits than larger companies like for example Volvo.

Also in the north east of France the workers have been struck by the capitalists' restructions. The Cellatex textile factory in the French town Givet by the Belgian border with 8,000 inhabitants, for example. Up to the '70s this area was strongly dominated by steel and textile industry. Cellatex was formed in 1903 and had in the '50s 700 employees, in July 2000 they were 153. The last owner was an Austrian company whose motives for buying the company was to drain it from resources. During the whole '90s the different owners had threatened to close it, and by that managed to freeze the wages and reduce overtime pay, etc.

On July the 5th 2000 the company went bankrupt. The response from the workers was rage, and they knew which weapon to use, since the EU had classified Cellatex as an environmental high risk plant with 50,000 litres of sulphuric acid and other explosive chemicals in the plant. The same day the message of bankrupcy arrived the workers occupied the plant and threatened to blow it up if they weren't guarantied a lot more money than the law permitted. The workers stood alone in their struggle, when it comes to the union and party beaurocracy, however they were fully supported by the local community.

On July the 12th the workers poured 5,000 litres of acid in a brook just outside the plant, running for the Meuse river, and threatened to pour even more if their demands weren't answered. In the end they got 80,000 franc on top of the legal remunerations (they had demanded 150,000 franc, and were offered 36,000), what since then has become the standard for other workers' demands in similuar situations. In sum, what is said above is that struggle pays off.

The workers' responses to layoffs have been fairly modest in Sweden – without moralization – compared to for example the French workers according to the text below. And then, the situation has been similar »on the paper», if we're allowed to be a bit superficial and sweeping; dominating plants in central towns on the country side, where alternative work possibilities are relatively few, where workers to a great extent have their own houses and cars, where often both family providers work at the same factory, etc. However, there have been some struggle: sabotage, or at least less attention to the quality demands, absenteeism/sick leave, protest rallies engaging whole communities, the Gislaved workers arranged a bus tour together with their union (the Industrial Workers' Union) to Hannover, Germany, where the bosses were – and met other laid off collegues from Austria – and so on.

But if we are allowed to be a little personal, we are struck by the significant difference between the means of struggle by the Swedish workers and their class mates in France. When neither laws nor union agreements provides any obstacle for factory closusers, there remains but the direct class resistance as a counter weight to the capitalists' ravages. The high union rate, parlamentary petitions and symbolic protests have proven insufficient and meaningless. Let us hope that the inspiration from other workers reach the workers here, and that coming restructions are met by harder struggle from the workers, struggle that in itself are carrying the seeds for more advanced struggle, in the future a revolutinary struggle challenging the class society and in this process creates an alternative, socialism.

Autumn 2002

I tider när bildandet av ett landsomfattande autonomt
nätverk/förbund diskuteras inom den utomparlamentariska vänstern
så tänkte jag bidra med en artikel där jag ger min syn på
dagens svenska autonoma rörelse.

Exakt vad begreppen ”autonomi” och ”den autonoma rörelsen”
egentligen innebär är inte en gång för alla fastslaget.
Det enda som alla som kallar sig ”autonoma” är överens om
är att den rörelsen är brokig, odogmatisk och dynamisk rörelse
på yttersta vänsterkanten. Olika grupper har (vid olika tillfällen)
lagt lite olika innebörd i begreppet.¹ Någon speciell, enhetlig,
autonom ideologi/teoribildning existerar således inte. Inom dagens svenska
autonoma rörelse finns ”anarkister”, ”kommunister”,
”socialister”, ”marxister” m.fl. Det finns de som är
anhängare av förtryckssamverkan/triple oppression-teorin och de som
är influerade av den autonoma marxistiska strömningen med teoretiker
som Antonio Negri.² För att citera texten ”En kortfattad beskrivning
av den autonoma rörelsens framväxt i Sverige och fram till dagsläget”:
”Det finns inte heller någon ”autonomism” eller klara kriterier för
vad som är autonomt, men det finns en historisk tradition”. Dock måste
det finnas någon gemensam nämnare för de olika autonoma grupperna/rörelserna
annars skulle ju begreppet vara totalt meningslöst. Efter genomläsning
av två sammanfattande texter om den autonoma rörelsen (nyss nämnda
text samt ”Samma fiender samma kamp”) så ser jag det som oproblematiskt
att definiera den autonoma rörelsen som en militant rörelse på
yttersta vänsterkanten som kämpar ”självständigt (autonomt,
min anm.) från statliga och pro-kapitalistiska institutioner”.³
Autonoma kämpar således ”utanför det trånga utrymme
som den borgerliga demokratin accepterar för revolutionär verksamhet,
istället för att som många ›respektabla› vänsterpartier/grupper
acceptera de s.k. demokratiska spelreglerna, som bara gynnar de som konstruerat
dessa spelregler, d v s den härskande klassen”.⁴ Ofta organiserar
sig autonoma kring kampformen och inte ideologier.

Italienska rötter

Med ovanstående definition så står det klart att det funnits
autonoma grupper så länge som ett organiserat motstånd mot
kapitalismen existerat. Det är dock inte alla dessa grupper/organisationer
som är ”den autonoma rörelsen”. Den autonoma rörelsen
uppstod i Italien någon gång i slutet av 1960-talet eller början
av 1970-talet. Och det är de rörelser som följer den traditionen
som brukar räknas som ”autonoma”.⁵ Orsaken till den autonoma
rörelsens uppkomst i Italien var massavskedanden inom industrin (t.ex.
FIAT) med följande arbetslöshet samt statens krispolitik. Kommunistpartiet
i Italien (PCI) hade vid den här tiden blivit rena reformister som deltog
i administrationen av kapitalismen och repressionen mot de autonoma. Detta svek
skapade ett vakuum som den autonoma rörelsen kunde växa i.⁶

Organiseringen i rörelsen skedde genom ”autonoma kommittéer”
utan representationsstruktur.⁷ Arbetarnas antikapitalistiska aktioner kännetecknades
av vilda strejker, fysiska blockader och sabotage.⁸ Senare (i början
av 1970-talet) flyttade kampen ut från fabrikerna och koncentrerades till
bostadsområden och reproduktionssfären.⁹ En viktig kamp var de
s.k. självreduceringskampanjerna som fördes inom konsumentledet. Dessa
innebar att man tog det man behövde/ville ha i affärerna (proletär
shopping) men också inom kultursfären (t.ex. biobesök) samt
el- och telemarknaden och på så sätt lyckades pressa priserna.
Inom området Piemonte så omfattade dessa självreduceringskampanjer
180 000 hushåll när den var som störst.¹⁰ Den ideologi som
brukar associeras med denna rörelse kallas operaismo.

Våren 1977 blossade ett uppror upp mellan den samlade autonoma rörelsen
och polisen vilket ledde till en våldsam konfrontation.¹¹

Den autonoma rörelsen i Italien vid denna tid kan grovt sett indelas i fem olika strömningar:

1. 1. De proletära ungdomsklubbarna som var de som främst drev självreduceringskampanjerna.
2. Autonomiarörelsen; som var den politiska och militanta kärnan i
   den autonoma rörelsen.¹² Denna strömning drev en militant politik
   med aktioner som ”angrepp på offentliga institutioner och impopulära
   företagsledare, militanta demonstrationer som ibland slutade med skottväxling
   med polisen, proletär shopping osv.”¹³
3. Autonomia Operaia Organizatta som vare en av de största och mest drivande organisationer inom den autonoma rörelsen.
4. Autonoma fackföreningar som trots att de kallas autonoma inte var en
   del av upproret 1977.
5. Övriga ”autonoma” strömningar med rötterna i 68-upproret.
   Hit räknas t.ex. stadsgerillan Brigate Rosse (Röda Brigaderna).

De två sistnämnda kategorierna, fackföreningarna och de ”övriga”, brukar normalt inte räknas till det autonoma upproret 1977, rörelsen som brukar kallas Il Movimiento, trots att de var organiserade på autonomt vis och kämpade självständigt. (Indelningen i ”fem strömningar”
kommer från artikeln ”De autonoma i Italien på 70-talet”
från Folkmakt nr 11)

Upproret 1977 blev dock ganska kortvarigt (ca tre månader). Rörelsen
möttes av stenhård repression (även i PCI-styrda städer)
och statsmakten använde sig av det gamla tricket ”söndra och
härska”. En hand sträcktes ut till den mer moderata delen som
inlemmades i det bestående medan repressionen trappades upp mot den radikalaste
delen som på så sätt isolerades och knäcktes. Många
autonoma började nu ägna sig åt ensidig militär verksamhet
- redan existerande stadsgerillor fick fler medlemmar och nya gerillor bildades.
¹⁴

Tyska förgreningar

Det om Italien. Nu tänkte jag gå ta upp lite om den autonoma rörelsen
i Tyskland. (Källan jag använt till nedanstående avsnitt om
Tyskland är texten ”Den autonoma rörelsen i Europa”)

Till skillnad från den italienska rörelsen så var den tyska
helt sprungen ur en student- och ungdomsmiljö. En stark del var Vietnamrörelsen.
Kärnan i detta vänsteruppsving var Sozialistischer Deutscher Studentenbund
(studentorganisationernas huvudorganisation), SDS. Rörelsen splittrades
i mitten av 1970-talet i tre huvudströmningar:

1. ”Den långa marschen inom institutionerna”, dvs. den traditionella parlamentariska vägen; ”förändra inifrån-svängen”.
2. Den traditionella floran av marxist-leninist-stalinist-trotskist-maoist-partier/sekter.
3. (Delvis) militanta lokala och regionala basgrupper i den utomparlamentariska
   massrörelsen. Det var ifrån den här strömningen som den
   autonoma rörelsen utvecklades.

Även inom denna autonoma strömning fanns det olika inriktningar. En viktig gren var ”spontanitetsrörelsen”. Hit räknas 2-junirörelsen,
husockupanterna (BZ-rörelsen) i Frankfurt och Berlin samt div. anarkistiska
cirklar. En annan viktig gren var den anti-imperialistiska rörelsen som
var fortsättningen på Vietnam-rörelsen. Till denna strömning
räknas stadsgerillan Rote Armee Fraktion (Röda Arméfraktionen),
RAF, och den s.k. anti-Folterkommittees (anti-tortyrkommittén) som kämpade
mot repressionen som staten satt in mot stadsgerilla (och övriga vänstern).
Andra var influerade av operaismen från den italienska rörelsen.

I slutet av 1970-talet uppstod nya sociala rörelser: anti-atomkraft, radikalfeminister,
anti-NATO, en ny husockupationsrörelse (1980-81). Nämnas bör
även den ekologiska anti-NATO-rörelsen Keine Startbahn West som protesterade
mot en utbyggnad av Frankfurts flygplats (med kärnvapenbestyckning) vid
vilken tre miljoner träd skulle huggas ner.

På 1980-talet grenade (eller sammanfördes rättare sagt) sig
dessa sociala rörelser i två: den autonoma, utomparlamentariska rörelsen
och Die Grünen (De Gröna), Tysklands miljöparti.

I slutet på 80-talet när husockupationsrörelsen slagits ner
av statsmakten började den autonoma rörelsen allt mer orientera sig
mot anti-imperialism och mot div. toppmöten (IMF, Världsbanken, G7).
Under 90-talet har fler frågor tillkommit: anti-genmanipulation, anti-fascism,
anti-nationalism, kamp mot omstrukturering av städerna, aktioner mot de
s.k. Castortransporterna, anti-nyliberalism och anti-kapitalism.

Den stora skillnaden mellan rörelsen i Italien och rörelsen i Tyskland
är, enligt min mening, att den Italienska var sprungna ur arbetarklassens
vardagliga kamp mot kapitalismen (klasskamp!) på och utanför arbetsplatserna.
Den tyska däremot var/är mer av en ”aktiviströrelse”
där människor engagerar sig i allehanda enfrågerörelser
så som anti-fascism, kärnkraft m.fl. Först på senare tid
har anti-kapitalism tillkommit på allvar.

Svenska bastarder

I början av denna text definierade jag ”autonomibegreppet” vitt.
Som jag förhoppningsvis visat ovan så skiljer sig olika autonoma
rörelser från varandra. För att kunna analysera rörelsen
i Sverige så måste jag därför definiera vad jag menar
med ”den svenska autonoma rörelsen”. Denna rörelse är
ideologiskt och praktiskt mångfacetterad och någon heltäckande,
”rättvis” analys är därför omöjlig att göra
i en kort artikel, om än alls. I min definition har jag tagit min utgångspunkt
att alla som kallar sig autonoma och som faller innanför min definition
av ”autonomibegreppet” är autonoma. Av det följer att den
autonoma rörelsen i Sverige (hädanefter kallad ”rörelsen”,
kort och gott) är summan av de värderingar och åsikter de människor
har som kallar sig autonoma. De mest autonoma åsikterna är de som
omfattas av flest personer.

Denna definition är naturligtvis bristfällig. Dock är den tillräcklig
för artikelns syfte dvs. att analysera huvudtendenserna inom ”rörelsen”.
Det intressanta är ju då hur rörelsen ser ut i praktiken, inte
att det sitter två personer någonstans och tycker annorlunda i väsentliga
frågor men som ändå kan betecknas som ”autonoma”.

Vad innehåller då ”rörelsen” rent konkret? Eftersom
jag inte gjort någon opinionsundersökning om vilka åsikter
som omfattas av flest personer har jag tagit den konkreta, utåtriktade
praktiken som utgångspunkt.

”Rörelsen” är de organisationer/grupper/individer som kämpar
självständigt från stat och kapital med konfrontativa, militanta
aktioner för ett samhälle utan representativ politik. Aktionerna kan
vara av både masskaraktär och smågruppsaktioner. ”Rörelsen”
organiserar sig direkt demokratiskt och platt, ofta i informella nätverk.
Det finns ingen enhetlig ideologi utan organisering utgår från kampform
och sakfrågor (Givetvis är alla socialister/anarkister/”vänsterister”
på något sätt. Jag tänkte mest på de socialistiska
”subteorierna”).

Som ovan nämnt ska inte denna artikel behandla olika samhällsteorier.
Men, invänder kanske någon, är inte den politiska praktiken,
aktionerna, en konsekvens av teorin? Jo, visserligen; men jag tänkte fokusera
på det som är gemensamt för de flesta autonoma i Sverige, oavsett
om de sen är kommunister, anarkister eller vad de nu behagar kalla sig.
Om det finns någon kritik av någon specifik teori ligger den i sådana
fall implicit.

Innan jag går vidare vill jag bara säga att jag har ett bristande
källmaterial till denna artikel. Bara två artiklar som sammanfattar
den autonoma rörelsen i Sverige. Dessa brister har jag fyllt med egna erfarenheter
från den utomparlamentariska vänstern. Detta betyder att jag kommer
att komma med en massa ounderbyggda påståenden men om folk tar åt
sig är det ett bevis för att de i sådana fall är relevanta.

Den svenska autonoma rörelsen, definierad ovan, är, som framgått,
ideologiskt och praktiskt brokig. Den domineras av lokala enfrågegrupper
som bekämpar allehanda otäckheter som sexism/homofobi, rasism, fascism,
”djurförtryck”, miljöförstörning och, påstås
det i alla fall, kapitalism. Det jag tänkte fokusera på här
är kampen mot kapitalism, för socialism.

Inom Folkmakt brukar det talas om hur förträffligt det är med
självständig kamp. Vad har då det självständigjetsbegreppet
att göra med autonomibegreppet? Jag skulle vilja påstå att
de är starkt besläktade med varandra (för att inte säga
samma sak). Skillnaden handlar mer om vilken historisk tradition man griper
an på. (Därmed inte sagt att Folkmakt inte skulle ha några
”autonoma” rötter.)

Orsaken till autonom kamp är att inte vara en del av det man bekämpar,
att inte samarbeta med klassfienden. Det säger sig självt att en kamp
där man får sin styrka av fienden är dömd att misslyckas.
Autonomi handlar dock inte bara om självständighet från ”stat
och kapital” utan från kort och gott varje annan politisk kraft.
Eller för att tala med ett visst gammalt skägg: ”Arbetarklassens
befrielse måste vara dess eget verk.”

Som jag påpekade ovan så är skillnaden mellan Folkmakt och
”de autonoma” i stort sett obefintlig, i alla fall när det gäller
synen på självständighets/autonomibegreppet. Den stora skillnaden,
som jag ser det, är synen på ”vänsterns” eller ”revolutionärernas”
roll och det är det som resten av artikeln ska handla om.

Den kamp som ”rörelsen” för är nästan helt och
hållet inriktad på militant, aktionsbaserad konfrontation. Ofta
är den, som ovan nämnts, inte riktad mot kapitalismen i strikt mening
utan mot andra frågor så som rasism och sexism. Därmed inte
sagt att kamp mot kapitalism inte förs. Exempel på aktioner mot kapitalism
som utförs av den autonoma rörelsen är husockupationer, toppmötesprotester,
sabotage på ”multisar”, reclaim the streets/city, mm.

Revolutionärers uppgifter och förhållandet till klassen

Vad är då denna skillnad jag nämnde ovan, skillnaden i synen
på vår roll som revolutionärer?

Om vi ska nå socialism så är det viktigaste som måste
till ett socialistiskt medvetande hos arbetarklassen. Med ”socialistiskt
medvetande” menar jag ett medvetande om vilka instrument, medel, organisationsformer,
etc., som måste användas för att nå socialism, samt ett
medvetande om det socialistiska samhällets krav, och, vad som krävs
för övergången till ett socialistiskt samhälle dvs. ett
samhälle där de arbetande människorna beslutar om och förvaltar
sina gemensamma angelägenheter. Exakt vad ett sådant medvetande innebär
kan inte tillfredsställande uttömmas här. Grundläggande
är dock en medvetenhet om vad som är ”problemet”, ”felet”
med kapitalismen och insikten att det bara är via självständig
organisering som socialism kan skapas. Sägas bör också att det
inte är fastslaget en gång för alla exakt vad ett socialistiskt
medvetande innebär. Det är något som utvecklas och förändras
med tiden vartefter nya insikter och erfarenheter vinns.

Ett socialistiskt medvetande uppstår inte spontant i arbetarklassen oberoende
av intellektuella teorier. Det är inte heller ett som kan tillföras
arbetarklassen ”utifrån” av ”medelklassteoretiker”.
Istället uppstår det i en dialektisk process.

Arbetarklassen har en vag föreställning om problemet med kapitalismen
och en insikt att ett rättvisare samhälle är alternativet. Vad
som saknas är ”länken” mellan dagens samhälle och morgondagens.
De saknar även en djupare uppfattning exakt vad som är ”felet”
med kapitalismen. Intellektuella (ur olika klasser) utarbetar generella teorier
om kapitalismens funktionssätt. Dessa teorier utvecklas inte i ett vakuum
utan är ett resultat av arbetarklassens tillväxt och kamp mot kapitalismen.
Arbetarklassen kan i sin tur anamma och påverkas av dessa teorier och
på så sätt har ett socialistiskt medvetande uppkommit. Givetvis
är det inte bara intellektuella teorier som spelar roll, viktigare är
de erfarenheter som arbetarklassen tillkämpar sig i kamp! Det är i
ljuset av dessa erfarenheter som teorier kan få någon mening.

Dock uppstår inte detta medvetande samtidigt hos hela klassen utan gör
sitt intåg stegvis. Det är inte heller frågan om en rätlinjig
process – medvetandet kan gå tillbaka till en lägre och mer outvecklad
nivå. De arbetare som först når ett socialistiskt medvetande,
och som behåller det över en längre tid, utgör det socialistiska
avantgardet. Trots att detta avantgarde är en del av arbetarklasen är
det nödvändigt att göra en uppdelning mellan de som har insett
socialismens nödvändighet och vad som krävs för dess tillblivelse;
och de som inte har det.

Ordet ”avantgarde” är en militär term som betyder ”förtrupp”.
Förhållandet mellan avantgardet och arbetarklassen är inte hierarkiskt
utan avantgardet är helt enkelt de mest drivande, de mest hängivna
arbetare som idag kämpar för socialism. Ett avantgarde kan bara representera
sig självt. Allt snack om att avantgardet skulle ”företräda”
arbetarklassen är just snack, elitistiskt sådant!

Med detta sagt så står det klart att autonoma grupperingarna är
avantgarden i aktion. Dock ser de sig inte som sådana. De har inte problematiserat
sitt förhållande till den övriga delen av klassen. Man ”kör
bara på” med sina aktioner utan att relatera dem till arbetarklasens
vardag. Problemet med detta är (minst) två. För det första
så kan man, om man inte inser skillnaden mellan avantgardet och klassen,
riskera att omedvetet försöka substituera klassen och handla i klassens
namn, vilket är elitistiskt. Det handlar alltså om en risk och jag
säger inte att det händer jämt och ständigt i den autonoma
rörelsens verksamhet. Eftersom ”rörelsen” idag saknar inflytande
i arbetarklassens led är det dessutom ett ”principiellt” problem.

För det andra så riskerar man att underlåta att bidra till
att ett socialistiskt medvetande hos övriga delen av arbetarklassen skapas.
Både avantgardet och arbetarklassen utför ”aktioner” av
olika slag. Dock måste avantgardet, som verkar för socialism och
inte bara kämpar för ”dagskraven”, alltid relatera sin verksamhet
till det socialistiska målet. Därför är det ”vänsterns”
och ”revolutionärernas”, dvs. vår, uppgift att bidra till
ett revolutionärt, socialistiskt, medvetande hos arbetarklassens massor.
Det är just detta som den autonoma rörelsen inte gör. Istället
håller de på div. aktioner mot ditten och datten och struntar i
att man är ganska ensamma. De aktioner som utföres bidrar inte till
arbetarklassens socialistiska medvetande. Den svenska autonoma rörelsen
har helt enkelt inte brytt sig om medvetandeutvecklingen hos arbetarklassen
och underlåter att se sig som ett avantgarde.

Kapitalismen kan inte bekämpas med aktioner så som sabotage mot multinationella
företag eller ”stoppande” av toppmöten. Kapitalismen är
en social relation byggd på försäljning av varan ”arbete”
och det är på arbetsplatserna och i arbetarklassens övriga vardag
som en förändring kan ske. Ovan nämnda aktioner saknar sprängkraft
eftersom de utförs i ett vakuum i förhållande till kapitalismens
sociala relationer. De kan inte heller bidra till en höjning av arbetarklassen
medvetande eftersom detta medvetande skapas i kamp. Det är endast om vi
står mitt bland klassen i dess vardag, på arbetsplatser, inom konsumtionssfären,
på gator och torg etc. som vårt arbete kan göra någon
skillnad. Arbetarklassens tillkämpade erfarenheter tillsammans med vår
teori är det recept som ett framtida revolutionärt socialistiskt medvetande
hos arbetarklassen kommer blandas efter! De aktioner utförda av ”rörelsen”
är på sin höjd symboliska protestaktioner typ ”vi gillar
inte McDonalds/EU”. Så värst mycket mer innebär de inte.

En annan aktionstyp som använts tidigare av ”rörelsen” men
som inte är lika vanlig idag är husockupationer. Skillnaden mellan
dessa och nyss nämnda aktionstyper är att husockupationer egentligen
skulle kunna vara en bra strategi i dagens samhälle. Om ockupationen går
till som den i Linköping våren 2000 så anser jag dock att den
inte är så mycket att hänga i den revolutionära julgranen.
Precis som i andra aktioner måste den förankras i arbetarklassens
vardag. Revolutionärernas främsta roll är inte att bära
in gatsten utan att försöka involvera så många som möjligt
i kampen för ett ungdomens hus. Att, om en bredare opinion finns, försöka
verka där för radikalare mål och metoder.

Gräv där du står

Skulle då inte dessa aktioner kunna fungera som exemplets makt i medvetandehöjande
syfte, frågar sig kanske någon? Jo, men om man verkar utanför
arbetarklassens vardag så blir man lätt utdefinierad, och isolerad
av etablissemanget vilket får motsatt effekt.

Det viktigaste ur ett revolutionärt perspektiv är att ”gräva
där man står”. Att i sin egen vardag tillsammans med sina (icke-socialistiskt
medvetna) klasskamrater verka för sina intressen samt att försöka
bidra till en höjning av medvetandet. Hur detta görs beror lite på
vilken arena man kämpar på. På arbetsplatserna bör/kan
givetvis bara de arbetare som är anställda på den berörda
arbetsplatsen delta i kampen eftersom annars gör revolutionärerna
anspråk på att substituera arbetarklassen. När det gäller
kampen i konsumentleden samt på gator och torg så ser situationen
lite annorlunda ut eftersom det inte finns någon klart indelad grupp som
aktionen gäller. Här kan vänstergrupper göra desto mer.
Det viktiga här är att man försöker involvera så många
(arbetare) som möjligt som de autonoma i Italien på 70-talet gjorde.
Revolutionärerna tar initiativen och försöker sedan få
med övriga klassen. Exempel på detta i dagens Sverige är Planka.nu-kampanjen
i Stockholms tunnelbana samt de ansatser till stadsdelsmotstånd som Autonomt
Motstånd i Malmö tagit initiativet till på Möllevången.

Orsaken till den synen på politiska aktioner som närs av den svenska
autonoma rörelsen är den som redogörs för i ”Ge upp
aktivismen”. Tesen som framförs där är, lite förenklat,
att aktivisterna ser sig först och främst som aktivister och inte
som arbetare. ”Kapitalismen baseras på arbete, vår kamp mot
den är inte baserad på arbete utan snarare motsatsen, det är
något vi gör utanför de jobb vi kan ha.”¹⁵ Kampen mot
kapitalismen blir till något utanför våra övriga liv.
Dessutom så blir aktivisterna proffs på samhällsförändring,
vilket är en del i den samhälliga arbetsdelningen vilken är socialismens
uppgift att avskaffa. Likt fackföreningspampen så går aktivisten
upp i sin roll och kan på sätt och vis uppleva socialismen som ett
hot. ”Arbetsdelningen betyder att en person tar en roll på bekostnad
av många andra som slipper ifrån detta ansvar. En uppdelning av
arbetsuppgifterna betyder att andra människor odlar din mat och gör
dina kläder och förser dig med elektricitet medan du fortsätter
med att sträva efter en samhällsförändring.”¹⁶

Orsaken till detta kan vara flera. Klasskampens låga nivå och den
radikala rörelsens marginalisering, hög arbetslöshet bland ungdomar
(som ”rörelsen” till störta delen består av) vilket
leder till att an blir isolerad från stora delar av arbetarklassens vardag.
En annan orsak kan var vilken syn man har på sig själv. Revolutionärer
måste först och främst se sig som arbetare och inte som någon
”aktivist” skild från arbetarklassen.

Ett annat problem jag upplever med den autonoma rörelsen i Sverige är
dess fokusering på militant konfrontation. Jag inser naturligtvis att
det är svårt att på allvar utmana borgarklassens makt utan
att någon gång behöva använda sig av våld. Dock
uppstår problem när en liten marginaliserad rörelse ensam försöker
konfrontera kapitalet med militanta medel. ”Rörelsen” har knappast
de resurser som behövs för att kunna stå emot den repression
som blir följden av en sådan politik. Resultatet såg vi tydligt
i Italien på 70-talet. Rörelsen splittras, krossas och den radikalaste
delen dras in i totalt ofruktbar och verklighetsfrånvänd stadsgerillaverksamhet
med många dödade eller fängslade som följd – helt i onödan!

Så länge man konfronterar svagare fiender t.ex. fascister så
är det inga problem, då är det bara att köra på.
Men när det gäller staten och kapitalet så är de så
mäktiga att all militant verksamhet utförd av en marginaliserad autonom
rörelse bara kan sluta i nederlag. För att våldsam, konfrontativ
kamp ska löna sig måste rörelsen som bedriver den ha förmågan
att överleva och växa sig starkare under den stenhårda repression
som följer.

Det är dock inte bara den militära/ekonomiska överlägsenheten
som talar för staten. Staten åtnjuter också en förhållandevis
hög legitimitet hos breda lager i arbetarklassen medan vi i den radikala
vänstern är marginaliserade och isolerade. Detta gör att sådana
aktioner är lätta för staten att utdefiniera och smutskasta (t.ex.
Göteborg 2001) vilket är en förutsättning för att repressionen
ska kunna genomföras utan ”problem”.

Innebär detta därmed att vi sak gå och bli pacifister allihopa
och ge upp militansen? Självklart inte! Men vi måste tänka på
att förankra vår militans i arbetarklassens vardag. När ”vanligt
folk” går ut och kastar sten och strejkar ”vilt” så
ställer det till med ett visst huvudbry för borgerligheten och det
blir svårare för media att utdefiniera aktionerna. För tydlighetens
skull kan jag tillägga att bara för att det inte leder någonstans
med militanta angrepp mot staten och kapitalets symboler (från ”rörelsens”
sida alltså) så innebär inte det att jag inte tycker att vi
ska försvara oss mot angrepp från polisen.

Sammanfattningsvis kan jag säga att ska den revolutionära vänstern
vinna mark så måste vi verka i arbetarklassens vardag och inte som
några proffsaktivister som i praktiken skiljer sin aktivism från
vardagslivet. Det är dags att närma sig klassen och börja med
politik istället för att hatta runt i aktivistisk isolering.

Noter

1. Se t.ex. ”Samma fiender, samma kamp” s. 36 och ”En kortfattad
beskrivning av den autonoma rörelsens framväxt i Sverige och fram
till dagsläget” (Jag tänker inte sätta ut sidnummer på
internet-texter.)

2. Är i och för sig inte helt på det klara med om det råder
någon teoretisk motsättning mellan dessa teorier.

3. ”Samma fiender...” s.36

4. Ibid s.35

5. ”Den autonoma rörelsen i Europa” och ”De autonoma i Italien
på 70-talet”

6. ”De autonoma i It...”

7. ”Den autonoma rörelsen...”

8. Ibid

9. Ibid

10. ”Ingen fred i klasskriget”

11. ”Den autonoma rörelsen...”

12. Ibid

13. ”De autonoma i It...”

14. Ibid

15. ”Ge upp aktivismen”

16. Ibid

Litteraturlista

”Samma fiender, samma kamp” Text av den autonoma kommunistiska gruppen
”Kämpa tillsammans”

”En kortfattad beskrivning av den autonoma rörelsens framväxt
i Sverige och fram till dagsläget”
http://www.socialism.nu/autonomsverige.shtml,
2002-06-24

”Den autonoma rörelsen i Europa”
http://www.socialism.nu/autonomeuropa.shtml,
2002-06-24

”De autonoma i Italien på 70-talet” Artikel publicerad i Folkmakt
nr 11.

”Ingen fred i klasskriget” Artikel publicerad i Brand nr 5-98.

”Ge upp aktivismen” Textsamling med texterna ”Ge upp aktivismen”,
”Bortom aktivismen” och ”Vi är ju inga kampanjnissar”
publicerad i Sverige av Stockholm autonoma marxister.

Torsdagen den 28 mars 2002, strax efter Brigate Rosses mord på Biagi, skrev Il Giornale: ”Den första fantombilden från förra veckan kan tillerkännas en utpekad medbrottsling: längd 175 cm; svart hår; olivsvart hudfärg. Det verkar som om han är samme unge man som har setts tillsammans med en medlem av Bolognas CRAC (ej samma som Maj’s CARC) – en organisation som anses nära det grå fält som angränsar till röd terrorism. Det finns misstankar om att den ansvarige som dödade Biagi i Bologna är en ›cell› av de nya Brigate Rosse som har varit aktiva ett tag.”

1. Vi har av Il Giornale och Domani den 28.3 informerats om att det föreligger en utredning av CRAC, som har kallats medbrottslingar till Brigate Rosse (BR-PCC). Vi är medvetna om att staten och dess repressiva organ under senare år har utnyttjat varje incident som ursäkt för att attackera kommunistiska och revolutionära grupper för att tvinga tillbaka den nuvarande samhällskonflikten till de demokratiska spåren. Som ett exempel på denna strategi har facken ställt in de regionala strejkerna mot ”Artikel 18” efter mordet på Biagi. Det är naturligt att cheferna och facken försvarar sig genom att försöka desarmera mobiliseringar som kan ge klassen medvetenhet om sin kollektiva styrka. Staten, cheferna och reformisterna använder alla medel för att isolera, kriminalisera och arrestera kamrater som arbetar för den proletära autonomin.

Kapitalets trälar försöker presentera en vilseledande förståelse av vårt samhälle som en friskt kropp som drabbats av ett farligt virus. Vårt samhälle sönderfaller dock i djupa inneboende motsättningar. Krisen manifesterar sig genom krigsförberedelserna globalt, och en massflexibilisering (mass casualisation) av arbetskraften. Stora delar av proletariatet i de kapitalistiska metropolerna lever under inhumana förhållanden. Invandrare och bemanningsarbetare (temp. workers) vet bara allt för väl hur bra det är att leva under kapitalismen. Antalet arresteringar och strafflängden har ökat för proletariatet oavsett vilken regering som har haft makten. Bourgeoisien oroas över framtiden eftersom de inte kan kontrollera krisen och de bringas ur fattningen av en väldigt instabil social situation. Som CRAC skulle vi åter vilja hävda vår ställning i den revolutionära rörelsen: vi vidhåller att proletariatet enligt oss måste röra sig kollektivt; de behöver inga ”frälsare” utan bara att uppnå medvetenhet om sin egen styrka. Under kapitalismens kris utvecklar proletariatet, den sista klassen och rättare sagt negationen av alla klasser, varje dag den rörelse som upphäver de aktuella sakernas tillstånd: ”Väntan på en hjälte som tänder folk och leder dem i sin kamp är det samma som en injektion lugnande medel. Den rätta farmakologiska metaforen är heroin: efter en första patologisk upphetsning av energi ger heroin en kronisk trötthet och leder till kollaps. Det finns ingen injektion att ge en revolution som tvekar, till ett samhälle som skamset fortfarande efter arton månaders graviditet väntar på nedkomst. Låt oss göra oss av med den vulgära utvägen i att lyckas genom en exceptionell man, och låt oss utropa en annan formula för kommunismen: detsamma som ett samhälle som befriat sig från ”hemlighetsspel” ( battilocchio – Bordigaterm)

Il Programma Comunista, 1953.

2. Vi vet hur svårt det är att diskutera frågan om den direkta aktionens styrka och praktik på och utanför arbetsplatserna. Men samtidigt anser vi att i fråga om revolutionära strukturer och kollektiv finns en felaktig bedömning av dessa frågor; de hamnar normalt tillslut i att man förbannar regeringen, ”sviniga chefer” och korrupta fack, och de erbjuder som en lösning de vanliga organisatoriska formula. Som i fallet med BR-PCC. För att kunna bedöma dem kan vi inte betänka den enskilda aktionen, utan vi måste sätta varje aktion i ett politiskt sammanhang, förstå dess utveckling och relatera den till deras teoretiska arbeten och deras historia. Mordet på Biagi är en del av en kamp som av BR-PCC anses central i denna tid, en så kallad attack mot statens hjärta. Det är uppenbart att de överskattar de subjektiva elementen i kapitalets mekanismer och i statens styrning. Staten har inget hjärta och den har ett flertal ansikten. BR-PCC:s politiska uppfattning kretsar kring det politiska klassavantgardet, skilt från den reella klasskampsnivån. Också i sitt teoretiska arbete finns en tredje-världen-dimension: genom att allt för starkt betona de anti-imperialistiska rörelserna i borgerlig form (nationalism, anti-västlig religiös fundamentalism) utesluter de från sin analys klasskampen som den huvudsakliga hävarmen för samhällsomvandling. Samtidigt håller de fast vid idén om en stegvis proletär rörelse, där allianser med progressiva och anti-imperialistiska borgare är möjliga – något som har förnekats och falsifierats av den verkliga proletära autonomin och dess kamp. Detsamma om deras uppfattning av Sovjetunionen som socialistiskt till sin karaktär, vilket är helt fel för oss. Sovjetunionen gav oss en statskapitalistisk regim genom en av de värsta kontra-revolutionerna som någonsin upplevts av det internationella proletariatet. Dessutom är det klantigt att av dem att agera på en så hög nivå av väpnad konflikt oavsett styrkeförhållandet mellan klasserna. Vi anser att deras bedömning av krisen är ett sätt att fly undan problemen för den verkliga proletära autonomin och problemet med fragmenteringen av kampen som framprovoceras idag av skiktningen av arbetarklassen. Vi vägrar emellertid stämma upp i den kör som försöker framstå som ”så rättvis som möjligt, ”så demokratisk som möjligt”, ”BR-PCC:s största antagonister”, deras opportunism och feghet. Som CRAC har vi dragit igång en teori och praktik både på och utanför arbetsplatserna som talar för sig själv, så vi behöver inte gömma oss i en sofism för att visa att vi finns ”på andra sidan ån”, som den idiotiska hypotesen att BR-PCC styrs av fascister eller av säkerhetspolisen. Det finns bara en sida i revolutionen. Eftersom vår inställning till användandet av våld och klasskampens former skiljer sig från BR-PCC måste vi klargöra detta för att inte missförstås: För CRAC är den proletära autonomin en historisk process genom vilken proletariatet får medvetenhet om sina villkor och med vilka medel de kan komma över dem:

en vägran att böja sig för de ekonomsiska lagar som kapitalet presenterar för oss som ”naturliga”. I praktiken att motsätta sig produktivismen och ideologin om vikten av en hierarkisk organisering av arbetet.
– organiseringen av det proletära våldet som illegalt, anti-institutionellt, för att motsätta sig statens våld i försvaret av klassen. Detta våld sammanfaller inte med byggandet av en väpnad gren av proletariatet, utan som en självstyrning av kampen av arbetarna själva.
– kritiken och övervinnandet av hierarkiska och auktoritära tankar på det sociala och individuella området (moralism, repression, familj, etc.) – de tjänar syftet att inlemma proletariatet under den härskande klassens ideologi. För oss måste kamprörelsen förneka varje uppdelning mellan beslutande och utförande och måste börja förena den manuella och intellektuella aktiviteten. Idag, i kampen. Och imorgon i hela det sociala livet.

Vi solidariserar oss med alla kamrater och arbetare som finns i statens fängelser, på fabrikerna, i klassrummen, i hemmen ... för kommunistisk passion.

This time we have the pleasure to present a really stuffed issue, dominated by two themes: class composition and the new world order.

Riff-Raff opens up with a text written by the German group Kolinko, thoroughly giving an account of the concept class composition. The core of the concept is that there exists a close relation between the form of the production and the struggle, that type of production and position within the process of production determines the forms and the possibilities of struggle. Properly used the concept can be a powerful dialectic tool for a comprehension of the dynamics of capital and the class struggle.

In the text a distinction is made between »technical» class composition and »political». The technical composition indicates how capital form and divide the work force through work division, technology etc, while political composition indicates how the workers overcomes the division and use the means of production as a starting point for struggle. In this way capital shapes the conditions for the struggle and form the working class, while the struggle in turn overcomes the limits and restructure capital.

In the text Kolinko analyse different aspects of class composition, which influence methods and perspective in the struggle, as the workers’ relations to each other, the work and the commodities. Kolinko also discusses the interesting question of what is needed for the struggle to circulate and lead to a position of power against capital. Contrary to those who just want to follow the spontaneity of the struggle, Kolinko is of the opinion that we must seek points of strategic importance for the future. One example they put forward is sectors that are in the centre of the development, where the global character of the production is evident, as well as the link between the state and capital.

After Kolinko’s analytic account of the concept follows two articles that connects to the theme from concrete experiences of struggle. In »Work organization and workers’ autonomy» Johan Forsberg gives an account of his experiences from the struggle in a warehouse. In the article it appears that just the transport-sector could be such a strategic point Kolinko talks about. Transports have become a key-sector in the just-in-time-capitalism of lean production, and sets the pace of the whole society-machinery. When it comes to technical composition new global gigant corporations have emerged, where all kinds of transport-workers, warehouse- and terminal-workers, postal-workers and workers in call-centers are brought together. When it comes to political composition this yet implies new possibilities, as traditional national and professional borders are crossed and different categories of workers get in touch with each other.

But class composition can also be studied from the particular workplace and Forsberg shows how the struggle in the warehouse was about the company introducing new production-lines to attack the workers’ unity, control and autonomy. He also gives a detailed report of methods of struggle and recommend what is called »faceless resistance» – methods that directly hit against the employer without forewarning, are easy to apply and often leads to immediate result. Besides this the article gives an account of the history of the hidden resistance as well as of militant inquiry. In addition a questionnaire is appended for those who want to document experiences in their workplace and a lot of recommended literature is given.

In the third article Marcel makes the faceless resistance visible such it was expressed in a small hamburger-bar. One point in the article is that class struggle can be something fun – to escape from work and use the worktime to one’s own amusement. Because the restaurant was small the owner himself worked and was one that worked hardest. This did not lead to an increased loyalty with the company, but rather to an increased consciousness. The struggle was not foremost directed against the boss, but rather against work as such. Marcel shows that it is not determining if a company is big or small, private, state-owned or cooperative, because all companies are subordinate to the same economic laws. Capitalism rules the capitalist, not the other way around. With hamburgers as example the article also gives an account of the antagonism between use-value and exchange-value.

In the fourth article, a bit besides the themes of the issue, Loren Goldner discusses the significance of the agrarian question, folowing Amadeo Bordiga’s ideas. In the preface Goldner writes that the existence of the U.S.S.R. effectively contained the anti-capitalist currents that existed before the revolution, as the Dutch and German council-communists and the Spanish anarchists. The Italian communist Bordiga was, according to Goldner, one of the most important theoreticians among these revolutionary currents, but today one of the least known.

In the article Goldner arguments, following Bordiga, that the agrarian revolution is central for a comprehension of capitalism as well as the U.S.S.R. and social democracy. The roundabout way over the state both these tendencies have taken was simply a substitute for the bourgeoisie revolution and contributed to push capitalism into it’s intensive phase. On the other hand the tendencies had nothing to do with communism. What is at stake today according to Goldner is to free marxism from this burden to be able to renew the revolutionary perspective and consider the real movement towards communism.

At the time of writing this editorial the preparations for a war against Iraq are in full progress and already when printing and distribution are done the next bloody human victim in »the war against terrorism» can be a fact. Therefore Riff-Raff this time is concluded with two articles considering »the new world order» and the situation in the Middle East.

An introducing article discusses the causes and the function of wars under capitalism and the significance of oil as lubricant in the global accumulation. Among other things the war in Afghanistan is taken up, which must be seen from the perspective of the country’s importance as a transport-route, not least for oil, and its strategic significance in the Central-Asian region, with its oilfields. But the war also functioned as a primitive accumulation, through crushing Afghanistan’s agrarian and nomadic economy, and forcing urbanization and proletarization. The background to today’s political Islam is also discussed in the article.

Then follows a longer article »Behind the twenty-first century Intifada», translated from the british journal Aufheben. The article shows the strength in adopting a dialectic perspective of class struggle. Too often Israelites and Palestinians are considered as two homogeneous groups standing against each other. In the article the region’s history instead is delineated through a dual perspective of class struggle, where the Jewish and Arab workers’ struggle respectively propel the development, while they at the same time stand in a complex relation to each other. All in the frame-work of the capitalistic world market, the strategic vicinity of the oilfields and the US domination in the region.

On one hand Aufheben gives an account of how the Jewish workers’ struggle resulted in different forms of class compromises, provided that the Palestinians were subordinate on the labour market and that settlements have been established in the occupied territories. On the other hand an account is given of how the PLO have tried to neutralize all Palestinian workers’ struggle through directing it exclusively against Israel. In this way Jewish and Arab workers are put against each other and the class solidarity between them, the only thing that could resolve the conflict, is today more distant than ever. With the peace process the Israeli capital wants to economically integrate Israel in the region and break up the agreement with the Jewish workers. The Intifada have made this impossible, which have lead to today’s crisis for Israel, while at the same time the terror against the Palestinians have been intensified.

From this issue on we do not consider ourselves as Folkmakt’s theoretical organ. Behind this there is no ideologically motivated split. The reason is instead that we see it as an unnecessary boundary to be attached to any specific organization, though are aim is to be a forum for everyone who is interested in workers’ autonomous struggle. This also means that we have broaden the editorial collective, which now consists of persons with different organizational and theoretical experiences.

Det socialistiska idealet är visserligen ett ideal som är fundamentalt
motsatt det kapitalistiska systemet och inte kan ingå några kompromisser
med det, men det är ett ideal som måste hållas levande dag
för dag, återerövras timme för timme i ständig kamp, ett ideal som föds och utvecklas i samma mån som varje enskild kampyttring skapar och utvecklar nedifrån uppkomna institutioner som till sin natur redan pekar fram mot socialismen.

Raniero Panzieri & Lucio Libertino, 1957

Innehåll

1. Inledning
2. Självständig klasskamp och den andra arbetarrörelsen
3. Transport- och lagerbranschen idag
4. Arbetsplatskampen
5. Ansiktslöst motstånd
6. Militanta arbetsplatsundersökningar
Bilaga I: Frågeformulär för undersökning av arbetsplatsen
Bilaga II: Att få tag på litteratur
Bilaga III: Utländsk litteratur om operaism och arbetar-undersökningar
Litteraturförteckning

1. Inledning

Det är hög tid att återigen gå på offensiven i klasskampen
genom en självständig, mångfacetterad arbetarmakt från
basen. Arbetarklassens frigörelse kan ju som bekant inte vara något
annat än dess eget verk. Alla diskussioner och initiativ i denna riktning
är välkomna. Denna artikel är ett bidrag till detta där
jag sätter ord på mina erfarenheter av arbetsplatskamp i lagerbranschen
utifrån mina år som terminalarbetare.

Analysen i artikeln kretsar av naturliga skäl kring arbetssituationen och
det vardagliga motståndet i just en terminal, men min målsättning
är att försöka dra så allmängiltiga slutsatser ur
detta som möjligt. Syftet är dels att sprida tillvägagångssättet
att formulera sina praktiska erfarenheter av arbetsplatskamp och dels att utifrån
dessa lyfta det hela till en mer allmän diskussion om hur den militanta
arbetsplats-undersökningen kan användas som metod för att undersöka
förhållandena och konflikterna på en arbetsplats. För
att redan nu undvika eventuella missförstånd så har begreppet
militant inte betydelsen våldsam eller våldsromantisk, utan står
för att undersökningen är kampinriktad. Den genomförs av
arbetarna på en arbetsplats med syfte att själva driva på och
delta i kampen. Alltså militant utifrån ett arbetarperspektiv i
motsats till en utomstående akademisk undersökning som utförs
av intellektuella som endast kan vara betraktare och som själva inte deltar
i kampen. Med andra ord teori för praktik och inte teori som självändamål.

Artikeln är indelad i avsnitt enligt förteckningen ovan. Efter den
här inledningen följer ett avsnitt om den självständiga
klasskampen och den andra arbetarrörelsen som bildar en historisk bakgrund.
Sedan följer ett avsnitt om hur transport- och lagerbranschen i grova drag
utvecklas idag. Avsnitt fyra handlar om själva arbetsplatskampen. Efter
detta så följer teoretiavsnitt som bygger vidare på de praktiska
erfarenheterna. Först slutsatser som jag utifrån arbetsplatskampen
dragit om det så kallade ansiktslösa, informella motståndet.
Därefter ett avsnitt som kan betraktas som en inledning på en vidare
kollektiv diskussion: militanta arbetsplatsundersökningar som metod. Detta
avsnitt handlar också om relationen mellan teknologi och klasskamp. Sedan
följer tre bilagor. Den första är ett förslag på ett
frågeformulär, en slags lathund för revolutionärer för
att undersöka möjligheterna till kamp på sin arbetsplats. Bilaga
två handlar om hur man får tag i litteratur. Bilaga tre är
en lista över utländsk litteratur om arbetarundersökningar. Allra
sist finns en förteckning över den litteratur som artikeln hänvisar
till. Jag har nämligen lagt ned en hel del krut på källhänvisningar
för att underlätta för de som vill gå vidare på de
bitar i artikeln de finner intressanta.

Med mina exempel på arbetsplatskamp vill jag visa på att fast man
befinner sig i en tillbakatryckt position så kan det ändå finnas
goda möjligheter att ta upp fajten, vinna delsegrar och på så
sätt gå stärkta ur kampen. För mig och mina arbetskamrater
har det varit en framgångsrik strategi med enkla, ”osynliga”
och ofta spontana småkonflikter, där vi tar initiativ utan att förvarna
arbetsköparna – så kallat ”ansiktslöst” motstånd.
Att vi inte behöver ha skittråkigt under tiden eller att det ska
kännas som någon uppoffring kanske jag redan nu ska tillägga
– om nu någon skulle lida av den missuppfattningen. Tvärtom så
kan kampen få oss muntrare på arbetsköparnas bekostnad.

Otryggheten är norm på många arbetsplatser idag med allt mer
tillfälliga, stressiga, underbemannade, lågavlönade anställningar
med usel arbetsmiljö och med obekväma, oregelbundna arbetstider. Men
samtidigt anpassar vi våra kamper efter de krav som situationen ställer.
De mångfaldiga kamperna, som när de sprids och uppnår en samtidighet
underifrån, har kapacitet att övervinna varje arbetares fattiga livsvillkor
och isolering i den kapitalistiska arbetsdelningen. I förlängningen
helt enkelt inget mindre än kommunism – att i grunden revolutionera hela
det här samhället till förmån för ett liv värdigt
människan. Parollen från arbetarrörelsen barndom ”Av var
och en efter förmåga – åt var och en efter behov” är
inte mindre aktuell idag. Alltihop dock bara högtflygande ord som lämnas
utslitna till ingen nytta om de inte följs av ändamålsenlig
handling.

Att bryta tystnaden

Det tål att upprepas att när det gäller den kamp vi själva
deltar i, så är det viktigaste av allt att över huvud taget
bryta tystnaden. Det finns ett egenvärde i att vi tar vår situation
på allvar och börjar diskutera och skriva om våra erfarenheter
av självständig kamp, hur futtig den vid första anblicken än
kan verka. På motsvarande sätt finns det också ett egenvärde
i att vi inte överlåter initiativet i kampen åt någon
annans påstådda välvilja.

Det är mödan värt att formulera sina erfarenheter av var-dagsmotstånd.
På så sätt prioriterar vi upp de små dagliga klasskonflikterna
som vi faktiskt deltar i. Vi blir stärkta när vi politiserar lönearbetet
utifrån golvet där vi befinner oss – av arbetarna för arbetarna.
Det kan förhoppningsvis även inspirera andra att utgå från
sina egna situationer, att själva medvetandegöra sig om de kamper
som förs, och formulera sig kring dessa saker. Kampformer kan inte översättas
rakt av till andra arbetsplatser och branscher. Det finns inga färdiga
mallar, inget facit, utan vi måste så klart utgå ifrån
de speciella förutsättningarna på varje arbetsplats.

Att formulera sig om de här sakerna är som att lägga pussel.
Varje enskild bit kanske vid första anblicken kan verka mer eller mindre
intetsägande, kanske till och med försumbar. Men när vi sakta
men säkert börjar passa ihop pusslet så märker vi snart
hur bitarna formar allt större sammanhängande mönster. När
vi inte minst anar det börjar en ny tydligare helhetsbild framträda.
Gamla, halvt bortglömda bitar faller plötsligt på sin givna
plats. Vi kanske till och med kan börja koppla ihop varandras pusselbitar.
Men det förutsätter att vi någon gång verkligen får
tummen ur och själva börjar pussla med de erfarenheter vi redan sitter
på. Eftersom vi ständigt kommer över nya pusselbitar så
underlättar det också om man pusslat ihop dem man redan har.

Ett vanligt problem är att vi inbillar oss att någon annan kan formulera
sakernas tillstånd bättre än vi själva och därför
väljer vi att avstå från att ens försöka. Sanningen
är att det är vi och ingen annan som är specialister på
våra egna erfarenheter, så låt oss därför också
börja bete oss som det! Först då kan vi göra verklig skillnad.
För min egen del var det långtifrån självklart att verkligen
sammanställa mina erfarenheter på papper. Det krävdes en hel
del tid, övertalning och eftertanke.

En viktig sak att känna till om artikeln är att jag, på ont
och gott, inte hade några utarbetade teorier om arbetsplatskamp på
förhand. Den kamp jag deltagit i har inte varit systematisk eller överlagd,
utan mer något av ”spontanistisk” karaktär som utvecklats
steg för steg genom ”trial-and-error”. Teorierna om praktiken
har främst varit ett tidskrävande (men ack så spännande)
slit att utarbeta i efterhand. Förutom att jag plöjt en hel del litteratur
i ämnet så bygger mina resonemang framförallt på alla
givande diskussioner med kamrater runt om i landet.

Arbetsplatsundersökningar

Det perspektiv som jag försökt använda mig av är alltså
inspirerat av den så kallade militanta arbetsplatsundersökningen
som metod. Kortfattat så innebär det att med hjälp av Marx’
teoretiska verktyg analysera de kamper man själv deltar i. I avsnitt sex
ska vi kika lite närmare på detta koncept – den militanta arbetsplatsundersökningens
historiska framväxt samt vad detta perspektiv erbjuder när det gäller
att förstå och agera i klasskampen.

Angreppssättet med arbetsplatsundersökningar är i flera av-seenden
nytt inom Sveriges gränser.¹ Det mesta materialet om militanta undersökningar
är skrivet i Italien på 60- och 70-talet och finns delvis publicerat
på tyska.² Så förutom att det för det första kan
vara knivigt att få tag på litteratur, så är också
språkförbistringen ett problem. Denna artikel ska därför
ses som ett slags förarbete, en pionjärtext. Det innebär att
analysen på många sätt rör sig på en ny outforskad
mark, vilket innebär att den därför löper en uppenbar risk
för barnsjukdomar. Men den som inte är villig att ta några risker
kommer aldrig att komma ett enda steg framåt!

Förhoppningsvis kan artikeln fungera som utgångspunkt och diskussionsunderlag
för en kollektiv vidareutveckling av militanta arbetsplatsundersökningar
som metod. Det skulle kunna bli ett konkret projekt att samlas kring för
revolutionärer av olika ideologiska inriktningar med det gemensamt att
de förespråkar arbetarklassens självständiga kamp. Samtidigt
skulle det kunna öppna upp och möjliggöra politisk delaktighet
i teoribildningen för fler arbetare än vad fallet är idag.

2. Självständig klasskamp och den andra arbetarrörelsen

Den som hävdar att en förändring av samhällsförhållandena
är omöjlig, bidrar till att göra den omöjlig.

Simone de Beauvoir

Den svenska samförståndsandan – en nyttig myt?

Många betraktar Sverige av idag med viss rätta som ett u-land när
det gäller offensiv arbetarkamp. Samtidigt kan vi konstatera att en vettig
tillämpning av marxistisk teori i mångt och mycket lyser med sin
frånvaro. Att det finns ett samband däremellan verkar inte helt orimligt.

Den socialdemokratiska regimen har till synes lyckats över förväntan
när det gäller att slå undan benen för all form av självständighet
hos en tidigare stridbar arbetarklass (som till och med sägs ha varit världsledande
i antalet strejker innan Saltsjöbadsavtalet med inriktning på arbetsfred
slöts mellan LO och SAF 1938). Den svenska modellen verkar med välfärd
och morot långsiktigt ha lyckats bättre med det som den italienska
fascismen under Mussolini-tiden förgäves försökte genomdriva
med repression och piska – att disciplinera och politiskt avväpna arbetarklassen.

Men är det verkligen så att arbetarklassen i Sverige är så
hopplöst passiviserad? Personligen tror jag att den påstådda
samförståndsandan på många sätt är en seglivad
ideologiskt färgad myt som, om den inte utmanas, riskerar att förblinda
och kanske till och med bli en självuppfyllande profetia för att ta
udden av alla initiativ till klassautonomi.

Vilda strejker

Det är inte speciellt svårt att genom övergripande offentlig
statistik visa på trender som korrigerar bilden och faktiskt tyder på
att vår historia under andra delen av 1900-talet även består
av något annat än ett friktionsfritt samförstånd och klassfred.
Trender som snarare tyder på att huvudtendensen i klasskampen handlar
om den självständiga kampen. Det klassiska och mest slående
exemplet är den vilda strejkrörelsen som rullade igång med hamnarbetarstrejken
i Göteborg i november 1969³ och som fick spridning i olika branscher och
regioner över hela landet i och med de offentligt anställda LKAB-arbetarnas
stora gruvstrejk i Malmfälten vid årsskiftet 1969/70.⁴

Strejkrörelsen var långt ifrån någon dagslända.
Enligt Medlingsinstitutets officiella statistik⁵ över arbetsinställelser
i Sverige förekom det under perioden 1970–1990 i genomsnitt drygt 119 vilda
strejker per år. Motsvarande antal legala strejker låg under samma
period på endast drygt 10 per år. Inte ens en fjärdedel så
många arbetare berördes av legala strejker jämfört med
de som var inblandade i vilda strejker under perioden 1973-80.⁶ Historikern
Christer Thörnqvist, som undersökt efterkrigstidens strejkrörelser
i sin doktorsavhandling ”Arbetarna lämnar fabriken”, lyfter fram
det faktum att knappt fem procent av antalet strejker under perioden 1975-89
var legala, resten var vilda. Vidare kommer han fram till att de vilda strejkerna
”blivit en naturlig del av det svenska förhandlingssystemet”.
Arbetarmilitansen har fungerat som lokala påtryckningsaktioner vilket
påverkat avtalsrörelserna och därmed haft en ”signifikant
positiv inverkan på reallöneutvecklingen”. Dessutom har Thörnqvist
påpekat att de försämrade rutinerna för att samla in strejkstatistik
under 1950- och 1960-talen ger en förvriden, nedtonad bild av strejkaktiviteten
under ”arbetsfredens” år. När han till exempel jämför
den offentliga statistiken med Metalls konfliktregister finner han att det under
några år till och med fanns fler registrerade metallstrejker än
vad som registrerats i den offentliga statistiken för alla yrkesgrupper
på arbetsmarknaden. Det förekom i genomsnitt mer än 26 vilda
strejker per år i metallindustrin i Sverige 1949-76.⁷

Dold kamp

Nu lämnar vi de öppna och därmed officiellt kända konflikterna
under efterkrigstiden. Detta eftersom de inte är tillräckliga när
vi vill stämma av klasskampen. Vi måste också ta hänsyn
till den dolda och informella kampen, som ju per definition är osynlig
för utomstående betraktare och även för de inblandade svår
att få en överblick av. Det är dessutom ett välkänt
faktum att vi tenderar att inte se det vi inte känner till. Därför
är det extra intressant när vi väl lyckas komma över siffror
på den dolda kampens utbredning. Det kan hjälpa oss att vidga våra
vyer och få ett hum om kampens verkliga omfattning. På 70-talet
”maskades” till exempel en stor andel av arbetstimmarna bort. På
Volvo beräknas att 15% av arbetstiden gick förlorad och på SAAB-Scania
var motsvarande andel så hög som 25%.⁸ På Volvo låg frånvaron
på 17% och personalomsättningen steg till 52% (varje byte av anställda
förorsakade vid denna tid extra kostnader motsvarande två månadslöner
för en arbetare).⁹ I socialpsykologiska termer tolkas dessa kampyttringar
så här:

”Att det existerar en frustrerande atmosfär i en fabrik kan lätt
diagnostiseras genom närvaron av sådana symptom som ihärdig
kritik av styrelsen, elakt skvaller, överflödiga klagomål, skadande
av maskiner, militanta politiska attityder, frånvaro, sjukskrivning och
neuroser. Produktiviteten är naturligtvis låg.”¹⁰

Massjukskrivningar har under 90-talet blivit en vanligare kampmetod, delvis
som ett sätt att kringgå de hårdare anti-strejklagarna. Samtidigt
har statliga utredningar och larmrapporter om de stigande sjukskrivningarna
presenterats på senare tid, och frågan har seglat upp som en av
sossarnas mest prioriterade. Sjukskrivningarna uppmärksammas nog inte i
första hand på grund av omtanke om de som faller offer för en
omänsklig arbetssituatation, utan troligen främst för att motarbeta
och klämma åt marginalerna för den i Sverige internationellt
sett höga graden av frånvaro, oavsett om folk är friska eller
inte. Detta välkomnas också av arbetsköparorganisationen Svenskt
Näringsliv. Sossarnas resonemang bygger på att försöka
få fler i arbete, även om det bara är deltid. Däremot är
man inte överens hur reformerna ska genomföras i praktiken och samarbetet
har knakat i fogarna eftersom de privata arbetsköparna inte vill betala
för de långtidssjuka.

Proteströrelsen mot kapitalets toppmöten

En annan viktig aspekt på klasskampen är den politiska kampen utanför
arbetsplatserna. Under hela 90-talet har till exempel den utomparlamentariska
vänsterrörelsen bidragit till att etablera en upprorisk och konflikt-inriktad
politisk kultur bland framförallt oppositionella ungdomar.¹¹ Vid sidan
av den i huvudsak ideologiskt motiverade aktiviströrelsen så har
under 90-talet även till exempel fångkampen flammat upp, skolstrejker
förekommit flitigt och nya motkulturer blomstrat. Erfarenheterna från
det utbredda utomparlamentariska motståndet under de senaste 10-15 åren
är delvis en strömning i klasskampen, på arenor utanför
arbetsplatsen. Denna utveckling som brukar betraktas som mer ”fransk”
än ”svensk” har otippat fått sig en rejäl knuff ut
i den politiska huvudfåran nu på 2000-talet genom de uppmärksammade
globala massprotesterna vid olika toppmöten.

LO har ställt sig kallsinnig till att få sina medlemmar på
fötter i de internationella mobiliseringarna med hänvisning till ”att
det inte ligger i deras tradition” att demonstrera. Den gränsöverskridande
spridningen av kamperna och den politiska radikaliseringen från basen
har ändå fortgått, vilket protesterna vid EU-toppmötet
i Göteborg visade. Borgerlighetens våta dröm om en rak, snitslad
och välregisserad bana på väg mot en ny form av korporativism
under den skenbart oskyldiga beteckningen ”europeiskt samarbete” har
fått sig en törn. Dessa händelser är intressanta utifrån
vilka strömningar de representerar i samhället, närmare bestämt
vilken roll de spelar i klasskampen.¹² De utomparlamentariska kamperna var med
och skapade globaliseringsrörelsen, vilket är ett utmärkt exempel
på vad vi kan uppnå kollektivt. Frågan är snarare vilka
ambitioner och målsättningar vi ställer oss. Många har
påpekat att toppmötesprotesterna riskerar att fastna i en ”aktivist-identifierad”
återvändsgränd utan vare sig visioner eller någon reell
möjlighet att förändra sakernas tillstånd.¹³ Men vi bör
åtminstone erkänna och uppmuntra de utomparlamentariska kampernas
positiva inspirerande sidor och potential att generaliseras i hela samhällsfabriken.
Framförallt bör vi visa på hur vi kan komma vidare och bortom
den aktivistiska ”brandkårspolitiken” för att våra
ansträngningar ska kunna uppnå samtidighet i en global klassoffensiv
mot kapitalet. Detta genom att utveckla nya kamper som svarar mot våra
omedelbara behov där vi jobbar, där vi bor eller går i skolan
– den vardagliga klasskampen som i grund och botten inte är någonting
annat än vårt gemensamma behov av kommunism. Nytändningen för
de basdemokratiska fackföreningarna och generalstrejkerna i Sydeuropa är
kanske den viktigaste inspirationskällan idag.

Från gatan till fabriken

Radikaliseringen och den olydiga kulturen från gatuprotesterna kommer
även spilla över i andra delar av samhällsfabriken, alltså
inte minst när det gäller kampen på arbetsplatserna. Här
kan vi dra intressanta historiska paralleller. Den betydelsefulla kopplingen
mellan kampen på gatorna och på arbetsplatserna kan vi spåra
genom historien från arbetarrörelsens barndom, över händelserna
1917¹⁴, i kampen mot strejkbrytare fram till 30-talet¹⁵ fram till den globala
klassoffensiven på 1960- och 70-talet¹⁶. Denna innefattade gerillakamp,
bondeuppror samt lönekrav i städerna och slummen i Afrika, Asien och
Latinamerika. Andra exempel är majrevolten i Frankrike och liknande oroligheter
i Japan. I USA exploderade ghettona och Polen skakades av ett uppror 1970.

Det är viktigt att påpeka att det i arbetarrörelsens barndom
var de oorganiserade och spontana strejker och konflikter som åtminstone
förekommit sedan 1600-talet¹⁷ som gav upphov till fackföreningarna,
och inte tvärtom. Sida vid sida med de rena arbetskonflikterna var upplopp
den andra huvudsakliga kampformen för arbetarklassen här i Sverige
åtminstone fram till andra halvan av 1800-talet. I samband med att lönearbetarna
började uppträda som en från andra skikt självständig
grupp i massaktionerna blev den autonoma strejken för högre lönesättning
den allt mer dominerande kampformen.¹⁸ Den fick utbredning vid mitten av 1800-talet
och en strejktradition rotfästes under tiden före 1870-talet på
vissa orter och arbetsplatser i Sverige. Det var framförallt de oskolade
grovarbetarna som strejkade såsom stenhuggare, rallare, skogs- anläggnings-
och gruvarbetare.¹⁹ Dessa kommer också att dominera SAC-Syndikalisterna
när de bildades 1910 som ett svar på LO-ledningens lama hantering
av den misslyckade storstrejken året innan.²⁰ Utan tvekan byggde strejkkampen
vidare på de erfarenheter som gjorts i upploppen och massaktionerna på
gatan:

Båda kampformerna har sina för- och nackdelar och när
de kan komplettera varandra blir de som starkast. Upploppen hade den fördelen
att de innefattade hela arbetarbefolkningen på orten, och inte bara lönearbetarna
i en viss bransch. Upploppen påverkade också livsvillkoren för
hela folket, istället för höjda löner för vissa fick
alla billigare bröd. På det sättet var upploppen betydligt mer
anti-patriarkala. De positiva erfarenheter folk gjorde av upploppen, solidaritetens
betydelse och massans makt, kunde föras vidare till strejkerna ... de
två kampformerna, upplopp och strejk, samverkade i stor skala 1855 och
1917.

Kämpa Tillsammans²¹

Detta visar den självständiga kampens strategiska fördel – att
den kan spridas och generaliseras på ständigt nya fronter i hela
samhället där vi befinner oss, oavsett om det för tillfället
är på jobbet, i skolan, i bostadsområdet, i fängelse²²
eller någon annanstans, vilket skiljer sig från den traditionella
fackliga strategin som är exklusivt utformad enbart för arbetsplatserna.

Potential för massrörelse?

Det råder ingen tvekan om att det finns en stor, slumrande potential i
arbetarklassen, framförallt bland de yngre. Frågan är vad folk
skulle kunna tänka sig att mobiliseras kring – vilka perspektiv och målsättningar
vi ställer oss. Kanske skulle militanta arbetsplatsundersökningar
kunna vara en referenspunkt? I klassen i allmänhet, och i vänsterns
periferi i synnerhet, har det alltid funnits en stor sympati för den självständiga
kampen, som inte motsvaras av någon organisation. Med all sannolikhet
är denna sympati inte så liten idag, när det inte finns något
självklart alternativ att som arbetare organisera sig i. Hårdare
a-kasseregler, tvångsåtgärder för arbetslösa och
det nya ofriare bemanningsavtalet från 2001 undergräver i sig arbetsmoralen
och lusten för många att lönearbeta över huvud taget. Arbetsförhållandena
har i allmänhet blivit såpass odrägliga att det för många
tvingar fram ett nödvändigt motstånd som på ont och gott
är inriktat på direkta resultat snarare än långsiktigt
försvar av sin ställning som lönearbetare på en viss arbetsplats.

Socialdemokratin och bolsjevismen fick genomslag i klassen mycket på grund
av att de anknöt till den vardagliga utsugningen.²³ Deras glansdagar är
nu sedan länge förbi. Vi måste lära oss av historien och
återuppliva kamptraditioner som lämpar sig bättre för en
intensifierad klasskamp. Arbetsplatskampen handlar ju om våra omedelbara
behov, men i förlängningen undergräver den både löneslaveriet
som sådant och hela klassamhällets existens, vilket innebär
en social revolution där vi befriar oss själva genom att befria produktionsmedlen.
Vi kan lära oss av historien om ”den andra arbetarrörelsen”
(i betydelsen utanför de officiella arbetarorganisationerna)²⁴, och organisationsformer
som till exempel den tidiga syndikalismen och IWW²⁵, rådstraditionen,
samt den autonoma arbetarrörelsen såsom den uppstod i Italien på
1960-talet.²⁶

Arbetarkollektivet

I ”Strejken som vapen” beskriver Ingemar Johansson hur Norrköpings
produktionskooperativa hamnarbetarfack i det närmaste dikterade villkoren
för arbetsköparna i hamnarna 1891-1907. Detta var innan kapitalet
tagit kontrollen över arbetsprocessen. Arbetarna var enligt Marx terminologi
ännu endast formellt underordnade kapitalet genom att de tvingades sälja
sin arbetskraft. Detta förhållande mellan klasserna skiljer sig alltså
från dagens, nu när kapitalet kontrollerar själva arbetsprocessen
och arbetsdelningen. Idag så är därför arbetarna reellt
underordnade kapitalet.

Det som utmärkte hamnarbetarnas kampstrategi under den formella underordningen
var just att de ifrågasatte arbetsköparnas makt över arbetsprocessen.
De blockerade den reella underordningen och motsatte sig med framgång
det rådande produktionssystemet genom blixtaktioner för att överrumpla
motparten. Dessutom bistod man tidigt andra kämpande arbetare med en imponerande
solidaritet som även gällde andra yrkesgrupper och strejkande arbetare
i andra länder. Förutsättningen för hamnarbetarnas oerhört
starka position var att de utgjorde ett självständigt arbetarkollektiv.
Begreppet arbetarkollektiv har Johansson tagit från den norske sociologen
Sverre Lysgaard som genom en intensivundersökning av ett pappersbruk på
1950-talet satt fingret på det självständiga normsystem som
uppstår bland arbetarna och som stämmer mycket bra med mina egna
erfarenheter.²⁷ Jag citerar Johansson:

Karaktäristiskt för detta normsystem är att det försöker
finna kollektiva istället för individuella lösningar på
de problem som arbetarna ställs inför på arbetsplatsen. Lysgaard
menar att man kan tala om en informell organisation, ett arbetarkollektiv, vars
främsta funktion är att skydda arbetarna mot de krav som ställs
från produktionsorganisationens sida. Kollektivets agerande är alltså
i första hand defensivt och utgår från det enkla faktum att
den enskilda arbetaren är helt maktlös gentemot företaget och
att därför ett gemensamt uppträdande är den enda möjlighet
arbetarna har att hävda sina intressen. Lysgaard framhåller att arbetarkollektivet
omfattar arbetarna på en viss fabrik eller avdelning och skiljer sig från
den mindre enheten kamratgruppen och den större enheten klassen. Han anser
att kollektivets styrka i första hand bestäms av tre faktorer: närhet,
likhet och problemfrekvens. Med närhet avses faktorer vilka underlättar
samverkan och kommunikation mellan de enskilda arbetarna. Likhetsfaktorerna
gör det möjligt för arbetarna att identifiera sig med varandra;
det gäller frånvaron av statusskillnader, förekomsten av homogen
arbetsdelning och lönestruktur m m. Problemfrekvensen bestäms av arbetsgivarsidans
agerande; enligt Lysgaard får ett ökat tryck från företagsledningens
sida gentemot arbetarna den effekten att arbetarkollektivet stärks.

Hamnarbetarfackets starka maktposition på lokalplanet i Norrköping
kunde först brytas när arbetsköparna satte in en riksomfattande
massiv mobilisering genom SAF:s och Redareföreningens medverkan 1907, samtidigt
som den lokala strejktaktiken övergavs och initiativet förflyttades
till riksnivå. Norrköpings Hamn- och Stufveriarbetarefackförening
hade nämligen trots skilda uppfattningar i taktikfrågan anslutit
sig till Svenska Transportarbetareförbundet och hade på så
sätt givit upp en del av sin självständighet genom att underordna
sig ett centralstyrt förbunds intressen. Hamnarbetarna var nu tvungna att
ha förbundsstyrelsens godkännande för att strejka. På så
sätt motverkades det överrumplingsmoment som var en viktig förutsättning
för hamnarbetarnas autonoma strejktaktik. Den centralstyrda organisationsform
och försiktiga förhandlingsstrategi som Transport tillämpat med
framgång sedan dess tillkomst 1897 visade sig nu otillräcklig gentemot
en välorganiserad motpart. Dessutom godtog LO den så kallade decemberkompromissen
med SAF 1907, att ”arbetets frihet” skulle skrivas in i alla kollektivavtal.
Med detta menades helt enkelt arbetsköparnas rätt att leda och fördela
arbetet. Oppositionen mot detta lyckades aldrig formera ett gemensamt motstånd.
Den lokala fackföreningen bakbands och saknade allt inflytande över
utvecklingen. De lokala maktrelationerna fick i slutskedet ingen betydelse för
stridens utgång och arbetsköparna kunde därigenom erövra
kontrollen över arbets- och anställningsprocessen i Norrköpings
hamn. Den reella underordningen var ett faktum.

Borgerligt organisationsmönster

Arbetarklassens officiella, formella organisationsformer kom i princip att följa
det tidiga borgerliga samhällets splittring i stat och (privat-)samhälle.
Vettig marxistisk teoribildning lyste med sin frånvaro. Den för en
socialistisk samhällsomvandling relevanta kampen inom produktionssfären
isolerades alltmer både från den politiska och den fackliga delen
av rörelsen. Fackföreningsrörelsen tog sin utgångspunkt
i kampen för en ”rättvis” lön, det vill säga i
cirkulationssfären. Det socialdemokratiska partiet riktade kraven till
den borgerliga staten, till exempel i kampen för allmän rösträtt.
Arbetarrörelsen övertog det borgerliga organisationsmönstrets
yttre former. Den borgerliga idealföreningen organiserar endast ett delintresse
hos medlemmarna, eller sär-skilda egenskaper hos individerna – aldrig de
totala livssammanhangen. Organisationen fordrar ingen aktivitet av medlemmarna,
förutom att välja och avsätta styrelsen på formella möten
med evigt protokollskrivande och bokföring. De borgerliga organisationsmönstren
medverkade till arbetarklassens integration med det kapitalistiska systemet,
samtidigt som arbetarna i den vardagliga klasskampen till stor del i det fördolda
fortsatte att verka kompromisslöst och antagonistiskt, en självständig
kamptradition som redan i nuet formar organisatoriska kärnor, byggceller,
till det framtida klasslösa samhället.

Olika arbetarskikt – skilda kampformer

Inom arbetarklassen i Sverige fanns det i arbetarrörelsens barndom olika
skikt och de skillnader som fanns i förhållande till produktionsmedlen
motsvarades också av skilda i kampmetoder.²⁸ De två stora skikten
utgjordes av hantverkare och grovarbetare, där hantverkarna var fler än
grovarbetarna. Dessa två skikt växte inte bort med den växande
industrialiseringen utan omformades till yrkesutbildade och outbildade. Hantverkarna/de
yrkesutbildade utgjorde den första arbetararistokratin och som sådan
reformismens sociala bas. Hantverkarna hade relativt stor kontroll över
produktionen. Deras kamp handlade främst om fördelningen över
vinsterna och att försvara sina privilegier. Grovarbetarna å andra
sidan lät sig inte disciplineras av den bestående produktionsordningen.
Deras arbetsförhållanden tillät dem inte att behålla något
status quo med kapitalisterna inom produktionssfären. Den repression som
de hela tiden utsattes för framkallade ett våldsamt, spontant och
livsnödvändigt motstånd, som tog sin utgångspunkt just
på fabriksplanet.

Sambandet mellan arbetarklassens olika skikt och dess skilda kampformer, eller
mellan klassens tekniska och politiska sammansättning, har även Erhard
Lucas funnit när han undersökt två olika former av arbetarradikalism
i Ruhrområdet under revolutionsåren 1918-1919²⁹. Jag citerar Johansson
igen:

Lucas har jämfört två städer, Hamborn och Remscheid. I
Hamborn var huvuddelen av den arbetande befolkningen sysselsatt med gruvdrift.
Dessa gruvarbetare anser Lucas tillhöra det lägsta skiktet av den
tyska arbetarklassen. Detta skikt var heterogent sammansatt och bestod av en
stor andel utländsk arbetskraft. Man saknade således en gemensam
bakgrund. Dessa arbetare visade föga intresse för facklig och politisk
organisering, men trots detta genomförde de vid flera tillfällen och
då främst under åren 1918-19 mycket omfattande mass- och strejkaktioner,
som helt stod utanför den etablerade arbetarrörelsens kontroll. Dessa
aktioner syftade till ett totalt maktövertagande på det lokala planet;
detta gäller såväl den administrativa makten som kontrollen
över arbetsprocessen. I dessa situationer tog arbetarna ingen hänsyn
till de direktiv som utfärdades av de olika arbetarpartiernas och fackliga
organisationernas centrala organ.

I Remscheid däremot dominerades den ekonomiska strukturen av järn-
och metallindustri. En strukturomvandling från hantverksmässig till
mer fabriksmässig produktion hade ägt rum vid slutet av 1800-talet.
Detta innebar att en stor del av arbetskraften hade en gemensam hantverksmässig
bakgrund. Alltsedan 1890-talet hade den fackliga och politiska arbetarrörelsen
haft ett fast grepp om arbetarklassen i Remscheid. Därför tog sig
de revolutionära händelserna 1918-19 helt andra uttryck här än
i Hamborn. De formella organisationerna och deras ledare intog en dominerande
roll och hade fullständig kontroll över stadens arbetar- och soldatråd.
Därigenom kom de att behärska den kommunala förvaltningen. Arbetar-
och soldatrådet betraktades som ett rent politiskt organ och dess målsättning
var att genom en centralisering av dessa råd på nationell nivå
störta regeringen och gripa den politiska makten. Den stora massan arbetare
i Remscheid intog en passiv roll på ett helt annat sätt än i
Hamborn. Inte heller gjordes några försök att tillkämpa
sig makten över produktionsmedlen. Företagen i Remscheid förblev
i det närmaste oberörda av den revolutionära omvälvningen,
eftersom arbetar- och soldatrådet enbart inriktade sig på den politiska
kampen. Det skedde aldrig någon mobilisering från basnivå
på samma sätt som i Hamborn.

I sin analys av arbetarradikalismen i de båda städerna tecknar Lucas
två olika arbetartyper med delvis skilda levnadsvillkor och intressen.
Då han karaktäriserar de båda typerna, utgår han från
motsatspar såsom kontinuitet/diskontinuitet i livscykeln, relativ social
säkerhet/stor osäkerhet då det gäller framtiden, rationella
framtidsplaner/kortsiktig syn på framtiden. Lucas menar att den fackliga
och politiska arbetarrörelsen främst varit inriktad på att tillvarata
den remscheidska arbetartypens intressen. Den hambornska arbetartypen har svårt
att acceptera fackföreningsrörelsens långsiktiga avtalstaktik
liksom den politiska arbetarrörelsens långsiktiga reformpolitik och
centralistiska strävan. Man är istället inriktad på direkta
massaktioner som kan ge snabba resultat. Dessa aktioner har ofta en fatalistisk
prägel och utmärks av en stark solidaritet på basnivå.
På detta sätt vill Lucas förklara de formella organisationernas
stora betydelse i Remscheid och den informella och spontana prägel som
utmärkte arbetarrörelsen i Hamborn under åren 1918-19. Samtidigt
påpekar han att det är den remscheidska arbetartypens kampformer
som dominerat nästan all historieskrivning om arbetarrörelsen, medan
den hambornska typen värderats lågt och överhuvudtaget föga
beaktats.

Den spontana arbetarrörelsen

Den enögda historieskrivning som Lucas beskriver i slutet av citatet ovan
gäller ju även Sverige. Det främsta bidraget som går mot
strömmen är kanske det som Rune Jungen skrivit om den spontana arbetarrörelsen
i textilarbetarstaden Borås 1880-1920³⁰. Jungen menar att den egentliga
organisationshistorien under denna tid ger en ofullständig bild av arbetarrörelsens
styrka. I Borås var den spontana typen av upprorisk arbetarrörelse
utbredd, som annars varit mest vanlig i de kontinentala industriländerna,
vilket har beskrivits som ett exotiskt och udda inslag i svensk arbetarrörelse.
Föreningsrätt vann man på en rad arbetsplatser 1902 efter att
de allra flesta av de 4000 arbetarna på orten i flera dagar deltagit i
spontana massdemonstrationer, upplopp och konfrontationer med strejkbrytare
och ridande polis. Borås sågs som ”Sveriges Schlesien”,
en extrem fabriksstad med proletära livsvillkor som skapade våldsamma
konflikter som inte fanns på andra orter. Jungen driver däremot tesen
att liknande rörelser även verkat på andra orter, och skulle
kunna utforskas bara man gräver tillräckligt djupt i arkiven. Han
har också visat att den spontana arbetarrörelsen i Borås till
stor del var en rörelse dominerad av kvinnor, som tidvis under storstrejkerna
överträffade sina manliga kamrater både i antal och stridbarhet.

3. Transport- och lagerbranschen idag

Lagerbranschen och den magra produktionen

Lagerarbete räknas som en av de lågavlönade framtidsbranscherna
i USA.³¹ Även i EU och Sverige kan vi nog förvänta oss en liknande
utveckling³², även om det dock verkar som att själva antalet lagerarbetare
minskar när lagringspunkterna blir färre. De som blir kvar förväntas
bli desto produktivare. Det absoluta antalet chaufförer verkar däremot
stiga.

”Lager” är egentligen en lite missvisande term som bara beskriver
en del av arbetsuppgifterna i en modern godsterminal. Begreppet logistik eller
materialhantering motsvarar egentligen bättre vad terminalarbetet i allt
större utsträckning handlar om – att på olika sätt hantera,
förflytta och lagra material och färdiga produkter i form av olika
paket, behållare, pallar och containrar eller liknande. Idag har betoningen
på många ställen allt mer förskjutits från traditionell
lagerhållning till att handla om att hantera och styra godsflöden
i konstant rörelse, även om lagersysslan delvis finns kvar som en
viktig bit.

Just-in-time-principen enligt den ”magra” produktionsmetoden (lean
production) har varit på tapeten ganska många år nu och har
som uttalat syfte att eliminera lagerhållning.³³ Antalet lagerplatser
och mellanled minskar när ”lagren” flyttar ut på vägarna.
Istället krävs tätare transporter. Därmed har volymen per
transport minskat, vilket bland annat innebär en ökad belastning på
miljön. Transportkostnaderna för underleverantörer som ligger
långt ifrån tillverkningsföretaget stiger, vilket missgynnar
företag i glesbygden. De globala godsflödena medför att det är
nödvändigt med internationella logistiklösningar där man
utnyttjar utländska företag, vilket innebär ökad konkurrens
för inhemska logistikföretag. Det är också nödvändigt
att infrastrukturen håller en hög standard i alla regioner, vilket
har blivit en viktigt uppgift för dagens politiker.

Strävan mot en mer flexibel, uppluckrad och rörlig produktionsordning
verkar mer eller mindre ha slagit igenom över hela fältet, och påverkar
i förlängningen arbetsförhållandena för oss alla.
Denna ”magra” arbetsköparstrategi, som innebär att pressa
mesta möjliga arbete ur oss genom konstant underbemanning utan att ta hänsyn
till några sociala konsekvenser, brukar kallas för managament-by-stress.
Transport och logistik är nyckelbranscher som sätter tempot i hela
samhällsmaskineriet och är därför i mångt och mycket
själva förutsättningen för denna utveckling. Självklart
besitter man en inte helt oansenlig maktposition när man kontrollerar gods-
och materialflödena i ett så störningskänsligt och globaliserat
system som dagens kapitalism. När marginalerna och buffertarna avskaffas
och allting handlar om minuter och sekunder så kan detta även vändas
som ett vapen mot kapitalet. Därför är det så viktigt för
kapitalet att hålla dessa arbetare splittrade. På sätt och
vis kan man se dessa branscher som flaskhalsen i ”det globala löpande
bandet”. Inte minst de uppmärksammade kamperna i just transportbranschen
(till exempel vågor av vägblockader som lamslagit Frankrike och hamnarbetarkamper
runt om i världen³⁴, nu senast på den amerikanska västkusten)
tyder på att kampen om denna gynnsamma position är långt ifrån
avgjord och fortfarande en knäckfråga för kapitalet.³⁵ I denna
bransch kan vi kanske därför redan idag se mer renodlade tendenser
i klasskampen som ännu bara smygande har börjat etablera sig i andra
sektorer. Om detta stämmer så är såväl arbetarnas
kamper som arbetsköparnas strategier trendsättare för alla branscher,
vilket gör dem och deras inbördes förhållande extra intressanta
och viktiga att analysera.

Desperat bakom ratten

Ironiskt nog innebär ”just-in-time” för många långtradarchaufförer
ofta många, frustrerande timmar av väntan, bortslösad, obetald
tid. Detta eftersom de inte får betalt medan de väntar på att
lasta eller lossa på en fabrik. För att kompensera denna bortslösade
tid är det enda sättet för en förare som är bunden
av snäva att leveransscheman ofta att bryta hastighetsgränserna så
snart de kommer ut på vägarna. Om deras tidsscheman tvingar dem att
stå på gaspedalen, tvingar lönen dem att jobba långa
dagar. En oorganiserad förare i USA jobbar i genomsnitt 70 timmar i veckan.
Även här i Sverige blir det allt vanligare att långtradarchaufförer
till och med tar droger för att hålla sig vakna under sina maratonpass.
Detta är knappast något olycksfall i arbetet, utan något som
många arbetsköpare helt iskallt kalkylerar med. Det har förekommit
att förare fått sparken för att de ertappats drogade bakom ratten,
för att komma tillbaka och köra för samma åkeri redan nästa
vecka. Dessutom förespråkas strategin att stimulera enmansföretag/egenföretagare,
småföretagare eller ”informellt” arbete som ett sätt
att splittra upp och öka utsugningen. De fasta kostnaderna reduceras inklusive
löner. Det kan visserligen kosta mer med entreprenad-chaufförer när
de väl utnyttjas, men de är ändå eftertraktade för
sin flexibilitet och politiska uppsplittring. Många åkerier pressar
förarna så hårt att de systematiskt måste bryta mot trafikregler
och arbetsrätt med allt för långa körpass. Detta har lett
till allvarliga olyckor och till och med dödsfall på vägarna.
Pressen på de förare som inte har möjlighet att hålla
ihop som arbetarkollektiv blir alltså allt mer desperat. Många försöker
finna en lösning i att lägga sin röst på högerextrema
partier.

De nya logistikföretagen

Den senaste utvecklingen i transport-, lager- och logistiksektorn är en
ny generation globaliserade jätteföretag som på kort tid omstrukturerat
branschen och dess sysselsättningsstruktur.³⁶ Dessa nya storföretag
är ”intermodala”, det vill säga de är varken flygbolag,
järnvägsbolag, åkerier eller rederier utan kombinerar olika
transportsätt med en god portion internet-teknologi. Destinationen är
inte längre en hamn, en flygplats eller en fraktcentral – de transporterar
varor via dessa platser. Leveransen sker utifrån en ny kundorienterad
filosofi – från dörr till dörr. Genom elektronisk teknologi
finner man inte bara den bästa och billigaste rutten eller tillgängligt
utrymme i en container, man kan till och med när som helst tala om exakt
var försändelsen befinner sig. Distributionen av små paket är
det snabbast växande segmentet inom vägtransporter och e-handeln gör
att det växer allt snabbare.

Efter internetbranschens fall på börsen så var det dags för
den nya ekonomins och internetrevolutionens nästa guldkalv: de gamla transportföretag,
budfirmor och före detta statliga postförvaltningar som gynnats av
den ökande postorderhandeln över internet.³⁷ Verksamheten gäller
inte bara själva transporterna, utan även hela leveranskedjor, beställningar
och betalningar. Det har blivit allt vanligare att de allt större transnationella
bolagen sänker sina transportkostnader genom att lägga ut hela sin
komplicerade leveranskedja på entreprenad till specialiserade logistikföretag
som tar sig an denna så kallade tredjepartslogistik.³⁸ Det går till
exempel till så att svenska Posten sätter upp webbutiker för
att hantera varuflöden vilket i praktiken hjälper e-företagen
att klara sig utan lager.

I Europa omsätter transport- och logistikbranschen 350 miljarder kronor,
en pott som spekulanterna i slutet av 90-talet började strida om i full
skala.³⁹ En febril fusionvåg sveper fortfarande över Europa med ständiga
uppköp, nya nätverk och gränsöverskridande allianser. Konkurrensen
kräver storlek, finansiella muskler och global räckvidd. Endast ett
handfull företag kommer sannolikt stå kvar när striden bedarrat.
De inblandade marknadsaktörerna är inte bara de något sånär
stora europeiska speditionsföretagen, utan även amerikanska och brittiska
gigantföretag, samt de nationella europeiska järnvägsbolagen
och postverken som båda successivt avregleras på grund av sin betydelse
i logistikkedjan. Den svenska järnvägsbranschen har under 90-talet
blivit en av de mest privatiserade i hela Europa. Svenska Posten hävdar
dessutom att de genomgår den största förändringen på
360 år, vilket visat sig innebära ett hot mot både de postanställda
och det tidigare public-service-uppdraget.

Motstånd

Runt omkring i Europa har denna utveckling bemötts med motstånd och
strejker i betydligt högre grad än här på hemmaplan. I
Frankrike har till exempel de stridbara järnvägsarbetarna genom bland
annat basfacket SUD-Rail effektivt lyckats stoppa de planerade personalnedskärningarna
med konsekvensen att de det franska järnvägsnätet idag har flera
gånger så många anställda som det spanska, trots att
de är ungefär lika stora. I Storbritannien genomfördes sommaren
2002 den största och första landsomfattande strejken bland offentligt
anställda sedan 1979. Bland annat postarbetarna har utmärkt sig med
speciellt många vilda strejker de senaste två åren. Liknande
landsomfattande strejker har under den här sommaren och hösten förutom
i Frankrike och Storbritannien även förekommit i Grekland, Italien,
Spanien, Portugal, Tyskland och Schweiz. På ledarplats i de borgerliga
tidningarna oroar man sig för att strejkspöket även ska hitta
hit nu när Kommunal sagt upp sitt avtal, och ledande LO-ekonomer skyndar
till undsättning genom att spy ur sig nationalekonomiska ”sanningar”
om det samhällsekonomiskt förnuftiga med låga lönenivåer.
När sedan ledande LO-företrädare gång på gång
lägger sig platt och nöjer sig med att visa förståelse
för arbetsköparna vid fabriksnedläggningar och permitteringar
som drabbar deras medlemmar så är väl ingen förvånad
över att LO idag har sin lägsta anslutningsgrad i modern tid – förtroendekris
är bara förnamnet.

Ett bra exempel på nytänkande arbetarkamp mot privat-iseringhysterin
i transportsektorn står tunnelbaneförarna i Stockholm för i
sin kamp mot den arbetsköparen Connex⁴⁰. Det hela började med demonstrationer,
flygbladsutdelningar och höga förväntningar på avtalsrörelsen
2002. Men SEKO skrev på ett skitavtal. Istället för att bli
uppgivna och desillusionerade så blev tunnelbanearbetarna förbannade,
pratade om ”förräderi” och döpte om SEKO till SVEKO.
SEKOs utträdesblanketter tog slut och ”Intresseföreningen för
anställda inom kollektivtrafiken” bildades som en slags dubbelmaktsstruktur.
En febril verksamhet drog igång med utomfackliga kampmetoder, samtidigt
som initiativet flyttades från förbundstoppen till medlemmarna. Motståndet
fördes med metoder som att arbeta efter regelboken, maskning, olydnad,
övertidsvägran och sjukskrivningar. Detta medförde indragna turer
och förseningar i trafiken som Connex får böra för samtidigt
som de måste betala alla lön. Parallellt med det utomfackliga motståndet
förs lokala förhandlingar.

Ny klassammansättning i branschen

Även arbetsstyrkans sammansättning i de nya dominerande logistikföretagen
är ”intermodal”, en ny multikategori logistiktransportanställda
som innefattar alla former av traditionella transportarbetare som chaufförer,
sjömän, hamnarbetare och flygbolagsanställda. Dessutom omfattas
även lager- och terminalanställda, teletjänstcentraler, så
kallade call-centers⁴¹, samt postarbetare. Omstruktureringen ställer som
vanligt krav på ökad arbetsintensitet, flexibilitet, lägre arbetskraftskostnader,
press på arbetstider och skiftsystem, sänkta bemanningsnivåer,
press att ignorera eller bryta mot bestämmelser och lagar samt borttagande
av skydd man haft sedan länge mot tillfällig arbetskraft (inte minst
i hamnarna).

Denna beskrivning över branschen kanske kan låta som en klagovisa,
men det finns ingen anledning att resignera – kampen är långt ifrån
avgjord. Om vi kan komma över kortsiktighet och skråmentalitet, så
kan utvecklingen på lite längre sikt öppna upp möjligheter
för en gränslös och vitaliserad klassolidaritet i kampen för
samhällsmakten. En gångbar kampmetod på en arbetsplats kan
spridas till andra, inte minst via internet. Arbetarstyrkans nya tekniska och
globaliserade sammansättning utmanar traditionella nationella avgränsningar
och fackliga yrkesuppdelningar har redan börjat luckras upp med syfte att
knyta nya yrkesöverskridande allianser. I Tyskland har till exempel transportarbetarfacket
börjat organisera tjänstemännen i logistikföretagen som
har en mer kollektiv arbetssituation än egenföretagarna på vägarna,
för att kunna ta till kännbara konfliktåtgärder med krav
som berör hela branschen.

4. Arbetsplatskampen

Meningsfullt handlande för revolutionärer är allt som ökar
arbetarklassens självförtroende, autonomi, initiativ, delaktighet,
solidaritet, jämlikhetstendens och självverksamhet och allt som bidrar till deras avmystifiering.

Fruktlös och skadlig aktivitet är allt som förstärker arbetarklassens
passivitet, apati, cynism, hierarkiska uppdelning, alienation och förlitande
på att andra skall göra saker för dem och den omfattning de
sålunda kan manipuleras av andra – även av dem som påstår
sig handla å deras vägnar.

Solidarity

Anställd som spindel i nätet

Efter att ha varit en del av den unga arga arbetskraftsreserven under 90-talets
massarbetslöshet och varvat socialbidrag med olika meningslösa ”aktivitetsåtgärder”
och praktikplatser för svältlön sedan jag slutade skolan så
började jag jobba i en godsterminal. Nu hade ju regeringen lyckats ”bekämpa”
arbetslösheten som det så vackert hette. Man skulle vara tacksam
för att man fick jobb. Dessutom hade många vid det här laget
fått vänja sig vid en knaper arbetslöshetstillvaro på,
eller till och med under, existensminimum.

Första tiden i terminalen trivdes jag riktigt bra på grund av sammanhållningen,
trots att det många gånger var både tungt och stressigt. Det
var till en början också ett händelserikt och varierande jobb,
med lagom mycket ansvar. Kortfattat så handlade arbetet om att ta emot,
hantera och lasta gods. Detta innefattade en mängd sysslor som lagring,
sortering, packning, plockning, vägning, mätning, pappersarbete, kundkontakter,
postgång och en del tillfälliga transporter – allt på samma
gång. Självkänslan växte när man blev erkänd
av arbetskamraterna och med tiden började behärska arbetsuppgifterna.

Arbete i godsterminal

I den godsterminal där jag själv arbetade var omsättningen på
personalen stor. Arbetsuppgifterna var strikt segregerade. Vi som jobbade på
golvet i terminalen var män, mest unga och ungefär hälften invandrare.
Chaufförerna som var anslutna till terminalen var något äldre
heltidsanställda män, inga invandrare. Kontorspersonalen var enbart
kvinnor, många deltidare. Städpersonalen var bara invandrare, bara
deltidare.

Arbete i terminal motsvarar enligt mina erfarenheter dessutom ofta själva
sinnebilden för otrygga, smutsiga och tuffa arbetsförhållanden
med stor genomströmning. I alla fall i detta avseende kan det nog i mångt
och mycket räknas som en trendsättare. Arbetet innebär tunga
lyft i högt uppskruvat tempo, obekväma arbetstider, dieselavgaser
och stor risk för olyckor och arbetsskador, inte minst när truckar
är inblandade. Utomhustrailrar som ska tömmas och fyllas med gods
kan på vintern vara glashala av is på insidan för att under
soliga sommardagar hettas upp till olidliga temperaturer på över
40 grader. Vi saknade termometer i terminalen, men när det var som kallast
på vintrarna och det blåste tvärdrag mellan portarna så
kunde vi avläsa de värsta köldknäpparna på att lysrören
i taket bleknade.

Kontraktsmässigt så har jag stött på rena rama djungeln
av visstidsanställningar på prov, falska vikariat, dubbla deltidstjänster,
inhyrd personal, tillfälliga entreprenadkontrakt från olika firmor
eller ibland till och med folk som jobbar i väntan på något
kontrakt över huvud taget. De flesta mer eller mindre beroende av att hanka
sig fram genom OB-tillägg och övertidsersättningar.

I lagerbranschen finns på en slags manlig kultur på gott och ont,
vilken bland annat innebär att man löser problem när de dyker
upp – även om det innebär att man bryter mot några regler eller
att det skulle kunna vara riskfullt för en själv. Denna självrådiga
kultur blir först riktigt intressant när man börjar uppfatta
sig som ett kollektiv med intressen som står i motsättning till arbetsköparna.

Två lektioner

Det dröjde inte länge innan man insåg att pressen på oss
ständigt ökade, trots ett redan maxat tempo. Jag upplevde det som
att vi stod med våra ryggar mot ett stup, men att de ändå fortsatte
att trycka på. Så fort vi lyckades få upp en vettig arbetsrutin
så ökade godsmängden och nya arbetsuppgifter tillkom. Den allt
ökande pressen mot oss stärkte vår sammanhållning och
gruppkänsla ytterligare. Vi lärde oss jobba effektivare och blev superflexibla
problemlösare. Men så här kunde det inte fortgå. En grundläggande
förändring var nödvändig.

Vi i terminalen saknade facklig erfarenhet, få var anslutna över
huvud taget. Jag berättade att jag hade gått arbetslös och haft
det knapert en tid och om jag skulle tvingas till det så igen så
skulle det bemötas med ”franska” kampmetoder – att helt enkelt
ge sig ut på gatorna och leva jävel eftersom man inte hade något
att förlora. Sådant snack tar man ju ofta till för att så
att säga lätta på trycket från det vardagliga slitet.
Men hur skulle problemen på arbetsplatsen bemötas? Hur skulle vi
kunna gå från gnäll till handling?

Först gick vi till chefen om och om igen och sa att vi behövde fler
anställda. Vi pratade så klart för döva öron, även
om vi fick visad ”förståelse”. Så småningom
ledsnade vi så klart på det och bröt dialogen när vi insåg
att ändå inget vettigt skulle komma från det hållet.
Detta var lektion nummer ett.

Sedan kom avtalsrörelsen och chaufförerna skulle ut i strejk. Man
hade stått tillbaka lönemässigt i flera år och dessutom
var man förbannade på arbetsförhållandena och övertidsarbetet.
Nävarna knöts och snacket gick om att eventuella strejkbrytare skulle
passa sig, precis som i England: ”Så behandlas strejkbrytare!”.

Kanske kunde facket vara en lösning även på våra problem
i terminalen? De flesta av oss var ju visstidsanställda, unga och invandrare
som inte hade några erfarenheter av facklig kamp. Alla var inte ens medlemmar.
Förutom fler folk så behövde vi fasta tjänster, inte minst
för att över huvud taget kunna söka lägenhet i bostadsbristens
tider. Därför följde vi intresserat utvecklingen av chaufförernas
konflikt. Om de kunde få igenom sina krav genom facket så skulle
vi också försöka hänga på, resonerade vi.

Hur som helst blev det aldrig någon strejk. Facket vek sig för en
kompromiss med några fjuttiga procent och lyckades på så sätt
ta död på den spirande kampandan. Det gick ett rykte om att det säkert
var uppgjort på förhand bakom kulisserna. Att konfliktvarslet bara
var att spel för gallerierna för att fackavgifterna skulle fortsätta
strömma in. Bitterheten och passiviteten spred sig hos chaufförerna.
Man hade förlorat både hoppet och initiativet genom att helt sätta
sin tilltro till representanterna i fackets ledning. Detta var lektion nummer
två.

Vad jag och mina jobbarkompisar nu med två enkla lektioner en gång
för alla fått bevisat för oss, var det vi egentligen hela tiden
hade utgått ifrån. Nämligen att skulle det bli någonting
gjort, så fick vi se till att göra det själva. Ingen annan skulle
göra det åt oss. Vi var tvungna att lära oss hur vi kunde kräva
och ta istället för att vädja och be. Det hade tidigare varit
lite snack om att vi i terminalen kanske skulle ta och kollektivt gå med
i syndikalisterna för att inte ge ifrån oss beslutande- och konflikträtten.
Men på det stora hela så hade vårt intresse för fackföreningslinjen
svalnat. Kanske uppfattade vi det trots allt som något utomstående,
som en omväg, en överbyggnad.

Två delsegrar

Vi fortsatte att hålla garden högt – och det gick bättre än
vad någon av oss kunnat föreställa sig. Det skulle inte dröja
länge innan vi med enkla utomfackliga medel sopade hem våra krav.
Vi lyckades fixa både fasta kontrakt och fler anställda. Grunden
till detta låg, som jag ser det, i vår sammanhållning och
självständiga kontroll över den till synes oöverskådliga
verksamheten. Vi såg efter eget huvud till att skaffa oss unik kunskap
om hur arbetet skulle utföras. På så sätt gjorde vi oss
oersättliga – en självbevarelsedrift som tillfälligt anställd.

Dagen när våra tillfälliga kontrakt skulle löpa ut närmade
sig. Cheferna var tryggt förvissade om att vi skulle jobba kvar. Ingen
hade ju sagt något annat... Men så börjar vi plötsligt
fira att vi ska sluta. När cheferna får reda på det så
håller de på att ramla baklänges. De försöker så
klart att hålla masken, men alla förstår lägets allvar.
De har inget val. Vår förhandlingsposition regerar. Vi får
våra fasta tjänster. De jagar oss mer eller mindre för att vi
ska sätta kråkor på kontrakten. Troligen hade vi kunnat passa
på att få igenom ännu fler förbättringar när
vi ändå hade dem på halstret, men det är lätt att
vara efterklok.

Vi hade ju också insett att det inte gick att övertala ledningen
om att vi var underbemannade. Då återstod i alla fall en sak – att
övertyga några av dem i handling. Varje gång höjdarna
från huvudkontoret var på besök så gick ryktet som en
löpeld: ”slipsnissar i terminalen, slipsnissar i terminalen”.
Varje gång slipsnissarna kom så möttes de av samma syn: ett
gäng flitiga terminaljobbare som slet och stressade i ett djuriskt tempo,
i skuggan av ett berg av inkommande gods som bara växte, och med ett band
fyllt till bristningsgränsen.

Vi sysselsatte oss alltså med tidskrävande och jobbiga arbetsuppgifter
i ”fel” ordning, för att undvika några synbara resultat.
Vi jobbade energiskt men ineffektivt och bättrade på så sätt
på det redan ohållbara godsflödet. Slipsnissarna utgick från
vad de såg, och det var att vi var underbemannade – punkt slut. Våra
egna chefer fick ge med sig, något som skulle visa sig vara början
till deras fall... Vi hade jämnat ut oddsen. Vårt självförtroende
var på topp. Genom två viktiga delsegrar hade vi uppnått våra
målsättningar och fått mersmak. Vad skulle vi göra härnäst?

Att salta notan

Det finns många sätt att höja sin lön utan att behöva
springa benen av sig för att förhandla med chefen. Det kan handla
om att fiffla med tidrapporter och stämpelklockor. Det kan handla om reallöneförmåner
som att kunna använda sig av bilar, internet, telefoner och kopiatorer.
Det kan vara saker man kan plocka med sig hem eller byta med andra arbetare.
Sådant som vi hade ständig kontroll över var kontorsmaterial,
fika och lastpallar. Vissa chaufförerna brukade komma med tidningar som
blivit över, ge oss skjuts eller köpa tax-free åt oss när
de passerade gränsen. De som jobbade på grossistfirman intill brukade
komma över med mat med förpackningar som skadats på ett eller
annat sätt. Vi förde dessutom en ständig kamp för att självständigt
kontrollera sådant som verktyg och arbetskläder, dels för att
själva få extra uppsättningar, men även för att nya
på arbetsplatsen skulle börja med att vända sig till oss istället
för till ledningen.

Vi tog också chansen att ställa ultimata, icke-förhandlingsbara
krav när vi hade möjlighet. En sådant tillfälle var när
de ville att någon av oss skulle komma in och göra ett kortare lossningsjobb
en förmiddag varje helg som skulle ta en dryg timme. Vi var inte sådär
överdrivet förtjusta... Eftersom vi inte var så många
som kunde utföra arbetet så höll vi ihop med ett positivt grupptryck
och ställde krav på högre lön för denna arbetstid.
På så sätt fick vi igenom hela fyra timmars lön för
arbetet plus helg-OB. Eftersom ingen kröp under detta så såg
ledningen inte någon annan lösning än att ge med sig. När
vi sedan dessutom kunde göra vissa förberedande sysslor med övertidsbetalning
under veckan så förkortade vi ytterligare den tid arbetet skulle
ta på helgen, samtidigt som vi alltså håvade in ytterligare
lön.

Attityd

Vi började få attityd. Arbetsmoralen undergrävdes allt mer.
Vi gjorde saker som att kasta paket till varandra bakom chefens rygg bara för
att det inte var tillåtet. Kakor som skulle delas ut till cheferna i kundföretagen
käkades upp i terminalen. Otympliga paket från en kund med inramad
företagspropaganda jobbades det slarvigt med så att de fick sig någon
knäck då och då. Statistik från terminaler som hanterade
samma paket nedåt Europa visade på att där förstördes
så mycket som 50% av dem... Detta fick företaget att först förgäves
byta till ett dyrare emballage för att sedan inse det omöjliga och
så slapp vi ännu en jobbig kund.

När en säljare kom ned för att snacka med en chaufför ställde
han ifrån sig sin attachéportfölj. När han sedan skulle
gå iväg upptäckte han att den hade märkts upp med adresslappar
och var på väg in i en ”burk” (container). När han
frågade oss visste vi ingenting. Vi fick oss ett gott skratt på
hans bekostnad när vi såg hur han i panik får krypa in över
massa paket för att hämta den. Så kan det gå om man värvar
kunder som bara gör att vi får mer att göra tyckte vi.

Arbetsnedläggelse

Vår kollektiva styrka kan åstadkomma mycket när vi är
enade, beslutsamma och vet vad vi vill. Ett krav vi var överens om var
att det inte skulle köras in och parkeras några dieselbilar i terminalen
innan vi var därifrån. Tjänstemannen som körde in bilarna
var en osolidarisk jävel som inte brydde sig om den arbetsmiljö som
vi tvingades jobba i. Han lyssnade helt enkelt inte på oss. Då gick
vi och snackade med skyddsombudet. Han verkade handlingsförlamad som vanligt,
men nu kunde vi i alla fall hänvisa till att vi hade snackat med honom.
Eftersom tjänstemannen var både auktoritetsbunden och lättlurad
så räckte det med att vi sade till honom att vi hade pratat med skyddsombudet
och att han inte fick köra in några bilar så länge vi
var kvar. OK sade han då och så var det grejat trodde vi. Det gick
några månader utan att vi tänkte mer på saken, men så
plötsligt en dag så dundrar han plötsligt in med en liten lastbil
igen. Jag försöker ställa mig i vägen, men han rusar bara
motorn ytterligare så att jag får kasta mig undan. Detta blir den
tändande gnistan till ett litet uppror. Vi blir ju självklart vansinniga.
Inte nog med att han har brutit mot vårt avtal – han försökte
också köra över en av oss!

Det intressanta med denna händelse är den totala solidariteten. Den
av oss som alltid haft högst arbetsmoral, som alltid stått längst
bak i kamperna förut, tar nu täten. Först springer han fram och
försöker slita ut tjänstemannen ur bilen. Tjänstemannen
skriker för att överrösta oss och viftar med en arbetsorder.
Det visar sig att det är cheferna som skrivit på att bilarna skulle
in just på det här klockslaget. De hade ju inte en aning om våra
informella överenskommelser i terminalen, eller så brydde de sig
inte. Men det hindrar inte vår nye upprorsledare. Med knutna nävar
stormar han upp för trapporna till chefernas kontor. Det dröjer inte
länge innan han har jagat ned cheferna som med uppspärrade ögon
kommer rusande. Vi har låst porten, alla står med armarna i kors
och är fullständigt enade och bestämda – inte en bil kommer in
hit innan vi är härifrån. De kommer inte ens på tanken
att ge oss order om att fortsätta arbetet, då kanske de skulle fått
en vild strejk på halsen. Istället ger de sig utan diskussion och
väljer istället att skälla ut tjänstemannen. De vill ju
självklart att vi skulle gå tillbaka till arbetet och att allt skulle
flyta så harmoniskt som möjligt. På så sätt vann
vi även denna tvist.

En fiende ibland oss

Nu i efterhand är det uppenbart att vi med åren hade blivit ett växande
problem för företaget. Vi var det största hindret för expansion.
Inte för att vi var fackligt verksamma och tog mycket öppna konflikter,
utan för att vi helt enkelt i det tysta utgjorde en maktfaktor i själva
arbetsprocessen. Vi slöt oss för deras insyn samtidigt som vi utövade
en självständig kontroll för att försvara vårt behov
av minskad arbetspress. Istället för arbetsmoral och lojalitet utvecklade
vi en kollektiv anda och en ”ansiktslös” olydnad. Chefer och
mellanchefer knäcktes på löpande band mellan vinstkraven ovanifrån
och vår motsträvighet. Visst försökte de markera mot oss
när det var formellt möjligt, som till exempel varningar vid olovlig
frånvaro, men mer radikala åtgärder skulle krävas för
att trycka tillbaka våra positioner.

Den första uppenbara förändringen som ställde till problem
var när de anställde en ny ”arbetskamrat” till oss. Den
här killen hade försökt vara egen företagare men gått
omkull. Han läste finanstidningar på rasterna och diskuterade hellre
hur man skulle effektivisera produktionen än att dela solidariskt på
det nödvändiga arbetet. Till en början drev vi en del med honom
och tog det inte på allvar, men snart gick det upp för oss att den
här uppluckringen av klassammansättningen faktiskt var ett dubbelt
hot. Dels var han en smitare som hade som uttalad målsättning att
leva på andras arbete (i det här fallet vårt). Dels var han
en golare mitt ibland oss, chefens knähund. Konflikten mellan honom och
oss växte för varje dag och alla meningslösa gräl med honom
tog på krafterna. Självklart blev han så småningom helt
isolerad både socialt och arbetsmässigt. Det var hans eget val. Vi
hade faktiskt varit raka och givit honom en chans, men han vägrade in i
det sista att delta i arbetet på lika villkor. Istället skulle han
minsann visa att han på egen hand var den som jobbade flitigast och effektivast.
Det dröjde inte länge innan helt enkelt stöp i backen en vacker
dag. Han hade arbetat ut sig. Det var svårt att känna medlidande,
snarare var det skönt att veta att man snart skulle slippa ha honom in
på livet. Men de förändringar som ledningen smygande införde
under tiden vi var fullt upptagna med att bråka med honom skulle visa
sig få långtgående konsekvenser.

Omstrukturering av arbetsorganisationen

Det som hade skett var många små förändringar som vi inte
reagerade mot för att vi såg dem isolerat och inte som det koordinerade
angrepp det var, innan helheten plötsligt gick upp för oss när
vi en dag fann oss själva stående vid en line-orienterad produktionskedja
med ny flödesstruktur, ett manuellt ”löpande-band”!

Man hade anställt nya chefer som steg för steg förberett terminalen
på en kraftigt ökad godsmängd genom att bygga ut den, gjuta
en större kaj, ta in fler chaufförer och större lastbilar på
entreprenad och införa nya containertyper. På samma gång var
omstruktureringen en attack på vår sammanhållning, kunskap,
kontroll och autonomi – med andra ord på vårt sätt att organisera
arbetet och kampen mot det. Allt pappersarbete avskaffades för oss, de
införde en ny maskin med centraldator för mätning/vägning/läsning
av paket, ett datoriserat fraktsedelsystem och ett nytt band med nya datoriserade
handscannrar. Syftet var att maskinen skulle ersätta det tidigare manuella
arbetet med paketen för att dels dra in mer vinst och dels öka på
arbetstempot. Med maskinen hade de investerat i en punktvis strategisk automatisering
som gjorde att produktionskedjan snabbades på och drogs ut, vilket splittrade
upp oss på skilda platser och förtätade arbetsmomenten. De nya
scannrarna var fastmonterade vid bandet så att vi fick fasta platser med
formella och detaljstyrda arbetsuppgifter. Ledningen fick nu insyn i arbetsprocessen.
Konsekvensen av allt detta vara också att arbetsbelastningen ökade
drastiskt vid själva lastningsmomentet på grund av den ökade
monotonin och godsflödet.

Självklart hade vi fört ett visst motstånd mot dessa förändringar,
men utan någon övergripande förståelse för vad som
var på gång och därför utan strategi. När det göts
en ny kaj så klottrade vi en massa i den våta cementen, bland annat
olika konkurrentföretags namn och handavtryck. Cheferna gick i taket, men
de kunde inte binda någon vid klottret. De beställde omedelbart en
omgjutning. När en tidsstudie skulle göras på den nya maskinen
så såg vi till att det hamnade på övertid (som vi alltid
brukade ta ut), men den här gången gick plötsligt alla hem utan
att ha förvarnat cheferna så tidsstudiemannen fick packa sin väska
och åka hem.

Innan och under omstruktureringen försökte ledningen att på
olika sätt skapa samförstånd om förändringarna och
övertyga oss om det rimliga och vettiga med de olika delarna i nyordningen.
Det handlade om olika typer av företagsekonomisk propaganda och argument
om att arbetet skulle underlättas. Det handlade om löften, hot, lögner
och fjäsk. Det handlade om att spela ut oss mot varandra, sprida rykten
och skapa osäkerhet. Det handlade om att utmåla våra inarbetade
sedvanor och rutiner som oförnuftiga och föråldrade. I vårt
fall hade de dock inte möjlighet att använda den reguljära kanalen
för ideologisk uppknytning till företaget i form av facket.

Även om deras ihärdiga försök att få oss lojala med
företaget misslyckades – i denna, vad de påstod, ”övergående
fas” av högre arbetsdelning och belastning – så hade de åtminstone
övertagit initiativet och fått oss på defensiven. Mycket krafter
hade spillts på en massa okonstruktiva konflikter med golaren. Genom att
fokusera på detaljer och skendiskussioner har de lyckats få bort
våra blickar från hur varje del av omstruktureringsförloppet
hängde ihop. På så sätt hade de fått oss ur balans
och fintat bort en förutsättningslös helhetsförståelse
av vad som egentligen höll på att ske. Vi insåg för sent
att vi gått i fällan. Vi lyckades alltså inte analysera nyordningen
som det koordinerade angrepp det var. Hade vi varit mer pålästa på
Marx hade vi med all sannolikhet däremot kunnat förutsäga vad
som var på gång (se under rubriken Kapitalets organiska sammansättning
i slutet av avsnitt 6 nedan).

Vi befann oss plötsligt i en ny tillbakatryckt situation. Den ökande
arbetspressen och monotonin innebar ett omedelbart fysiskt hot – faran för
arbetsskador och förslitning var akut. I denna något desperata och
förvirrade situation tvingades vi organisera upp vårt motstånd
från en ny grund.

Medtestämmande genom sabotage

Ingen av oss gillade att stå på fasta platser vid bandet och därför
jobbade vi slarvigt och hårdhänt med de nya dataanslutna scannrarna.
Det dröjde inte länge innan de började glappa i sladdarna, ett
glapp som ju kunde förbättras tills de var obrukbara. På så
sätt kunde vi återgå till våra gamla mobila handscannrar
och röra oss friare i terminalen mer oberoende av bandets tempo och den
fasta flödesstrukturen. Dessutom visste vi sedan gammalt att de bärbara
scannrarna raderades om man tappade dem i marken. Det innebar att om man redan
vid arbetsdagens början visste att scannern skulle gå i golvet så
behövde man inte jobba så noga med den. När vi ändå
tyckte att arbetspressen började bli ohållbar så kunde den
centrala databurken vid maskinen få sig en kyss med en låda eller
liknande som råkade passera, så slogs hela den ut. Då kunde
vi bortse från bandet och helt enkelt bara flytta gods fritt genom terminalen
och återigen jobba i gäng, i ett verkligt arbetslag. Med fantasi
och fräckhet gick det alltså att gå runt systemet och återta
kontrollen över arbetsprocessen. Företagets vinster gick så
klart åt helvete när inte godset kunde vägas och mätas.
Ingen av oss anställda som tidigare dragit in någorlunda vinster
lyfte ett finger för att ta något verkligt ansvar. Han som tidigare
varit den flitigaste arbetsmyran av oss pratade nu om att företaget inte
var något annat än ett koncentrationsläger. Av ledningens så
finurligt uttänkta arbetsorganisationen återstod bara kaos. De ansvariga
chefernas huvuden rullade.

Vi hade alla pratat länge om att byta jobb och nu kändes tiden mogen
att göra samlad reträtt med stoltheten i behåll och som en slags
hämnd lämna företaget i förfall. De bemanningsanställda
som skulle ersätta oss fick genomgå snabbkurser i kampmetoder och
redan första dagen var de skitförbannade. I trailrar där vi jobbade
och på busskurer runt omkring terminalen skrevs humoristiska slagord om
företagets slavdriveri, vilket också bidrog till den nya stämningen.

På ett sätt hade vi ”förlorat”, men på det stora
hela hade vi ändå vunnit eftersom företaget fungerat som experimentfält
för ovärderliga kamperfarenheter.

Bemanningsanställd

Själv började jag nu jobba som truckförare i ett bemanningsföretag.
Att komma som inhyrd arbetskraft innebär ju så klart att man i väldigt
hög grad måste anpassa sig efter de givna förutsättningarna.
Att man är maximalt utbytbar och därför inte har så mycket
att säga till om. Att man därför ofta får hålla sig
till enklare sysslor eller de arbetsmoment ingen annan vill göra. Att man
tappar möjligheten till framförhållning. Att man jobbar övertid
utan att få ersättning för det eftersom man inte får tillräckligt
många uppdrag för att nå upp till 40-timmarsveckan.

Efter hand så upptäckte man att det även finns vissa fördelar
med det. Det var till en början en positiv upplevelse att få komma
ut och testa på olika arbetsplatser, att inte stirra på samma väggar
dag in och dag ut. Man fick lära sig att ständigt vara öppen
för nya människor och tackla nya situationer. Det var framförallt
intressant att se skillnader i kultur på olika arbetsplatser, till exempel
i vilken grad man höll ihop och hanterade stressen. Man fick mängder
av tips om vad som var bra och dåligt med olika arbetsplatser, vilka det
kunde vara intressant att söka fast tjänst på eller inte.

Det var inte ovanligt att stressade chefer ute på arbetsplatserna saknade
kontrollmöjligheter eller helt enkelt glömde av en, att man hamnade
mellan olika chefers stolar och kunde röra sig fritt och göra precis
vad man ville. På ett ställe där vi var 15 inhyrda unga arbetare
med en halvsenil arbetsledare som bara kom förbi då och då,
så var det alltid några som helt enkelt satt i fikarummet eller
var på någon annan avdelning i byggnaden för att bara hänga
runt. De få gånger som de upptäckte detta så sa vi bara
att de hade gått på toa. På många arbetsplatser kunde
man helt enkelt sticka hem när chefen åkte därifrån. Eftersom
man hade en garantilön på 80% och fram till det nya bemanningsavtalet
2001 kunde tacka nej till uppdrag, så utnyttjade många detta för
att slippa jobba. Man saknade alla former av lojalitet, känslomässiga
band och ansvarskänsla för arbetsplatsen, och var på så
sätt ”sin egen” gentemot cheferna där. De flesta jag träffade
saknade helt arbetsmoral. Arbetet upplevdes som mer ”abstrakt”, mer
som något tvångsmässigt som man ville slippa undan för
att kunna göra något annat, leva sitt liv.

Det bästa med att komma som inhyrd var kommunikationen med andra arbetare.
Att man kunde få ta del av vad många andra hade att säga. Att
man kunde sprida vidare sina egna kamperfarenheter och en solidarisk inställning
till de många unga och oerfarna som man stötte på i bemanningsbranschen.
Jag minns speciellt en godsterminal där en gammal sjöman sökte
upp oss som var inhyrda där. Han ställde oss mot väggen och frågade
ut oss om vad vi egentligen tyckte om att löneslava. Han vägrade lyssna
på oss om vi snackade skit och inte var ärliga. Sedan avslutade han
med att leverera den mest klarsynta kritiken av lönearbetet som jag någonsin
hört. Det var en oerhört inspirerande diskussion. Ingen av oss gjorde
ett vettigt handtag mer den dagen.

Erfarenheter i bagaget

När man kommer utifrån med egna erfarenheter i bagaget kan det öppnas
möjligheter att bidra till att förändra stämningen på
olika arbetsplatser. Jag ska ta ett exempel på detta från när
jag jobbade på ett möbellager.

På det här stället jobbade ett tiotal truckförare. De flesta
var unga och många av de fast anställda hade själva kommit dit
som inhyrda, som brukade tas in när någon var sjuk eller vid andra
arbetstoppar. Övertidsuttaget hade den sista tiden slagit alla rekord,
så nu var vi flera inhyrda och vi visste att uppdraget skulle kunna vara
några veckor eller månader. Jag fick att åka vid sidan av
en kille och bli upplärd i sysslorna. Det första som slog mig var
den griniga, osolidariska stämningen. Det var något som inte stämde,
och det tog ett tag innan jag kunde sätta fingret på vad det var.
Plötsligt gick det upp för mig att det var den killen som jag åkte
runt med som var den som spred den dåliga stämningen. Han åkte
helt enkelt runt och tryckte ned och tråkade de andra. Självklart
hade chefen satt mig hos sin egen lilla rövslickare. En kille som såg
ned på vanliga arbetare, som minsann skulle läsa vidare och göra
karriär. För att inte jag också skulle uppfattas som en översittare,
så sade jag helt enkelt att jag redan lärt mig jobbet och så
åkte jag därifrån.

Det visade sig mycket riktigt att de andra faktiskt var schyssta och solidariska
när man väl kom dem in på livet, men de var kuvade. Chefen på
det här stället var av den gamla auktoritära skolan som satte
en underhuggare på att göra allt hans jobb så att han kunde
stå bredbent som John Wayne i gångarna och prata i telefon samtidigt
som han övervakade oss som en hök. Han körde med något
som kallades samlingar. Det innebar att när han ställde sig vid en
lastpall och stirrade på folk så skulle alla samlas runt honom för
att höra vad han hade att säga. Det var alltid att skälla ut
oss kollektivt för slarvigt utfört arbete eller något annat
han hade fått för sig. Vuxna människor stod alltså och
tog skit från den här idioten utan att tjafsa emot. Vi som kom inhyrda
och upplevde det här för första gången hade svårt
att tro våra ögon, men eftersom vi satt så pass löst som
vi gjorde så ifrågasatte inte heller vi det öppet.

Även rövslickaren kallade till samlingar där han skulle tala
om för oss andra hur vi skulle jobba, vad som var slappa fasoner och så
vidare. Helt enkelt för att befästa sin egen maktposition. Men han
hade ännu inte kontroll över oss inhyrda. Vi lät oss inte köras
med hur som helst, i sådana fall hade man ju som inhyrd jobbat ihjäl
sig för länge sedan. Vår uppenbara självständighet
gentemot rövslickaren gav på något sätt även de andra
en marginal att få skinn på näsan. Folk började ställa
sig långt ifrån honom när han kallade till samlingar, låtsades
inte höra vad han sade och började i största allmänhet visa
att de tröttnat på hans stil. Han förstod att det var vi inhyrda
som var bovarna i dramat och ville därför sätta oss på
plats. En dag när jag stod och jobbade vid en lastpall så kände
jag hur någon kastar något på mig som träffade mig i
ryggen. Jag vände mig om och mycket riktigt så stod rövslickaren
där och flinade tillsammans med en kille från en annan avdelning.
Jag stegade dit, spände ögonen i honom och sa till honom på
skarpen. Killen blev knäsvag. Han hade ju inte en susning om vem jag var
och vad jag var kapabel till. Från och med nu så håller han
sig i alla fall borta från mig för att inte riskera att bli satt
på plats inför andra ännu en gång. Av samma skäl
slutar han också med sina samlingar. Vi som kom som inhyrda hade med andra
ord lyckats bryta den tidigare informella ledarens maktposition, vilket öppnade
upp för initiativ från andra som tidigare i några fall inte
ens hade vågat öppna käften.

Öppen konflikt

En dag delade cheferna ut ordningsregler som vi skulle kika igenom till nästa
personalmöte. Nästa dag hade de den dåliga smaken att kalla
till samling för att skälla ut oss just som vi skulle gå på
lunch, det vill säga på obetald arbetstid. Men den här gången
kokade det i leden och folk började öppet ifrågasätta deras
stil – att de alltid klagade och aldrig kom med något positivt. Några
tog upp att de hade hängt upp sig på är att vi enligt de nya
ordningsreglerna inte längre skulle få ha mobiltelefoner under arbetstid.
Cheferna själva hade ju det. Cheferna menade att de gärna skulle göra
sig av med sina telefoner, men att de var så illa tvungna att använda
dem. Det hela blåstes upp till ett praktgräl där arbetarna stod
på en linje och cheferna på en. Även chefer från andra
avdelningar slöt upp på deras sida. De pratade uppenbarligen med
kluvna tungor, för samtidigt som de hävdade att ordningsreglerna var
”demokratiska” så sade de att ”dörren är där
om det inte passar”. Dessutom ville de inte höra några klagomål,
utan det fick vi i sådana fall gå till facket med.

För att efteråt skyla över konflikten så punktmarkerade
cheferna de drivande i konflikten och försökte bygga upp en lojalitet
på patriarkala grunder, typ ”blir det några brudar i helgen?”.
Rövslickaren snackade om allting annat för att sopa konflikten under
mattan. Men dessa försök att distrahera oss funkade bara för
stunden. Vi började nu med egna samlingar som vem som helst kunde kalla
till för att ta upp olika saker och snacka ihop oss. Att cheferna var så
sviniga och hycklande som de var stärkte bara vår sammanhållning.
Vi skaffade en stereoanläggning som vi monterade upp och fyllde lokalerna
med tung reggae och hip hop. Vi utvecklade ett kodspråk för att kunna
snacka fritt framför cheferna. När vi till exempel sa att nu är
det ”soff-time”, så trodde de att nu skulle vi ta itu med de
tunga sofforna, men det vi menade var att det var ”soft-time”, att
den egentliga arbetsdagen var slut. Det fanns stora möjligheter för
maskning eftersom det saknades något egentligt system för var olika
pallar var placerade i terminalen. Det innebar att man kunde åka runt
i gångarna flera timmar med samma arbetsorder. En annan fördel var
att cheferna saknade truckar, så vi kunde köra ifrån dem. Vi
började också ta gemensamma pauser som till exempel när det
var busringningar på radio. Då bestämde vi att det var absolut
förbjudet för någon att väsnas eller köra med truckarna.
Istället stod alla stilla och garvade åt skämten. På så
sätt så kunde vi på ett kollektivt sätt ta en liten rast
som sänkte arbetstempot för en bra stund framöver. Den kollektiva
känslan kunde vi också använda för att till exempel gå
fem minuter före tiden till rast. Någon började ropa att det
är rast, det spred sig och alla sprang mot fikarummet. Ingen visste vem
det var som började ropa att det var rast, och det skulle inte heller vara
någon mening med att gå tillbaka för bara någon minut.

Plötsligt en dag så är chefens bärbara telefon som bortblåst.
Ingen av oss hade så klart någon som helst aning om var den tagit
vägen. Det innebar i vilket fall som helst att han tvingades sitta inne
på kontoret och ringa. På så sätt slapp vi honom i en
vecka tills han hade skaffat en ny telefon. Under tiden passade vi på
att sänka arbetstempot ytterligare, få en mer uppsluppen stämning
och sätta en helt ny standard för att ta pauser och raster.

Kulturrevolution

Det händelse som slutligen får bägaren att rinna över är
när en kille upprört kallar till samling. ”De har ljugit för
arbetarna!”. I en undanskymd skrubb har han hittat den stereo som de hade
haft på den förra arbetsplatsen. Den som cheferna hade sagt blev
kvar på det stället. Alla blir fly förbannade, personligt förolämpade.
Från denna stund så är chefernas legitimitet som bortblåst.
Folk relaterar bara till varandra och gör allting annat än att arbeta
– styrketränar i stallagen, utsmyckar arbetsplatsen och dansar på
truckarna. Rövslickaren drar sig undan. På bara några veckor
hade vi etablerat en helt ny orädd stämning på arbetsplatsen,
genomfört en slags kulturrevolution. Fältet låg fritt för
folk att öppna sig och utvecklas, istället för att bara någon
vecka innan vara kuvade och tysta. Många till och med beväpnade sig
symboliskt med stora runda metallbrickor som fanns i terminalen och siktade
på cheferna med glimten i ögat. På bred front ifrågasatte
man helt enkelt chefernas auktoritet. Den kollektiva andan innebar också
att vi helt utan att blanda in cheferna och personalmötena införde
ett rotationsschema för disken, som tidigare hade gjorts oavlönat
av kvinnorna från kontoret. Även de äldre tillbakadragna arbetarna
lyste upp och började berätta skrönor om hur man saboterade och
kämpade på 70-talet. Skillnaden mellan de äldre och yngre arbetarna
var bland annat att när de yngre var temperamentsfulla och vände sig
mot arbetet som sådant så hade de äldre en typ av yrkesstolthet.
De visste vad de var värda och kunde därför stå upp för
det på ett helt annat sätt. Det är viktigt att man är medveten
om denna generationsklyfta så att den inte blir ett hinder, utan att man
ändå kan stå enade och stärka varandra.

Motdrag

Först när nyanställningar skulle göras såg cheferna
en möjlighet att driva upp arbetstempot. Detta genom att försöka
slå in en kil i vår sammanhållning genom att inte anställa
några av oss inhyrda som gick bra ihop med arbetarkollektivet. Detta verkar
inte fungerat något vidare. Då jag besökte arbetsplatsen någon
månad senare så möttes jag av glada miner, knutna nävar
och stolta unga tjejer som körde förbi cheferna med höghöjdstruckar
så det rök i gångarna. Känslan av dubbelmakt fanns kvar.
Chefernas nästa försök att krossa sammanhållningen var
att införa skiftgång för att minska antalet arbetare åt
gången för ökad kontroll och mindre marginaler att slappa på
emellan varven. Men eftersom tillräckligt många faktiskt hellre jobbade
kväll så protesterade man inte och kampen går nu vidare i nya
former.

5. Ansiktslöst motstånd

De flesta brukar tänka på facket när arbetsplatskamp kommer
på tal, men det har visat sig vara betydligt mer givande att ta sig an
diskussionen på ett mer förutsättningslöst sätt. För
kampen på arbetsplatsen är ju så mycket mer än traditionell
facklig förhandlingsverksamhet!

Från alla håll blir vi intalade att politik inte handlar om vår
verklighet. Att det är något som rör sig över våra
huvuden. Att det skulle vara något abstrakt som olika typer av specialister,
politiker, pampar och byråkrater sysslar med. Det där har ju de flesta
av oss sedan länge sett igenom. Men allt för sällan tar vi våra
egna erfarenheter på riktigt allvar och drar praktiska konsekvenser av
dem. Därför har jag tillsammans med andra kamrater sedan några
år tillbaka valt att prioritera diskussioner om våra erfarenheter
av självverksamhet och självständigt ”ansiktslöst”
motstånd på våra arbetsplatser. Det handlar om mer eller mindre
fantasifulla metoder som vi tar till för att göra livet drägligare
för oss när vi löneslavar. Kampmetoder som slår direkt
mot arbetsköparna utan förvarning, som är enkla att tillämpa
och som ofta uppnår omedelbara resultat.⁴² Vilka metoder och strategier
har vi erfarenhet av? Vilka resultat har faktiskt uppnåtts? Och vilka
lärdomar kan vi dra av det?

Utgångspunkten måste vara de kamperfarenheter och mikrokonflikter
som man själv och arbetskamraterna använder sig av till vardags. Det
kan handla om maskning, om extra långa rökpauser, om att rutinmässigt
skriva upp någon halvtimme extra på arbetsrapporten... Dessa vardagliga
åtgärder kan fungera som språngbräda för ett mer
utvecklat, strategiskt och kollektivt motstånd. Ett effektivt medel är
att så gott det går göra sig oberoende från arbetsköparen,
chefen och mellancheferna. En solidarisk arbetsstyrka kan organisera produktionen
efter eget huvud, kan strunta i regler och order uppifrån, kan till och
med öppet obstruera. Eftersom alla genom den nya organisationen har blivit
oersättliga på arbetsplatsen, och eftersom ingen agerar ledare i
dessa aktioner så har man blivit mer eller mindre osårbara för
ledningens motåtgärder. Med denna styrka är det, i bästa
fall, möjligt att genomdriva de förändringar man vill uppnå
utan att överhuvudtaget varsla om konfliktåtgärder eller ställa
några krav på ledningen. I andra situationer kan det krävas
direkta påtryckningar, som till exempel kollektiv minskning av arbetsprestationen,
samordnade hot om uppsägning eller sjukskrivningar.

Något som kanske är självklart är att en förutsättning
för att den självständiga kampen skall kunna bli verkligt betydelsefull
är att det finns en solidaritet arbetarna emellan, en känsla av att
man är ett kollektiv med gemensamma intressen. Men det är absolut
inte självklart att solidariteten alltid är något på förhand
givet. Betydligt oftare så måste den skapas genom kamp. Här
kan det ”informella gänget” spela en viktig roll. Några
börjar vara solidariska med varandra, sätter en standard med en klasskampslinje,
som sedan sakta men säkert smittar av sig och börjar tillämpas
av fler och fler arbetskamrater. Genom den ökade solidariteten arbetskamraterna
emellan och genom framgångsrika delsegrar så får man ett stärkt
självförtroende. Samhörigheten med jobbarkompisarna ger en ny
rättsmoral. Lojaliteten ligger nu enbart hos arbetskamraterna och hos en
själv, inte hos företaget eller ledningen.

Isbergsmodellen

Arbetarkampen bedrivs till stor del i det fördolda, varenda dag, inte bara
när facket begärt förhandling. Vi har att göra med en ”isbergsmodell”
som är en liknelse för att beskriva hur de öppna konflikterna
bara är toppen på ett mycket större isberg, bestående
av en mängd små dolda kamper som vi deltar i hela tiden. Endast en
liten del av kampen sker öppet och kommer till ledningens kännedom.

Detta har också en motsvarighet i arbetsorganisationen, som i praktiken
till största delen bygger på informell kunskap hos arbetarna (som
ledningen hela tiden försöker få insyn i och kontrollera).

Det krävs att man uppmärksammar hela ”isberget” för
att kunna sätta in de öppna konflikterna och kraven i sitt rätta
sammanhang. Krav på till exempel arbetstidsförkortning (öppen
kamp) kan ju ligga i företagsledningens intresse om det går hand
i hand med en intensifiering av arbetsmomenten (dold kamp). För de som
inte känner till de dolda kamperna och de informella strukturerna så
framstår det som de öppna konflikterna kommer som en blixt från
klar himmel. Man saknar konfliktberedskap som bygger på erfarenheter av
den dolda, vardagliga kampen. Det är ju ofta de dolda kamperna som är
startsträckan för de öppna. Det är ofta där vi kan
och måste börja enligt principen övning ger färdighet.
Arbetsköparna kan aldrig känna sig trygga eftersom de bara ser toppen
på isberget, utifrån/ovanifrån, och svävar i ständig
ovisshet om kampens verkliga natur och utbredning. De vardagliga småstriderna
är något som alla arbetare har erfarenhet av, men som det sällan
talas om. Det är ofta mycket svårt att ställa någon enskild
arbetare till svars för det.

Varför bryta spelreglerna?

Motiven för den enskilda att delta i ”ansiktslöst motstånd”
kan variera väldigt mycket från situation till situation. Det kan
handla om att man tjänar på det, att man förhåller sig
solidarisk med sina arbetskamrater eller andra arbetare (till exempel konsumenterna
av de varor eller tjänster man producerar), att man drivs av en brinnande
politisk övertygelse, att det görs som personlig hämnd mot ledningen
och arbetsköparna, att det förenklar ett visst arbetsmoment trots
att det drabbar produktiviteten, eller att man helt enkelt tycker att det är
roligt.

Ofta deltar man spontant på ett instinktivt sätt som en del av arbetarkollektivet,
utan någon föregående planering eller uttalad anslutning till
den ena eller andra kampformen. Men bara för att det inte är överlagt
så behöver det dock absolut inte sakna strategi och taktik. Den gemensamma
målsättningen behöver inte vara uttalad, men brukar av de inblandade
ändå uppfattas som både självklar och tydlig. Detta eftersom
man delar samma situation, har ett gemensamt klassintresse och många gånger
en god kännedom om varandra eftersom man kommer varandra nära inpå
genom det gemensamma arbetet och kampen mot det.

Det är heller inte alltid självklart att ord och handling stämmer
överens på ett konsekvent sätt, som man kanske kan förledas
att tro. Ett exempel på detta är den kvinna som arbetade på
kontor och blev påkommen med att dryga ut lönen med småutbetalningar
till sig själv. Hon försvarade sig med att ”det undermedvetna”
styrde hennes handlande. Hon gjorde något otillåtet som utan tvekan
gynnade hennes ansträngda ekonomi, på arbetsköparnas bekostnad.
Egentligen tyckte hon nog att hon var mer än värd denna extrainkomst,
men hon skulle aldrig erkänna det öppet för de överordnade.
Detta beteende verkar vara mycket vanligt och kan nog inte förklaras bort
som rent och skärt självbedrägeri.

Många av de som framställer sig som arbetsköpar-tillvända
och som talar sig varma om arbetsmoral och lojalitet med företaget, har
i praktiken ändå visat sig agera helt tvärtom. Läpparnas
bekännelse kanske i dessa fall kan fungera som en försvarsmekanism,
en rökridå och officiell fasad för att de personligen ska klara
ryggen och slippa få skit uppifrån. Den officiella fasaden utspelar
sig på arbetsköparnas planhalva och kan i många fall skilja
sig drastiskt från verkligheten, ”under ytan”, där man
inte känner något behov av att låtsas följa de borgerliga
spelreglerna.

Direkt aktion skapar klassmedvetande

Vad händer då när vi blir politiskt handlande subjekt och inte
bara offer för omständigheterna, lydig arbetskraft, passiva konsumenter?
Jo – vi blir klassmedvetna! Vi lär oss kämpa för mer inflytande,
mer att säga till om. Självaktiviteten och de förbättrade
arbetsförhållandena vi tillkämpar oss kan leda till att vi växer
som människor, relationerna mellan könen förändras, tidigare
uppdelningar mellan olika grupper övervinns, gamla lojaliteter och samhällsbevarande
rollmönster ifrågasätts, vi blir modigare och kan kosta på
oss att vara mer solidariska.

Vi kanske inte kan få genom kravet på högre lön alla gånger,
men det brukar vara desto enklare att begränsa arbetsprestationen, påverka
arbetsmiljön och själva arbetet – hur väl det utförs och
hur mycket. Det är inte fy skam eftersom dessa förbättringar
av arbetsförhållandena är något som vi konkret märker
av genom materiella fördelar i vardagen – en slags reallöneökning.
Höjningar i lönekuvertet kan dessutom snabbt ätas upp av prishöjningar.

Alla möjligheter att kommunicera arbetare emellan utan ledningens inblandning
eller insyn är guld värt. Det kan bidra till att skapa en ovärderlig
gruppkänsla och handlingsberedskap för framtiden. Men en öppen
diskussion i fikarummet på jobbet om att ta strid är inte alltid
fruktbar på ett tidigt stadium. Det har visat sig att folk i allmänhet
bara deltar i de kamper de tror sig kunna vinna. Därför är det
enda säkra sättet att verkligen få med sig fler på sin
linje att visa på synbara framgångar i den praktiska kampen – en
slags handlingens propaganda. De teoretiska spekulationerna och de stora slagorden
leder ofta ingen vart. Alla måste inte vara överens om allting för
att vi ska kunna agera. Enda sättet att bredda solidariteten och kampviljan
är att ta initiativ och gå till praktisk handling, även om man
till en början bara är en liten minoritet. Verkligheten får
avgöra vem som har rätt.

Även om det i alla lägen är rätt att stödja, uppmuntra
och om möjligt ta initiativ till självständig kamp så är
det därmed inte sagt att man ska uppmana till de allra mest avancerade
kampmetoder.⁴³ Självklart måste man i varje enskilt fall göra
taktiska bedömningar av vad som är rätt och riktigt att satsa
på. Inte sällan är det ”de små stegens politik”
som gäller. Det måste finnas någon slags jordmån för
de åtgärder man väljer att ta till. Men å andra sidan
– det ligger en viss språngartad utveckling i själva arbetarkampens
natur. I en kampsituation sker en mer eller mindre drastisk pendling från
det stiltje som kan upplevas i normalfallet, till den oerhörda uppdämda
kraft och styrka som arbetarklassen faktiskt besitter i ett uppror eller en
vild strejk. När konflikten blir öppen, tydlig och omedelbar tvingas
alla välja sida. I ett sådant läge kan man få helhjärtat
stöd från de mest oväntade håll. Om inte annat så
får man i alla fall svart på vitt klart för sig vad arbetskamraterna
verkligen går för. Därför kan det vara en poäng att
skaka om och röra om ordentligt i grytorna, istället för att
gå lugnt och försiktigt tillväga. Bara man inte blottar sig
för bakslag eller tar sig vatten över huvudet.

Gruppkänslan är en viktig faktor som avgör om gnäll och
missnöje utvecklas till aktivt motstånd. Genom daglig självverksamhet
i permanent konflikt med arbetsköparna och deras nyttiga idioter, bygger
vi med många små steg sakta men säkert upp ett självförtroende
och en självtillit på vår egna förmåga att i handling
agera för våra intressen. Vi höjer vårt klassmedvetande,
samtidigt som vi övar oss inför framtida, hårdare strider.

Apropå klassmedvetande så skrev Marx i ”Den heliga familjen”:

Frågan är inte vad den eller den arbetaren eller ens proletariatet
som helhet vid ett visst tillfälle föreställer sig vara målet.
Frågan är vad proletariatet är och vad det i enlighet med sitt
vara historiskt tvingas att göra.

Klassmedvetandet kan med andra ord inte existera lösryckt från praktiken.
Klassmedvetandet är inget som man kan predika för andra, utan är
snarare förmågan att i handling agera som klass för sina intressen.
Vill vi höja klassmedvetandet måste vi hitta ändamålsenliga
sätt att agera och organisera oss på. Ingen annan kan göra det
åt oss.

Fackets begränsningar

Självaktivitet på arbetsplatsen är ett alternativ här och
nu där alla kan delta, istället för att passivt vänta och
kanske förgäves förlita sig på att ett (ofta tandlöst)
fack ska växa sig starkt. Facket är först och främst en
kollektiv försäljare av varan arbetskraft, en försvarsorganisation
för lönearbetarna som medlar mellan klasserna inom det kapitalistiska
systemet och slår vakt om de lagstadgade rättigheter som hittills
uppnåtts. Den självständiga kampen däremot är till
sin natur en mer renodlad klassorganisering där vi lär oss kräva
och ta för att flytta fram våra positioner. Självverksamheten
höjer klassmedvetandet genom arbetarnas vardagsmilitans på ett helt
annat sätt än vad den fackliga verksamheten förmår. Styrkan
ligger i självständigheten hos klassen och den ”utomkapitalistiska”
potentialen – att kampen har en inneboende förmåga att gå bortom
löneslaveriet och kapitalismen.

Det är som sagt viktigt att påminna om att det var strejkerna som
gav upphov till fackföreningarna, och inte tvärtom. Visst gör
ökad organisering och strejkkassor strejken till ett starkare vapen, men
samtidigt får man inte glömma att fackföreningsrörelsen
har haft ett intresse av att hålla kampen inom produktionens sfär
under kontroll. De fackliga kraven har ju främst handlat om högre
löner och kortare arbetstid. Den kamp som tar sin utgångspunkt i
arbetarnas revolt och spontana utlevelse hotar en stabil kapitalackumulation
(och därmed profit). Därmed hotas också fackföreningens
möjligheter att driva igenom förbättrade lönevillkor. Att
respektera kapitalistens krav på att kunna överleva i egenskap av
kapitalist, alltså att respektera hans krav på bibehållen
eller ökad produktivitet för att kunna överleva i konkurrensen
med andra kapitalister, verkar ha blivit den dominerande uttalade eller underförstådda
kärnan i fackföreningsideologin.⁴⁴

Eftersom fackföreningarna är medlande institutioner som representerar
arbetarna som förhandlingspart gentemot arbetsköparna, så får
de ett intresse i att kontrollera arbetarnas kamp. Enligt den inomkapitalistiska
logiken där arbetskraften säljs som en vara på marknaden så
har fackföreningarna en balans att upprätthålla mellan å
ena sidan tillräckligt höga krav för att behålla medlemmarna
och å andra sidan tillräckligt låga för att accepteras
av arbetsköparna. På så sätter spelar facket samma roll
som staten i sin funktion att medla mellan, och på så sätt
upprätthålla, klasserna. Precis som staten så måste även
fackföreningarna anpassa sig efter det skiftande styrkeförhållandet
mellan klasserna.

Utan att erkänna den utomfackliga kampen kan det nog bli svårt, för
att inte säga omöjligt, för till exempel SAC eller andra basdemokratiska
fackföreningsinitiativ att utifrån ”noll” etablera nya
stridbara sektioner eller klubbar på sina arbetsplatser. Om vi tittar
på historien så lade strejkerna och kamperfarenheterna ju som sagt
grunden för fackföreningarna, och inte tvärtom. Utan arbetarnas
självaktiva permanenta kamp i ryggen, så återstår till
sist endast ett fackligt legalistiskt skal, en överbyggnad som förlitar
sig på den borgerliga statens välvilja.

Arbetsrätten är stadgad i lag, men liksom alla andra lagar är
den inte huggen i sten. Det är endast en formell rätt som kan tas
ifrån oss och urholkas till ett tomt skal när arbetsköparna
går på offensiven, vilket är precis vad vi upplevt under hela
90-talet och fram tills idag. När vi inte längre fullt ut kan förlita
oss på juridiska rättigheter måste vi ha något mer handfast
att sätta upp emot den nakna utsugningen. Inte minst är detta en sanning
i dagens flexibla branscher med bemanningsföretag, tillfällighetsanställningar
och tvångsåtgärder som skamlöst utnyttjar arbetskraftsreserven.

Svaret på denna situation ligger i att utveckla och stärka självaktiviteten,
som idag främst tar sig uttryck som ”ansiktslöst motstånd”.
De självständiga strategierna står inte i motsättning till
facket som sådant, utan kan tills vidare (i en icke-revolutionär
situation) fungera som ett komplement, och kan i förlängningen även
radikalisera facket. Om den självständiga traditionen hos arbetarna
blir såpass utbredd att den utgör en form av dubbelmakt, skulle det
nämligen kunna innebära att en annars maktlös fackförening
på så sätt hamnar i en verklig förhandlingsposition.

Arbetsmoral och självkänsla

Facket har den egenheten att det binder upp arbetarklassen till den kapitalistiska
staten och dess lagar, och fungerar som en slags ”public service”,
med a-kassa och juridiskt ombud. Den självständiga strategin angriper
däremot den borgerliga arbetsmoralen och ifrågasätter lojaliteten
med den kapitalistiska staten.

Eftersom statens uppgift är att leverera tillgången på arbetskraft
så är det den som ska se till att utbilda en hög arbetsmoral
hos befolkningen. Lojaliteten med staten har i alla tider gått hand i
hand med en hög arbetsmoral hos lönearbetarna. Vi ska göra rätt
för oss, bita ihop, visa oss duktiga och dugliga. Detta gäller i allra
högsta grad oss i Sverige, med det socialdemokratiska arvet. Om vi vill
komma någonstans i klasskampen så måste vi undergräva
både den kapitalistiska arbetsmoralen och lojaliteten med den kapitalistiska
staten. Vi måste sluta vara lydiga och passiva. Så länge som
vi måste sälja oss så ska det stå dem dyrt.

En sak som däremot är viktig att inte glömma bort när vi
allt häftigare kritiserar den kapitalistiska arbetsmoralen är vikten
av självkänsla i arbetet. Det är inte den vi kritiserar. Det
är alltid taktiskt rätt att höja den egna självkänsla.
En form av självkänsla kan vara yrkesstoltheten, som i sig utgör
ett slags klassmedvetande, inte minst för den äldre generationen.
Den kan spela en avgörande roll i klasskampen när den innebär
att man känner sitt eget värde och därför kan stå
upp för sina krav. Därför måste man spela sina kort rätt
så att man inte ställer till exempel yrkesutbildade eller äldre
arbetare mot outbildade och yngre. Klassmedvetandet kan ta sig olika former
och uttryck, men i grund och botten tillhör man ju samma klass.

Den enda sanna glädjen när man löneslavar är att på
olika sätt sabotera för arbetsköparna. Det kanske kan låta
hårddraget, men antingen saboterar de våra liv eller så saboterar
vi deras utsugning av oss. Det handlar inte om skadeglädje, utan om ett
medvetande om att våra intressen som arbetare står i motsats till
arbetsköparnas, att klass står mot klass. Deras mål är
inget annat än att ständigt plundra oss på mer profit, medan
vårt mål är att tillgodose våra mänskliga behov
utan att bli utnyttjade. De försöker få ut så mycket arbetskraft
av oss till så låg lön som möjligt, medan vi med så
liten arbetsinsats som möjligt, eftersträvar bästa möjliga
betalning. Det som gynnar dem skadar oss och tvärtom. Klasserna står
i ett antagonistiskt förhållande till varandra. Vi är varandras
motpoler. Klasskampen kan på så sätt liknas vid en dragkamp
där den ena klassen bara kan nå framsteg på motståndarens
bekostnad. Det är arbetarklassen som är motsättningen till den
härskande klassen. Det är också arbetarklassen som kan välta
det kapitalistiska systemet över ända. Allt annat än ett samhälle
uppbyggt efter principen: ”Av var och en efter förmåga, åt
var och en efter behov” är ovärdigt människan.

Mikrokonflikter

Den självständiga kampen handlar till stor del om de små vardagliga
Mikrokonflikterna. Målet är kanske i första hand att sprida
och cirkulera kamperna över hela samhällsterrängen istället
för att som många traditionella fack och partier ensidigt fokusera
på stora offentliga punktaktioner som strejker och massdemonstrationer.
Det ena utesluter inte det andra, men i dagens situation så verkar det
dolda vardagsmotståndet vara den mest framåtsyftande tendensen i
klasskampen. Åtminstone är det så att den självständiga
kampen, ofta i form av Mikrokonflikter, spelar en enormt mycket större
roll än den minimala uppmärksamhet den brukar få.

Det finns flera strategiska fördelar med att prioritera självverksamhet
i form av Mikrokonflikter, självständig kamp och ”ansiktslöst”
motstånd:

– det ger ökad självtillit, självkänsla och höjer klassmedvetandet
– det kan spridas, är enkelt att reproducera, inte någon specialistkunskap
– det är flexibelt, och därmed på initiativet och på så
sätt svårare för arbetsköparna att bemöta
– det är offensivt, man varslar och varskor inte motparten när man
ska slå till
– solidariteten och kännedomen om varandras behov växer i kampen
– det är självaktivitet i motsats till byråkratisering
– det skapar mening av meningslöshet, blir därför roligt och
bekämpar på så sätt vår alienation och stimulerar
vårt engagemang och nyfikenhet istället för att döda dem
– det är decentraliserat och kan, i motsats till strejker, demonstrationer
och ockupationer på så sätt ofta undgå högteknologisk
övervakning och repression samt reformistiska ledares försök
att manipulera och kuppa kampen⁴⁵

Kunskap är makt

Det har visat sig vara dynamit att föra en enklare arbetsplats-dagbok.
I dagboken kan man dokumentera alltifrån löften från ledningen,
tjafs med chefer, konflikter och kampmetoder till statistik över arbetsskador,
produktivitet och vinst, anställningsförhållanden och så
vidare. På detta sätt kan man upptäcka mönster och lättare
komma underfund med arbetsköparnas strategier. Det är också
ett bra sätt för att skaffa sig väl underbyggda faktaargument
som behövs för att få med sig arbetskamrater och på ett
effektivt sätt kunna kritisera ledningen, vilket är förutsättningen
för att arbetsplatskampen ska bli framgångsrik i längden. Här
läggs också grunden för eventuella framtida flygblad, föredrag,
eller arbetsplatstidningar.

När ledningen kallar till personalmöten lägger de ofta fram ett
faktaunderbyggt resonemang och vi ställs för fullbordat faktum. Om
vi också har sett till att skaffa oss fakta så kan vi som kollektiv
ta initiativ till när saker och ting skall tas upp, utan att välja
någon enstaka företrädare eller representant, och göra
det helt utanför ”de ordnade formerna”, officiella möten
och reguljära kanaler. Man knallar helt enkelt in till chefen som grupp
och ställer gemensamt sina krav. Man uppmuntrar dialogen arbetarna emellan
och sätter själva upp spelreglerna, men vägrar ingå dialog
på ledningens villkor. Enighet och intiativ är nyckeln till framgång.

En annan möjlighet som denna kunskap visat sig kunna ge är till exempel
att kunna styra bort arbetsledare genom att envisas med att ställa obekväma
frågor när de inte är beredda. Om man står och snackar
med några arbetskamrater och vill vara i fred och en arbetsledare eller
förman dyker upp och snokar, så kan man göra ett tillfälligt
avbrott i diskussionen, för att istället klämma dem på
deras svaga punkter. Man kan till exempel fråga hur det går med
de där nya fläktarna som de lovade på personalmötet i september
förra året, och inte lämna några öppningar för
några andra diskussioner. Klarar de att slingra sig undan detta så
är det bara att vara obarmhärtig och pressa dem på ytterligare
andra känsliga saker och löften som inte är uppfyllda, eller
något annat som är svårt att försvara. Det brukar ofta
sluta med att de plötsligt får något viktigt att göra
och ser till att ”glida” därifrån. Vilket ju var precis
det man ville. Om detta beteende blir vanligt så kan det verkligen reta
gallfeber på cheferna.

6. Militanta arbetsplatsundersökningar

Arbetarklassen behöver bara betrakta sig själv för att
förstå kapitalet. Den behöver endast bekämpa sig själv
för att förstöra kapitalet. Den måste förstå
sig själv som politisk kraft. Och den måste negera sig som produktivkraft.

Mario Tronti, Kampen mot arbetet⁴⁶

I Italien i början av 60-talet initierade en grupp runt tidningen Quaderni
Rossi (Röda häften) en serie arbetsplatsundersökningar i syfte
att hitta fram till nya och fungerande perspektiv för arbetarkamp, anpassade
till en förändrad situation⁴⁷.
Arbetsplatsundersökningarna byggde
i sin tur på ett frågeformulär som Marx utvecklade för
den franska arbetarrörelsen⁴⁸,
och spelade en viktig roll för utvecklingen
av den så kallade operaismen (vilket på svenska betyder ungefär
arbetarism) ⁴⁹, som var en marxistisk
nytolkning som träffade rätt
i tiden. Denna teoribildning kallades på italienska operaismo. Utifrån
en ingående kännedom om den italienska arbetarklassens sammansättning
och kampformer så skapade operaismen en beredskap som kunde influera och
driva på den autonoma – i betydelsen utanför fackföreningarna
– arbetarkampen. Denna nådde en höjdpunkt den ”heta hösten”
1969 med en mängd vilda strejker, fabriksockupationer och sabotage.

Vad är det då som skiljer militanta undersökningar från
andra undersökningar? Militanta undersökningar genomförs av arbetare
som jobbar på den arbetsplats som är föremål för
undersökningen. Det handlar om ett försök att förena det
egna deltagandet i kampen med analysen av densamma. Vad som framförallt
ska undersökas är:

• Vilka kampformer praktiserar arbetarna?
• Vilka behov görs gällande i dessa kamper?
• Vilka skillnader finns mellan olika arbetare som förhindrar utvecklingen
  av gemensamma kampformer?

Föreställningen att arbetarkampen riktar sig mot arbetet som sådant
– och därmed direkt mot kapitalägarnas utsugning – är en grundbult
i konceptet militant undersökning. Arbetarna på ett företag
försöker på alla sätt undandra sig ledningens försök
att få dem att arbeta mer, snabbare, effektivare, noggrannare, ja överhuvudtaget
arbeta. Arbetarna lär sig så småningom att hitta luckor i produktions-
och arbetsorganisationen. För att motverka detta är företagsledningen
tvungen att med jämna mellanrum omorganisera produktionsprocessen och införa
nya uppdelningar och kategorier av arbetare.

En primär uppgift för en militant undersökning är att benämna
och analysera dessa splittringsförsök på ett tidigt stadium,
för att kunna organisera ett kollektivt motstånd mot kapitalets angrepp
innan detta blivit verklighet. Våra motstrategier kan vara att försöka
göra individuellt arbete till kollektivt och lära varandra olika arbetsmoment
för att kontrollera produktionen självständigt, istället
för att vara så styrda, kontrollerade och beroende av ledningen.

En enkel tumregel är att alla förändringar som inte vi själva
tagit initiativ till är ett angrepp mot oss. Detta innebär inte att
vi relexmässigt måste motsätta oss alla förändringar
som kommer uppifrån. Med lite fantasi och fräckhet så kan man
istället vrida vissa av deras vapen ur händerna på dem. Datorisering
kan vid första anblicken verka som en skärpning av deras kontroll
av oss, men har också visat sig vara en svag punkt där ett enkelt
litet sabotage kan vara mycket kännbart och lamslå hela produktionen.

Utifrån ett operaistiskt perspektiv är det inte den tekniska utvecklingen
som bestämmer hur arbetet ska organiseras. Istället är produktionens
organisering så gott som uteslutande resultatet av kampen och styrkeförhållandet
mellan klasserna.

Operaismen

Metoden med arbetsplatsundersökningar utvecklades alltså i Italien
på 1960-talet av de organisationer och tidningar som bildades kring konceptet
arbetarautonomi. Grunden till operaismo var att det i den italienska arbetarklassen
växte fram en stark och temperamentsfull autonom opposition mot det sossiga
kommunistpartiet PCI och de partidominerade fackföreningarna.⁵⁰ Nya självständiga
kamper tog form och fick allt större spridning utanför partiets och
fackföreningarnas kontroll. I de operaistiska tidningarna började
man studera upproren i de italienska fabrikerna och arbetarklassens historia
genom nya tillämpningar av flera av Marx mest framstående teorier
– Kapitalets tre band, men kanske framförallt förarbetet Grundrisse⁵¹.

Operaismen innebar att man bröt med synsättet att arbetarklassen är
ett passivt offer som enbart reagerar defensivt gentemot kapitalets härjningar.
Istället hävdade man att arbetarklassen i själva verket är
motorn i den kapitalistiska utvecklingen som är fullt kapabel att i förlängningen
krossa kapitalet genom sin förmåga att initiera kamp och på
så sätt tvinga kapitalet till att ständigt omorganisera och
omforma sig.

Operaisterna utförde två typer av undersökningar, samtida och
historiska.⁵² När det gäller den historiska forskningen av arbetarklassens
internationella kamper så studerar bland andra Mario Tronti och Sergio
Bologna arbetarklassens organisationshistoria och hur kamperna utvecklats mot
den kapitalistiska planeringen i Europa och USA.⁵³ Denna historieforskning sprider
sig även till Västtyskland där Gisela Bock och Karl-Heinz Roth
ger ut undersökningar om ”den andra arbetarrörelsens” oförsonliga
strider vid sidan om de traditionella partierna och fackföreningarna i
USA respektive Tyskland.⁵⁴

Alquati

Banbrytande för de samtida studierna av arbetarkamp var de undersökningar
på Fiats bilfabriker och Olivettis verkstadsindustrier som sociologen
Romano Alquati publicerade i Quaderni Rossi.⁵⁵ Undersökningarna utfördes
i form av ”conricerca”, sam-undersökningar, som utfördes
kollektivt och med tiden allt mer självorganiserat av militanta arbetare
inifrån själva arbetsplatserna i motsats till de traditionella akademiska
sociologernas utifrån-perspektiv. Undersökningarna bedrevs med ett
genuint underifrån-perspektiv som basarbete i den verkliga, materiella
arbetarrörelsen.

Syftet med undersökningarna var att kommunicera ett sammanhang för
att vidga vyerna och verka mot den politiska atomiseringen av proletariatet.
Den isolerade kampen som inte utmanar den kapitalistiska arbetsdelningen är
”blind”, och måste övervinnas kollektivt för att kunna
göra slut på utsugningen. Arbetarklassen är ju en nödvändig
del av kapitalismen, men arbetsköparna måste hela tiden försöka
absorbera dess kamp och göra den till en funktionell mekanism för
de kapitalistiska intressena. Det klassiska exemplet är keynesianismen
som var ett försök att ta udden av revolutionshotet genom införlivande
av arbetarklassens lönekrav med stegrande konsumtion och därmed möjligheter
för ökad produktivitet. Även om arbetarkampen förs allt
hårdare, så kan den alltså inte hota systemet så länge
den förblir ”blind”, utan analys. Tanken är att undersökningarna
ska kunna vara en katalysator för att övervinna arbetarkampens begränsade,
inskränkta och splittrade – helt enkelt inomkapitalistiska – karaktär.
Kunskap möjliggör politisk handling. Revolutionärers uppgift
handlar därför om att övervinna splittringen mellan analys och
politisk aktion.

Ny klassammansättning i samhällsfabriken

Alquati visade att trycket från den spontana baskampen tvingar kapitalismen
till en ny strukturell organisationsfas. Kampen mot den kapitalistiska nyorganiseringen
i början av 60-talet var till en början spontan men formades så
småningom till en ny politisk sammansättning av arbetarklassen som
utvecklade nya förutsättningslösa kampmetoder med nytt innehåll.
Drivande var organisatoriska kärnor av unga arbetare utanför facket
som misstrodde de traditionella arbetarorganisationerna med deras torftiga polemik
som beslöjade den kapitalistiska nyorganiseringen och inte erbjöd
något annat än en karriär. De såg klarsynt på hur
de officiella arbetarpartierna mystifierade arbetsköparväldet med
en förment borgerlig objektivitet i sin strävan att få administrera
systemet, vilket objektivt hjälpte till att legitimera kapitalismens allenarådande
makt. De unga arbetarna förkastade den falska opposition som de traditionella
organisationerna med en medlande uppgift hade tagit på sig, i form av
en ”demokratisk” regering som förespråkade samförstånd.
De nya kamperna överkom istället de äldre arbetarnas passivitet
och utvecklades kvalitativt mot ett allt mer politiserat innehåll som
skapade enhet underifrån genom kamp.

De institutionaliserade arbetarpartierna PCI och PSI uppfattade på denna
tid teknologin som ett neutralt och objektivt styre som framskrider och ständigt
förbättrar produktionen. För dem var teknik utveckling och ingenting
annat. Fackets specifika funktion framträdde som en förhandlingspart
för inomkapitalistiska konflikter, medan man underlät att ifrågasätta
företagsutvecklingen, makroekonomiska frågor som levnadsstandard,
stegringen av konsumtionspriser och hela den kapitalistiska utvecklingen/planen,
som man i själva verket garanterade förutsättningarna för.
Här utgick Alquati från den operaistiska uppfattningen att fabriken
inte längre är något avgränsat utrymme, utan att kapitalistisk
produktion och reproduktion pågår i hela den samhället. ”Samhället
är en fabrik” som Mario Tronti uttryckte det. Att samhället är
fabriken innebär alltså att hela livet, hela samhället har underkastats
kapitalet och organiserats som en fabrik. En arbetare är inte bara viktig
för kapitalet som arbetare utan även exempelvis som en konsument.
Skillnaden mellan arbete och fritid börjar försvinna, kapitalet försöker
få alla sektorer och sfärer att bli produktiva. Arbetslösa är
produktiva för kapitalet om de konkurrerar om jobben på arbetsmarknaden
så att lönerna sänks, studenterna blir produktiva om de skaffar
sig rätt utbildning, hemmafruarna är produktiva om de reproducerar
arbetskraften etc. Allting underkastas kapitalet. Detta påverkar även
fackföreningarna och andra arbetarorganisationer som blir en del av systemet
och finns till för att bevara proletariatet som en del av kapitalet, som
variabelt kapital. Att kapitalet lägger hela den mänskliga tillvaron
under sig betyder också att klasskampen utkämpas överallt.

Verklig socialistisk förståelse hos arbetarna ställer frågan
om hela samhällsmakten på dagordningen. Målsättningen
med en arbetsplatsundersökning måste enligt Alquati vara att den
ska få så stor allmängiltig betydelse som möjligt, mot
arbetarnas isolering och varje möjlighet för kapitalisten att mystifiera
arbetsförhållandena.

Undersökningens inledningsskede

I Olivetti-undersökningens inledningsskede startade Alquati och ett tiotal
arbetarmilitanter med att få igång och försöka sprida
en diskussion på ett minimumstadie för att skaffa sig en bättre
problemförståelse, för att efter hand fördjupa sig i problemen,
göra kritiska jämförelser och utbyta berikande erfarenheter.
Det första målet var att bryta med den tunga slöja som de officiella
myterna och klichéerna utgjorde, och som innebar att arbetarna accepterade
sin isolerade och vanmäktiga position. Ett gemensamt koncept, en riktning,
utvecklade sig i diskussionerna som syftade till självständig organisering
och i förlängningen utsugningens upphävande. Genom mer än
100 samtal lyckades man med det första målet, att söka upp och
få unga oorganiserade arbetare att bli delaktiga. Samtidigt som diskussionerna
utvidgades som en oljefläck på vatten så fördjupades och
stimulerades de ytterligare genom alla de jäsande vardagskamper bland de
unga arbetarna i fabriken.

De undersökningar som presenterades i Quaderni Rossi lyckades tyvärr
aldrig riktigt komma över den klyfta som fanns mellan vänsterns intellektuella
och arbetarklassen. Initiativet till undersökningarna togs inte av arbetarna
själva, utan från akademiskt håll, även om syftet var
en ”sam-undersökning” där arbetarna själva var delaktiga.
Även de som på senare tid tagit upp Quaderni Rossis koncept verkar
ofta ha svårt att bryta med detta perspektiv. Ett exempel på detta
är Antonio Conti som utifrån Alquatis undersökningar urskiljer
tre faser i genomförandet av ett sådant utifrån-initiativ,
och hur det i sin tur skulle kunna utvecklas till en proletärt förankrad
själv-undersökning⁵⁶:

1) Att föreslå en proletär undersökning. Förslaget
har syftet att komma över misstänksamhet och ingjuta en övertygelse
hos proletärerna i fråga om den faktiska styrkan i undersökningen.
2) Den preliminära fasen, vilket inbegriper att göra bakgrundsefterforskning
och skapa en kommunikationsstrategi, en strategi som genererar genuina frågor,
kritik av arbetsförhållandena och som cirkulerar olika typer av erfarenheter.
3) Den utförande fasen, vilket innebär att arbetarna själva genomför
undersökningen, vilken är förankrad i fabriksorganisationen och
i de kamper som där uppstår.

Frågeformulär

Quaderni Rossi anknöt alltså till det frågeformulär som
Marx hade utformat för den franska arbetarrörelsen. Syftet med frågeställningarna
är inte i första hand att samla in information på hög,
utan att stimulera till politiska diskussioner och kritik av de kapitalistiska
förhållandena på arbetsplatser och i arbetarnas organisationer.
Helt enkelt att stödja och sprida den muntliga traditionen inom arbetarklassen.
Därför bör frågorna vara formulerade så att de kan
utgöra ett tankeväckande diskussionsunderlag för att undersöka
sin egen arbetsplats, politisera den rådande ordningen och lyfta fram
arbetarkollektivets självaktivitet och dolda kampformer. En fråga
kan till exempel lyda: ”Händer det att ni säger en sak till chefen,
men gör en annan?”. Syftet är att utifrån sin egen situation
kontinuerligt hitta möjligheter att driva på och utveckla kamper
och komma över uppdelningar arbetarna emellan. Kapitalet är beroende
av arbetarnas produktiva samverkan, arbetets organisering och arbetarnas politiska
splittring. Arbetarnas egna organisering däremot handlar om en solidarisk
subversiv samverkan, som vid en viss nivå av kamp övervinner den
rådande tekniska klassammansättningen med en politisk nysammansättning
som i sin tur tvingar kapitalet att omstrukturera arbetets organisering. Detta
klasskampsmönster gäller både samhällsutvecklingen i stort,
men även den enskilda firman och avdelningen.

Teknologi och klasskamp

Maskineriet verkar dock inte endast som övermäktig konkurrent,
ständigt på språng för att göra lönearbetaren
överflödig. Det utnyttjas av kapitalet både agitatoriskt och
avsiktligt som en mot arbetarna fientlig makt. Det blir det starkaste vapnet
(›Kriegsmittel›), när det gäller att slå ner arbetaroroligheter,
strejker osv, som är riktade mot kapitalets envåldsmakt. Enligt Gaskell
var just ångmaskinen en ›människokraftens› fiende, dom
gjorde det möjligt för kapitalisten att slå ner arbetarnas ökande
krav, vilka hotade att driva det nystartade fabrikssystemet till en kris. Man
kunde skriva en hel historik över de uppfinningar som gjordes efter 1830
och som endast hade till uppgift att tjäna som kapitalets vapen mot arbetarnas
revolter.

Karl Marx, Kapitalet

De automatiska maskinernas roll i omvandlingen av produktionsarbetet diskuterades
redan utförligt av Marx i det klassiska 13:e kapitlet (som också
är det längsta) i det första bandet av Kapitalet. Men diskussionen
om automatiserat arbete tog inte fart i breda kretsar förrän efter
andra världskriget.⁵⁷ Automationen betraktades länge som det moderna
samhällets inre logik som gradvis skulle prägla allt fler sektorer
av mänskligt arbete. Den teknologiska ödestron, determinismen, var
utbredd. Den teknologiska utvecklingen sågs som en klassneutral och objektiv
historisk process med inneboende utvecklingslagar och en färdigutstakad
riktning som automatiskt fick vissa logiska sociala följder.

På 70-talet började många inflytelserika skribenter ifrågasätta
den teknologiska ödestron och genom att återknyta till Marx analysera
vad som utmärker just kapitalistiskt präglad teknik.⁵⁸ Jämfört
med teknikdeterminismen var dessa teorier ett viktigt uppvaknande, men tenderade
istället till att hamna i ett slags kapitallogiskt dike där kapitalets
kontrollbehov blev det ensidigt bestämmande perspektivet. Visserligen var
man (i olika hög grad) inte helt blind för arbetarklassens kamp mot
teknologins sociala effekter, att teknologin är ett resultat av kapitalets
medvetna intentioner som modereras av arbetarklassens kamp. Men det som bestämde
den teknologiska utvecklingen var till syvende och sist fortfarande ett enväldigt
kapital. Dialektiken med arbetarklassens perspektiv i klasskampen saknades i
mångt och mycket, vilket i sin tur oundvikligen leder till en abstrakt
och ganska oanvändbar förståelse av klasskampen.

Teknologi och klassammansättning

Även vi har arbetat med ett koncept som sätter kapitalistisk
utveckling främst, och arbetarnas i andra hand. Detta är ett misstag.
Nu måste vi ställa problemet på sitt huvud ... och börja
om från början igen: och början är arbetarklassens klasskamp.

Mario Tronti, Lenin in England⁵⁹

Redan på 60-talet hade operaisterna i Italien utmanat teknikdeterminismen,
men istället för en slagsida åt kapitalperspektivet lade man
snarare betoningen på det mer användbara arbetarklassperspektivet.
De första stegen i denna teoribildning togs i Quaderni Rossi från
Turin, vars första nummer kom ut 1961. Initiativtagaren och chefredaktören
för Quaderni Rossi var Raniero Panzieri.⁶⁰ Han hade sin bakgrund i det
socialdemokratiska partiet PSI:s centralkommitté i Rom, men blev utesluten
då han bröt med hela den klassamarbetsstrategi som PSI, PCI och fackföreningarna
stod för. För att teoretiskt underbygga sin brytning återvände
han till Marx teorier och översatte på egen hand Kapitalets andra
band till italienska. Innan Panzieri avled plötsligt och oväntat 1964
så hade han i Quaderni Rossi hunnit publicera två banbrytande artiklar
om teknologins roll i klasskampen som fick enormt stor betydelse för den
fortsatta autonoma marxistiska teoribildningen – ”The Capitalist Use of
Machinery: Marx Versus the Objectivists” och ”Surplus Value and Planning:
Notes on the Reading of Capital”.

I sina studier återupptäckte Panzieri de tidigare marxistiska teorier
(av diverse ”kritiska” teoretiker, ex-trotskisterna Johnson-Forest-fraktionen
i USA och Socialisme ou Barbarie i Frankrike) som visat på att arbetsorganisationen
utgör en kapitalistisk plan med syfte att splittra och kontrollera arbetarklassen.
Johnson-Forest-fraktionen och Socialisme ou Barbarie hade på 50-talet
gått bortom den ”kritiska teorin” genom att också lyfta
fram arbetarklassens autonoma kamp mot sådan dominans⁶¹, men Panzieri gick ännu längre i sin analys. Han formulerade kapitalets teknologiska
utveckling som ett kapitalistiskt svar på arbetarklassens kamp genom allt
högre grad av planering. I ”Surplus Value and Planning: Notes on the
Reading of Capital” presenterar Panzieri en analys av hur arbetarklassens
autonoma kamp övervinner kapitalets uppdelningar av klassen och tvingar
kapitalet att omorganisera produktionen och utvidga sin planering till högre
nivåer.

Panzieri inordnar kapitalets planeringsfas på 30-talet i ett generellt
teoretiskt ramverk för en dynamisk klasskampsanalys av de kapitalistiska
teknologiska revolutionerna och arbetarnas organisering. Hans upptäckt
blir att den enda beståndsdelen av kapitalet som inte är möjlig
att planera är arbetarklassen. Panzieris införande av arbetarklassens
autonomi i teorin om den kapitalistiska utvecklingen innebar ett nytt sätt
att analysera hur den kapitalistiska arbetsdelningens mönster framträder
i klasskampen. Arbetsdelningen är inte bara ett ensidigt hierarkiskt maktförhållande
för att försvaga arbetarklassen politiskt – en speciell teknisk sammansättning
– utan innebär också att arbetarklassen kämpar mot kapitalets
användning av teknologi, mot den rådande arbetsdelningen, för
en ny politisk sammansättning av maktrelationerna som svarar mot det egna
klassintresset. Detta medför långtgående konsekvenser för
hur man uppfattar både kapitalets natur och hur man besvarar frågan
om arbetarklassens organisering.

Om autonoma arbetarkamper tvingar fram reorganisering och förändring
av kapitalet som gör att det utvecklas, så kan inte kapitalet vara
någon utomstående kraft oberoende av arbetarklassen. Kapitalet måste
vara själva klassrelationen. Detta fick Mario Tronti, en annan framträdande
skribent i Quaderni Rossi, och senare i Classe Operaia (Arbetarklass), att på
nytt betona Marx’ teoretiska uppdelning mellan arbetskraft och arbetarklass.⁶²
Med andra ord så försöker kapitalet inordna arbetarklassen inom
sig som ingenting annat än varan arbetskraft, medan arbetarklassen bara
kan upprätta sig själv som ”klass-för-sig” genom kamper
som bryter kapitalets ackumulationsprocess.

Kapitalets organiska sammansättning

Om politik för oss är arbetarklassens kamp som språngvis
utvecklas mot en allt högre nivå, och historien är kapitalet
som utifrån denna uppdaterar sina teknologiska och produktiva strukturer,
dess arbetsorganisation, dess kontroll och manipulativa sociala instrument ...
då förekommer politiken alltid historien... Vi startar inte med klassen:
vi kommer till den. Eller rättare sagt, vi uppnår en ny klassammansättning.
Vi börjar med kamp.

Mario Tronti, Workers and Capital

Arbetsdelningen har alltid varit avgörande för relationerna mellan
olika yrkesgrupper och mellan enskilda arbetare i en viss industri, vilket som
vi sett spelar stor roll för graden av mobilisering och vilka kampformer
som blir gångbara. I det moderna kapitalistiska systemet är arbetarklassen
reellt underordnad. Arbetsköparna använder sig av rätten att
leda och fördela arbetet genom teknologin – mekanisering och automatisering
– som ett instrument att reglera arbetsdelningen. Syftet är att ta kontroll
över arbetsprocessen och befästa sin despotiska maktposition över
arbetarklassen. De rent ekonomiska faktorerna har nämligen arbetsköparna
mindre möjlighet att påverka. Teknologin syftar alltså inte
enbart till att öka profiten, utan den har även en viktig funktion
att motverka arbetarnas möjligheter till motstånd.

När kapitalackumulationens tillväxttakt inte längre motsvarar
arbetsköparnas förväntningar så reagerar de genom att försöka
intensifiera arbetet, en relativ mervärdesstrategi, eftersom de inte längre
kan utöka arbetsdagens absolut längd. Det innebär att de i än
högre grad försöker kontrollera arbetsprocessen med målsättningen
att utvinna ytterligare mervärde utan motsvarande höjning av insatsen.
De omstrukturerar med andra ord arbetsorganisationen. Det sker i form av kapitalets
ökade organiska sammansättning, det vill säga andelen konstant
kapital (maskiner och arbetsredskap) utökas till en högre grad än
andelen variabelt kapital (löner). Det konstanta kapitalet är dött
ackumulerat arbete (i motsats till det levande arbetet – arbetarklassen), det
är ting som saknar vilja och som därför, till skillnad från
arbetarklassen, oinskränkt går att kontrollera, planera och bestämma
över (såvida man har tillräckliga resurser).

Omstruktureringen av arbetsordningen kan som i avsnitt 4 till exempel ta sig
uttryck i strategiskt (punktvis) införande av ny teknologi – automation
– i syfte att öka den oavlönade delen av arbetsdagen genom intensifiering
av arbetet. Det kan också handla om att strategiskt i produktionskedjan
utnyttja olika kategorier av arbetare, löneskillnader eller skilda anställningsformer
för att få arbetarna att driva på varandra. På samma
gång är omstruktureringen en attack på vår sammanhållning,
kunskap, kontroll och autonomi – med andra ord på vårt sätt
att organisera arbetet och kampen mot det. I praktiken innebär det en taylorisering:
ökad arbetsdelning/hierarkisering, uppskruvad arbetstakt, förtätade
arbetsmoment och metoder för ledningens ökade insyn, överblick
och formalisering av arbetsrutinerna. I sin allra mest utpräglade form
är detta löpande-bandet-produktion, ett sätt att organisera produktionen
som genom arbetarklassens kamper hamnade i kris för 30 år sedan och
ersattes av toyotisering med självstyrda grupper för egenrationalisering
och egenkontroll⁶³. Sedan dess har arbetsköparnas strategier pendlat mellan
Taylors detaljstyrning och Toyotas målstyrning. Deras omstruktureringar
och rationaliseringar kan utan tvekan motarbetas med kampstrategier som kan
få både Taylor och Toyota att slå i backen. Det är upp
till oss att vidareutveckla dem.

december 2002
författaren är medlem i Kämpa tillsammans!

Bilaga I: Frågeformulär för undersökning
av arbetsplatsen – för att hitta möjligheter till kamp

Arbetsorganisation och samverkan

1. Vilka uppdelningar finns mellan arbetarna som förhindrar gemensam kamp?
(arbetsdelning, löneskillnader, anställningsformer, diskriminering,
informella hierarkier, inflytelserika personer med samförståndsinställning
/ karriärister)

2. Hur skulle uppdelningarna kunna övervinnas för en ökad solidaritet
och kollektiv anda, som minskar ert beroende av ledningen, deras insyn och kontroll?
(göra individuella arbetsuppgifter till kollektiva, prata öppet om
löner, ställa krav på jämlikhet, fast anställda som
driver tillfälligas krav, stärka sammanhållningen och kollektivets
positioner gentemot arbetsköparna, motarbeta rövslickeri)

Avmystifiering

3. Vilka myter, föreställningar och uppfattningar finns hos de anställda
som gör att de accepterar sin situation och inte i högre grad tar
strid för sina rättigheter?
(illusioner om företaget, förhoppningar på att LO:s dominans
eller politiker kan lösa era problem, synsättet att ens egen situation
är övergående / inte går att förändra, lojalitet
med arbetsköparen / arbetsmoral, individualiserade ”lösningar”,
fördomar från borgerlig media)

4. Hur kan dessa dimridåer skingras?
(lita på era egna erfarenheter, skaffa branschkunskap, sätta egen
dagordning och stämning, uppmuntra radikal kritik, utmana den dominerande
normen: arbetsfreden-avtalsrörelsen-samförståndet-arbetsmoralen,
odla ifrågasättande och olydnad mot spelreglerna, synliggöra
motsättningar och orättvisor)

Kampen om reallönen – kampområden

5. Inom vilka områden förs kamper, öppet eller dolt?
(arbetsprestation, arbetsuppgifter, arbetstempo, arbetstider / raster, arbetsmiljö
/ säkerhet, arbetsskador, antalet anställda, anställningsformer,
lönenivåer, löneförmåner / arbetshjälpmedel,
arbetsrätt, föreningsrätt, att ha kul på jobbet / göra
meningsfulla saker för sig själva på arbetstid)

6. Vilka kampområden skulle kunna utgöra offensiva delmål som
enar, radikaliserar eller flyttar fram arbetarkollektivets positioner (med tanke
på de kamper som förs och de otillfredsställda behov / det missnöje
som finns)? (se fråga 5)

7. Vilka kampmetoder – strategi – skulle ni kunna använda er av för
att driva igenom den förändring som krävs för att uppnå
ert delmål? Hur skulle ni kunna använda kampmetoderna – taktik –
för att uppnå största möjliga genomslag utan att blotta
er för motdrag från arbetsköparen?
(register, obstruktion, maskning, sabotage, arbetsnedläggelse, strejk,
blockad, ”gott arbete” eller ”tala öppet” för
kunder, opinionsbildning, press på lokalpolitiker)

Kommunikation

8. Med vilka metoder och genom vilka kanaler kan ni ta till er och kommunicera
erfarenheter inom branschen (lokalt och globalt) för att kampen ska spridas,
stärkas och leda vidare?
(Direkt / dubbelriktad kommunikation: diskussioner vid gemensamma arbetsmoment
eller raster, möten, arbetsplatsbesök, föredrag, frågeformulär,
intervjuer, kurser och demonstrationer.
Media / enkelriktad kommunikation: flygblad, tidningar, affischer, klistermärken,
pressmeddelanden, öppna brev, internet)

Framförhållning

9. Vilka rationaliseringar och omorganiseringar är det troligt att ledningen
kommer försöka genomdriva för att trycka tillbaka era positioner,
ta mer kontroll över arbetsprocessen och pressa ur er mer arbete utan motsvarande
höjning av ersättningen?
(automatisering / nya maskiner för arbetstempohöjning, uppstyckning
och formalisering av arbetsmoment, självstyrda samverkansgrupper för
egenkontroll/egenrationalisering, uppluckring av personalsammansättning
genom t ex inhyrd arbetskraft, uppsägningar, påförande av nya
arbetsuppgifter / kategorier av arbetare, privatisering / konkurrensutsättning)

10. Vilka åtgärder skulle ni kunna ta till för att i ett tidigt
skede identifiera angreppen så att ni kan använda den kunskapen för
att besvara och avvärja dem genom ett gemensamt motstånd?
(dokumentera ledningens åtgärder och föra egen statistik, motverka
att arbetarnas kunskap om arbetet och den informella arbetsorganisationen kommer
till ledningens kännedom, utöka arbetsprocessens luckor / flaskhalsar
där ni har initiativet / kontrollen, lägga hinder i vägen för
nyckelsituationer såsom t ex tidsstudier och pilotprojekt, bemöta
ledningens argument / lägesbeskrivning, mobilisera opinion mot uppknytning
av arbetarna till rationaliseringsprojekt i arbetsköparnas intresse)

Bilaga II: Att få tag på litteratur

Att få tag på litteratur om arbetarundersökningar och liknande
är inte alltid det lättaste. Riktigt intressanta texter är svåråtkomliga
och finns fortfarande inte översatta till svenska. Har man tur kan man
hitta texter på engelska, men ofta är det tyvärr tyska eller
till och med italienska som gäller. Den teoribildning som den operaistiska
strömningen står för verkar ha gått både den traditionella
vänstern och den etablerade akademiska arbetarforskningen i Sverige spårlöst
förbi.⁶⁴

Internet har ju blivit det viktigaste sökverktyget idag. Den bästa
sökmotorn är kanske [www.google.com], men [www.altavista.com] erbjuder
även en begränsad översättningstjänst. En del texter
finns direkt åtkomliga online, andra kan man beställa hem. Det går
att göra via arkiv som till exempel Texas Archives of Autonomist Marxism
[Länk], Svenska Antikvariatföreningen
[Länk] eller bibliotek [Länk, Länk].
Observera att det numera inte bara är studenter och forskare som kan skaffa
lånekort på de välsorterade universitets- och högskolebiblioteken.
Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek [Länk] är
också välförsett med en hel del svårt material som går
att fjärrlåna via hemsidan och få levererade genom något
lokalt bibliotek.

Om man vill köpa nyare utländska böcker så kan man uppge
deras ISBN-nummer för att beställa hem dem till i stort sett vilken
bokhandel som helst. Men ofta är det billigare att beställa på
internet. De billigaste aktuella priserna kan jämföras på [Länk]
och [Länk]. Bokhandlar med specialinriktning som Syndikalistiskt Forum
i Göteborg [Länk], Jönköpings Bokcafé
[Länk] och Bokhandeln Info i Stockholm [Länk]
kan ofta vara värda att kolla in. Vänsterlokaler i största allmänhet
brukar dessutom delvis fungera som referensbibliotek/arkiv eller bokhandlare
där det ibland kan gå att fynda intressant äldre svensk litteratur
i antikvariska hyllor.

Ytterligare en möjlighet är att vända sig direkt till förlagen
eller utgivarna. Ett exempel är Arkiv förlag [Länk] som bland
annat distribuerar mycket marxistisk litteratur från till exempel Bo Cavefors
och Zenit. Det går även att beställa intressanta äldre
nummer av deras tidskrift Arkiv – för studier i arbetarrörelsens historia.
En artikelförteckning över de utgivna numren går att beställa
via e-mail.

Bilaga III: Utländsk litteratur om operaism och arbetar-undersökningar

Bibliografiska arkiv på internet

Red Notes Italian Archive (katalog över den stora samling som finns tillgänglig
i ett bibliotek i London) [Länk].

Texas Archives of Autonomist Marxism (kopior på materialet går att
köpa/beställa) [Länk].

Böcker på engelska

”The Labour Process and Class Strategies”, CSE Pamphlet #1 London:
Stage 1 1976.

”Working Class Autonomy and the Crisis” Red Notes & CSE, London
1979.

Harry Cleaver ”Reading Capital Politically” (introduktionen) 1979,
2000 [Länk].

Steve Wright ”Storming Heaven – Class composition and struggle in Italian
Autonomist Marxism”, Pluto Press 2002.

Böcker på tyska

”Spätkapitalismus und Klassenkampf – Eine Auswahl aus den ›Quaderni
Rossi›”, EVA 1972.

”Arbeiteruntersuchung und kapitalistische Organisation der Produktion”,
Trikont 1972.

”Romano Alquati, Klassenanalyse als Klassenkampf” av Wolfgang Rieland
i Thekla nr 5 & nr 6.

Wolfgang Rieland ”Autonomie und Organisation. Die Erneuerung der italienischen
Arbeiterbewegung”, Neue Kritik 1977.

Mario Tronti ”Arbeiter und Kapital”, Neue Kritik 1974, även
i Thekla nr 9.

Sergio Bologna / Massimo Cacciari ”Zusammensetzung der Arbeiterklasse
und Organisationsfrage”, Merve 1973.

Massimo Cacciari ”Qualifikation und Klassenbewutsein”, Neue Kritik
1970.

Bergmann/Janssen/Klein ”Autonomie im Arbeiterkampf, Beiträge zum
Kampf gegen die Fabrikgesellschaft”, Trikont/Association 1978.

Sergio Bologna ”Theorie ind Geschichte des Massenarbeiters in Italien”,
i 1999 nr 2/89, 1/90 & 2/90.

Primo Moroni & Nanni Balestrini ”Die goldene Horde”, Schwarze
Risse Verlag 1994.

Tyska tidningar och tidskrifter

Wir wollen alles!, Autonomie, Autonomie/Neue Folge, Thekla, Wildcat
Tyska texter på internet

Romano Alquati ”Organische Zusammensetzung des Kapitals und Arbeitskraft
bei OLIVETTI” från Thekla nr 5 (1985) [Länk].

Wildcat ”Arbeitskreis militante Untersuchung” från Thekla nr
8 (1987) [Länk].

Wildcat ”Renaissance des Operaismus? – Operaismus und Arbeiteruntersuchung”
från Wildcat nr 64 (1995) [Länk].

Böcker på italienska

Romano Alquati ”Sulla FIAT e Altri Scritti”, Feltrinelli 1975.

S Bologna, P Carpignano & A Negri ”Crisi e Organizzazione e Operaia”,
Feltrinelli 1974.

Danilo Montaldi ”Bisogna sognare, Scritti 1952-1975”, 1994.

Raniero Panzieri ”La Ripresa del Marxismo Leninismo in Italia”,
Sapere ed, 1973.

Raniero Panzieri ”Spontaneità e organizzazione, Gli anni dei ›Quaderni
Rossi›1959-1964.”(Stefano Merli) 1994.

Mario Tronti ”Operai e Capitale” Turin: Einaudi 1966, 1971.

Italienska tidningar och tidskrifter

Quaderni Rossi (1960-66), Classe Operaia (1964-67), Contropiano (1967-72), Primo
Maggio (1973-), Lavoro Zero (1975-), Quaderni del Territorio (1976-) med flera.

Litteratur som artikeln hänvisar till

Albers, Detlev / Goldschmidt, Werner / Oehlke, Paul ”Klassenkämpfe
in Westeuropa”, 1971.

Alquati, Romano ”Organische Zusammensetzung des Kapitals und Arbeitskraft
bei OLIVETTI” från Thekla nr 5 (1985) [Länk].

Anarkistisk tidskrift nr 8 (1992)”Två artiklar om Toyotismen – en
inledning”.

Andrae, Carl Göran ”Revolt eller reform – Sverige inför revolutionerna
i Europa 1917-1918”, Carlssons Bokförlag 1998.

Autonomie ”Antiimperialism för 90-talet”, utgiven av Alternativ
Stad i Miljöförbundets häftesserie Folk i rörelse [Länk].

Aufheben flera artiklar om socialdemokrati och Sovjetunionen [Länk].

Aufheben nr 10 (2002)”›Anti-capitalism› as ideology ...and
as movement?” [Länk].

Balestrini, Nanni ”Revolten i Torino”, Rabén & Sjögren
1972.

Bergman, Paavo ”Moderna lagarbeten”, Arkiv förlag 1995.

Bock, Gisela ”Die andere Arbeiterbewegung in den USA von 1905-1920”,
Trikont 1976.

Bologna, Sergio ”Class Composition and the Theory of the Party at the Origin
of the Workers Councils Movement” Telos #13 (1972). Även publicerad
i The Labour Process and Class Strategies. CSE Pamphlet #1 London: Stage 1 1976
[Länk]

Brand [Länk].

Braverman, Harry ”Arbete och monopolkapital. Arbetets degradering i det
tjugonde århundrandet”, Rabén & Sjögren 1977 (1974).

Brown J. A. C. ”Social Psychology of Industry”, Penguin 1954.

Cederqvist, Jane ”Arbetare i strejk. Studier rörande arbetarnas politiska
mobilisering under industrialismens genombrott. Stockholm 1850-1909”, Liber
förlag 1980.

Cleaver, Harry ”Reading Capital Politically” 1979, 2000 [Länk].

Collberg, Dan ”Hur SAC bildades”, Meddelande från Arbetarrörelsens
arkiv och bibliotek nr 14-15, (1980) Tema: Syndikalismen.

Conti, Antonio ”Metropolitan proletarian research. Research as a political
method” [Länk].

Dagens Nyheter 1999-05-25 ”Speditionsföretag: Hårdnande kamp
om transporter. Nationella postverk drabbas när de stora företagen
gör upp om den europeiska marknaden”.

Direkt Aktion [Länk].

Edquist, Charles ”Teknik, samhälle och energi”, Zenitserien 20,
Bo Cavefors bokförlag 1977.

Eriksson, Ulf ”Kampen mot arbetarna – och kampen mot arbetet” i Ord
& Bild nr 6-7/1978, också publicerad med titeln ”Revolten mot
arbetet – ›autonoma› teorier och praktiker” [Länk].

Flink, Ingvar ”Strejkbryteriet och arbetets frihet – En studie av svensk
arbetsmarknad fram till 1938”, Uppsala 1978.

Florén, Anders ”Klasskamp utan fackförening – om förindustriella
arbetskonflikter” i Arkiv för studier i arbetarrörelsens historia
nr 45 (1990).

Folkmakt [Länk].

Fore, Mark ”Strategier för industriell kamp”, Solidarity-pamflett
utgiven på svenska någon gång under 70-talet av AFIS (Anarkistiska
Federationen i Stockholm) som nr 3 i serien ”Revolutionära pamfletter”.

Glaberman, Martin ”Punching out”, 1952,1973.

HTF:s hemsida [Länk].

International Dockers’ Struggles in the Eighties: Workers of the World,
Tonight! [Länk].

Internationella Transportarbetarefederationen [Länk].

Israelsson, Torbjörn ”Medie- och reklambranschen, E-handel och logistik
i Sverige: var finns de framtida jobben?”, AMS Närservice 2000.

IWW-pamfletten ”A Worker’s Guide to Direct Action” [Länk].

James, C.L.R. (tillsammans med Raya Dunayevskaya och Grace Lee) ”State
Capitalism and World Revolution” Facing Reality 1950, 1986.

Johansson, Ingemar ”Strejken som vapen. Fackföreningar och strejker
i Norrköping 1870-1910”, Tiden Förlag 1982.

Jungen, Rune ”Vävarstad i uppror. Arbetarrörelsen i Borås
1880-1920”, Arkiv 1978.

Jungen, Rune ”Vävarstad i uppror: Spontan och organiserad arbetarrörelse
i Borås 1900-1902”, Arkiv för studier i arbetarrörelsens
historia nr 9-10.

Järhult, Ragnar ”Nu eller aldrig – En bok om ›den nya strejkrörelsen›”,
LiberFörlag 1982.

Kamunisti Kranti, ”Self Activity of Wage Workers – Towards a Critique of
Representation & Delegation” [Länk].

Karlbom, Rolf ”Hungerupplopp och strejker 1793-1867. En studie i den svenska
arbetarrörelsens uppkomst”, Gleerups 1967.

Kolinko ”Hotlines – Call Centre. Inquiry. Communism.”, 2002 [Länk].

Kornbluh, Joyce ”Syndikalism i USA: The Industrial Workers of the World”,
Anarkistisk tidskrift nr 8 (1992).

Korpi, Walter ”Unofficial Strikes in Sweden” i Journal of Industrial
Relations XIX, no 1 1981.

Kämpa Tillsammans ”Massmilitans i 1800-talets Sverige” i Folkmakt
nr 17 1998 [Länk].

Lauesen, Torkil ”At leve i fængsel – En survival guide til fanger”
[Länk]. Finns även utgiven på
svenska under titeln ”Att leva i fängelse”.

Lindström, Jesper ”Den autonoma rörelsen – en diskussion”
i Riff Raff nr 2 (2002).

Lucas, Erhard ”Zwei Formen von Radikalismus in der deutschen Arbeiterbewegung”,
Frankfurt am Main 1976.

Lundh, Christer En artikel som sammanfattar – eller rättare sagt opponerar
på Thörnqvists bok ”Arbetarna lämnar fabriken. Strejkrörelser
i Sverige under efterkrigstiden, deras bakgrund, förlopp och följder.”
finns i Arbetarhistoria nr 75-76 1995.

Lysgaard, Sverre ”Arbeiderkollektivet. En studie i de underordnedes sosiologi”,
Oslo-Bergen-Tromsö 1976.

Magnusson, Torfi ”Vad händer inom tunnelbanan?”, Motarbetaren
nr 3, juni 2002 [Länk].

Marcel-artikeln i detta nummer av Riff Raff.

Marx, Karl ”A Worker’s Inquiry”, La Revue Socialiste 20 April
1880. [Länk].

Marx, Karl ”Den heliga familjen”. På engelska [Länk].

Marx, Karl, ”Grundrisse. Foundation of the Critique of Political Economy
(Rough Draft)”, The Pelican Marx Library, Penguin Books 1973 [Länk].

Marx, Karl, ”Kapitalet. Kritik av den politiska ekonomin. Första boken.
Kapitalets produktionsprocess”, Bo Cavefors 1969 [Länk].

Medlingsinstitutets hemsida [Länk].

Mendner, Jürgen H ”Teknologisk utveckling i den kapitalistiska arbetsprocessen.
Om den reella subsumtionen av arbetet under kapitalismen”, Röda Bokförlaget/Kurasje
Forlag 1977 (1975).

Mikkelsen, Flemming ”Arbejdskonflikter i Skandinavien 1848-1980”,
Odense Universitetsforlag 1992.

Motarbetaren, socialistisk arbetsplatstidning [Länk].

Motkraft Nyhetsbrev (internet-baserat) som utgivits sedan 1997 [Länk].

Negri, Antonio ”Marx Beyond Marx: Lessons on the Grundrisse”, Bergin
and Garvey, 1984; New York: Autonomedia, London: Pluto, 1991. Orginalutgåvan
utkom på italienska 1979.

Nilsson, Ingemar ”Sabotage som industriell kamp” av i Anarkistisk
Tidskrift nr 8 (1992).

Noble, David ”Teknologi och klassmakt”, Arkiv förlag 1982.

Nyberg, Mikael ”Kapitalet.se”, Ordfront 2001.

Ohlsson, Åke ”Anpassning eller förnyelse, om arbetarrörelsen
och den tekniska utvecklingen under efterkrigstiden”, Liber förlag
1977.

Ord & Bild (om teknologi och klasskamp) nr 2-3 och 6-7 1978.

Panzieri, Raniero ”The Capitalist Use of Machinery: Marx Versus the Objectivists”.
Engelska översättningen i Slater. [Länk].
Ursprungligen publicerad i Quaderni Rossi #1 (1961).

Panzieri, Raniero ”Surplus Value and Planning: Notes on the Reading of
Capital”, på engelska i The Labour Process and Class Strategies.
CSE Pamphlet #1 London: Stage 1 1976. [Länk].
Ursprungligen publicerad i Quaderni Rossi #4 (1964).

Persson, Lennart K. ”Syndikalismen i Sverige 1903-1922”, Federativs
förlag 1975.

Red Notes Italian Archive i London [Länk].

Riff Raff nr 1 (2002).”Samma gamla kapitalism – en inledning” [Länk].

Romano, Paul & Stone, Ria (pseudonym för Raya Dunayevskaya) ”The
American Worker”, Facing Reality 1946.

Roth, Karl-Heinz ”Den ›anden› arbejderbevaegelse og den kapitalistiske
repressions udvikling fra 1880 til i dag”, GMT 1976 (på danska).
Den tyska orginalutgåvan: ”Die ›andere› Arbeiterbewegung
und die Entwicklung der kapitalistischen Repression von 1880 bis zur Gegenwart.
Ein Beitrag zum Neuverständnis der Klassengeschichte in Deutschland”,
Trikont 1974.

Rådsmakt nr 9-10 (1976) respektive nr 11 (1978) ”KAF, facket och den
självständiga organiseringen” i två delar. Del 1: [Länk].

Sassen, Saskia ”Tjänsteekonomin och den nya ojämlikheten”,
Fronesis nr 6-7 (2001) – temanumret om kapitalism.

Schiller, Bernt ”Storstrejken 1909 – förhistoria och orsaker”,
Akademiförlaget 1967.

Sjunnesson, Jan ”Från kommunikation till kommunism” i Socialistisk
Debatt nr 1 1998 [Länk].

Slater, Phil (red.) ”Outlines of a Critique of Technology”, Humanities
Press 1980.

Sprouse, Martin (ed.) ”Sabotage in the American Workplace”, Pressure
Drop Press 1992.

Stockholms Autonoma Marxister ”Ge upp aktivismen / Vi är inga kampanjnissar
– vägar för den utomparlamentariska vänstern att bli en politisk
kraft i samhället” pamflett utgiven våren 2001 [Länk
& Länk].

Stone, Katherine ”Klassmakt och arbetsdelning”, Arkiv förlag
1977 (1974).

Svenska Dagbladet 2000-06-02 ”Logistik – nu sexigare än det låter”.

Tidman, Yngve ”Spräng Amalthea! : arbete, facklig kamp och strejkbryteri
i nordvästeuropeiska hamnar 1870-1914”, Lund Univ. Press 1998.

Thörnqvist, Christer ”Arbetarna lämnar fabriken. Strejkrörelser
i Sverige under efterkrigstiden, deras bakgrund, förlopp och följder.”
Avhandlingar från Historiska institutionen i Göteborg, Göteborg
1994. En artikel som sammanfattar – eller rättare sagt opponerar på
– boken finns i Arbetarhistoria nr 75-76 1995, skriven av Christer Lundh.

Tronti, Mario ”Social Capital” Telos 17 (1973). Ursprungligen ”Il
Piano del Capitale” i Quaderni Rossi #3 (1963) [Länk].

Tronti, Mario ”Lenin in England” i ”Working Class Autonomy and
the Crisis” Red Notes & CSE, London 1979. Ursprungligen publicerad
i Classe Operaia #1 1964. [Länk].

Tronti, Mario ”Struggle against labor” ur Operai e Capitale, Turin
1966 [Länk].

Tronti, Mario ”Workers and Capital” Telos #14 (1972) Ursprungligen
efterordet till 1971 års upplaga av ”Operai e Capitale” [Länk].

van der Linden, Marcel ”Socialisme ou Barbarie: A French Revolutionary
Group (1945-65)”, Left History 5.1, 1997 [Länk].

Varg I Veum ”Det ansiktslösa motståndet”, Brand nr 4/2002
(33) [Länk].

Weller, Ken ”The Lordstown struggle and the real crisis in production”,
Solidarity 1973 [Länk].

Wildcat [Länk]

Wildcat ”Arbeitskreis militante Untersuchung” från Thekla nr
8 (1987) [Länk].

Wright, Steve ”Storming Heaven – Class composition and struggle in Italian
Autonomist Marxism”, Pluto Press 2002.

Zenit (om teknologi och klasskamp) nr 42-46, 48-50 (1975-1977).

Zenit ”Hamnarbetarstrejken i Göteborg november 1969”, småskriftsserie
nr 4 (1969).

Zenit ”LKAB-strejken”, nr 16 (1970).

Zinn, Howard ”Det amerikanska folkets historia”, Manifest 1999.

Åmark, Klas ”Arbete, arbetarrörelse, arbetarkultur – Skandinavisk
historisk forskning” i Arbetarhistoria nr 3-4 2002.

Östling, Brutus ”Den ›andra› arbetarrörelsen och
reformismens framväxt”, Federativs förlag 1980.

Noter

1. Det är mig veterligen framförallt Ulf I Eriksson, Jan Sjunnesson
och redaktionen för Anarkistisk tidskrift som förtjänstfullt
skrivit om militanta arbetarundersökningar för en svensk läsekrets.
Dock känner jag inte till någon som tidigare skrivit om hur de tillämpat
arbetarundersökningarna.

2. Den kanske mest omfattande dokumentsamlingen från Italien finns i Red
Notes Italian Archive i London. Mycket tyskspråkigt online-material och
litteraturtips finns på hemsidan Wildcat [Länk].

3. Se t ex Zenit ”Hamnarbetarstrejken i Göteborg november 1969”.

4. Om själva gruvarbetarstrejken se t ex Zenits ”LKAB-strejken”.
Om hamnarbetarstrejkerna, gruvarbetarstrejken och andra vilda strejker under
70-talet kan man läsa om i Ragnar Järhults ”Nu eller aldrig”.

5. Medlingsinstitutets hemsida [Länk].

6. Enligt S.O.S. Sveriges Officiella Statistik i Mikkelsen ”Arbejdskonflikter
i Skandinavien 1848-1980”.

7. Se Korpi ”Unofficial Strikes in Sweden”.

8. Se Weller ”The Lordstown struggle and the real crisis in production”.

9. Se Mendner ”Teknologisk utveckling i den kapitalistiska arbetsprocessen”.
Mendner verkar i sin tur ha tagit uppgifterna från Albers/Goldschmidt/Oehlke
”Klassenkämpfe in Westeuropa”.

10. Se Brown ”Social Psychology of Industry”.

11. Se t ex tidningar som den anarkistiska Brand, den (ung-)syndikalistiska Direkt
Aktion och den rådssocialistiska Folkmakt; samt internet-baserade Motkraft
Nyhetsbrev som utgivits sedan 1997.

12. En artikel med klassanalys som utgångspunkt i sin syn på proteströrelsen
mot kapitalets globalisering är Aufhebens ”›Anti-capitalism›
as ideology ... and as movement?”.

13. Se t ex Stockholms Autonoma Marxisters pamflett ”Ge upp aktivismen /
Vi är inga kampanjnissar” samt Lindström ”Den autonoma rörelsen
– en diskussion”.

14. Se Andrae ”Revolt eller reform – Sverige inför revolutionerna i
Europa 1917-1918”.

15. Se t ex Flink ”Strejkbryteriet och arbetets frihet – En studie av svensk
arbetsmarknad fram till 1938” och Tidman ”Spräng Amalthea! :
arbete, facklig kamp och strejkbryteri i nordvästeuropeiska hamnar 1870-1914”.

16. Se t ex Autonomies ”Antiimperialism för 90-talet”.

17. Se Florén ”Klasskamp utan fackförening – om förindustriella
arbetskonflikter”.

18. Se Karlbom ”Hungerupplopp och strejker 1793-1867”.

19. Om hantverksarbetarnas och de outbildade arbetarnas skilda kampformer, se
Östling ”Den ›andra› arbetarrörelsen och reformismens
framväxt”.

20. Se Persson ”Syndikalismen i Sverige 1903-1922”, Schiller ”Storstrejken
1909 – förhistoria och orsaker” samt Collberg ”Hur SAC bildades”.

21. Se Kämpa Tillsammans ”Massmilitans i 1800-talets Sverige”.
Artikeln bygger i sin tur till stor del på Karlbom ”Hungerupplopp
och strejker 1793-1867” samt Östling ”Den ›andra›
arbetarrörelsen och reformismens framväxt”.

22. Se Lauesen ”At leve i fængsel – En survival guide til fanger”.

23. Se Aufhebens artiklar om socialdemokrati och Sovjetunionen [Länk].

24. På svenska är det kanske främst vetenskapliga undersökningar
som belyser arbetarklassens mobilisering och olika arbetarskikts kampformer
på ett lokalt plan som kan vara intressanta i sammanhanget t ex Cederqvist
”Arbetare i strejk”. Se även Florén ”Klasskamp utan
fackförening – om förindustriella arbetskonflikter”; Karlbom
”Hungerupplopp och strejker 1793-1867”; Mikkelsen ”Arbejdskonflikter
i Skandinavien 1848-1980”; Thörnqvist ”Arbetarna lämnar
fabriken”.

25. Se t ex Bock ”Die andere Arbeiterbewegung in den USA von 1905-1920”;
Bologna ”Class Composition and the Theory of the Party at the Origin of
the Workers Councils Movement”; Kornbluh ”Syndikalism i USA: IWW”
och kapitel 13 i Zinn ”Det amerikanska folkets historia”. Om Bocks
analys av IWW, se Eriksson ”Kampen mot arbetarna – och kampen mot arbetet”.

26. Se t ex Wright ”Storming Heaven” samt stycket The Italian New Left
i introduktionen till Cleaver ”Reading Capital Politically”.

27. Lysgaard ”Arbeiderkollektivet. En studie i de underordnedes sosiologi”.

28. Östling ”Den ›andra› arbetarrörelsen och reformismens
framväxt”.

29. Lucas ”Zwei Formen von Radikalismus in der deutschen Arbeiterbewegung”.

30. Jungen ”Vävarstad i uppror” (finns både som bok och
en kortare artikel).

31. Se fotnot 12 i Sassen ”Tjänsteekonomin och den nya ojämlikheten”.

32. Arbetsförmedlingen har t ex bekostat truckförarutbildning i syfte
att bemöta bemanningsföretagens efterfrågan. Branschtidningen
Inköp & Logistik listade i slutet av år 2001 Sveriges 12 bästa
lägen för nyetablering av logistikföretag i följande ordning:
Göteborg, Helsingborg/Malmö, Norrköping/Linköping, Halmstad,
Arlanda/Uppsala, Eskilstuna/Strängnäs, Västerås, Jönköping/Nässjö,
Borås, Örebro, Gävle och Växjö.

33. Se t ex delen Den magra produktionen i Nyberg ”Kapitalet.se”.

34. Om arbetarautonomi i hamnarna, se ”International Dockers’ Struggles
in the Eighties: Workers of the World, Tonight!”.

35. Mer exempel på detta finns i Riff Raff nr 1 ”Samma gamla kapitalism
– en inledning”.

36. Analysen av den nya generationen logistikföretag och dess konsekvenser
för arbetsförhållandena baserar jag främst på information
från Internationella Transportarbetarefederationen [Länk].

37. Se Svenska Dagbladet ”Logistik – nu sexigare än det låter”.

38. Se Israelsson ”Medie- och reklambranschen, E-handel och logistik i Sverige:
var finns de framtida jobben?”.

39. Se Dagens Nyheter ”Speditionsföretag: Hårdnande kamp om transporter.
Nationella postverk drabbas när de stora företagen gör upp om
den europeiska marknaden” .

40. Se Magnusson ”Vad händer inom tunnelbanan?”.

41. Den tyska gruppen Kolinko publicerade 2002 den engelskspråkiga boken
”Hotlines” om en undersökning i callcenter-branschen. Fakta om
callcenter i Sverige finns i ”Samma gamla kapitalism – en inledning”
i Raff Raff nr 1 eller på HTF:s hemsida [Länk].

42. Andra texter om ansiktslöst motstånd och liknande kampformer,
se Att steka hamburgare i detta nummer av Riff Raff; Varg I Veum ”Det ansiktslösa
motståndet”; texter i den socialistiska arbetsplatstidningen Motarbetaren;
vissa bidrag i Sprouse ”Sabotage in the American Workplace” (texterna
i denna antologi är dock av mycket skiftande karaktär); Fore ”Strategier
för industriell kamp”; IWW-pamfletten ”A Worker’s Guide
to Direct Action”; Nilsson ”Sabotage som industriell kamp”.

43. Detta resonemang har jag tagit från tidskriften Rådsmakts artikelserie
”KAF, facket och den självständiga organiseringen”.

44. Även detta resonemang har jag tagit från tidskriften Rådsmakts
artikelserie ”KAF, facket och den självständiga organiseringen”.

45. Detta resonemang har jag tagit från ”Self Activity of Wage Workers
– Towards a Critique of Representation & Delegation” av den indiska
gruppen Kamunisti Kranti (som för övrigt var de som myntade begreppet
”ansiktslöst motstånd”).

46. Tronti ”Struggle against labor”.

47. Inledningen på detta avsnitt bygger till största delen på
Anarkistisk Tidskrift nr 8.

48. Marx ”A Workers’s Inquiry”.

49. Se stycket The Italian New Left i introduktionen till Cleaver ”Reading
Capital Politically”.

50. För en skönlitterär skildring av de dåtida autonoma
kamperna och upproren på FIAT-verken, se Balestrini ”Revolten i Torino”.

51. För texter som bygger på denna tradition se t ex Cleaver ”Reading
Capital Politically”, som är en läsning av första kapitlet
i Kapitalets första band, samt Negri ”Marx Beyond Marx”, som
är en läsning av Grundrisse.

52. För en historisk översikt över de militanta arbetsplatsundersökningarnas
framväxt, se Wright ”Storming Heaven”.

53. Se Bologna ”Class Composition and the Theory of the Party at the Origin
of the Workers Councils Movement” samt Tronti ”Workers and Capital”,
vilket ursprungligen var efterordet till 1971 års upplaga av ”Operai
e Capitale”. Observera att Tronti skrev detta efter att han hade återvänt
till det italienska kommunistpartiet. Även om det till stora delar är
en vettig historisk analysmetod utifrån ett arbetarklassperspektiv där
Tronti urskiljer olika klasskampsfaser som svarar mot en viss klassammansättning
så var hans syfte med texten att rättfärdiga PCI:s socialdemokratiska
program genom att upplyfta de amerikanska arbetarnas landvinningar på
30-talet till en modell för dåtida Italien.

54. Se Bock ”Die andere Arbeiterbewegung in den USA von 1905-1920”;
Roth ”Den ›anden› arbejderbevaegelse”. Om Bocks analys
av IWW, se Eriksson ”Kampen mot arbetarna – och kampen mot arbetet”.

55. Se Alquati ”Organische Zusammensetzung des Kapitals und Arbeitskraft
bei OLIVETTI”; Wildcat ”Arbeitskreis militante Untersuchung”;
Wright ”Storming Heaven”.

56. Se Conti ”Metropolitan proletarian research”.

57. Det inledande resonemanget här har jag tagit från Bergman ”Moderna
lagarbeten”.

58. Se Braverman ”Arbete och monopolkapital”; Edquist ”Teknik,
samhälle och energi”; Mendner ”Teknologisk utveckling i den kapitalistiska
arbetsprocessen”; Noble ”Teknologi och klassmakt”; Ohlsson ”Anpassning
eller förnyelse, om arbetarrörelsen och den tekniska utvecklingen
under efterkrigstiden”; Stone ”Klassmakt och arbetsdelning”.
Se även t ex den diskussion som fördes från mitten av 70-talet
och in på 80-talets början i tidskrifterna Zenit och Ord & Bild,
främst i de nummer som återfinns i litteraturförteckningen i
slutet av denna artikel.

59. Tronti ”Lenin in England”. För övrigt kanske titeln kan
verka förvirrande, eftersom artikeln varken handlar om klassisk leninistisk
förtruppspolitik eller om England som sådant. Det som Tronti i själva
verket gör är att analysera en ny fas av politisk klassautonomi som
ska ligga till grund för en ny revolutionär arbetarklass-organisation
utanför de traditionella organisationerna, temat för en ny arbetarklass-tidning.
Artikeln publicerades även i Operai e Capitale 1966 under det mer klargörande,
men kanske inte lika uppseendeväckande, namnet ”En ny typ av politiskt
experiment”.

60. De biografiska uppgifterna om Panzieri är tagna ur Slater ”Outlines
of a Critique of Technology”.

61. Exempel på Johnson-Forest-fraktionens skrifter om arbetarautonomi:
James ”State Capitalism and World Revolution”; Romano & Stone
”The American Worker”; Glaberman ”Punching out”. Om Socialisme
ou Barbarie: van der Linden ”Socialisme ou Barbarie: A French Revolutionary
Group (1945-65)”.

62. Tronti ”Social Capital”.

63. Se t ex Anarkistisk tidskrift ”Två artiklar om Toyotismen – en
inledning”.

64. Åmark ”Arbete, arbetarrörelse, arbetarkultur – Skandinavisk
historisk forskning”.

I det här numret bjuder vi på fler inlägg till diskussionen om de generella tendenserna i kapitalismen av idag. Först ut och som numrets huvuddel presenterar vi två texter från franska troploin, författade av herrarna Gilles Dauvé och Karl Nesic. De texterna presenteras något mera utförligt i den inledning som följer nedan. Första texten tar i generella termer upp tillståndet i världen där betoningen är att fastställa ”inte omstruktureringens konsekvenser utan dess väsen”, den omstrukturering som Dauvé/Nesic menar att kapitalismen har genomgått och genomgår alltjämt. ”Vi är ute efter det som motsäger statistiken.” Den andra texten går kritiskt igenom olika teorier kring arbetarnas och olika marxistiska teoriers syn på arbetet, ”arbetets ideologi.” I en slags historisk exposé undersöker Dauvé/Nesic arbetarnas öppna och dolda kamp genom historien.

Som andra del av numret fortsätter vi förra numrets ena tema om ”klass, krig och den nya världsordningen”. I en artikel av tyska Wildcat tas en väsentlig aspekt på de senaste krigen upp, nämligen krigen som krig mot proletariatet, närmare bestämt oljeproletariatet. Som en slags inledning försöker vi oss på att diskutera en mer teoretisk aspekt relaterat till detta, nämligen oljeräntans roll i hegemonikampen i Den nya världsordningen, utifrån Marx ränteteori applicerad på oljan.

Allra sist har vi en kort recension av en bok som kom ut i somras, Kämpa tillsammans! ”Vi vill ha allting!”, som är en introduktion till den autonomisiska marxismen.

I skrivande stund har klasskampstemperaturen stigit avsevärt på flera platser i världen, främst då i Bolivia.I september strejkade och demonstrerade polska gruvarbetare mot nedläggnings- och privatiseringshot av gruvorna i Polen. I vecka 37, t ex, protesterade omkring 5 000 gruvarbetare mot nedskärningar och gruvnedläggningar. En demonstration utvecklades till kravaller, efter att facket tappat kontrollen, och gatsten och brinnande bensinindränkta arbetsstövlar kastades mot kravallpolisen. Polisen svarade med tårgas, vattenkanoner och gummikulor.

På Fords fabrik i Genk, Belgien, strejkar arbetare i protest mot planerna på att sparka 3 000 av de 9 000 arbetarna. Detta är en del av Fords slaktarplaner som ska omfatta 12 000 av 121 000 arbetare världen över. Som motiv anförs branschens överkapacitet. Enligt ett avtal från den 23 oktober 2002, gällande Genk, lovar Ford att behålla jobben fram till 2006, samt enligt överenskommelse med de regionala myndigheterna att investera €900 milj. i utbyte mot skattesänkningar på €53 milj. [källa: www.workers.org]. Arbetarna har punktstrejkat i 24-timmarsintervall och blockerat vägarna till och från fabriken, vilket t ex lett till att tillverkningen av Ford Transit i Southampton stannat upp.

Bolivia: Entre la revolución y la contrarevolución

Under helgen v. 42 avgick Bolivias president de Lozada efter månader av uppror bland arbetar- och bondebefolkningen riktade mot statens planer att privatisera och sälja ut naturgasnäringen till multinationella bolag. Oroligheterna hade då kostat drygt 80 personer livet (enligt siffra i GP 031019). Slutmarknad för gasen skulle vara USA, via en pipeline till den chilenska hamnstaden Iquique. Multisarnas beräknade vinst efter privatiseringen beräknas till 1.3 mdr USD per år, medan den bolivianska statens andel beräknas till mellan 30 och 70 milj. USD.

För några år sedan drabbades landet av liknande uppror, då riktade mot privatiseringen av vattenresurserna i Cochabamdalen. Efter barrikadstrider mellan folk och militär backade staten. Tidigare i år, i januari och februari, var det så dags igen. Den 17 februari demonstrerade 15 000 personer i La Paz för presidentens avgång. Även landets poliskår strejkade och demonstrerade i protest mot regeringens planer på att höja inkomstskatten, och även de möttes av militärens kulor. 23 peroner dog. Regeringen backade emellertid och höjde istället polislönerna.

Sedan mitten av september rasar det senaste upproret, som utlösts av statens planer på att sälja naturgastillgångarna till multinationella bolag. Under helgen 11/12 oktober dödade militären mer än 30 personer när de upplöste vägblockader i El Alto. El Alto är med sina 800 000 invånare landets tredje stad, en stad för fattiga. Den 8 oktober genomfördes en generalstrejk i El Alto som fullständigt bröt kommunikationen med La Paz. Dagen efter dödades två arbetare av militären, som sköt mot 500 demonstrerande gruvarbetare i El Alto. Den 19 september genomfördes ännu en generalstrejk och den 20:e genomförde militären en massaker mot bönder, studenter och lärare, som blockerat Warista-vägen på det bolivianska höglandet. Fem bönder dog, varav en åttaårig flicka.

Bolivia är Latinamerikas fattigaste nation med en BNP på 7.8 mdr USD 2002¹. 64 procent av befolkningen räknas som fattiga och under de senaste fem åren har en tredjedel av antalet arbetstillfällen försvunnit. Landets viktigaste resurser är sedan hundratalet år tillbaka gruvindustrin, som efter 20 år av privatiseringsivran har slagits i spillror (industrin förstatligades efter revolutionen 1952). Fallande världsmarknadspriser på silver, zink och andra mineraler har spätt på krisen. Hushållsunderskottet i landet är åtta procent och IMF har krävt att slaktarkniven ska arbeta hårdare mot de offentliga utgifterna. I nuläget är de utländska investeringarna på en mdr USD dubbelt så stora som de inhemska offentliga investeringarna (på 585 milj. USD). Böndernas situation i landet är katastrofal. En enorm uppsplittring av jordegendomarna (minifundierna) gör att en teknologisk förbättring är i stort sett omöjlig. Antalet jordlösa bönder ökar stadigt, vilket regeringens försök att utrota kokaodlingen intensifierat ytterligare. I de bördigaste östra delarna härskar de stora jordägarna (latifundierna). 87 procent av landets mark är i händerna på sju procent av befolkningen, medan miljoner fattigbönder knappt besitter fyra milj. hektar.

Nu senast så rasar ”kriget om gasen”. Kronjuvelen i den bolivianska bourgeoisiens privatiseringspolitik sedan 1985 är privatiseringen av olje- och gasresurserna sedan andra halvan av 90-talet. Bolivia är efter Venezuela Latinamerikas andra största oljeproducent, med ett värde på 80 mdr USD. För gasproduktionen har konsortiet Pacific LNG bildats, vilket tillhör de multinationella bolagen Repsol-YPF, British Gas och Pan American Energy (British Petrolium). Den 19 september utlystes en nationell protestdag och över 150 000 personer deltog i demonstrationer, krav restes kring en tillbakadragelse av gaskonsessionerna samt förstatligande och industrialisering av naturgasen. Sex dagar tidigare blockerade bönder på det bolivianska höglandet vägar i protest mot planerna på försäljning och export av naturgasen, samt för frigivandet av en fängslad ledare för bonderörelsen. Bönder har svarat på statens repression med stenar och gamla mausergevär från revolutionen 1952, under rop som ”Inbördeskrig! Inbördeskrig!” Den 23 september konstituerades en ”mobiliseringens enhetsledning” [”Einheitsführung der Mobilisierung”] med MAS (parti med bas bland koka-bönderna på det tropiska höglandet), COB (bolivianska fackförbundet), CSUTCB (en bondeorganisation från höglandet) och andra basorganisationer, som Estado Mayor del Pueblo (”folkets generalstab”).

Kampen idag är kulmen på en lång period av sociala sammandrabbningar mellan arbetarklass och stat. Sedan 1985 har 190 personer dödats och fler än 10 000 skadats. Efter två regeringsperioder avgick så president de Lozada, för att efterträdas av sin vicepresident Carlos Mesa, grundaren av inhemska tv-bolaget PAT; en boliviansk Berlusconi, månne? Mesa har som ny president föreslagit en folkomröstning kring gasexporten till USA.

Vi lär få återkomma till Bolivia, och under tiden söker vi hjälp från folk som behärskar spanska för vidare research.

Kommunistiska perspektiv

Den vilda och tillsynes okontrollerbara klasskampsvåg, som med en oerhörd kraft försökte dra ned kapitalismen i djupet på 60- och 70-talet, uttryckte sig inte endast i den konkreta rörelsen mot kapitalet, som miljoner människor tog del i genom vilda strejker, sabotage och upplopp. Denna klasskampsoffensiv yttrade sig även i och gav upphov till nya teoretiska verktyg och metoder, användbara för att undersöka, förstå och kanske framförallt förändra sakernas tillstånd. Kommunismen uttryckte sig alltså inte bara praktiskt utan även teoretiskt i nya kommunistiska perspektiv.

I Frankrike och andra delar av Europa visade sig den ökade klasskampen bland annat i en ökad historisk medvetenhet, kommunistiska teorier som kapitalismen hade passerat på historiens soptipp fick plötsligt ett nyvunnet intresse. De reste sig likt Lazarus upp från de döda. Radikala grupper och arbetare började studera den franska, tyska/holländska och italienska vänsterkommunismen, som vuxit fram på tjugotalet som reella alternativ till socialdemokratin och leninismen. Både i Tyskland och Italien organiserade vänsterkommunisterna tusentals arbetare i sina olika organisationer. De tyska vänsterkommunisternas teorier växte fram ur den revolutionära och anti-statliga rådsrörelse som skakade om Tyskland i början på tjugotalet. Därför var det naturligt för dessa teoretiker att betona proletariatets spontanitet och självaktivitet – där hittade rådskommunisterna lösningen på revolutionens gåta. De italienska vänsterkommunisterna drog andra slutsatser eftersom rådsrörelsen i deras land var svag och reformistisk. De ville istället betona att kapitalismen inte först och främst bygger på vem som äger produktionsmedlen utan om arbetet och värdet härskade över de ekonomiska relationerna. De visade att de kapitalistiska formerna berodde på kapitalismens essens – det vill säga lönearbetet. De italienska vänsterkommunisterna kom i och med detta i kontakt med den revolutionära utopin och betonade nödvändigheten av att upphäva marknaden, lönearbetet och varuformen. Den italienska vänsterfraktionen var alltså främst intresserad av kapitalismens och kommunismens innehåll snarare än dess form. Det var därför naturligt för den italienske kommunistledaren Amadeo Bordiga att påpeka att Marx skrifter först och främst var en beskrivning av kommunismen.

De tyska och holländska kommunisterna menade att det var i själva den proletära kampens organisering som möjligheten till kommunism fanns och ingen annanstans. Detta fick dem att inse att arbetarrörelsens partier och fackföreningar blivit en del av kapitalismen, vilket i sin tur ledde dem till att ta avstånd från alla de olika former av strategi och taktik som berövade klassen dess autonomi. I Frankrike var det Socialisme ou Barbarie som fortsatte den rådskommunistiska traditionen, detta trots att gruppen utvecklades ur brytningar med den trotskistiska rörelsen. Erfarenheterna i Ungern 1956 blev en stark indikator på rådskommunismens fortsatta aktualitet.

I den kommunistiska renässansperiod som följde efter generalstrejken 1968 återupptäcktes dock inte endast de gamla ultravänstertraditionerna utan olika grupper började sammanföra den italienska och tyska/holländska vänsterkommunismen med andra teoretiska bidrag som gjorts av exempelvis Situationistiska internationalen eller av anarkistiska tänkare. Att kommunismen är en rörelse och inte ett framtida ideal hade både de italienska och tyska vänsterkommunisterna förstått. Rådskommunisterna gjorde dock medlen till mål. Möjligheten till kommunism uppkommer emellertid ur den proletära situationen och klassens självorganisering är inte dess mål utan ett medel för att förinta denna situation. De proletära praktikerna och kamperfarenheterna är fröna till kommunismen, men det krävs mer än självorganisering för att kommunismen skall kunna blomma ut fullt, menade den nya generation av kommunister som nu på 70-talet bröt med ultravänstern.

Från rådskommunismen och anarkismen fick dessa nytänkare verktyg som gav dem möjlighet att teoretisera om proletariatets självorganisering och från den Situationistiska Internationalen och bordigisterna fick man den centrala insikten om att kommunismen är en kritik av arbetet, varan och ekonomin – det vill säga man insåg att kommunismen innebär proletariatets upphävande av sig självt som klass.

Rent schematiskt skulle man kunna dela in teorierna om proletariatet i tre olika fack. Det är viktigt att påpeka att alla dessa teorier har en materiell grund. Arbetarklassen är organiserad som variabelt kapital i exempelvis fackföreningar, det finns självförvaltningstendenser i många former av autonoma arbetarkamper och samtidigt så framkallar den proletära situationen kamper som vänder sig mot just denna situation.

1. Teorier som betonar proletariatets organisering som variabelt kapital, arbetskraft, organiserat i fackföreningar och partier. Kommunism/socialism är alltså samma sak som statskapitalism eller partivälde.
2. Teorier som betonar proletariatets självaktivitet och ser kommunism/socialism som arbetarförvaltning av arbetsplatser, samhälle, ekonomi etc. Kommunismen jämförs med arbetarmakt och arbetarkontroll av arbetsplatser och samhällsorganisering.
3. Teorier som fokuserar på hur den självorganiserade klassen är antagonistiskt inställd mot den egna proletära situationen och försöker skapa en brytning med denna situation genom att gå bortom den helt och hållet. Producerandet av kommunism är alltså endast möjligt om arbetarklassen förintar sig självt som klass.

I detta nummer av riff-raff presenteras två texter skrivna av Gilles Dauvé och Karl Nesic som både två i allra högsta grad var aktiva i att utforma den tredje av dessa positioner. Gilles Dauvé stötte på den radikala arbetarrörelsen genom en av Socialisme ou Barbaries utbrytargrupper, Pouvoir Ouvvrier (Arbetarmakt). Han gick dock snabbt ur denna grupp, mäkta besviken på dess sekterism och aktivism. Han blev nu istället en del i kretsen kring bokcafét La Vieille Taupe (Den gamla mullvaden) som startats 1965. Här skedde mycket av de kommunistiska perspektivens omdanade under 60- och 70-talen.²

Texterna i riff-raff är dock rykande färska. Tillståndet i världen – en lägesrapport kom ut för ett år sedan, i februari 2002, och Att arbeta eller inte arbeta? i september samma år. I Tillståndet i världen... frågar sig författarna om vi verkligen inträtt i ett nytt produktionssystem som så många kapitalismkritiker hävdar. Snarare är det så, menar Nesic och Dauvé, att vi är inne i en period där kapitalismen fortfarande testar olika former av produktionssystem. Vi är på väg bort från fordismen men vi har ännu inte hamnat i postfordismen. Kapitalismen är alltså inne i en kris, men det är inte en kris för systemet utan en kris i systemet och detta visar sig även i arbetarnas kritik av kapitalismen, menar författarna. De revolutionära kamperna är som bortblåsta och de flesta kamper som arbetarna för har slutat i nederlag. De vilda och våldsamma kamper på fabriker som exempelvis Moulinex och Cellatex (se riff-raff #2 2002) är inte regel utan undantag. Dagens kapitalism är en produkt av kamperna 1968 precis som kapitalismen 1929 var en produkt av kamperna runt 1917. Kapitalismen har genomgått en mängd olika former av historiska produktionssystem, det är klart att kapitalismen letar efter nya effektiva former av arbetsorganisering, men än så länge har det inte funnit det som är mest effektivt för att realisera kapitalackumulationen. Dagens kapitalism är bättre på att dekonstruera än omstrukturera, säger Dauvé i det ännu icke publicerade svenska förordet till ”Eclipse and re-emergence of the communist movement”. Artikelförfattarna tar Volvofabriken i Kalmar som ett bra exempel på detta. De former av arbetsorganisering som man införde som svar på arbetarnas ansiktslösa motstånd på fabriken tillfredsställde inte företaget, så fabriken fick stänga.

Dauvé och Nesic menar att en välmående kapitalism är en kapitalism som enkelt kan integrera arbetarna i sin ekonomi och sitt samhälle. Kapitalismen är välfungerande ifall den kan ge arbetet en positiv roll. Ett nytt produktionssystem skapas inte över en natt, fordismen och taylorismen och allt det den förde med sig segrade inte förrän 1945 trots att de tvingats fram som en lösning på den revolutionära krisen 1917. Kamperna som omkullkastade de kapitalistiska relationerna 1968 misslyckades med att producera kommunism och kapitalismens svar på 60- och 70-talets klasskampsoffensiv har än så länge varit otillfredsställande för kapitalet.

Dauvé och Nesic skriver att möjligheterna för en kommunistisk revolution är som bäst i kapitalismens uppåtgående perioder. Detta skall man dock inte tolka som en determinism, utan de hävdar bara att kommunismen behöver vissa subjektiva faktorer för att kunna realiseras. Under 60-talet var det enkelt för arbetarna att föra en kamp som riktade sig mot arbetet eftersom det fanns stora arbetsmöjligheter, förlorade man ett jobb på grund av maskning och sabotage kunde man enkelt finna ett nytt. Proletariatets klasskamp riktar sig inte bara mot det elände som kapitalismen påtvingar proletariatet utan även på den ”rikedom” som proletärer tvingas stå ut med. Fattigdom och elände tvingar inte fram kommunistiska perspektiv, de skapar endast nödvändiga kamper för de omedelbara intressena, kamper som självfallet förbereder framtida revolutionära situationer. Man kan alltså inte kalla Dauvé och Nesic för några revolutionära optimister, artikeln mynnar ut i en pessimistisk konklusion. Men pessimismen är inte optimismens motsatts, det är defaitismen som är det och som den lille prinsen säger i Antoine de Saint-Exupérys underbara saga: ”öknen blir så vacker därför att någonstans gömmer den en brunn”. Författarna menar alltså inte att man skall döma ut de kamper som förs endast för att möjligheten till kommunism inte tycks finnas idag. Verkliga människor realiserar verkliga begär i klasskampen, dessa kan man inte döma utifrån omöjligheten att producera kommunism idag. I texten ”Out of the void” av Karl Nesic som kom ut tidigare i år säger författaren att:

Den kommunistiska revolutionen kan man inte önska fram. Den är endast möjlig om de sociala krafterna blir medvetna vart de är på väg. Kommunismen kan inte tvingas fram. Idén att ”en dag kommer det inte finnas något annat alternativ” gäller inte för historien, än mindre gällande är det för revolutioner. Det finns alltid mer än en möjlig utveckling på saker och ting. Därför är det meningslöst att tolka USA:s krig mot Irak, attackerna på pensionssystemet eller någon liknande händelse som nödvändiga steg mot en mer kapitalistisk kapitalism, en kapitalism som kommer att eliminera de små motsättningarna för att blottlägga den grundläggande konflikten i samhället: proletariatet mot kapitalet. Kapitalismen kan aldrig lösa något för proletärerna. Vår frigörelse måste vara vårt eget verk. Det räcker inte med att revolutionens negativa villkor är uppfyllda för att vi skall kunna nå kommunismen.

Proletariatet agerar alltså inte likt Pavlovs hundar på yttre stimuli utan måste själv producera kommunismen – ingen annan har möjligheten och ingen kan göra det åt dem.

I artikeln Att arbeta eller inte arbeta? kritiserar Dauvé och Nesic de marxistiska teorier som menar att proletariatets misslyckande att producera kommunism har legat i en affirmering av arbetet. Dauvé och Nesic frågar sig om detta verkligen varit fallet och visar att arbetsmoral ibland använts som ett vapen riktat just mot arbetet. De kritiserar också de teorier som menar att det först är idag som proletariatet kan upphäva sig självt som klass eftersom kapitalismens formella underordning av fabriken automatiskt innebar att klassen hela tiden riktade sig på att organisera sig som variabelt kapital för att konkurrera med andra former av kapital. Dauvé och Nesic menar att detta inte är fallet, arbetets lovprisande är ett resultat på grund av att kamperna misslyckades med att förgöra arbetet och inte tvärtom. De kritiserar även de grupper som fortfarande hänger kvar vid situationisterna och surrealisternas kritik av arbetet. Idag går ingen till jobbet för att de är stolta arbetare, idag går folk till jobbet för att tjäna pengar. Men trots detta är lönearbetet fortfarande en realitet för arbetarklassen – vare sig den prisar dess roll eller ej. Arbetets ideologi, vilken form den än tar, är en kapitalistisk ideologi, skriver författarna. Men trots detta så är det kapitalismen och inte hippies, punkare eller proletärer som förintat forna tiders arbetsmoral. Idag är proletariatet befriat från arbetarrörelsens kontrarevolutionära ideologier, men trots detta agerar det inte revolutionärt – trots detta härskar arbetet över proletariatet. Återigen, proletariatets möjlighet till förändring ligger först och främst i dess eget handlande – i praxis.

I en fascinerande historisk exposé undersöker Dauvé och Nesic arbetarnas öppna eller dolda kamper mot kapitalets inhumana organisering av samhället. Det vill säga en värld som lever på att arbete byts mot pengar – lönearbetet. En värld som faktiskt Adam Smiths läkare A. Ferguson fasat över, en av hans anteckningar lyder: ”Att ställa en människa vid en deluppgift är detsamma som att avrätta henne om hon förtjänar en dödsdom och att lönnmörda henne om hon inte förtjänar en sådan. (…) Uppdelningen av arbetet är lönnmord på ett folk.” Den tyske poeten Friedrich Hölderlin skriver i Hyperion ”Hantverkare ser du, men inga människor, tänkare, men inga människor, präster, inga människor, herrar och slavar, ungdomar och stadgat folk, men inga människor…”. Människan blir i kapitalismen allting annat än människa och för att de proletariserade massorna i fabriker, kontor, äldrevårdshem och joggingleder skall göra sig fria från sina funktioner i samhället, för att proletärerna skall kunna ”göra sin personlighet gällande” (Marx) måste det ”avskaffa sin egen tidigare existensbetingelse, som samtidigt är hela det hittillsvarande samhällets existensbetingelse, nämligen arbetet. Proletärerna befinner sig därför också i direkt motsättning till den form, i vilken individerna i samhället manifesterat sin samverkan, till staten, och de måste störta staten för att genomdriva sin personlighet [Marx, Den Tyska Ideologin³].” Proletariatet måste alltså säga adjö till sin funktion, nämligen arbetet, och till sin nytta, nämligen kapitalistisk ackumulation, för att kunna gå från tillfälliga, overkliga, medborgare till personliga, verkliga, människor. Marx fortsätter i denna anda i Den Tyska Ideologin och skriver: ”Denna subsumtion av individer under bestämda klasser kan inte upphävas förrän en klass har bildats som inte har något särskilt klassintresse att hävda mot den härskande klassen.”⁴ Proletariatets kommunistiska kamper är alltså paradoxalt nog en kritik av dess egna klassintressen. Dock frågar sig Dauvé och Nesic om det verkligen är kampen mot arbetet som saknats i proletariatets kamper; är det inte snarare kritiken av kapitalet som inte utvecklats tillräckligt mycket i proletariatets försök att realisera kommunismen?

Noter

1. Mycket av informationen är tagen från ”Aufstand und Massaker in Bolivien” på www.wildcat-www.de, som i sin tur är en översättning av en artikel på elmilitante.org.

2. Mest känd är kanske Gilles Dauvé för sin klassiska ”Eclipse and re-emergence of the communist movement”, under pseudonymen Jean Barrot, som håller på att översättas till svenska. På svenska gavs ett av kapitlen, Kapitalism och Kommunism, ut på 70-talet och på www.asocialstyrelsen.org finns Dauvés moralkritiska essä ”For a world without moral order” översatt till svenska. När bokcafét la Vieielle Taupe slog igen fortsatte Dauvé och hans kamrater sina projekt bland annat i tidskriften La Banquise och idag har de projektet Troploin.

3. Se Människans frigörelse, Daidalos 1995, s. 197.

4. Ibid

Som ett resultat av Irakkriget 1991 kunde USA genomföra den fortgående stationeringen av sina trupper i Gulfen. Därmed har de ställt produktionen av olja under en kvasi-militär kontroll. De kunde stabilisera läget kortsiktigt, men till priset av en på medellång sikt större instabilitet och en växande fientlighet mot ”ockupanten”.

Detta drabbar på värsta tänkbara sätt människorna i Irak, som sedan 1980 lever i ett ständigt krigstillstånd. Fredsrörelsen från 1991 med sitt krav på ”embargo istället för bomber” har obarmhärtigt passerats av realiteten av embargo och bomber. Efter de irakiska truppernas inmarsch i Kuwait 1990 har FN-sanktionerna förberett den militära interventionen, efter ”krigsslutet” fortsatte embargot kriget mot den irakiska befolkningen. Då FN-sändebudet Madeleine Albright försäkrade oss att mer än en halv miljon barns död på grund av sanktionerna var ”ett pris värt att betala”, inställer sig frågan för vad priset betalas. Detta försöker följande artikel att undersöka.

Människorna i Irak i kläm mellan Saddam, FN och USA

Efter Gulfkriget 1991 satt Saddam Hussein säkrare i sadeln än innan. Under åren direkt efter USA:s militärslag har ca 100 000 människor i Irak årligen dött, fram till idag över en miljon: svält, offer för kolera- och tyfusepidemier, som följd av användningen av uranhaltig ammunition, eller så har de fallit offer för statlig repression. Med luftunderstöd av USA och Storbritannien drivs befolkningen sedan tio år hit och dit av ett permanent inbördeskrig. Efter kraftig beskattning har en miljon invånare i söder tvångsförflyttats till oljeområdena i norr, kurder i norr har förts till centrala Irak, osv. FN:s ”olja-för-livsmedelsprogram” sedan mitten av 90-talet ledde till en ytterligare inriktning av det irakiska samhället mot oljesektorn. Irak har under tiden fortfarande varit en av världens största oljeproducenter, samtidigt som jordbruksvaror och –gödsel har fallit under embargot. Trots det har det under de sista åren varit uppror, t ex under 2000 i området kring Basra, varpå Saddam Hussein lät beskjuta staden med pansar och artilleri.

I kölvattnet av det snabba militära sammanbrottet uppstod uppror i Nordirak och i söder. I armén, bland de meniga soldaterna, som ända från början inte hade någon lust att försvara sig mot de allierades övermäktiga luftvapen och gränstrupper, utbröt snart öppna deserteringar och revolter. Den 12 februari hade Pentagon förklarat att i praktiken all militär verksamhet hade förstörts eller gjorts obrukbar. Nästa dag bombades en luftskyddsbunker, där 1 500 människor omkom – det fanns inte någon som helst militär grund för denna aktion. Den största massakern inträffade på de båda motorvägarna som går längs kusten mellan Kuwait och Basra. Den 26/27 april drog sig de irakiska trupperna tillbaka från Kuweit. Konvojerna, i vilka många civila, t ex palestinska flyktingar, befann sig slaktades systematiskt av de allierades stridsflyg: de stoppades först av beskjutning av det första och sista fordonet, sedan mosades alla fordonen och alla som satt i dem dödades. Omkring tiotusen skall ha dödats bara på dessa två dagar. Dessa trupper utgjorde inget militärt hot mot de allierade, det förekom inte heller något uppror.

Ett hot var de dock för regimen i Bagdad, då många av soldaterna var beslutade att rikta sina gevär mot Saddam. När en av de få kvarvarande pansarfordonen kom åter till Bagdad besköt den som första mål en stor väggmålning föreställande Saddam. Före och under kriget hade USA uppmuntrat de oppositionella kurderna och shiiterna att starta ett uppror mot regimen. När väl detta upproret uppstod och hotade bryta samman Irak gjordes allt för att rädda regimen militärt. Saddams elittrupper angreps inte utan kunde sättas in mot upproren. Även i de därefter upprättade flygförbudzonerna var det fortsatt tillåtet för den irakiska militären att sätta in helikoptrar, alltså de medel de behövde för upprorsbekämpningen. En ny, av USA installerad regim eller en direkt amerikansk militärförvaltning skulle som första sak själv måst ha slagit ner upproren och upprätta Irak som stat som nödvändig motvikt mot Iran. Det överlät man hellre åt Saddam-regimen, då kriget behövde åtminstone den minsta legitimitet.

En annan följd av kriget sträckte sig långt utanför Irak: i alla Mellanösterns oljeproducerande länder försiggick ett ”massavkedande” av de i dessa länder arbetande migranterna. Omkring fem miljoner arbetare ”avskedades” 1991/92 i Irak, Saudiarabien, Kuwait, Jordanien. Nedmejandet av upproren och massavskeden var inga oavsiktliga”kollaterala förluster”. Ända sedan oljan fick strategisk betydelse har inte bara oljemultisarna problem med hur en region kan ”befrias”, i vilken ett par små monarker, feodalklickar och oljekoncerner blir rika på förädling av råolja, samtidigt som den stora massan människor ska skiljas från denna rikedom – människor som knappast stillatigande låter sig tålas! Dessa sammanhang tänker jag gå igenom härnäst.

Krig och migration

Med första och andra världskriget avlöste USA, fram till idag, Storbritannien som dominerande kapitalistisk makt, vilket självklart även gäller Gulfregionen. Med skiftet från kol till olja som energiresurs no. 1 har regionen sedan första världskriget blivit en avgörande ”strategisk region” – första (the ”great game”) och andra världskriget handlade till stor del om tillgripande av oljefälten. Men även i regionen själv måste tillgripandet av oljan än idag genomdrivas militärt, något som först under andra halvan av 50-talet innebar någorlunda stabila förhållanden. Mellan 1951 och 1953 övervägde Iran under ledning av Mossadegh att nationalisera oljeindustrin; i augusti 1953 organiserade CIA under ledning av general Norman Schwartzkopf d.ä. (1991 lyckades d.y.) en statskupp som förde Shahen till makten. Detta var startskottet för uppdelningen av den iranska oljan mellan Storbritannien och USA.

Även de ökade kraven på Gulfstaternas olja i slutet på 40-talet sammanföll med ett krig och en första migrationsvåg – migrationsvågen efter det första arabisk-israeliska kriget 1948. I Egypten utropades krigslagar två dagar innan inmarschen i Palestina, efter att tiotusentals textilarbetare gått i strejk. I Irak förekom ständiga uppror bland de fattiga i städerna och strejker främst inom oljesektorn. Även i april 1948 strejkade flera tusen oljearbetare, efter att kort där innan en mängd oroligheter hade brutit ut i Bagdad.

Den amerikanska och brittiska oljeindustrin led arbetskraftbrist – eftersom den inhemska befolkningen både var relativt liten och vägrade ge upp sina gamla levnadssätt. I Bahrain, den första Gulfstaten som började utvinna olja 1932, arbetade indiska arbetare. Under andra världskriget började Armco att utvinna olja i Saudiarabien. Efter en strejk bland de indiska raffinaderiarbetarna i Ras Tunara sattes italienska krigsfångar in, därefter palestinier och pakistanska arbetare. Även Kuwait Oil Company rekryterade sin arbetskraft ur den palestinska flyktingvågen efter 1948: de första invandrarna i gulfstaterna var arbetare från Iran, Irak, Jordanien och tusentals fördrivna palestinier.

Fram till 50-/60-talet räknades de arabiska arbetarna som ”lättare att hantera” än icke-arabiska arbetare, även om det hade förekommit strejker 1938, 1947 och 1953 i Bahrain och 1945, 1953 och 1956 i Saudiarabien. Svaret blev en första omstrukturering av oljeproduktonen: produktivitetsökningar och uppsägningar: Aramco i Saudiarabien hade 1954 24 000 arbetare, 1969 skulle de bli 11 000. 1956 utfärdades en antistrejklag; i Kuwait tilläts visserligen fackföreningar, men utlänningar fick uppehållstillstånd först efter fem år. De statliga myndigheterna såg mellan fingrarna på invandrarna utan papper, mest under förutsättning att de inte uppehöll sig i städernas centrum och höll sig borta från känsliga jobb som raffinaderier och byggen. På 50-/60-talet förekom båda: möjlighet att få stanna i ett land och få medborgarskap – något som främst palestinierna fick på 50-talet i Kuwait – och repression och utvisning.

”Socialpakt” i Gulfmonarkierna

Sedan slutet av 50-talet reserverar regeringarna i Gulfen de inhemska männen arbete i byråkratin, polisen och i förvaltningen av de nationella oljeföretagen. Kvinnor hålls närapå helt och hållet borta från lönarbete. I Saudiarabien ska den omfattande fördelningen av förmåner till den inhemska klassen säkra en utveckling, som för stora delar av befolkningen innebär ett uteslutande från oljerikedomarna. Sedan slutet av 50-talet söker de i Gulfen verksamma oljebolagen närma sig en ”oljeproduktion utan befolkning”. Den egna, ännu lilla befolkningen subventionerades av oljeinkomsterna, och ”gästarbetarna” [WanderarbeterInnen] kunde ”osynliggöras” med en repressiv invandringspolitik. Denna blandning av en ”modern invandringspolitik” och en socialpolitik baserad på höga oljeintäkter garanterade ett relativt lugn i de oljeproducerande staterna.

Efterkrigsordningens stöttepelare var Iran och Saudiarabien som avtalade med USA om oljepriset. USA skickade vapen och rådgivare, regimerna säkrade produktionen av olja och pumpade sedan 60-talet in ”petrodollar” i det internationella finanssystemet. Därtill fungerade regimerna i regionen som poliser som höll ett grepp om både radikala nationalister och kommunistiska strävanden. Till detta användes tidigt islam och nationalismen.

Revolution och krig på 70-talet

Det relativa lugnet med en ”oljeproduktion utan befolkning” var snart över: sedan 60-/70-talet växte befolkningen snabbt i de oljeproducerande länderna. Befolkningen i Nordafrika och Mellanöstern har fördubblats sedan mitten av 60-talet: i Algeriet levde 1965 12 miljoner människor, år 2000 28 miljoner; under samma tid steg befolkningstalet från 13 till 49 miljoner; i Irak från 8 till 22 miljoner, i Iran från 24 till 70 miljoner, i Egypten från 31 till 67 miljoner, i Saudiarabien från 5 till 21 (!!) miljoner. Dessa siffror uttrycker inte bara befolkningstillväxten utan även en gigantisk proletariseringsprocess. Formen för detta proletariseringsförlopp är migrationen: människor bryter upp från landet, antingen för att levnadsförhållandena ytterligare har försämrats, då jordbruksarbetet alltmer har övergått i lönarbete, eller för att de önskar fly från sina levnadsförhållanden och för första gången skaffa sig ett bättre liv med arbete i en fabrik. I denna proletariserings-/migrationsprocess har även den sociala kampen vuxit sig stark, speciellt mot de stigande profiterna, som skapats i de oljeproducerande staterna efter oljeprishöjningen 1973 och 1979. Oljeboomen från 1973 till början av 80-talet dolde att modellen dittills var en förnuftig ”utveckling”, både med en importsubstitutionerad industrialisering eller industrialisering av en ”stark sektor”, t ex oljeindustrin, ”främjades”, särskillt för att människorna i dessa länder inte längre skulle ges några utsikter att få sina levnadsförhållanden försämrade. Därmed hamnade även härskarideologierna panarabismen och den arabiska socialismen i kris.

Under oljeboomen på 70-talet förändrades migrationen: vid början av 70-talet arbetade ca 500 000 invandrare i Gulfstaterna. Anställningsstoppet i Västeuropa efter 1973 – arbetare från de arabiska länderna hade fram till dess utgjort tio procent av arbetsinvandringen – förstärkte ytterligare migrationen i Gulfstaterna. 1975 arbetade drygt 1,2 miljoner invandrare i Gulfstaterna, i början av 80-talet utgjorde utländska arbetare 45 procent av arbetskraften i Saudiarabien och upp till 80 procent i de mindre Gulfstaterna. Under oljeboomen fann härskarna i Gulfstaterna och oljebolagen en väg till ett modernt slaveri: korta uppehållstillstånd, offentliga och privata polisagenturer, en allt mer repressiv ”invandringspolitik”, förbud att byta arbete utan tillstånd, att arbetsgivaren tog hand om passen under hela uppehållsperioden.

Regeringarna i Washington och London har sedan långt innan ”bristen på säkerhet” varnat Gulfregimerna för en stor arabisk – särskilt palestinsk – framväxande migrationsbefolkning. På 70-talet hade nationaliserandet av de stora oljebolagen börjat. Därmed hade även mellanchefsuppgiften som direkt ansvarig för arbetsdisciplinen skiftat. Sedan dess har ”Personal in Uniform” varit en option i strategidebatten kring stabiliteten i regionen, särskilt efter försöket till statskupp och inrättandet av en muslimsk republik i Mekka i slutet av 1979.

Den iranska revolutionen 1979 var av geopolitisk strategisk betydelse: en revolution i ett ”sub-imperialistiskt centrum”, som annonserade ”utvecklingsdiktaturens slut”*. Den därav utlösta ”andra oljekrisen” krossade alla kapitalistiska illusioner kring ’73 års oljekris som ”konjunkturell” och ”övergående”. Det kapitalistiska världssystemets historiska kris låg nu i öppen dager. Men det var även en revolution som utvecklade en urbaniseringsdynamik – och som avgjordes efter en lång oljearbetarstrejk.

Sedan dess har regionen varit hemsökt av krig och militäraktioner. I Turkiet gjorde militären statskupp 1980 med understöd av USA, Sovjetunionen marscherade in i Afghanistan. USA uppmuntrade Irak att starta ett krig mot Iran för att stänga in det revolutionära hotet (här spelade Rumsfeld en viktig roll!) – och Väst försåg båda sidor samtidigt med militära medel och alla tänkbara massförstörelsevapen för att hålla igång kriget. Omsorgsfullt måna om att ingendera sida skulle få ett militärt övertag. För den på intet sätt trygga iranska regimen kom kriget under 1980-88 som på beställning, då de kunde sända det rebelliska unga proletariatet till fronten och i döden: 600 000 människor i Iran** och 400 000 i Irak beräknas ha mist livet under kriget. Under tiden kom närmare två miljoner arbetare från Egypten till Irak. Kriget stabiliserade såväl regimen i Irak som den i Iran, det undertryckte alla försök till revolt i länderna och det stabiliserade därmed den statliga ordningen i Mellanöstern.

Nya migranter

Som följd av det ständigt ökande behovet av arbetskraft efter 1973, de politiska förändringarna efter den iranska revolutionen 1979 och den spridda rädslan för ett övervägande arabiskt proletariat, riktade oljebolagen och de härskande i Gulfregionen sina blickar mot Ostasien, där de hoppades på ett stort utbud av temporär och ännu billigare arbetskraft. Kring mitten av 80-talet kom redan omkring 40 procent av arbetskraftsinvandringen i Mellanöstern från Ost- eller Sydostasien, en tendens som fortsatte under 90-talet. Vid slutet av 80-talet uppehöll sig uppskattningsvis 6,5 miljoner migranter i Gulfregionen: två miljoner från de icke oljeproducerande staterna i Gulfen (varav ca 500 000 palestinier) och fyra miljoner från Syd- och Ostasien.

Dock ledde sjunkande oljepris och Iran-Irakkriget till en försämring av levnads- och arbetsförhållandena. Sedan mitten av 80-talet sjunker per capita-inkomsterna även i de rika oljeproducerande Gulfstaterna. Trots dessa stränga förhållanden förekom alltjämt strejker i oljeindustrin – t ex strejkade i början av 80-talet palestinska arbetare i Saudiarabien.

Även de stater som ”förlorade” arbetskraft till oljestaterna drabbades hårt under 80-talet. Egypten, Jordanien, Pakistan, Jemen och de av Israel ockuperade Västbanken och Gazaremsan drabbades svårt, då ”ströjobbarnas” penninginförsel hade spelat en nyckelroll i de länderna. (i betraktande av ett tredje Gulfkrig skiljer det sig inte: t ex befarar den filippinska regimen en ”samhällskollaps” om de $10 mdr som de 1,3 miljoner ”ströjobbarna” årligen för in faller bort, som en följd av ett krig i Gulfen.)

Fallet för oljepriset, de påföljande sparprogrammen (IMF-programmen) och Iran-Irakkrigets blodbad har starkt undergrävt arbetskraftsinvandrarnas ekonomiska styrka. Men vid slutet av 80-talet inträffade en våg av protester, de så kallade IMF-protesterna. Med strejker och protester i Algeriet, Marocko, Kuweit, Jordanien, Egypten och Libanon i slutet av 80-talet visade sig Gulfsamhällenas instabilitet.

Återigen krig – det andra gulfkriget 1991

USA skickade trupper till Gulfen för att skaffa sig ett grepp om den instabila situationen. Det handlade om att säkra ett fortsatt flöde av olja och petrodollar till finansiering av det växande underskottet i hushållens ekonomi hemma i USA. Ryska anspråk på mellanösternoljan stängdes tillsvidare ute; den varaktiga närvaron av amerikanska trupper i denna strategiska region inleddes. 90-talet står som bevis för ett framgångsrikt omsättande av detta krigsmål: flödet av olja och petrodollar finansierade underskottet i den amerikanska hushållsekonomin – det räckte även under 90-talet till en simulerad boomfas (”New Economy”). Kriget hade lett till en nysammansättning av oljeproletariatet, informella nät och strukturer uppbyggda under 80-talet undergrävdes och arbets- och levnadsförhållandena sattes under militär kontroll. Under 90-talet byttes de arabiska arbetarna i stor utstäckning mot arbetare från Asien. Bara i Saudiarabien har egyptiska arbetare delvis ersatt arbetarna från Sudan, Jemen och Palestina: efter Gulfkriget 1991 fördrevs en miljon jemeniter och praktiskt taget alla palestinier från Jordanien, 50 000 från de av Israel ockuperade områdena. Från Irak fördrevs omkring två miljoner människor till sina hemländer Egypten och Sudan; de kommer aldrig mer tillbaka. Från Kuwait fördrevs nästan 350 000 palestiner. Detta fördrivande innebar en förlust för den palestinska oppositionens betydelse, som i Mellanöstern en gång i tiden förkroppsligade en viss radikalitet, då de inte kontrollerade någon stat – de var helt enkelt proletariatet utan fädernesland. På de ockuperade områdena lyckades PLO först mot bakgrund av kriget – de hade tagit parti för Saddam Hussein – att ta kontroll över den sedan 1988 pågående Intifadan och styra den i en riktning mot ett statsbildande.

Våra egna ska äntligen arbeta!

Från Algeriet över Saudiarabien till Kuwait klagas det sedan 80-talet å ena sidan över en stigande arbetslöshet bland den ”egna” befolkningen och å andra sidan den bristande beredvilligheten hos dessa människor till manuellt arbete. I april 1990 förklarade GCC (Gulf Coroporation Council) som sitt mest akuta mål att reducera antalet utländska arbetare och att ge ”arbete till den inhemska befolkningen” för att minska arbetslösheten bland den yngre befolkningen. Med hjälp av lagar skulle ungdomarna tvingas att inte bara söka arbete inom det offentliga eller att lämna arbetet igen inom några få veckor. Trots dessa olika initiativ har det fram till nu inte lyckats att reducera antalet ”ströjobbare” i Gulfstaterna. 1997 utförde migranter i Kuweit nästan 90 procent av allt arbete i den privata industrin och nästan 50 procent i den offentliga sektorn, i Katar utgjorde de 83 procent av arbetskraften, i Förenade Arabemiraten 90 procent, i Saudiarabien 60 procent och i Bahrain och Oman omkring 65 procent. Under slagorden omanisering, saudiisering eller vilken –isering som helst propageras för statsmedborgarna överallt reducerandet av den främmande arbetskraften med repression och en ”aktiv arbetsmarknadspolitik”. Nya arbetstillfällen skall skaffas genom privatisering av statliga bolag och uppmuntan till utländska investerare. Detta skapar återigen oroligheter som politiskt ofta riktar sig mot ”försäljningen” av landet till ”främmande” kapital.

I motsats till de tidigare rika, ”arbetskraftsimporterande” staterna hänvisas Egypten, Jemen, Jordanien och Sudan till ”export” av arbetskraft. Jemen och Sudan har sedan den framtvingade återkomsten av arbetsemigranter i början av 90-talet mer eller mindre brakat samman i inbördeskrig. Mot dessa länder riktas bland annat USA:s aktuella krigshot. De islamistiska regimerna där får militär hjälp från USA för att undertrycka de ännu ”radikalare” islamisterna.

I Jordanien förekommer det sedan 90-talet återigen protester och kravaller. Egypten kan bara hålla den ”fundamentalistiska faran” och de sociala oroligheterna under kontroll med massivt militärt våld; sedan mer än 20 år, sedan mordet på president Sadat, kan de styra där med hjälp av undantagstillstånd. Vilken fara oroligheterna bland de egyptiska arbetarna i Kuweit är även för den egyptiska regimen visade sig i slutet av 1999 då tusentals av dem utkämpade gatustrider med kuweitisk polis. Efter det ledde det till ”allvarligt gnissel” i regeringen kring frågan om behandligen av ”gästabetarna”.

Resumé: proletariatet i gulfregionen som den kapitalistiska krisens hårkors

I centrum står emellertid situationen i de båda före detta stöttepelarna för den amerikanska hegemonin i Gulfen: Saudiarabien och Iran. Det militära angreppet gäller även – eller framförallt! – dessa båda länder. Saudiarabien kan i allt mindre utsträckning spela swing producer enligt avtal med USA då de behöver pengar och för att den inre stabiliteten är ifrågasatt. Och den sociala situationen i Iran är i kraftig gungning. Under 90-talet misslyckades upprepade försök att angripa arbetsförhållandena i de statliga storföretagen, senast år 2000 mot en strejk bland oljearbetarna. Samtidigt förekommer det alltjämt protester bland de fattiga i städerna och de arbetslösa mot försämringen av levnadsförhållandena efter den islamistiska regeringens reformer. De sträcker sig från gatuprotester över ockupationer till illegal inkoppling på el- eller gasledningarna.

Människorna i regionen vet att kriget gäller dem. En opinionsundersökning av NGO-gruppen International Crisis Group [www.crisisweb.org] bland irakierna kom fram till att det så kallade regimskiftet handlade om kontrollen över oljan. Bush har i sina senaste kungörelser lagt ner den lögnaktiga retoriken om ”demokrati och människorätt” och talat om oljerikedomar som skall komma människorna i regionen till godo. Samtidigt har planerna på att bevara Baathpartiets strukturer för att kunna behålla kontrollen över befolkningen för att inte riskera någon upprorsrörelse som 1991 blivit kända. I samma tal lovade Bush människorna i regionen en samhällsuppbyggnad som i Europa och Japan efter andra världskriget. Här finns dock en avgörande skillnad: efter andra världskriget kunde USA under en tid vara den verkliga motorn i den så kallade ”gyllene epoken” (att även denna tid var en av krig och massakrer och en mordisk kapitalistisk ”fred” berättas inte), då USA vid den tiden var kapitalexportör, medan de sedan mitten av 80-talet, som det mest skuldsatta landet, blivit kapitalimportör.

Och det är just denna skärpning av den kapitalistiska krisen (den exploderade amerikanska utlandsskulden, den Nya ekonomins sammanbrott, osv.) som driver Bush-regeringen i krig. Det brådskande kriget är ett resultat av en försvagad situation. Situationen i Gulfstaterna är mer instabil och explosiv än före det andra Gulfkriget. Beroendet av foreign labour var vid slutet av 90-talet tillbaka på samma nivå som före det andra Gulfkriget. Planerna på en oljefinansierad industrialisering har misslyckats. En stor del av problemet är att de under ett decennium varit tvungna att köpa sin politiska legitimitet med långtgående eftergifter till sina medborgare – den stigande andelen unga skärper situationen. Oljestaterna har blivit ”rentierstater”. Saudiarabien är sedan dess kraftigt skuldsatt; ett stävjande av klasskampen som t ex i Västeuropa efter andra världskriget är inte i sikte. Därmed misslyckas även ”nationaliseringen” av arbetskraften.

På grund av oljan står hela proletariatet i regionen i ett speciellt förhållande som klass till kapitalet – och därmed måste de även kämpa; det har en enorm strategisk makt som det också använder, och därmed är det samtidigt utsatt för hela kapitalets tryck, som de kallar ”geostrategi” – från britiska RAF:s bomber mot upproret i Irak 1920 till dagens amerikanska invasion. Arbetare som arbetar direkt i oljeproduktionen, arbetare som är verksamma omkring densamma, som utvecklats ur oljeproduktionens uppsving (byggsektorn, transport, tjänstearbeten), proletariatet i och från de ”arbetskraftsexporterande” länderna: ”oljeproduktionen utan befolkning” har visat sig vara en illusion. Sedan den iranska revolutionen 1979 kan de härskande i regionen endast hålla sig uppe med hjälp av krig.

Den våldsamma nysammansättning av proletariatet efter det andra Gulfkriget har förstört många strukturer och informella nät. Det har blivit än mer svårt att skaffa sig information och att upprätthålla direkta förbindelser. Denna lucka ”stängs” ofta även av vänstern med hänvisning till den fundamentalistiska islamismen. Med krossandet av revolterna i slutet av 70-talet kunde islamistiska grupperingar få fotfäste och utnyttja en situation där de härskande hade allt mindre att erbjuda. Det är inget nytt. Där proletariseringen misslyckas lånar sig folket antingen till Warlord-grupperingar som Talibanerna (alltså i legoknektstrupper med tunn religiös lackering) eller så vänder de sig mot ”himmelska löften”. Islamismen kan betecknas ”fascistisk” i historisk jämförelse: den bekämpar en kommunistisk lösning, den vill vinna massorna och utnyttjar till det en social demagogi. Den bygger en välfärd som är en blandning av försörjning och terror i beredskap för de oanpassningsbara. Denna linje segrade till slut i den iranska revolutionen, men sedan dess ”är bladet vänt”, inte bara i Iran! Islamismen, som sedan 50-talet främst götts och använts av USA och Israel mot en socialrevolutionär utveckling, har överskridit sin höjdpunkt. Under den första Intifadan angrep ungdomar och kvinnor även de islamistiska grupperna, som erbjöd sig vara en alternativ elit. I Indonesien, det land med den största muslimska befolkningen, har nybildade arbetarorganisationer drabbat samman med islamistiska grupper. Det stora flertalet unga i Iran är färdiga med islam.

Vi ska försöka skaffa mer information om arbetarnas kamp och protester i denna region och knyta direkta kontakter, istället för att som ovetande bidra till bilden av ett ”krig mot terrorismen”. Detta är nämligen inget krig mot den religiösa fundamentalismen utan en krigsförklaring mot hela världen som kapitalistiskt sett knakar i fogarna. Proletärerna i Gulfregionen har förstått det en smula bättre än ”oss här” – men de stora demonstrationerna mot kriget är dock en början!

Noter

* Om ”utvecklingsdiktaturens” uppkomst och kris se artikel i Wildcat-Zirkular #65

** Om situationen i Iran se artikel i detta häfte (Krieg und Arbeiter in Iran, ö. a.)

Källor

Flertalet nummer av Middle East Report [www.merip.org/index.html]

Gil Feiler, Labour Migration in the Middle East Following the Iraqi Invasion in Kuweit, 1993 IPCRI, London/Jerusalem

Simon Bromley, American Hegemony and World Oil, 1991

Thekla 17 Midnight Oil, Sisina, 1993

Vi vill ha allting!
– en introduktion till den autonoma marxismen
Kämpa tillsammans!/Subversiv Media, 2003

Det känns verkligen som att det sedan en tid har börjat röra på sig i vad man lite högtidligt skulle kunna kalla ”den revolutionära miljön/rörelsen” i Sverige, åtminstone den gren med sina rötter i anarkismen. På lite olika håll görs försök att göra upp med den ungdomliga otålighetens aktivism, som när utövarna grånat måste dömas ut tillsammans med all avantgardism, för att i stället verka för en mer fundamental långsiktig, kommunistisk förändring.

Några försök till denna nystart kan nämnas; de numera skingrade Stockholms autonoma marxister, som bl a givit ut pamfletten Ge upp aktivismen och som påbörjade översättningen av Harry Cleavers Reading Capital Politically (under vilken flagg den kommer att publiceras är för mig okänt), denna recensions tema, Kämpa tillsammans!, sedan några år, och Folkmakt sedan ytterligare några år. Individer och tendenser återfinns emellertid även i andra sammanhang, och som just individer. Det känns otroligt bra att det diskuteras, skrivs och översätts, trycks på papper och läggs upp på nätet. Detta är en förutsättning för att den kommunistiska teorin hålls levande och utvecklas som ett moment av den revolutionära processen.

I somras kom en bok med namnet Vi vill ha allting! – en introduktion till den autonoma marxismen, författad och sammanställd av Kämpa tillsammans! och utgiven av Subversiv Media. På knappa 200 sidor (för det proletära priset om 70:-) ges en introduktion till de strömningar som kan sägas ligga bakom fenomenet den autonoma (alt. den autonomistiska) marxismen. Förutom Kämpa tillsammans! förord och introduktion innehåller boken tre texter av i tur och ordning Martin Glaberman/Seymor Faber från Johnson-Forest-tendensen, Paul Cardan (Cornelius Castoriadis) från Socialisme ou Barbarie och Mario Tronti från den italienska operaismo-rörelsen, och endast den mellersta är tidigare utgiven på svenska.

Den autonoma marxismen erbjuder oss, menar Kämpa tillsammans!, ”ett ovärderligt teoretiskt verktyg” när vi ska ge oss ”i kast med dagens klasskamp och sociala strider”. Att det är ett verktyg är viktigt, och inte ännu en uppsättning dogmer som vi ska underställa oss i någon annans revolution. Den autonoma marxismens kännemärke, och de tre texterna i antologins minsta gemensamma nämnare, är den sett utifrån den traditionella vänstern/arbetarrörelsen okonventionella betoningen på proletariatets roll. De tre olika strömningarna har det gemensamt att de genom att bryta med den objektivistiska klass- och kapitalismuppfattningen istället betonar arbetarklassens subjektiva roll, som de livs levande och ”än i det öppna än i det dolda” kämpande arbetarna. Detta är väl så behövligt, om än inget den autonoma marxismen har patent på.

Av de tre strömningarna måste det sägas att det är den italienska operaismon som utgör den bärande balken. Operaismon var det praktiska och teoretiska uttrycket för den våg av explicit klasskamp som plågade Italien under 60- och 70-talet och som kulminerade mellan den ”heta hösten” 1969 och mars-upproret 1977. Vad vi främst har att hämta därifrån är konceptet ”klassammansättning” och metoden ”militant undersökning” (se t ex förra numret av riff-raff). Även försöken till avobjektifiering av synen på det ”kapitalistiska maskinanvändandet” och teknologin, m.h.a. Panzieri (främst hans The Capitalist Use of Machinery, länkad på hemsidan). Precis som själva Autonomia-rörelsen i Italien på 70-talet var heterogen, är de slutsatser som dragits och de lärdomar som tagits minst sagt motsägelsefulla. Men det finns som sagt ändå mycket att hämta från den autonoma marxismen för oss kommunister och revolutionärer, vilket Vi vill ha allting! ger bevis på.

Boken lämnar dock en hel del övrigt att önska. Vilket inte alls är förvånande, utan för det mesta positivt, då det handlar om en introduktion till en revolutionär strömning. Men lite slarvar dock författarna (dvs. Kämpa tillsammans!) vad det gäller klarhet, t ex när det gäller begrepp som ”produktivt arbete”. Här lämnas den marxska betydelsen, som jag menar att det finns ett stort värde i att använda, att det arbete är produktivt som skapar mervärde, som byts direkt mot kapital och inte mot reveny. I stället är allt som arbetare gör i alla samhällssfärer (”den sociala fabriken”, som autonomismen och KT! kallar det; som dock innehåller en viktig betoning på att arbetare kämpar i just alla sfärer, vilket naturligtvis återverkar på kapitalet) ”produktivt för kapitalet”; arbetslösa när de konkurrerar om jobben, studenterna om de utbildar sig efter kapitalets efterfrågan, hemmafruarna som reproducerar arbetskraften, etc. Detta är riktigt, och något KT! säkert är helt på det klara med, men öppnar upp för den degenerering av lärdomarna från operaismon som tagits upp inom akademin, t ex vad som där går under namnet postmodernism. Detta hör även samman med den avradikaliserande tolkningen av konceptet den ”sociala fabriken”, som från början utarbetats av Tronti, författaren till antologins sista text, och som beskrivs i början av boken. Denna avradikalisering motsvaras i aktivistmiljön – den miljö boken är ett led i brytningen med – av det sedan mitten av 90-talet fashionabla konceptet ”förtrycksamverkan”, samt det anti-specificerade och lika fashionabla begreppet ”myller” istället för arbetarklass/proletariat. Detta förirrande in i återvändsgränden kan även anas hos Cardan/Castoriadis i dennes text i antologin där den marxska klassantagonismen bytts mot en makttematik kring ”förtryck”, nämligen att ”den grundläggande motsättningen i samhället inte går mellan de som äger och de som arbetar, utan mellan de som ger order och de som tvingas lyda besluten” (citerat av KT!). Detta blandar ihop orsak och verkan, essens och uttryck, och öppnar minst sagt upp för idealistiska konspirationsteorier. Det är också något KT! själva kritiserar.

Den mest fundamentala invändingen mot åtminstone delar av den autonoma marxismen, som även på sina ställen bryter igenom hos KT!, är att betoningen av det subjektiva ibland slår över och blir endimensionellt. I boken kan det illustreras av att kapitalet är ”reaktivt och /endast/ svarar… på arbetarklassens kamper.” Även detta öppnar upp för konspirationsteorier. Varken kapitalet eller proletariatet är autonoma medvetna subjekt i någon slags descartsk mening. Kapitalförhållandet är en dialektisk totalitet där arbete och kapital utgör de två antagonistiska polerna (jmf. Marx’ Die Heilige Familie som exempel). I detta förhållande befinner sig arbetarklassen inom och emot kapitalet, så att säga, och det är det senare som utgör den revolutionära kommunistiska potentialen. Denna mer subjektivistiska/voluntaristiska uppfattning hos autonomisterna måste tillskrivas operaismens leninska arv och grund med sin statsmonopolteori.

Det mest intressanta i boken är Kämpa tillsammans! egna texter i förord och inledning, även om de tre lånade texterna naturligtvis är mer än kuriosa. T ex det koncept som KT! introducerat i Sverige om det ”ansiktslösa motståndet”. Konceptet är viktigt då det betonar att klasskampen är något som alltid puttrar, öppet och dolt. Detta motstånd är en förutsättning för all annan mer eller mindre explicit kamp (strejker, demonstrationer, kravaller, etc.). Myntets baksida är dock att detta motstånd även kan stärka kapitalet (verka som ”kapitalets motor”), och få revolutionärerna att stanna vid ett bejakande av den tillbakatryckta position arbetarklassen de facto befinner sig i globalt sett i nuläget. Det som inte dödar, härdar! Tämligen bokstavligt. Ansiktslösheten kan alltså även fungera som en säkerhetsventil som avleder kraftigare uttryck för klasskampen. Det ansiktslösa motståndet är dock inte att betrakta som blott individuella uttryck för arbetarklassens tillvaro under kapitalismen. Ser man dem sammantaget, och inte minst på hur kapitalisterna hanterar dem, så märker man vilken omfattning och potential de utgör.

De punkter som gruppen enats kring, som en slags minimiplattform, känns relevanta, om än något rumphuggna. Vad som dock saknas bland dem är den eviga och tämligen fåfänga frågeställningen om ”revolutionärers uppgifter”, vilket dock ges svar på på andra ställen i boken; att ”sprida och utveckla” och ”synliggöra och politisera” den kamp som förs. Något som även faller utanför, vilket kan tyckas paradoxalt, är teoretiserandet, t ex i form av antologier över revolutionära strömningar, som ett moment i klassmedvetandets utvecklingsprocess.

Som borde framgått är Vi vill ha allting! ett givet köp och studieobjekt. Bortsett från de smärre invändningarna, som bara delvis kan tillskrivas Kämpa tillsammans! och som ofta bara kan anas, kommer den att utgöra en god del av de initiala teoretiska och metodologiska verktygen för den revolutionära rörelsen idag och framöver. Boken går att beställa från vår hemsida.